Vaxduken

By Åke Leijonhufvud

Ronny är en nioårig grabb som bor hemma hos sin frånskilda mamma. Han upplever verkligheten på två plan, dels den svenska höghusverkligheten och de öden som gömmer sig bakom dess fasader, dels verkligheten i våldets Nordirland som han möter i fantasin inkrupen under ett köksbord. I centrum står också Jan, en polsk invandrare som kämpar mot det osynliga främlingshatet i Sverige. Tillsammans bildar människoödena i Vaxduken en bild av ett stycke konkret svensk vardag. Med sidoblickar ut mot en avlägsen, brutalare verklighet tar den pulsen på samhället genom att visa hur människor ofta tvingas välja mellan att foga sig i en förnedrande anpassning eller slås ut.Vaxduken är en stark roman, ett lapptäcke av berättelser som alla ställer frågor om frihet och ansvar, ensamhet och gemenskap. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726628494

Book preview

författaren.

1

Han läser brevet om och om igen och förstår att någonting inte stämmer. Alf skriver bara att han bor på ett smutsigt hotell i utkanten av staden Donaghadee på Nordirland, att han följer händelserna på avstånd och har det bra. Det står där med avrundad handstil, som om det var skrivet på den lugnaste plats i världen.

Han måste skriva till Alf. Han måste få veta.

Med ens tycker han att han ser alltsammans klart. Han sätter sig ner vid bordet i moderns mm med papper och penna. Skriva har han lärt sig, det går om han stavar långsamt och trycker pennan hårt mot varje bokstav. Han berättar att det bara är en vecka kvar till skolan och ber att få vykort från landet där Alf är. Helst vill han att han beskriver allting så noga han kan, inte bara för att Alf är hans bror och den som förstår honom bäst, utan för att han känner på sig att upploppen och sammanstötningarna som han sett om i TV han något med honom att göra. Han pressar sig mot bordsskivan och stänger ute badskriken och solskenet och anstränger sig att få med bara det viktigaste. Alf får inte tro att det varit en lätt sak för honom att bestämma sig.

När han ser sina egna svällande bokstäver på papperet blir han varm, häftigt och oförmedlat. Han skriver ner adressen som står på baksidan av Alfs brev och springer i nerförsbacken. Tanken att Alf skall svara rusar i honom.

Postexpediten är irriterad över värmen och säger att pengarna inte räcker till portot, han får bli skyldig. Hon dunkar stämpeln mjukt och fast och slänger brevet i korgen för utgående.

På väg därifrån tänker han, det kan inte hindra mig. Ingenting kan hindra mig nu.

Han går till barnkolonin. Modern arbetar som kokerska där på sommaren, från juni till september. Då hyr de kök och vardagsrum av grannen som är grävmaskinist och har resten av huset. På vintern bor de i stan, i moderns etta.

Medan han sneddar över tomterna där sommarstugorna skjuter upp som svampar ur jorden tänker han på fadern som ringt från Malmö på morgonen. Modern hade stått inne hos grannen eftersom de själva inte har telefon härute, hon hade bara sagt ja och nej och lagt på luren mitt i. För Ronny hade hon talat om att han antagligen skulle komma för att träffa honom, i morgon eller övermorgon.

– Han kan ju få ligga i skräprummet om han vill, hade hon sagt så han hörde det.

Till grannen hade hon inte sagt någonting, inte ens tack.

Ronny har sett brevet där det står att hans föräldrar ligger i hemskillnad. Nu snuddar han som hastigast vid tanken att det är just det som ställt till med allt trasslet därhemma, och som fått fadern att flytta hemifrån. Han förstår det inte riktigt, men brevet är så stort och fint att han tänker att det måste.

Fadern har han bara sett två gånger det sista året, när han varit på genomresa i stan som ligger en och en halv mil från samhället. Då har han alltid haft bråttom, skyllt på affärer och sagt att de får träffas en annan gång. Fadern är ingenjör men far och flänger som om han var handelsresande. Han ringer alltid från telefonkiosker.

