Fredagkväll

By Anne-Sofie Nielsen

Det står en man över en kvinna och slår och slår. Hur hamnade de där? Varför började han den här gången? Hon måste vara tyst, måste skydda barnen så gott hon kan från det hemska som händer. Som om de inte redan vet precis vad det är som pågår. Hon kan i alla fall se till att inte grannarna hör. I Anne-Sofie Nielsens novellsamling Fredagkväll skildras en rad människor i olika livsskeden och situationer. Vi får träffa trebarnsmamman som gång efter annan tar emot makens ursinniga slag, den unga svenskan som möter våren i Paris och den isolerade kattkvinnan som sitter i sitt nedgångna föräldrahem. Berättelserna är gripande, med en återkommande underton av utsatthet, samhällelig likgiltighet och en ständigt stegrande spänning. Samlingen innehåller totalt nio stycken noveller. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728311141

Book preview

Anne-Sofie Nielsen

Fredagkväll

SAGA Egmont

Fredagkväll

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1983, 2022 Anne-Sofie Nielsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311141

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Per-Eric

I nöd och lust

Han slog gång på gång. Med avsikt mot hennes huvud för att göra henne så illa som möjligt. – Men inte så illa att hon blev tvungen söka läkarvård, så han riskerade åtal för misshandel.

Hon låg alldeles still. – Skrika hade hon slutat göra för flera år sedan. Mest för att inte skrämma upp barnen ännu mer, men även för att inte grannarna skulle höra.

Hon kröp ihop i fosterställning, med huvudet vid de uppdragna knäna och armarna kring skallbenet för att skydda sig så mycket som möjligt.

Han räknade redan från början med att hon intog den ställningen, det visste hon, och avvägde därför också styrkan i sina slag därefter. Det var ett spel med noggrant markerade turer, och följde hon inte dem, var det risk för att något förfärligt kunde inträffa.

Hon ville inte dö, hon hade barnen att leva för.

Även han var alltid tyst så länge misshandeln varade. Trots ursinnet kom orden aldrig över hans läppar som annat än förvridna viskningar, förvrängda kärleksord, komna ur den kärlek som han menade att han trots allt kände för henne.

Var det så att även han tänkte på barnen? Hon visste ju hur mycket han älskade dem. Var det därför han var så tyst?

Eller var han bara rädd för grannarna? – Vad hade han att frukta?

Han visste så väl, att även om hon hotade med att gå till polisen, så skulle han strax få henne på bättre tankar. Det hade han fått så många gånger förut, bara genom att nämna några av de åtgärder han i så fall skulle vidta.

Hur många gånger hade han inte redan tvingat henne flytta tillbaka, när hon tagit barnen med sig och försökt hålla dem gömda hos släktingar och vänner.

Den senaste gången hade han till och med sökt upp Fredrik i den nya skolan och stått och väntat på honom på frukostrasten.

Hon hade inte kunnat göra något. – Han var barnens far och hade lika stor rätt till dem som hon.

Först sedan han gått in i sitt arbetsrum och stängt dörren bakom sig, vågade sig barnen fram. – De hade hela tiden stått tysta i dörröppningen, men nu började den yngsta plötsligt gråta och även mellanflickan fick tårar i ögonen och det lilla ansiktet förvreds i en grimas. Bara Fredrik, den äldste, var fortfarande tyst, när han satte sig bredvid sin mamma och smekte henne över håret.

Med en ansträngning satte hon sig upp, långsamt för att inte illamåendet i magen skulle komma upp och fläcka den heltäckande mattan. – Hon höll om dem, försökte räcka runt dem alla tre på en gång. Och tröstade dem så gott hon kunde.

Den yngste slutade ändå inte gråta och slutligen blev hon tvungen föreslå dem att de skulle gå ut i köket och ta fram ett paket jordgubbsglass. Bara för att få dem på andra tankar. När hon reste sig, försökte hon låta bli att tänka på hur många gånger hon redan tagit till den nödlösningen. Och framför allt på vad hon skulle hitta på den dagen, varken jordgubbs- eller chokladglass längre kunde få dem att glömma det som ändå hela tiden upprepades.

