Skrankan och Floden

By May Larsson

Betty jobbar i Flodens och Valborgs Färgaffär i det lilla samhället Kyrkbyn i Norrland, men affärens ekonomi går allt sämre samtidigt som Floden går djupare in i ett alkoholberoende och Valborg vill inget hellre än att bli av med affären så fort som möjligt. När Floden erbjuder Betty att mot betalning visa sina nakna ben för honom kan inte Betty säga nej för hon behöver pengarna. Betty tycker det är lättförtjänta pengar, men varje gång har hon efteråt drabbats av samma sorgsna känsla. En dag blir den femtonåriga Sol anställd som extrahjälp i Färgaffären. Sol har ett rykte om sig att vara både konstig och lat och Betty tvivlar på att hon kan vara till någon hjälp. Men när Betty upptäcker att Floden börjar intressera sig för Sol inser hon att hon måste skydda henne mot Flodens närmanden... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726894523

Book preview

N är björklöven gungar rasslande i vinden och sommaren kommer rullande med blomstervagn genom byn, har Floden endast dysterhet och mörker i sina tankar. Alltsedan det bestämdes att affären skulle säljas, kändes det som själva livet gått ut genom dörren. Han fick istället ett gammalt fotografi att bära på, där bilden hela tiden förändrades. Han kunde se trakter han besökt som barn, hur de förvandlades till helt främmande platser. Just då han tycker sig skymta ett bekant ansikte rämnar fotografiet. Ett brännande ljus sticker honom i ögonen. Det behagliga mörkret faller av där han sitter försjunken på en trälåda i magasinet. I dörren till affären står Valborg och ser på honom med otåliga ögon.

Fritz, ska du ha kvar de här rostiga dunkarna? säger hon.

Floden, som inte alls har tankarna på vardagsbekymmer, reser sig upp från trälådan på lätt darriga ben. I flera veckor har utförsäljningen av deras varulager pågått. Outtröttligt har Valborg rensat gammalt bråte från de dammiga hyllorna. På Parfymen har Betty stått med röda kinder, trugat varor på kunder som bara kommit in för att köpa tapetklister eller en burk lut. Floden kan inte nog förundras över hur hurtig Betty kan låta. Det var som om hon inte alls hade förstått att affären skulle gå i graven.

Då Floden tänker på Betty, kommer en snurrande hetta i magen. Om han gjorde sig av med affären, hur skulle det då bli med deras små hemligheter? Vart skulle de ta vägen?

Nå Fritz? Hur ska du ha det?

Valborg håller upp dunkarna och slår dem lätt mot varandra. Det ihåliga ljudet tränger in i kroppen, sätter något i rörelse. Han knyter händerna och en otålighet blossar upp från ingenstans.

Gör va håken du vill! ropar han och viftar otåligt. Jag har annat att bry mig om.

Han vill bort från ljuset. Valborg och Betty är bara människor som river och sliter i det som ännu hänger samman. Han går och sätter sig i det allra mörkaste hörnet där lugnet ännu råder. Bakom papprullarna och tapetkartongerna har han det som Valborg inte får se. Mellan några blommiga tapetrullar står en dammig grön butelj, halvt urdrucken sedan morgonen. Blåspriten hade han alltid hemma och efter några klunkar kände han knappt någon skillnad.

Men det hade funnits en annan tid. Några ljusa år av vad han ibland kallade lycka, då han tyckte sig stå mitt i livet med Valborg bredvid sig. Då affären var fylld med folk och de knappt hade tid att prata med varandra.

Någon gång händer det att han försöker berätta för Valborg om sina tankar. Då ser hon bara på honom med sina skarpa ögon. Går runt och plockar nervöst bland varorna.

Du skulle hjälpa mig och Betty litet mer istället för att sitta här, säger hon.

Ibland tar hon sig tid. Sitter lugn hemma vid bordet och ser på honom. Ögonen mörknar så han kan spegla sig i dem och innanför ser han ett kort blänk av rädsla.

