Sol sover

By May Larsson

Flodens och Valborgs Färgaffär i Kyrkbyn har blivit såld och den nye ägaren har förvandlat den gamla affärens lokaler till "Kiosk och blommor". Betty trivs mycket bra med att ha ansvar för kiosken och hon tycker det är trevligt att prata med kunder medan Floden har förpassats till personalhörnan. Sol, eller flickskrankan som Betty kallar henne, sköter affärens blomavdelning men hon vet ingenting om blommor och kallar på Betty så fort en kund vill ha hjälp. Sorglöst fortsätter Sol att umgås med Floden, men en dag händer det som Betty länge anat och fruktat ska hända...May Larssons roman "Sol sover" är en fristående fortsättning på "Skrankan och Floden" som utspelar sig i en liten by i Norrland.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726894516

Book preview

Den stora rönnen på bakgården blommar. Betty sitter under de gulvita, tungt doftande blomklasarna och mumsar blundande på en nybakad kanelbulle. Det är inte vad den knorrande magen vill ha på lunchrasten men nu finns inte längre någon som vaktar och vakar över vad hon stoppar i sig. Färgaffären är såld och Valborg går hemma i köket. Betty har fått lämna parfymavdelningen och istället har en ny ägare under några stormiga dagar förvandlat den gamla färgaffärens lokaler till något som lyser neonrött ovanför dörren – KIOSK OCH BLOMMOR – Betty har ännu inte hunnit vänja sig vid lyckolandet av seriemagasin, doftande konfektyrer och prasslande cigarettpaket.

Hon tar ett djupt andetag och borrar näsan i en av de luddiga, mjuka rönnblommorna som hänger ner över bordet. Den skyddande hörnan på gården är just nu som lustgården i bibeln, tycker Betty. Doften gör henne alldeles yr. Hon bryter en blomma, lutar sig bakåt i den rangliga trädgårdsstolen och kikar in i blomkorgen. Det står som en sky av tunna vita strån runt en gul knopp på varje liten blomma. Kanske var det detta som kallades ståndare och pistiller, tänkte Betty. Det hade hon läst om i skolan men vilket som var det ena eller det andra hade hon glömt samma dag hon rusade ut på skolgården för att börja det riktiga livet. Men att det hade med växternas fortplantning att göra, det trodde hon sig känna till.

I samma stund som Betty rör vid knopparna lossnar de tunna vita bladen. Det faller blomsnö över hennes ansikte. Betty blåser iväg de lätta flingorna och sätter handen skyddande runt de nakna knopparna. Nere vid marken rör sig något i lövskuggan, något som gömmer sig i fukt och skyr solljus. Det är inte ett djur eller en fågel, bara en tanke som blir till ord som Betty inte vill höra. Då rasslar det till vid lastbryggans dörr och ut i det skarpa ljuset stiger Sol, jäntungen som skall sköta den nya blomhörnan på affären.

Detta hade den nya butiksägaren, direktör Blom, eller Plom, som han själv sa, räknat ut. Men Betty har redan fått känna på den sorgliga verkligheten. Vem som helst hade kunnat tala om hur det skulle bli, men inte Blom, eller Plommen som Betty kallar honom. För vad kunde man förvänta sig av en skitunge, en flickskranka eller Skrankan som Betty hade döpt den taniga jäntan till, redan första gången hon såg henne stå halvnaken vid klädskåpet. Där hade några skräckfyllda minuter utspelat sig, eftersom hennes gamla chef färghandlare Flodström med sin varghunger befann sig i personalhörnan. Men Betty hade räddat Skrankan från Flodens sirapstunga. Hon hade kuttrat mot sin chef, trugat kex och puttrat så han tappade intresset för Skrankan. Alltsedan den stunden hade Betty vaktat denna skrankungen, för hon visste mycket väl vad Floden kunde trolla fram ur sina långa, smala fingrar. Prasslande, studsande sedelbollar, om han bara fick se en bit av den bara huden ovanför strumpan, innanför kragen i nacken eller ner i viken där översta knappen i rocken glepade. Betty dansade för Floden och sedelbollarna räddade midsommarhelgen för henne. I garderoben hängde hennes dröm, en blommig sommarklänning med rött lackskärp. På golvet nedanför stod de röda lacksandaletterna. Allt hade Floden betalat med sin varghunger. Men nu är Floden förpassad till personalhörnan och inte längre hennes chef. Det har bestämts att han skall hjälpa till i starten av den nya affären. Hämta blommor hos trädgårdsmästaren i stan. Köra ut konfektyrer och cigaretter, leverera returtidningar på bestämda dagar. Betty slipper ha honom sittande på trälådan ute på lagret, hon vet när han kommer och går.

