En av dem

By Ingrid Sandhagen

"Pulsen går genom kroppen, upp i huvudet, ut i örat, in i örat, genom kroppen, runt och runt. Det är inte sant, tänker han, och när bussen kör upp framför skolan och alla reser sig för att hinna först ut, sitter han med tom hand och undrar om han drömt."Mikael är en 15-årig kille som försöker få en nystart efter att ha flyttat med sin familj. Det går bra till en början, men sedan händer något. Han träffar Joel och blir blixtförälskad. Men känner Joel likadant? Och hur hanterar man att vara kär för första gången?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728319659

Book preview

Ingrid Sandhagen

En av dem

SAGA Kids

En av dem

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2000, 2022 Ingrid Sandhagen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728319659

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Inte ens under täcket är det mörkt längre. Mikael har dragit lakanet över huvudet och ligger och andas i det skära skenet. Han är stel i kroppen efter gårdagens kånkande och skulderbladen tar i golvet genom den tunna dyna som han ligger på. Luften under täcket är varm och fuktig och varje gång han andas in klibbar det rosa lakanet mot läpparna.

De andra är redan uppe. Han förstår att de försöker vara tysta så att han inte ska vakna, men viskningarna från köket ekar i det tomma huset och flyter ihop med klirret av porslin och kaffebryggarens gurglande läte.

Förra året fick han te, men i år har han särskilt bett om kaffe. Han har druckit en kopp om dagen hela sommaren, men det är först nu han har börjat gilla det. I början hade han både mjölk och socker, massor av mjölk och socker och nästan inget kaffe alls. Nu kan han dricka det med bara en halv sockerbit, men om bara några dagar ska kaffet vara helt svart. Det ingår i planen.

Det susar från trafiken bortą på motorvägen, ett dovt, sövande brus som får honom att vilja somna om igen. Just som han sluter ögonen hör han de smygande stegen i trappan. Han vänder ansiktet mot väggen, drar ned täcket så att huvudet sticker fram och hinner precis lägga sig till rätta innan dörren öppnas och pappa börjar sjunga. Mamma och Miranda stämmer in, men pappa tar i och hans brösttoner tränger undan deras röster.

Långsamt vänder han sig om, sträcker på kroppen och öppnar ögonen. Blicken landar på Mirandas nakna fötter. Tånaglarna är målade i rött och svart och om ena vristen har hon en smal, svart läderrem. Runt den andra slingrar ett blekt ärr som ett pärlband mot den solbrända huden.

Han var sju och hon sex. De hade varit och lekt i skogen hemma hos farmor och farfar och var på väg tillbaka till huset och farmors pannkakor med krusbärssylt. Farfar höll på att lägga nytt tak på ladugården och på baksidan stod en grön container som han kastade de gamla tegelpannorna i. Miranda ville att de skulle klättra i och leta efter skatter, men han vågade inte. Istället blev han kvar som vaktpost på ladugårdsbacken medan hon tog sig in i skattkammaren. Luften var full av surr och han var rädd för getingarna och de stora hästbromsarna som flög i cirklar över dynghögen. Teglet krasade och klirrade under Mirandas fötter och det tog evigheter innan hon kom ner på marken igen. När han såg blodet som rann från hennes ben blev det svart i huvudet. Det gungade under fötterna på honom och han tyckte att containern rörde sig bakom Mirandas rygg. Hon hade klivit rakt igenom en glasruta som suttit i ett gammalt fönster som farfar slängt. Hela vägen upp till huset sa hon om och om igen att det vař så konstigt att det inte kändes något, helt otroligt att det inte gjorde ont. Hennes vita gymnastiksko sög åt sig av det röda, och för varje steg hon tog gav den ifrån sig ett kippande ljud. Det snurrade i huvudet på honom, och hade inte Miranda hållit honom i handen hade han antagligen vinglat rätt ner i diket.

När de klev in i hallen började han att må illa, och sekunden efteråt kräktes han över farfars ladugårdsstövlar och arbetsoveraller. Miranda rusade in till farmor medan han stod som förstenad och såg hur rosagrå strängar av slemmigt kräk sakta droppade från en orange overallsärm och ner i ett stövelskaft. Det sved surt i näsan när farmor kom och lyfte upp honom. Hon bar honom till badrummet där han fick sitta på en pall under duschen.

Efteråt satt han i soffan i salen med en trave Bamsetidningar i knät. På bordet med de skojiga benen som såg ut som hundtassar längst ner hade farmor ställt en tallrik med kalla pannkakor. Hon hade åkt med Miranda till sjukhuset och farfar mjölkade korna, så han var ensam i huset. Han rev pannkakorna i remsor, och samtidigt som han åt var han på Antarktis och räddade pingviner tillsammans med Bamse, Skalman och Lille Skutt.