När Fredrik dukat med de skära tallrikarna med guldkant som de alltid åt glass på, kunde festen börja. Först drog de lott om vem som skulle få den ansvarsfulla uppgiften att rättvist skära glassen. – Det blev Kajsa, mellanflickan, och hon kröp upp och satte sig på bordet för att kunna göra det ordentligt.

Efter det att var och en fått sin bit fick ingen börja äta förrän alla hade önskat sig något.

– Jag önskar att pappa slutar slåss.

Det var Fredrik som talade om sin önskan högt, fastän det egentligen inte var tillåtet, för då var det risk för att önskningen inte gick i uppfyllelse.

– Det gör han säkert.

Mamma lugnade honom, fastän hon inte längre själv trodde på vad hon sa.

Därefter började de äta, även mamma, fastän hon vid det här laget började bli rätt trött på både jordgubbs- och chokladglass.

När hon äntligen fått barnen i säng, läst godnattsagan som vanligt och legat bredvid den yngste och klappat honom på pannan, som hon fick göra var kväll för att han skulle somna, gick hon och satte sig i soffan i vardagsrummet och tände en cigarrett.

Inifrån arbetsrummet hördes inte ett ljud. – Vad var det som var anledningen den här gången? Hon kom inte längre ihåg. Var det att hennes syster skulle komma på besök? – Nej, det hade hon talat om redan i februari, för att förbereda honom i god tid. – Var det Fredriks problem med skolan, hans upprepade skolk? Läraren hade ringt igen senast i förgår. – Men det var inte heller det. Det hade hon ännu inte vågat tala om.

Huvudet värkte, under ena ögat kände hon en stor svullnad. Nu skulle det återigen dröja flera dagar, innan hon kunde visa sig för folk.

Utan att hon först lade märke till det föll askan från cigarretten ner på den heltäckande mattan.

På den heltäckande mattan som var så svår att göra ren.

Askan från cigarretten, där hade hon det.

Han kunde inte tåla slarv, hade han sagt.

Han hade fått nog av hennes slapphet, kunde hon inte hålla reda på den jävla askan som andra människor.

Måste det vara så in i helvete svårt…

Det var sant, hon var väldigt tankspridd. – Men det var på grund av honom.

Hon blev nervös av hans blotta närvaro.

När han var i närheten gav hon hela tiden så mycket akt på sig själv, att hon till slut blev alldeles omedveten om vad hon gjorde.

Inför hans övervakande blickar blev hon själv alldeles blind. – Hon såg inte ens askkoppen framför sig.

Och varför skulle de nödvändigtvis ha en vit heltäckande matta? Med tre ungar i sin vildaste ålder och så dessutom en fru som inte kunde komma ihåg askan på sina cigarretter.

Det var han som bestämt vilken matta de skulle ha. – Inte hon.

Innan hon hann tänka sig för, hade hon plötsligt trampat askan ännu djupare ner i det mjuka mattluddet och därefter genom upprepade gnidningar med skosulan brett ut fläcken så den blev ännu större.

Nu skulle den aldrig gå bort. – Men det var hans eget fel.

Han hade med vart slag drivit trotset djupare in i henne, med var välriktad spark grundlagt den ondska som börjat gro och snart skulle förgifta henne, om den inte inom mycket kort fick utlopp i någon riktning. – Hon hade inte varit ond från början. Hon hade inte haft sådana tankar, när hon träffade honom. De hade kommit med åren, tysta och omärkliga som en obotlig sjukdom.

Hon såg mot den stängda dörren. Och nästan hoppades att han skulle komma ut och få syn på den nya fläcken på mattan. Slog han henne då igen, så skulle hon ha en anledning…

Men hon hade ju redan en anledning sedan bara en halvtimma.