Skrankan som stigit ut på bryggan sätter handen för den starka solen, skuggar sitt smala ansikte och mörkblanka hår.

Betty! ropar hon och knixar med knäna. Vad är en hortensia? Kan inte du komma in och visa? Jag vet inte vilken det är.

Betty måste andas djupt innan hon svarar. När skulle hon egentligen kunna få sig en riktig lunchrast? Hade den där Plommen tänkt på det. Kanske på kvällen då affären var stängd? Betty kastar rönnkvisten in i det höga gräset, blundar med ansiktet mot den heta solen några sekunder och pekar sedan mot en svart cykel med breda däck som står lutad mot husväggen.

Du kan ta lunch nu, så kanske jag kan sluta tidigare. Ge dig iväg!

Det sista ropar hon gällt och otåligt fastän det inte är menat så.

Då hon tränger sig förbi Sol ser hon något blänka till i de mörka ögonen. En svag blåst rör sig, en skärva rädsla snittar till mitt över det soldränkta barnsliga ansiktet.

Sol har stannat på grusvägen med sin cykel. Hon sticker försiktigt ner handen i kjolfickan, plockar runt i tygvecken, rör lätt vid några ludna blomblad för att försäkra sig om att den hemliga presenten till mamma Manda verkligen ligger kvar. På förmiddagen hade Flodström kommit till affären med flera lådor krukväxter och då Sol plockade upp dem fick hon syn på en blomma som gått av. När hon sedan torkade av alla krukor borta vid vasken åkte skräp och blad undan men blomskottet satte hon i ett glas med vatten. I toppen lyste en rosa blomma och nu hade hon lärt sig att blommorna kallades pelargon och den rosa hette Mårbacka.

De första två dagarna hade allt varit ett enda virrvarr i huvudet på Sol. Först skulle hon ta emot kunderna själv, det hade hon inte behövt göra så ofta då hon hjälpte till i färgaffären. Och om hon inte klarade något stod alltid Betty intill. Men nu ser allt annorlunda ut. På bara drygt en vecka hade hon blivit expedit med egen disk och kassa.

Sol tar upp en tunn näsduk ur den andra kjolfickan och virar den runt blomskottet. Nu tänker hon verkligen överraska mamma Manda som inte tror att hon klarar någonting! Sol vet att de inte har en sådan här rosa blomma hemma hos dem.

Då Sol griper tag i styret för att fortsätta hemåt får hon syn på en häst som går nafsande i en hage på andra sidan vägen. Värmen är tryckande. Borta i horisonten har blåsvarta moln hopat sig som till ett hotande åskväder. Luften är stilla och kvalmig. Sol svettas i sin bomullsblus fastän den har korta ärmar och hon har öppnat kragen och den översta knappen.

Hästen vispar hela tiden med sin långa svans. Nu är tiden god för flugor och alla andra plågsamma flygfän. Hästen kastar med huvudet, det rycker i hans blanka bruna hud, då och då krafsar han till med sin hov under magen.

Sol vet inte varför, men den vispande hästsvansen får henne att tänka på Floden. Eller Flodström, som han egentligen heter. Sol hade aldrig kallat sin chef för Floden. Det var bara Betty som vågade det. Men Betty hade arbetat flera år på Parfymen. – Floooden! kunde hon gasta i dörren ut mot magasinet då hon inte såg honom genast. Då ruskade fru Flodström på huvudet och bad kunderna om ursäkt. Sol tycker det är bra att hans fru inte längre finns kvar på firman. Hon hade alltid ögonen på Sol, var hon än gick. Tjatade om allt som skulle göras. Och om Sol hittade på något själv, som hon tyckte verkade behövas, så kallade Valborg det för att hon ställt till det. Vad hon menade begrep aldrig Sol. Det slutade ofta med att hon fick sortera upp småsaker i kartonger eller göra något annat som hon tyckte var tråkigt. – Sätt dig här, så gör du minst onytta, sa Valborg och suckade.