Du förstår Valborg, säger han då. Vi borde ha sålt affären för flera år sedan. Nu sitter jag fast i de där gråväggarna och kan inte komma bort.

Då öppnar hon för en kort stund de där mörka ögonen och han får lasta av sig sin förtvivlan. De är tillsammans mitt i hans rasande skräck och ensamhet. Han känner hur väggarna i köket krymper och svalnar. Hur lampan i taket stillnar blek som själva vintermånen. Hon böjer sig fram och fattar tag i hans händer. Blicken är fast och allt omkring har ett gult ljus.

Det ordnar sig säkert. Bara vi blir av med affären, säger hon.

Det är som om nyckeln till allt elände sitter i affärens dörr. När de väl har gjort sig av med den skall allt bli bra. Vad inte Valborg känner till är de innersta tankarna, de mest oåtkomliga. Dem bär han på så hårt och djupt att ingen kan komma åt dem. Och bara i det mörkaste hörnet på trälådan kunde han helt hastigt låta dem få ord, bli till något synligt mellan sina händer.

L ivet i byn har ännu inte vaknat men Manda som hastar uppför biografbacken är ändå försenad till sitt arbete på skolbespisningen. På morgonen har hon varit tvungen gå in till Sol tre gånger och ruska liv i henne. Manda gav sig aldrig iväg förrän Sol stigit upp, fått kläderna på sig och satt vid bordet med chokladkoppen. Någon enstaka morgon har det hänt att hon lämnat Sol ännu sovande. Resultatet blev alltid detsamma. När hon kom hem från bespisningen låg flickan kvar i sängen. Hon fick gräla och predika. Försöka få Sol att förstå hur normalt folk betedde sig. Att de inte låg under täcket hela dagen. Att de steg upp, tvättade sig och tog på kläderna, uträttade något nyttigt. Sol nickade och de stora bruna ögonen smalnade.

Förlåt då. Förlåt mamma! De tunna benen gled ut ur täcket. Hon kom upp från sängen som en skugga och kammade sig sjungande framför spegelbyrån. Manda lagade middag och plockade undan alla tidningar som flickan legat och tittat på.

Då Manda med stadiga steg tar sig uppför backen, kastar hon en hastig blick på Biografen och vaktmästarens köksfönster. Men där är ännu den blekta rullgardinen nerdragen och allt ser stilla ut. Manda knyter handen i kappfickan. Kramar om husnyckeln som känns hård och kall. Fingrarna leker med trådrullen som hänger i snöret. Då hon för ett kort ögonblick snuddar vid tanken att hon lämnat dörren öppen, letar sig en vass vindil in genom kapptygen och hon rister till. Men snart hör hon ljudet, det dova knäppet av kolven då den låser in flickan. Då släpper hon greppet om trådrullen. Kikar upp mot kyrkans urtavla. Om någon timme är hon hemma igen och då skall hon ta Sol på en promenad. Kanske skulle de gå ända bort till skomakaren. Hade de turen med sig kunde gummistövlarna vara lappade. Manda hade aldrig kunnat begripa sig på hur flickan bar sig åt när hon kom hem med de gapande hålen.

Var har du varit unge! kunde hon ryta till Sol och skaka henne. Men flickan tittade bara förvånat på henne. Hon hade inte gått i vattnet. Bara plockat blommor på stranden. En hel bukett! Och medan Sol pratade tog Manda reda på de blöta kläderna.

Manda brukade varna Sol varje dag att inte gå ner till stranden. Det fanns arbete hemma så det räckte om hon bara tog sig för. Men det var ingen hemlighet längre att Sol sökte sig ut om dagarna. Vad hon egentligen hade för sig kunde Manda inte riktigt veta, för flickan var inte längre lika öppen. Detta, att Sol börjat låsa upp dörren och söka sig ut sedan Manda gått till arbetet, var något nytt i Mandas liv. Det var som ett snurrande grässtrå i sand, där nya mönster bildades varje dag allteftersom vinden blåste. Manda visste aldrig i förväg hur det såg ut då hon kom hem. Och hon var ofta beredd på hemskare saker än dem hon mötte. Men ännu var sommaren inte till ända och mycket kunde störta över henne vilken dag som helst. Det hade kommit en större oro och rastlöshet än tidigare till deras lugna hus och nattens sömn var inte längre lika trygg.