Hon hade en anledning sedan tio år tillbaka. – Tio års äktenskap och lika många år av regelbundet återkommande misshandel.

Hon behövde inte provocera honom. – Plötsligt log hon åt tanken och kände sig betydligt lugnare.

När han efteråt kom in i sovrummet, klädde av sig och som vanligt utan att säga något tog henne bakifrån, log hon fortfarande åt sina planer som äntligen var mogna att sättas i verket. – Han såg inte hennes leende, han hade alltid ljuset släckt när han låg med henne.

Nästa morgon steg hon som vanligt upp före honom och gick för att väcka Fredrik som skulle till skolan. De två yngre vaknade alltid samtidigt och snart genljöd köket av deras glada tjut och sörplande av choklad.

Hon hjälpte Fredrik knyta skosnörena och kysste honom, som hon brukade, innan han gick ut genom dörren. – När han redan var på väg nerför trappan, öppnade hon plötsligt igen och ropade efter honom.

– Fredrik, när kommer du hem i eftermiddag?

– Klockan tre som vanligt. Det vet du väl.

– Javisst, käraste. Skynda dig nu, så du inte kommer för sent.

Hon stängde dörren och gick för att klä på de två andra.

Under tiden hade han duschat och klätt sig och drack på stående fot en kopp kaffe vid diskbänken. – Innan han gick gav han henne en kyss på kinden, på den kinden som svullnat upp under natten och nu blivit alldeles missfärgad.

Och hon log mot honom och önskade honom en trevlig dag.

Efter det att de yngre barnen sprungit över till sina lekkamrater i grannvillan, tog hon som vanligt fram dammsugaren och rengjorde alla golven. – Fläckarna från askan föregående kväll lät hon vara; de utgjorde själva emblemet på hennes nyförvärvade rustning och fick inte suddas ut. – Hon satte på diskmaskinen. Det monotona spolandet gjorde henne lugn. Allt var som vanligt; så länge diskmaskinen roterade i de varv den var programmerad att göra, så hade inget förändrats. – Hon fortsatte till barnens rum. Och efter att först ha vädrat deras lakan på terrassen, bäddade hon deras sängar och plockade undan en del leksaker.

När hon slutligen kom in i deras gemensamma sovrum – varför sparade hon alltid det till sist – var det första blicken föll på, likadant varje morgon, hans pyjamas. I vilken ställning den än låg kastad såg den alltid ut att fortfarande innehålla hans stora kropp. Det var därför med motvilja hon vek ihop den för att lägga den under hans huvudkudde eller med ett försiktigt grepp i yttersta änden, för att inte få lukten av hans kropp på sina fingrar, tog tag i den för att kasta den i smutskorgen. – Men den här morgonen grep hon pyjamasen utan vidare och började omsorgsfullt veckla ut den på den heltäckande mattan. Hon sträckte ut byxbenen och lade dem lätt åtskilda, jackan placerade hon alldeles ovanför byxlinningen och rätade ut ärmarna så de följde jackans långsidor, i en avslappnad ställning så handflatorna varit vända uppåt, om plagget fortfarande innehållit hans kropp. – Därefter gick hon tillbaka till barnens rum och tog en mörkröd oljekrita ur den färglåda Kajsa fått på sin femårsdag. Med den ritade hon en tjock linje på den heltäckande mattan i sovrummet, en linje som följde den utlagda pyjamasen, utom vid halslinningen där hon gjorde en extra sväng för att även huvudet skulle komma med.

När hon tog bort pyjamasen syntes den liggande figuren alldeles tydligt.

Annars gick dagen som alla andra dagar. – Efter en kort promenad runt kvarteret med den vita pudeln och en stunds läsning av den senaste boken i den bokklubb hon sedan tio år var medlem i, var det dags att göra i ordning lunch åt de två yngsta och sedan kalla in