Men nu arbetar inte Flodens fru längre i affären och Sol har fått en ny människa som ser till att hon gör rätt. Det är direktör Bloms fru, som de ännu inte vet namnet på. Hon visar och instruerar Sol om hur hon skall sköta alla blommor. Betty och Sol har fnittrat ihop i personalhörnan åt denna lustiga kvinna. Sol skulle vilja kalla henne toka, men det vågar hon knappt tänka.

Redan med första sändningen av blommor kom hon instormande. Den rödlysande plutande munnen i det runda glada ansiktet, pratade och skrattade hela tiden. Kroppen som var kort jäste som en vetedeg åt alla håll, instängd i en rosa angorajumper. Hela människan såg ut som en krusad smällkaramell, tyckte Sol. Sockrig så man fick lust att slicka på de runda, rosiga kinderna och den blänkande hallonmunnen. Sol som oroat sig hela förmiddagen inför alla konstiga, latinska namn på växterna, blev genast lugnad av fru Blom. – Ingen fara hjärtevännen! Om ett par veckor går allt som en dans! Det brukar det alltid göra då jag sätter igång med något.

Och så fick Betty och Sol veta hur det kom sig att det blev en kiosk och blomaffär. Från allra första början var det tänkt att de skulle sälja allehanda kioskvaror och bensin. Men alltsammans kapsejsade på det där med bensinen. Vem skulle sköta pumparna? Själv hade direktör Blom sin fruktaffär i stan och frun sålde garner i våningen. Ja, hon hade inte en riktig garnafffär, utan allt sköttes i hemmet. Det hela hade startat med att hon tog på sig rekvisitionerna av allt handarbetsmaterial till husmodersföreningen. Efter en tid började tanterna komma hem till henne och vilja beställa för egen del. Och så hade allt vuxit utan att hon själv märkte det. Så nu hade hon garnaffär i vardagsrummet, som de ändå använde sparsamt sedan tidigare.

Idèn till en hörna med blommor var hennes egen. Det skulle inte vara en riktig blomsteraffär med beställningar till bröllop och begravning. Nej bara en liten butik med krukväxter hade hon tänkt sig. Möjligen några snittblommor till buketter under sommarhalvåret. Men till detta behövdes ett särskilt blomskåp med kyla, och sådana investeringar var inte att tänka på, så här i början.

Sol och Betty hade lyssnat och nickat. Och på höga sylvassa klackar med rosa ringar skramlande i öronen och det docklockiga mörka håret vippande, sprang fru Blom runt i butiken. Gav råd till Betty om cigaretter och konfektyrer, snurrade på krukväxterna hos Sol. – Titta flickor! Så fint! Så fint! ropade hon och virvlade sedan ut genom dörren.

Först efter tre djupa andetag kunde Betty säga något.

Milde Moses, sa hon. Milde Moses!

Och så började de fnissa, båda två. Det var nog första gången som Betty skrattat tillsammans med Sol. Som om de hade något gemensamt. Som om Betty tyckte att de var arbetskamrater, på något vis. För det var chefens fru som de hade haft så roligt åt.

Hästen på ängen ruskar och kastar med huvudet, krafsar med hoven i marken. Frustar så näsborrarna vibrerar. Så stampar han plötsligt till med frambenen och sätter av i full galopp neråt hagen. Sol grenslar sin svarta cykel och kommer sig iväg. Lunchrasten brukar gå alldeles för fort och hur länge hon stått och tittat på hästen vet hon inte. Men mamma Manda har säkert väntat otåligt på henne en lång stund.

Inne i affärens blomhörna står en herreman och tittar på krukväxterna i skyltfönstret. Ibland böjer han sig fram och sticker näsan i någon blomma. När Betty kommer in snurrar han runt och sätter hastigt två fingrar till hattbrättet.

Goddagens! Goddagens! säger mannen. Jag tänkte köpa en blomma till min gamla mor, men flickan här inne sprang sin väg?

Betty ser hur hela hans panna har lagt sig i förvånade veck.

Herrn får ursäkta, säger Betty men vi har nyss öppnat den här butiken och hon har inte hunnit lära sig allt ännu. Var det en hortensia ni ville ha?

Betty är själv förvånad över hur hon kan tilltala kunderna i blomhörnan. Det låter som hon inte gjort annat än arbetat i en blomsteraffär.

