Rosen på Majlycka

By Jenny Bäfving

Efter att ha bott i olika delar av världen under hela sitt liv har Lisa nu flyttat till Löwekulle, en liten by på Österlen. Hon öppnar en blomsteraffär med fokus på närodlat och ser fram emot att stadga sig och komma närmre sitt ursprung, då hennes släkt har rötter i trakten. Men det visar sig vara svårare än hon trott att skapa sig en gemenskap. Det är inte alla som är glada över hennes ankomst, och även om hon får nya vänner så verkar det också finnas de som inte vill ha henne där. Men varför?Trots motgångar hittar Lisa till sist det gamla släkthuset Majlycka och upptäcker ett överraskande fynd: En unik ros, en sort hon aldrig sett förut. Blomman är dock inte det enda speciella med huset, utan där bor även Filip som hon snabbt fattar tycke för. Men när det avslöjas att Majlyckas nya ägare vill riva huset och gamla familjehemligheter kommer till ytan står Lisa handfallen. Vad kan Lisa göra för att hindra att hennes förfäders hem ska rivas?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 25, 2022
• ISBN: 9788728020982

Book preview

Jenny Bäfving

Rosen på Majlycka

SAGA Egmont

Rosen på Majlycka

Copyright © 2022 Jenny Bäfving och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728020982

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Skylten; Lisas butik & blomster utanför huset var på plats och i köket stod det packlårar från golv till tak. Lisa gick fram till köksfönstret och kikade ut på trädgården och kunde knappt fatta att allt det här var hennes eget nu. Även utsikten över grannträdgården, som inbegrep en mullig kvinna i hennes egen ålder som gick omkring och plockade bort blad från bärbuskarna med små arga rörelser.

Lisa bekämpade impulsen att slänga upp fönstret och presentera sig men avhöll sig.

Tog man bort grannen så var utsikten idyllisk med vildvuxen grönska och fruktträd som nästan skymde det äldre röda tegelhuset med grön snickarglädje som gränsade till hennes eget.

Hon strök kärleksfullt över en ärrad fönsterbänk i söderläge som skulle passa så bra för små krukor och vaser med sticklingar. Tänk att den var hennes nu också. Efter flera år av kringflackande när hon egentligen aldrig haft ett eget hem. Allt detta var hennes väninna Carros förtjänst. De hade pluggat i Lund tillsammans och hållit kontakten och sedan hade Carro gift sig, köpt en stor gård i trakten och blivit odlare på heltid. Carro var som en storasyster, det närmaste en familj Lisa hade förutom mamma Martina.

– Det är kanske hit du ska då, hade Carro sagt i telefon när Lisa antytt att det var dags att slå ner bopålarna på allvar någonstans. Du har väl en floristutbildning i bagaget? Är det något man skulle starta i Löwekulle så är det en blomsteraffär.

Jo det hade hon, även om kursen hade några år på nacken. Men idén tilltalade henne och tanken på att bo i en mindre by på landet verkade mysig.

Som av en märklig slump lades ett äldre hus i byn ut till försäljning redan följande vecka. En anspråkslös men vacker vit stenvilla byggd i början av förra seklet med ett burspråk och en fasad som verkligen behövde ett nytt lager färg. Så till sin egen förvåning hade Lisa slagit till. Tidigare ägare hade gjort om en del av huset till butik som skulle passa hennes affärsplaner och trädgården var ovanligt stor med ett odlingsland där det växte astrar, ringblommor och dahlior.

I samma stund vacklade Carro in med den sista flyttkartongen.

– Allt klart? Var vill du ha den här? pustade hon.

Lisa pekade på den enda tomma plats som fanns kvar i köket.

– Hälsade du på henne, grannen? frågade hon med en nick mot köksfönstret.

Carro skakade på huvudet.

– Nej hon försvann bakom någon vinbärsbuske så jag hann inte … verkar lite avig. Eller bara blyg kanske.

Förhoppningsvis var det bara blyghet. Grannkvinnan såg ju ut att vara i hennes egen ålder och Lisa ville gärna bli bekant med henne. Hon undrade nog över inflytten och att det nu skulle bli blomsterbutik i huset bredvid.