Dessutom har modern den sista tiden svurit över att han inte skickat några pengar. 400 kronor i månaden skall hon ha på ljusröda postanvisningar. När de kommer är hon glad några dagar.

Nu springer han i halvgräset och tar mark mjukt med fotbollsskorna. Han tänker på att han måste ställa modern inför något. Han är inte säker på vad, bara att det är något viktigare än hennes gnällighet och de långa tråkiga kvällarna när hon bara gräver ner sig i veckotidningar och inte säger ett dugg.

Han ska spröva henne när han kommer fram.

Bamkolonin ligger i en skogsdunge bortom bensinmacken där samhället upphör. Runtomkring är blandbebyggelsen, höghus och matbaracker och sommarstugor, de är utslängda huller om buller, som om det inte fanns en enda ordnad tanke bakom. Det är i slutet av sommaren, luften är klar men fortfarande varm.

Vid macken hejar servicemannen på honom. Han står i sitt glasbås med solen borrande rakt på, han har en röd skärmmössa med någon reklamtext. Varje morgon ser han Ronny gå förbi här.

Motorvägen ligger fast och bred och dallrar i solskenet. Mellan bensinpumparna hänger vimplar i alla färger och bryter av mot det annars grågröna, halländska landskapet.

Framme vid barnkolonin går han bakvägen för att slippa barnen. De brukar pressa sig samman och titta ut honom bara för att de vet att det är hans mamma som lagar maten. Deras öppna munnar och blå-gul-gröna kläder retar honom utan att han kan göra klart för sig varför. Han tänker sig deras händer klibbiga av godis eller något.

För att komma till köket går han genom pannrummet i källaren. En smal järntrappa skruvar sig genom virrvarret av vattenledningsrör och platta rattar som han sett maskinskötarn manövrera med underbara, svängande rörelser. Lönngången har han upptäckt en gång när han var hängig hos modern i köket och inte visste vad han skulle göra. Nu kommer han upp direkt genom en dörr i omklädningsrummet.

Modern och de två som hjälper henne står i det väldiga köket som ekar av ihåliga bunkar och blankslipade kärl.

De har bråttom och hinner inte med. När han märker det klänger han upp på diskstället och kryper in mellan de blå, plastklädda hyllorna. Härifrån kan han se moderns ben flänga omkring på träskor. De är svullna och blåådriga och passar bättre in än de båda andras som är unga och spända under nylonstrumporna. Den ena av dem heter Elsa och är rödhårig, hon bor i samhället och brukar åka bak på fästmannens motorcykel till och från arbetet. Den andra känner han inte, hon är lång och smal och ser ut som en filbunke i ansiktet tycker Ronny.

– Jag kommer inte ner, säger han. Kom och hjälp.

Den långa fnissar till som om hon tyckte det var roligt och säger att han inte skall sitta så.

Modern står i det mjölkvita ljuset som faller ner från de bukiga glaskuporna i taket och langar över smörgåsfat och tillbringare med choklad på transportbåndet in i matsalen. Hon har ingenting märkt, i alla fall säger hon inget. Ronny hör barnen komma rusande till kvällsmaten.

Elsa lyfter ner honom med fuktiga händer. Han ställer sig bakom moderns rygg och trycker på den röda knappen för stopp.

– Låt bli det där, säger hon bara. Jag har inte tid.

Hon får igång transportbandet igen och står med armbågarna utåt när det stockar sig inne i gången så bandet stannar med tallrikar och allt. På hennes rygg förstår han att han inte skall stå där och att det är allvar. Hon svär tyst och återhållet och tvingar tillbaka sitt ursinne medan hon ställer rätt på bandet. Med ett mjukt brummande går det igång igen.

Hon är tvär, det är den varma dagen utanför som satt sig i henne och gör henne obekväm. Någonstans i bakgrunden känner hon också att det är Kurt och Alf, deras sätt att bara lämna henne ensam med Ronny och en värkande rygg som är som ett skal utåt.