Javisst?! säger mannen och hela ansiktet slätar ut sig, blir blankt, och ett stort leende spricker fram. Jag brukar köpa den där krukväxten till Mors dag, men i år befann jag mig på resa söderut så det får bli i efterskott.

Betty, som tycker det är trevligt att prata med kunder skulle vilja fråga vart resan gick, men det gäller att inte verka för nyfiken och påträngande. Som expedit var man någon slags mottagare av både stora och små bekymmer. Vissa kunder kom nästan bara för att prata bort en stund. Dock hade Betty under alla år på Parfymen lärt sig en god regel; aldrig bära rykten vidare, aldrig berätta något som sagts i förtroende. Det hade hon hållit och därför blev kunderna ofta som gamla vänner. Men den här mannen hade hon aldrig sett tidigare. Blomsterhandeln och kiosken hade verkligen lockat fram nya besökare till Kyrkbyn.

Rosa eller blå? säger Betty och snurrar på en av de ljusblå hortensiorna som ser kraftig ut.

Vi tar den där, säger mannen. Har ni några kort?

Betty känner hur hon stelnar till i ryggen. Kort? Vad menar han?

Ja, jag tänkte skriva mitt namn och lägga det i blomman! säger mannen och ritar lekfullt med pekfingret i luften.

Betty känner en svag rodnad stiga upp över ansiktet. Så dumt av henne! Han menade naturligtvis de där små korten som man brukade sätta i blombuketter. Men de hade inte sålt så många blommor ännu och ingen hade frågat efter något kort. Mest var det fruar från byn som kommit in för att se vad det blivit av Flodens gamla färgaffär.

Tyvärr, säger Betty och lyfter upp krukan på disken, vi har inte fått hem några kort ännu.

Medan hon lindar in hortensian i det prasslande gröna papperet tänker hon att det var ett bra svar men inte alls sanningen. De hade glömt att be Plommen om en kortkartong. Och det var inte alls konstigt. För det var mest Betty som hade fått tänka ut vad som skulle behövas. Direktör Blom hade snurrat runt och torkat pannan med sin skrynkliga näsduk, undrat om det verkligen behövdes allt det som Betty påstod. Och de affärsrockar som han utlovat hade Betty inte sett skymten av. Men hon var inte ledsen för det, affärsrockar hade hon fått hänga på sig nog under den tid hon arbetade åt Floden. Nu fick hon välja ur sin egen garderob på morgonen, och som idag, sätta på sig den ljusblårutiga kjolen.

Betty stänger kassalådan och håller upp blompaketet.

Varsågod! Hoppas er mor blir nöjd, säger hon.

Den unge mannen lyfter blomstruten upp i luften och grinar glatt mot Betty.

Hon får inte blommor så ofta, säger han. Så hon blir säkert glad.

Så bugar han och svänger ut med ena benet som om han tar ett danssteg. Det ser lustigt ut men i nästa minut är han utanför dörren och Betty ser hans glada smil genom glasrutan. Så skulle det alltså vara i deras nya butik! Glada kunder, sol i fönster och dörrar. En Skranka som till slut skulle sköta blomhörnan och själv fick Betty bada i tidningar, ciggisar och choklad.

Betty tar upp en liten rund spegel som hon har i blusfickan. Ansiktet, ser öppet och förväntansfullt ut, det ljusa pagehåret glänser, ögonen har blå sommar i sig. Så här glad har hon inte varit på länge. Just när den tanken föds i henne smäller det till i lagerdörren.

Betty! Är du här?

Då smalnar ansiktet i spegeln och ögonen sluter sig. De tunna ögonlocken darrar till och när hon öppnar dem igen finns inte längre sommaren där.

Ännu har inte Floden kunnat hitta det lämpliga tillfället att få prata med Betty om det som hände på lagret. Kvällen då han bad jäntungen Sol stanna kvar och hjälpa till med inläggningen av korkmattstumpen i blomhörnan. De hade inte ens hunnit börja arbeta, utan satt på lagret småpratande och nojsande med varandra då Betty plötsligt dök upp som från underjorden osande svavel och svetsloppor. Hon hade också ryckt upp jäntan från trälådan och dragit iväg med henne till personalhörnan medan hon hotade att anmäla honom för barnavårdsnämnden. Allt det fina hade hon förstört. Den tillit som jäntan visat honom om dagarna genom att röra sig nära honom, be om råd i butiken, le och skämta med honom, allt hade Betty förstört. Att de just höll på med en kittellek och att jäntans rock glidit ner över de bara axlarna, tolkades av Betty som något fult, ja till och med straffbart. Floden ryser till varje gång han tänker på händelsen. Den lyckliga stunden med jäntan, hur han fått kittla och röra henne innanför rocken och sedan Betty som kommit likt en fräsande blixt över cementgolvet mot dem. Nu står hon vid blomhörnans nya disk och speglar sig med en likgiltig uppsyn.