Carro strök svetten ur pannan och hällde upp ett glas vatten som hon drack upp i stora klunkar. Det var egentligen inte varmt och ett regn hade nyss fallit men å andra sidan hade de slitit som djur med att bära in allting av flyttlasset i huset.

– Oroa dig inte, alla kommer att älska din butik. Nytt friskt blod här, du vet.

– Hoppas du har rätt.

– Du har väl gjort reklam för invigningen av butiken? Så det kommer folk? Inte bara på nätet menar jag.

– Det är på gång. Ska bara få upp lapparna också.

Lisa spanade ut genom köksfönstret igen. Grannkvinnan drog sin kofta omkring sig och försvann in genom en köksingång på baksidan. Hon såg fortfarande butter ut.

– Testa Ica i första hand, anslagstavlan. Den där företagarträffen ska du följa med på också.

Carro spolade av händerna under kranen.

– Där finns en massa bra kontakter att knyta. Systrarna Brunner till exempel, den ena har faktiskt pratat om att anlita dig. De gillade ditt koncept, det här närodlade och vilda.

Lisa nickade matt. Hon längtade efter kaffe.

– Systrarna Brunner? frågade hon sedan. Namnet klingade vagt bekant.

– Du vet med Brunners krog? Malin och Ulrika Brunner, de är faktiskt rätt kända, eller deras pappa rättare sagt. Klarar du dig nu? Ledsen men jag måste rusa.

– Jag ska ändå skajpa med Martina, sa Lisa och tittade på klockan. Det är morgon i New York nu. Tusen tack för all hjälp.

Carro kastade en slängkyss och försvann ut i hallen. Minuten senare hördes hennes lilla lastbil köra iväg.

Huset kändes tomt när hon åkt. Faktum var att Martina förmodligen hade annat att tänka på än Lisas flytt men Lisa ville ändå prata med sin mor och berätta hur det gått och att hon var på plats i sitt nya hem. För det var förhoppningsvis här hon skulle stanna kvar och verkligen rota sig, för första gången i livet. Förutom Carro bodde ju Josse som hon varit kompis med i högstadiet i närheten så helt utan bekanta var hon inte. Hon var osäker på om Josse ville ha kontakt med henne, men ändå. Henne skulle hon också leta upp när hon fick tid över.

Till slut gav hon upp försöken att skapa ordning i flyttröran i köket och gick in i butiksdelen på baksidan av huset med två stora glasdörrar mot trädgården. Den var fortfarande ekande tom förutom väggfasta hyllor som de tidigare ägarna lämnat kvar och en enorm köpmansdisk med arbetsytor och massor med små lådor där hon tänkte ha kassan. Problemet var att wifit inte räckte ända dit och då skulle hon få svårt att installera sin Izettledosa och ta betalt.

Innan hon gjorde något annat var hon med andra ord tvungen att försöka hitta någon som kunde hjälpa henne med nätet, hur nu det skulle gå. Hon tog en trave av reklamlapparna hon tryckt om butiken och stoppade ner i tygväskan. Ica-affären var byns centrum och där kanske hon kunde hitta hjälp.

Carro hade hjälpt henne med att göra loggan, där texten Lisas butik & blomster inringades av en blomsterkrans vilda blommor.

För det närodlade, vilda och säsongsbundna löd underrubriken.

Hon satte upp en lapp mitt på anslagstavlan. Det var upp till bevis nu när hon överraskat alla med att flytta ut på landet och starta blomsterbutik. Som vanligt var det kasta sig ut i det okända som gällde.

Och hoppas att hon inte sjönk.

Har du problem med datorn eller ditt nätverk i hemmet?

Bredvid hennes anslag satt ett med telefonnummer till en lokal it-support. Ja det var just vad hon hade det. Hon rev av en flik med mobilnumret och stoppade i plånboken.

– Behöver du hjälp? Jag menar med din dator?