T änk att den arma människan bara kan sitta så där, när vi har affären full i folk och hyllor som ska tömmas. Och sedan Betty, som smiter iväg för den där cigaretten så fort man vänder ryggen till.

Valborg smäller ner plåtdunkarna på bakgården där högen av bråte växer för varje dag. Genast hon får en ledig stund mellan kunderna, dyker hon ner bland kartonger och skrot för att rensa bort allt som inte skall säljas. Någon liten hjälp hade hon väl räknat från Betty. Men de senaste veckorna hade hon lagt märke till hur Betty ägnade affären allt mindre omsorg. Borta var hennes punktlighet och kända ordningssinne. Nästan som en främmande människa stod hon gnolande vid Parfymen. När någon kund kom in såg hon genast en möjlighet att prata bort en stund. De tunga färghinkarna och lagrets grova säckar fick Valborg slita och dra bäst hon orkade. Samma sak var det med upprensningen av lagret. Butiken var gammal så det hade samlats en hel del under åren. Allt fick hon ta reda på.

Ovanför Färgaffärens dörr har neonskylten bleknat och tappat bokstäver. Men en gång för länge sedan hade den varit lysande röd. På den tiden expedierade Valborg och Fritz alla kunder på egen hand. Valborg skötte parfymavdelningen och allt som rörde hushåll medan Fritz hade hand om de tunga sysslorna och alla budärenden. På Manufakturaffären brukade de beställa ljusrosa rockar av kraftig nylon som de använde om lördagarna. Mitt i veckan fick de bruna och blå bomullsrockarna duga, för bara efter några timmar hade de ändå stora fläckar av kristallolja eller målarfärg.

Valborg sträcker på sig där hon står på bakgården vid högen av bråte. Hon är öm och ledbruten i hela kroppen. I över femton år har de drivit Färgaffären och mycket har hunnit samlas i skrymslen och vrår. Vad det skall bli av fastigheten är ännu inte bestämt. De är själva ägare till både affärslokal och egen bostad som ligger på andra sidan vägen. Ett litet trähus i två våningar.

Valborg går till dörren och ropar in mot affären.

Betty! Har du kunder eller kan du ge mig en trasa?

Valborg har fått rostvatten på händerna och vill inte visa sig. Men från affären hörs inte ett ljud. Då tar hon av skorna och går in på mjuka fötter. I butiken syns inte en människa men affärsdörren mot kyrkbyvägen står på vid gavel och genom skyltfönstret syns skymten av Bettys ljusa hår. När Valborg kommer fram till dörren känner hon genast lukten av cigarettrök.

En våg av ilska och trötthet stiger upp inom henne. Här betalade hon och Fritz full lön till en människa som bara stod och hängde med cigaretten i munnen.

Hon får tag i en trasa på en av hyllorna och börjar sedan torka sig omsorgsfullt medan hon låter den värsta ilskan sjunka ner.

Betty? Skulle du kunna hjälpa mig när du rökt färdigt? säger hon med sin alldeles vanliga röst. Vi har korkmattstuvar på lagret som måste bäras in.

Betty som står kurande mot husväggen vänder sig om. Hon är blek i ansiktet och då hon får syn på Valborg rycker hon till. Hon blåser ut en rak hård rökpelare och kastar sedan ner cigaretten på marken.

Du kan väl säga till när jag ska komma? säger hon och tittar på Valborg med nästan anklagande ögon. Jag passa på och tog ett bloss när det ändå var lugnt i affären.

Men Valborg svarar henne inte. Hon tycker inte om att Betty röker vid bron, för det ser illa ut när kunderna går förbi.