– Stå inte bara där, säger hon vresigt. Gå och sätt dig åtminstone.

– Du har inte sagt att jag inte får, säger Ronny, han gör det medvetet.

Just då känner han att han vet saker som hon inte har en aning om och att det fyller honom med hisnande spänning. Att modern varit sur och ur gängorna den sista tiden tar han som en förevändning att pröva henne. Han känner det som om han lösgjorde sig från henne med domkraft nu. Att det har med Alf och brevet som han skrivit nyss att göra tänker han inte men känner avlägset som en ilning.

Med bestämda steg går han och sätter sig vid arbetsbänken där modern brukar skära upp och göra i ordning. Han öppnar dörren till kylskåpet och låter den stå. När han känner med handen mot golvet drar det kallt, han sitter på huk i det kalla en stund. Sedan häver han sig upp på bänken och låter benen dingla fritt. Modern skjuter in nätkassar i diskskåpet som vränger och väsnas.

Det är nu han måste pröva henne. Gör han det inte nu kan han aldrig.

– Alf ska skriva till mig, säger han. Han ska förklara vad det är som händer därborta. Det är nåt viktigt.

Hon vänder sig om alldeles för häftigt, rörelsen avslöjar henne.

– Har du last brevet? frågar hon och känner att hon måste sätta upp allt hon har mot honom.

Sedan står hon med händerna på skåpet så hela hon skakar och tänker att det är fel, hon skulle försöka förstå honom och inte vara så här. Hon ser på honom, på hans pojkkropp som är mager och spänd under den röda polotröjan och jeansen som han har varje dag. Ansiktet är hårt och viljefast, skinnet stramar över näsan. Hon tänker att det finns något utmanande i hans sätt att uppträda som hon inte rår på, som en seghet i kroppen. Hon undrar var han kan ha fått det ifrån. Inte är det från Kurt i alla fall.

När han bara sitter kvar som för att reta henne blir hon rasande. Hon står med armarna vid sida, det vita plastförklät putar ut löst som om hon var med barn.

– Du skulle inte läsa sånt, säger hon och låtsas veta vad som står i brevet som är adresserat till honom. Du förstår inte.

Hon har aldrig tyckt om att Alf skulle till Nordirland. Hon har sett på TV hur de behandlar varandra där, och det är för henne nog. Jag måste se vad som händer hade han sagt bara, som om det hade något med dem, här i Sve rige, att göra. Och hon hade inte kunnat hindra honom eftersom hon tagit sina händer från honom för flera år sedan.

Hon tänker på det en stund nu medan något molande och mjukt intar kroppen och vandrar ut i lederna. På något sätt tycker hon att Alf liknar Kurt, de har båda det där avlägsna i ansiktet.

För Ronny som suttit stilla och sett på henne bakifrån, är detta nog. Han har redan bestämt sig och hon skall ingenting få veta. Vad han gör i fortsättningen är bara förhalningar för att få henne ointresserad och utanför. Innan kvällen skall han ha tagit det slutliga steget in i den tydliga världen, den som modern inte har en aning om.

Han har gått ner från arbetsbänken och står bredvid henne och pressar sig mot diskskåpet. Genom plåtväggen känner han porslinet skallra, det skriker in i kroppen på honom. Hon sätter in och tar ut hårt nu. Kassarna blir den oartikulerade hämnd hon inte vågar ta ut mot pojken.

Ronny låtsas inte märka något, han måste fortsätta en stund till.

– Varför gör du så där? frågar han. Du kan få in händerna där.

Då brister det i henne. Hon stänger av maskinen mjukt, viker upp gummiförhänget. Medan hon med vana rörelser drar ut den ångande disken, tallrikar och muggar och bestick, berättar hon en sak som hon burit på länge. Det är som om Ronny fick henne till det, som om hans spensliga målmedvetenhet tvingat fram ett avgörande hon egentligen vill skjuta upp. Hela tiden är den torra och varma dagen närvarande i henne och karvar fram bilder av Kurt och Alf som hon värjer sig mot