Inga kunder i butiken? säger han och kliver med långa steg mot henne.

Betty stoppar långsamt ner spegeln i bröstfickan på blusen. Hon har inte längre färgaffärens rockar på sig och det gör att han kan se mycket mer av henne. Hon verkar ännu smalare än tidigare, för i midjan har hon dragit åt ett rött blankt skärp. Där hon står faller solljuset in över henne, skärpet blänker till, det ljusa håret ser änglalikt ut, han får lust att gå fram och gripa tag om den där getingmidjan, känna de fylliga brösten mot sig, höra fraset av den styva underkjolen då hon ryggar bakåt. Men i samma stund som begäret anfaller honom, vänder hon sig bort från solljuset.

Kunder? säger hon. Jag har nyss sålt en hortensia!

Betty pekar mot bänken där krukväxterna står. Hon har den där affärsrösten som talar om för Floden att han är i vägen, hon vill vara ifred. Men nu tycker han sig ha funnit den lämpliga stunden då han kan ta upp hela historien. Det kan komma strökunder men dem kan Betty expediera raskt så får de fortsätta att tala med varandra.

Och du trivs i gotthörnan? säger han till Betty och drar av sig kepsen. Frukthandlare Blom har skänkt honom en reklammössa nu då han kör varor åt den nya firman. Men Floden tycker inte om mössan, det känns obehagligt att bära reklam för något han inte själv äger. Han har i alla tider haft sin egen skärmmössa där det senast stod: Måla på lördag! men nu får han gå omkring med en gulröd historia – Ät frukt! står det uppmanande med lysande röda bokstäver. Floden hade aldrig gillat frukt. Gröna äpplen och gråpäron var något han inte gärna satte i sig.

Du trivs väl med tobaken i alla fall? tillägger han.

Trivs? säger Betty och tittar förvånat förbi honom. Ja nog är det bättre än Parfymen och dina bensinfat i alla fall. Och så har Blom lovat mig löneförhöjning!

Det sista kastar hon åt honom som vore han en gårdshund och inte hennes gamla arbetsgivare.

Jasså? säger Floden och har svårt att dölja sin förvåning. För vad han kunnat se var det ofta glest mellan kunderna i butiken. Först fram emot eftermiddagen kom de som skulle köpa en tidning, rökverk eller någon konfektyr.

Ska jäntan också få mera lön? säger han och torkar sig om den svettiga pannan.

Sol menar du? säger Betty och nu har hon stigit ut på sidan om disken. Står och drar i ett tuggummi, gungar med kroppen på något sätt så den styva kjolen rör sig som ett moln runt de bara, ljusbruna benen. Nu blåser hon ut en ljusrosa bubbla så stor att den spricker och fastnar över näsan. Utan att röra en min plockar hon lös de tunna slamsorna, rullar ihop dem och stoppar tillbaka allt i munnen.

Skrankan? säger hon, och rynkar pannan i små djupa veck. Himmel och pannkaka, fortsätter hon med en suck. Den där skolungen klarar ju ingenting! Nog vet du väl det! Det var ju du som anställde henne, eller hur?

Floden har inte svårt att höra vad Betty menar med sina gliringar. Det var han som fallit till föga en dag då fru Andersson besökt färgaffären och avslöjat sina bekymmer med jäntan. Att hon inte hade fått något arbete den här sommaren heller. Jäntan hade varit trulsig och tvär, stått borta vid Parfymen och tittat ner i glasdisken. Men då han frågat om hon kunde räkna till tjugofyra, hade hon lyst upp. Kanske var det vekheten över ansiktet, de smala lemmarna, utsattheten inför den oförstående och svåra omvärlden som väckt något till liv inom honom. Han hade inte alls tänkt anställa några skolungdomar den här sommaren. Försäljningen av färgaffären var i full gång och det enda som skulle göras var att tömma