Har Fritz varit här? säger hon och tittar bort över vägen.

Genom att inte se Betty i ögonen går det lättare att fråga om Fritz?

Betty skakar på huvudet så det ljusa håret svänger kring det runda ansiktet.

Jag har knappt sett till han idag, fortsätter hon. Har du kikat på lagret?

Valborg kastar en blick mot kyrkans urtavla. Böjer sig ner och tar bort träklossen som håller dörren.

Om du ser honom, säg att han ska komma hem och äta. Jag går över och sätter på potatisen.

Valborg lägger försiktigt igen dörren. Hon låter sedan blicken svepa runt hyllorna som nu börjar se tomma ut. På en vägg hänger en reklamskylt kvar. Färgerna lyser klara och blänker i ljuset. – Måla på lördag! står det med ljusblå bokstäver. Mannen som håller penseln skrattar över hela ansiktet. Familjen sitter nedanför med saft och kakor på en filt i det gröna gräset.

När Valborg stannar upp och tittar på skylten tycker hon plötsligt att den blå färgen börjar droppa och rinna från mannens pensel ner över den lyckliga familjen. Då går hon fram och lyfter ner skylten. Viker den mitt itu så mannens glada ansikte spricker sönder. När hon sedan kommer ut på bakgården slänger hon bitarna med full kraft högst upp på skräphögen. Ännu där uppe fortsätter de vita tänderna att lysa då hon lämnar gården och börjar gå hemåt.

D et första Sol gör sedan Manda gått till skolan, är att hon öppnar dörren. Hon tycker inte om att vara inlåst. Det gör henne bara orolig och då börjar hon vandra runt i huset. Manda har en nyckel hängande i skafferiet. Den finns där om Sol behöver gå ut. Om det börjar brinna i huset eller om hon gör sig illa. Sol har blivit förmanad att inte röra nyckeln i onödan. Och idag skall Manda bara vara borta en kort stund, för skolan är slut och hon har lovat hjälpa till med skurningen, eftersom den riktiga städerskan har blivit sjuk. Men Sol bryr sig inte om vad Manda säger. Hon har dörren öppen och stänger den strax innan Manda kommer hem.

Det händer ganska ofta att Sol går ut. Hon sitter vid husväggen och värmer sig i solen eller tar en promenad. Men hon går aldrig upp på byvägen. Där kan någon se henne och då får Manda reda på att hon varit ute. Sol går istället över diket bort mot skogsvägen som leder till badstället. Där möter hon inte så mycket folk och hon kan också gömma sig bakom något träd eller i en buske vid vägkanten om det kommer någon. Ibland cyklar en hel skara pojkar förbi och får syn på henne.

Titta! Där är Sol! Har du någon sol idag? ropar de åt henne.

Sol brukar inte svara dem. Hon sitter bara kvar bakom buskarna. Trycker sig ner i det svala gräset som kittlar, kikar mellan grenarna. Väntar till dess de tröttnat. Då kliver hon upp på vägen igen.

Men idag har hon inte lust med någon promenad. Manda har bråkat på henne. Sol ville ligga kvar i sängen en stund. Hon har nästan inte sovit en blund på hela natten. Hon har legat vaken med den där oron i kroppen. Svettats och tagit av alla kläder och sedan smekt sig lugn över magen.

Nu ställer hon undan chokladkoppen och går fram till fönstret. Hela gräsmattan utanför är full av dagg och glänser i solen. Grusvägen har en mörk fuktig rand i mitten. Sol tittar bort mot Biografen. Där syns inte en människa. Den gamla träbron ligger utsträckt som en lat hund. På anslagstavlan där filmaffischerna brukar sitta, ser Sol en pappersremsa som rör sig. Vid broräcket står vaktmästarens svarta cykel. Det röda kattögat lyser hemlighetsfullt i skuggan.

Sol vänder sig om och går motvilligt fram till bordet. Där har Manda lagt fram den grova blanka virknålen och ett garnnystan. Sol