Rösten bakom henne tillhörde en ung kille som tydligen hade sett henne ta lappen. Han var klädd i Icas uniform; mörkblå tröja och byxor och höll ett flak havremjölk i famnen. Förmodligen en praktikant, eftersom han inte såg ut att vara äldre än sjutton år.

– Hm … ja det gör jag. Det är något med min router.

Lisa synade honom. Gestalten var tunn och lite vågigt svart hår föll ner över de mandelformade ögonen.

– Kanske kan jag titta på det.

– Jag behöver förlänga räckvidden. Du fattar … jag behöver wifi i hela huset.

Hon visste inte riktigt hur hon skulle förklara. Å andra sidan var det ju den yngre generationen som var mest uppdaterad när det gällde allt tekniskt.

– Kan du komma över och felsöka det menar du?

Killen nickade ivrigt.

– Rödhakevägen 12, det vita huset näst längst ner. Med glasveranda. Här i byn. Kan du? Jag menar hittar du? Jag är precis nyinflyttad. Det vore toppen, tillade hon och försökte mota bort misstron från rösten.

– Jag kommer över idag?

– Imorgon är jag mer på plats. Vad heter du förresten?

– Azeem.

– Okej, Azeem. Då ses vi kanske.

Killen såg så glad ut att hon inte kunde låta bli att le tillbaks även om hon starkt misstänkte att han skulle få något roligare för sig och glömma allting. Eller var det Azeem som skulle bli hennes första bekantskap i byn? Hon lämnade Ica-butiken lite lättare om hjärtat.

Lisa hade skajpat med sin mamma Martina i New York. Martina hade uttryckt sin förvåning över att hon tänkte slå ner bopålarna i trakten och inte varit så värst entusiastisk heller vilket hon i och för sig aldrig var. Trots att Martinas egen mor Elisabeth hade vuxit upp i ett hus i närheten vilket var ett av skälen till att Lisa sökt sig just dit.

– Blir det inte tråkigt då? hade hon frågat med blicken skymd bakom de stora svarta terminalglasögonen hon alltid bar halvvägs ner på näsan.

Under sin uppväxt hade Lisa flyttat med när Martina arbetat över hela världen som infektionsläkare och senior expert först för Läkare utan gränser och sedan inom WHO.

Dessutom hade det aldrig funnits någon pappa med i bilden eller någon Monsieur Martina? som en vänlig barnflicka frågat när de bott i Genève. Däremot fanns vaga minnen av att ha kravlat omkring på golvet som liten under någon stor läkarkongress. Men också en lång räcka nannies och dagmammor under de perioder när de bott utomlands.

– Nej jag tycker det ska bli fint.

Fint var inte ett ord som hennes mor riktigt relaterade till om det inte handlade om en fint läkt sårhärd eller fint resultat för den senaste WHO-rapporten om förebyggande program mot malaria i södra Sahara.

– Du ska få några namn om du är nyfiken, som har med släkten att göra, hade Martina mumlat på sitt affärsmässiga sätt och sett ut som om hon börjat leta i sin Filofax. Till slut hade bara ett stort gråsprängt hårburr skymtat på skärmen.

– Jag mejlar dig!

– Toppen mamma …

Bilden hade svajat till och Martina försvunnit.

Något av Martinas effektivitet hade nog gått i arv, misstänkte Lisa som bara någon dag senare hade kommit mer i ordning. Dessutom hade hennes bekantskap från Ica dykt upp precis som han lovat och var nu i full färd med att inspektera routern under trappen till övervåningen. Under tiden spikade Lisa upp planscher med olika blomster- och växtmotiv som hon hittat på en loppmarknad på en gammal skola i närheten. Efter alla år ute i världen hade hon inte så många egna möbler eller tillhörigheter utan planen var att kuska runt på olika loppisar i trakten och fylla sitt nya hem med antika fynd och gammalt och nytt. Allt skulle precis som trädgården få växa fram organiskt och hur det ville.

Martina hade inte hunnit höra av sig igen eller så stämde inte deras tidszoner.

Lisa ville veta mer om det där huset mormor vuxit upp