Morden på Kungsberget

By Petronella Simonsbacka

En söndagsmorgon vaknar polisen Patrick Gregersson upp till en nyhet som ska komma att skaka hela Åmål i grunden. I en park, bara 200 meter från hans eget hus, har en ung kvinna hittats mördad. Snart framkommer det dessutom att hon inte varit ensam när hon kvällen innan gav sig ut på promenad. Vart har hennes lilla son tagit vägen? Mordet på Kungsberget blir en ordentlig tankeställare för Patrick och hans kollegor. Offret visar sig vara en värmländsk kvinna, som gift sig med en marockan och sedan konverterat till Islam. Kan det vara ett hat- eller hedersbrott man har att göra med? När ännu en person blir ihjälslagen på samma sätt och plats, står det klart att utredningen är långt ifrån över. Finns det något samband mellan de två överfallen? Och hur stor är risken att mördaren slår till igen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726794861

Book preview

honom.

1.

Hon bar sin slöja som en drottningkrona. Fast för henne var det inte en slöja, ett huckle, en huvudduk eller en sjalett. Det var en hijab. Därtill täckte hon hälften av sitt ansikte med ett flortunt tygstycke, som skuggade allt nedanför ögonfransarna. Det enda som syntes var hennes slanka gestalt och de mörkt sotade ögonen. Hon påminde trots sminkningen mer om en nunna än en ung småbarnsmamma. Ändå satt hennes son i vagnen och pratade för fullt, entusiastiskt, men obegripligt. Han provade nya ord, som inte var förståeliga vare sig på svenska eller marockanska.

Pojken såg upp mot henne och log. Mamman var hans värld, lika självklart som att barnet i den slitna vagnen var hennes. Vagnen hade sett bättre dagar, men hon hade inget emot saker som var begagnade. Det var miljövänligare så och billigare. Mycket billigare. Abrahimi tänkte inte likadant. Han var försörjaren och ville helst lägga familjens pengar på en riktig skrytvagn för att hans son skulle åka lika flott som vilket annat barn som helst i stan. Vad det än kostade, trots att han vanligtvis var så sparsam. Själv tänkte hon helt annorlunda. Inget ytligt spelade någon roll. Hel, ren, hederlig och gudfruktig. Det var det enda viktiga.

Fatima Zahra hörde steg bakom sig, i samma takt och tempo som hennes egna. Hon blev inte rädd, bara förvånad. Någon annan var ute och promenerade lika sent som hon själv. Lika fort. Kanske en annan kvinna som, liksom hon själv, inte tyckte att barnafödsel var någon anledning att sluta motionera? 10 000 steg per dag. Nödvändig motion, men det var inte dessa steg hon längtade efter. Hon var på väg till toppen av Kungsberget, där hon ville höra hans snabba kliv uppför de branta, smala trapporna mellan Stegsgatan och Krukmakargränd. Hennes habibi sprang alltid uppför berget utan att ens bli andfådd, för att han alltid hade så bråttom att stjäla till sig ett snabbt möte med kvinnan som han älskade. De skulle ställa sig precis framför Kungastenen med sin text i guld. Gustaf och Sofia 1918. Så vackra och snirkliga bokstäverna var, men trots utsmyckningen var det inte Gustaf och Sofias ställe längre. Hundra år senare tillhörde mötesplatsen ett annat kärlekpar. Här kunde de smeka varandra och planera framtiden. Stegen bakom henne kom närmare. Fatima Zahra motstod frestelsen att vända på huvudet och kika. Hon drog sig bara längre ut på gångbanan för att bereda väg så att den stressade människan bakom henne kunde passera. Fatima Zahra såg åt höger, ut mot den underbara utsikten över Vänern. Hon tänkte på alla gånger som hon suttit där på parkbänken vid utsiktsplatsen med sin älskade. Långt bort syntes kranen vid djuphamnen.

Slaget kom utan förvarning. Något hårt träffade vid tinningen och slog henne till marken. Hon tappade greppet om sittvagnen, som rullade vidare, utan kontroll, rakt in i de täta buskarna. Fatima Zahra ville resa sig och springa efter den, men kroppen lydde inte längre. Vad som hade träffat henne visste hon inte. Lika lite som vem den suddiga varelsen var, som kastade sig över henne och tryckte fingrarna mot hennes hals.