Sedan minns han att det var kväll och att han och Miranda låg i sängarna bredvid varandra uppe i vindsrummet. Hon hade bandage runt vristen och berättade för honom om stelkrampssprutan och de nitton stygnen genom skinnet. Långt efter att hon somnat låg han vaken och lyssnade till hennes sovljud och röstmelodierna från nedervåningen. Då och då slet sig farfars dova muller lös, letade sig uppför trappan och gled in till honom i ljuset från dörrspringan.

– … som en flicka tamejfan… ynklig… måste lära sig… Orden marscherade rakt in i honom och etsade sig fast på ett lättåtkomligt ställe någonstans långt, långt in.

– Grattis! säger mamma och ställer ner födelsedagsbrickan på en flyttkartong som hon skjuter intill madrassen där han ligger.

Han häver sig upp på ena armbågen. Det står nyplockade prästkragar i ett glas och doften från blommorna blandas med stearin, kaffe och vetekrans.

– Det är jag som har plockat, säger Miranda. Det finns massor i trädgården. Du får gå ut och kolla sedan, men nu måste du blåsa.

Han tar sats och blåser på de femton rosa tårtljusen som är nedstuckna i bullen. Alla slocknar utom ett.

– Glöm inte att önska! säger Miranda.

Han blåser igen. Blundar, blåser och önskar. Önskar att de inte vore rosa.

När han öppnat sina paket, en bok om vikingar, en ny plånbok i svart skinn och en ljusblå tröja han bara kommer att kunna ha på sig hemma, bullen är uppäten och kaffet urdrucket blir han ensam i rummet igen. Han ligger kvar på madrassen, trots att han vet att det finns hur mycket som helst att göra. Farmor och farfar ska komma på födelsedagsmiddag, så förutom alla kartonger som ska packas upp, ska det bakas tårta och lagas mat.

Lisa ska också vara med. Hon ska ta bussen, åka tvärs igenom stan och sova över sedan. Det knyter sig i magen när han tänker på att de inte kommer att gå i samma klass längre, att han från och med måndag är tvungen att klara sig utan henne.

Han minns precis hur det gick till när de blev kompisar. Det var på höstterminen i fyran. Den första snön hade kommit under natten och det var en onsdag, det vet han bestämt, för hela mellanstadiet hade de gympa sista timmarna på onsdagarna.

Just den här onsdagen var hans bruna allvädersstövlar borta när han som vanligt kom sist ut till omklädningsrummet efter idrottslektionen. Han väntade tills de andra hade gått innan han började leta. Snabbt sprang han in i styrketräningsrummet, kollade i bollförrådet och gläntade på dörren in till tjejernas, men stövlarna fanns ingenstans. Sedan vågade han inte vara kvar längre ifall gympaläraren eller vaktmästaren skulle komma för att låsa. I bara strumplästen började han gå hemåt i snöslasket. Han hade kommit så långt som till Konsum när Lisa kom springande efter honom.

– Sandlåren, sa hon. Vid gympan.

Hon sa åt honom att vänta medan hon sprang tillbaka till skolan för att hämta dem. Han satte sig på cykelstället utanför affären och lade skolväskan över fötterna så att ingen skulle se. Det värkte i dem. Det kändes som om de var både iskalla och brännheta på samma gång. I butiksfönstret hängde skyltar med veckans extrapriser. Han läste dem om och om igen, och än i dag skulle han kunna rabbla upp det exakta priset på köttfärs, bananer och lingonsylt, om det så var mitt i natten. Precis som att han i detalj minns hur det kändes då han borrade ner sina nakna tår i det luddiga stövelfodret, och att chokladen som Lisas mamma kokade åt dem smakade lite bränt.

Vore det inte för Lisa skulle han aldrig stått ut i den där skitklassen. Han önskar att hon också kunde börja i den nya skolan.

Handen glider in under kalsongerna och lägger sig tillrätta över snoppen just som pappa kommer in i rummet med en skrivbordslampa i ena handen och en gardinstång i den andra.

– Upp och hoppa nu herr femtonåring, säger han. Eller packar dina saker upp sig själva?

När pappa har gått igen kliver han upp och går fram till fönstret, lirkar med haken och öppnar det på vid gavel. Åt både höger och vänster ligger det andra villor, men rakt fram är det fritt, bara åkrar och himmel. Nere i trädgården ser han mamma komma gående med en kartong i famnen. Den långa flätan guppar glatt på ryggen och på fötterna har hon pappas träskor som är alldeles för stora för henne.

– Mikael! ropar hon när hon får syn på honom. Det finns björnbär!

Han vinkar till svar och drar sig bort från fönstret. Med en suck sjunker han ner på golvet, öppnar den närmaste flyttlådan och börjar plocka bland grejerna.

Trots att det inte längre finns någon sommarvärme att tala om äter