På andra sidan parken, i en vit sekelskiftesvilla, drog Patrick Gregersson för gardinerna. Det var mörkt ute, men i morgon skulle solen stiga upp och väcka dem i ottan. Om man var förberedd nu, så slapp man irritera sig på morgonen. Han vände sig om, såg på sin hustru och förundrades. Hennes pensel gled över duken och skapade något av ingenting. En vit yta blev till ett böljande hav, en segelbåt i storm och ett öde skär.

– Vill du ha en till kopp te, Maria?

Han gick ut i köket och pysslade lite. De hade fått en vana att dricka örtte på kvällen. Först var det mest för hans skull, för att försöka fixa hans sömnproblem, men nu hade det blivit en mysig vardaglig ritual.

När bryggningen var klar gick han ut till sovrummet igen och räckte över en rykande kopp till Maria. Sin egen ställde han på bordet bredvid hennes arbetsplats i det enorma sovrummet. Örtte var inte särskilt gott.

– Tack. Ska du göra något särskilt på jobbet i morgon? Eftersom du absolut måste in på en söndag, menar jag? frågade hon.

Penseln fortsatte att dansa fram över duken. Om man kände till kobbar och skär i Vänern så visste man vad Maria tänkte på, vilken resa hon var ute på i sin fantasi. Det stod stafflier och målningar överallt i huset. Oavsett var man var kunde man se något av hennes halvfärdiga arbeten. Det var fascinerande att följa med in i hennes tankevärld och se det hon såg.

– Patrick, jag frågade vad du har för dig på jobbet i morgon? upprepade Maria.

– Jo, förlåt. Det blir lugnt och fint. Det är väl bra med övertid? mumlade Patrick och kastade en snabb blick mot innertaket, som om regndropparna skulle börja tränga igenom den vita pärlsponten när som helst.

Det jävla taket. Tro fan han behövde övertidspengarna! Irriterad satte han sig ner och läppjade på sitt te.

– Ja, alltså. Jag ska bara visa mig på stan, på grund av demonstrationen för miljön, och även om den irriterar en och annan bilist så blir det nog lugnt. Det ska regna så det blir knappast någon större uppslutning. Du behöver inte oroa dig. Inget farligt alls. Jag kan så gott som lova det. Dessutom får du nog lugna dig lite, älskling. Det här är Dalsland, inte Stockholm.

– Det är bra.

Maria log och penseln fortsatte sin vandring över pannån. Regnet slog mot takfönstret och en strid ström av droppar trängde sig in mellan listen och glaset. De droppade rakt ner i en av Marias gamla färgburkar.

– Kåken skulle behöva repareras, konstaterade Patrick uppgivet.

– Oroa dig inte, jag fixar listen i morgon.

– Det kommer inte på tal, älskling. Du är gravid. Du ställer dig inte på några stegar.

Han tänkte på den jävla listen hela natten. Säkerligen drömde han om den också, men det kunde han lyckligtvis inte komma ihåg när han vaknade. De köpte huset för två år sedan, när Marias pappa gick bort och lämnade efter sig en summa som med nöd och näppe täckte handpenningen. Naturligtvis hade de egentligen inte råd med huset alls, men i värsta fall blev väl banken ägare till det illa renoverade 1800-talshuset, som trots ständiga insatser verkade förfalla allt mer för varje dag som gick. Inte för att det gjorde Maria nåt. Hon såg huset som en installation. Ett snett och vint, men på sitt sätt perfekt utställningsföremål. Patrick ryste varje gång han fick syn på någon av hennes små förbättringar, men han kunde inte hindra henne. Det var lika mycket hennes hus som hans, mer faktiskt, och det var hon som var hemma nästan varje dag. Ändå skar det i honom. Sedan han var femton år hade han tänkt att innan han dog skulle han hitta en kvinna, få ett barn och bygga ett hus. Det var hans livsmål. Det första var fixat, det andra på gång och det tredje hade han för länge sedan gett upp. Det skulle aldrig bli bättre än så här. Han skulle aldrig hinna bygga något modernt hus nära Vänerstranden med en stor, oljad altan. Han hann inte ens olja gångjärnen till köksdörren i det ruckel som han hade. Läget var förstås en tröst. Nästan mitt i stan, men bättre än en bit upp mot Kungsberget blev det inte.

Patrick väcktes ur sina tankar av telefonsignalen som borrade sig upp från nedervåningen. Ljuset strömmade in från sidorna av gardinen, men han hade sluppit störas av det i sömnen. Det var morgon.

– Kan du ta det?

– Mmm, visst, svarade Patrick förstrött.

Trappan knarrade hotfullt under hans halvspringande steg och oljudet fick ytterligare sällskap av knackningar på dörren. Han försökte svara i telefonen samtidigt som han öppnade dörren. Grannen Bengt stack in huvudet.

– Ärru klar med gräsklipparen? Jag vill köra in den i garaget.

– Nej, men hej, Bengt. Visst, ta den.

Patrick hade redan telefonen vid örat och Bengt vände snabbt på klacken när han såg det. Annars skulle han förmodligen gärna ha stannat och pratat en stund. Kanske snackat till sig en kopp kaffe som tack för hjälpen. Liksom de flesta av grannarna i kvarteret var det uppenbart att Bengt ansåg att gräsmattor skulle hållas vältrimmade både på den egna tomten och på alla andras, men han var en trevlig man. Han lät bli att klaga på den närmaste grannens förkärlek för improviserad ängsmark. Istället lånade han helt enkelt ut sin åkgräsklippare lite då och då. Bengt brukade helt stillsamt komma förbi, fråga hur det var och höra om det inte var dags att de lånade åkgräsklipparen? Det var alltid i allra högsta grad dags vid det laget.

– Tack för lånet förresten, skrek Patrick efter honom.

Underligt nog var personen i luren fortfarande kvar och ett par torra hostningar avslöjade snabbt vem det var. Den rökhesa stämman gick inte att ta fel på.

– Mycket nu? skrockade Knut Styrén.

Att chefen ringde hem var ett säkert tecken på att lugnet var över. Knut Styrén ringde aldrig hem i onödan. Han ansåg att präster och politiker möjligtvis kände sig kallade till sina yrken, men polisarbete var ett hederligt hantverk och sådant utför man på arbetstid, helst schemalagd sådan. Nödfall, extra behov och särskilt intressanta fall var givetvis undantagna, liksom kollegiala diskussioner och allmänt småprat med den närmast i rang. Hur som helst var ett samtal från chefen alltid liktydigt med mer jobb. Genast.

– Vi har hittat en kropp. Jag tror att du behöver se det här.

– I Åmål?

– Ja. 200 meter från där du bor, så på med skorna och knalla rakt upp i parken så ser du oss. Du hörde inget konstigt igår kväll förresten?

– Nä, allt var som vanligt. Lugnt och fint.

Området han skulle till hade spärrats av med blåvit polistejp. Patrick fick tränga sig igenom en liten grupp människor som stod tysta precis utanför avspärrningen. Deras blickar försökte på håll följa varje rörelse som poliserna gjorde. Några hade mobiltelefoner i handen. Patrick svor. Asgamar. Varför hade Knut Styrén inte sett till att hela berget spärrats av?

Den döda kroppen var fullt påklädd, men genomblöt av regnet. Hon låg på rygg på gångbanan, som om hon bara hade lagt sig för att sova mitt på vägen. Ögonen var vidöppna och svart make up hade runnit ner för ansiktet, som mörka absurda spår efter tårar. De passade illa med hennes runda äppelkinder, rejäla skor, heltäckande kläder och slöjan, som fortfarande höll håret på plats. Trots den höga halslinningen kunde man se att rejäla blödningar under huden täckte halsen.

– Vi vet vem det är, sade Knut Styrén och såg ner på pappret som han höll i handen. Hon bodde i området. En av grannarna kände igen henne. Hon hette Fatima Zahra Sian, 24 år, hemmafru. Maken är redan på stationen och hennes föräldrar är på väg in.

– Ok. Har ni skaffat tolk?

– Tror du verkligen att det behövs? sa Knut Styrén knastertorrt och sneglade mot den döda kroppen. Vi borde kunna förstå varandra. Föräldrarna talar värmländska.

Knut Styrén tog fram sin mobiltelefon och tog flera bilder på flickans ansikte. Vad höll han på med? Det såg inte värdigt ut. Han stod där med sin vanliga mobil och knäppte foton, som om han var en turist som ville ha souvenirer. Patrick hade god lust att säga åt honom, men det stod för mycket poliser runt omkring. Skulle han skälla ut sin egen chef så ville han gärna göra det i någorlunda avskildhet.

När de kom in i polishuset satt mamman till den döda kvinnan grå och tyst på en stol