Dödens ängel

By Thomas Ringstedt

Sofia och Christer lever till synes det perfekta livet. De är framgångsrika, hon som läkare och han som advokat. De bor i en villa med sjötomt, och de har en underbar liten dotter. Samtidigt tyngs de av mörka händelser i det förflutna. En natt kommer en objuden gäst till villan. Nästa morgon hittas liken av Sofia, Christer, dottern och familjens barnflicka. De har blivit brutalt ihjälslagna.

Ulf Beow vid Uppsalapolisen får i uppdrag att leda mordutredningen. Vem kan ha haft så mycket hat i sig? Är det Sofias förre pojkvän, eller någon av Christers klienter inom den kriminella världen? Eller bör motivet till morden istället sökas i den litauiska barnflickans förflutna?

Kapten Lotta Nordenflycht har tidigare hjälpt Ulf Beow med hans utredningar. Nu arbetar hon som en av de svenska officerare som övervakar den bräckliga vapenvilan mellan Nord- och Sydkorea. När en svensk familj i Seoul omkommer i en märklig bilolycka, väcks Lottas misstankar. Kan någon ha varit ute efter mannen, en forskare som arbetade med kloning av mänskliga organ? Snart upptäcker hon att det finns kopplingar mellan de mördade familjerna i Uppsala och Seoul. Är hon en internationell konspiration på spåren?

Dödens ängel är en tät spänningsroman om livet, döden och kärleken till våra närmaste.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 4, 2018
• ISBN: 9789188321862

Book preview

förändras.

Kapitel 1

Fredag 11 oktober

Sofia öppnade bildörren, klev ut och upplevde genast att hon var hemma. Inte eftersom det faktiskt var hennes hus som stod där med sin vita, belysta fasad. Nej, känslan kom sig av höstmörkret och vinden som tjutande slet tag i hennes klänning, doften av våta löv och insjövatten, av vågorna som glimmade vita slog mot stranden hundra meter bort. Det uppstod en märklig resonans mellan naturens krafter och hennes inre.

Hon kastade en blick in i taxin och såg Christer fumla med plånboken. Han hade druckit lite för mycket. Kanske borde hon styra upp situationen … eller, det var bättre att låta honom hållas. Just nu var hon nöjd som det var. Instinktivt försökte hon knäppa boleron som hon bar över klänningen. Hon log för sig själv när hon insåg vad hon höll på med. Syftet med den minimala jackan av vit päls från någon okänd djurart var inte att hålla bäraren varm.

Hon hade lagt sig till med vanan att föreställa sig själv utifrån. Det var något som hon börjat med för ett par år sedan, efter händelsen som trasade sönder deras liv. Sedan dess hade hon ängsligt sneglat mot spegeln för att undersöka om det fanns några sprickor i fasaden, alltid varit medveten om sin egen person och hur andra betraktade henne. Därför kunde hon som i en film se hur hon stod där, med det blonda håret fladdrande i vinden, den aprikosfärgade klänningen tajt kring höfterna och magen och benen extra långa och slanka tack vare de högklackade skorna. Hur utsatt hon måste verka där hon stod i stormen. En romantisk hjältinna.

Verkligheten kunde inte ha varit mer annorlunda.

Hon var en hårt arbetande yrkeskvinna och mor. Hela veckan hade hon stressat för att hinna med både patienterna och dottern. Och nu var det äntligen helg och hon var ledig. I morgon skulle hon få sova ut. Förutsatt att Emma inte vaknade och skrek, förstås. Men flickan sov bättre nu. Vaknade sällan före sju och när hon väl gjorde det skulle Alina finnas där och ta hand om henne. Med lite tur skulle hon kunna dra sig ända till nio på morgonen. Det var en lyx som hon sakta börjat vänja sig vid. Så annorlunda mot för tre månader sedan då hon fortfarande ammade.

Ett par gånger varje natt hade hon lyft upp Emma i famnen och låtit henne dricka sig mätt och trött. Det kändes vemodigt att tänka på den tiden. Det hade varit de två tillsammans, mor och dotter. Halvt sovande under amningen, men ändå intensivt medvetna om varandra. Nu var de bägge inne i en försiktig frigörelseprocess. Det var inte bara Emmas behov som styrde henne längre. Något som inte minst Christer tacksamt hade noterat.

Genom vinden hörde hon svagt ljudet av en bildörr som stängdes. I ögonvrån såg hon hur taxin rullade iväg. Christer kom fram till henne och lade armen runt hennes midja. Hon lutade huvudet lätt mot hans axel och såg ut i mörkret. Sjön måste gå hög på fjärden. Tanken fick henne att rysa. Hon skulle inte vilja vara ute i en båt nu, den annars så lugna Ekoln hade blivit farlig och skrämmande. Men samtidigt tyckte hon om att stå där med mannen intill sig. Kanske var det själva idén som tilltalade henne, tryggheten med hem och familj blev så mycket tydligare när ett oväder rasade omkring en. Hon vände upp ansiktet mot Christer, sänkte ögonlocken och öppnade munnen till hälften. Han gav henne en orolig blick.

Fryser du älskling? Kom så går vi in.

Lite stött slingrade hon sig ur hans grepp, vände på klacken och gick mot huset.

Inne i hallen strömmade värmen emot henne. Hon hade redan förlåtit Christer. Han var kanske inte så receptiv, men en bra man. Lugn, snäll och ömsint. Och hur skulle han kunna veta att hon just då ville vara en romantisk hjältinna? Hon log mot honom.

Det var en trevlig middag, tycker jag.

Visst var det.

Hon hängde boleron över en galge. Bredvid fumlade Christer med sin överrock. Hon ställde sig framför honom och knäppte snabbt upp knapparna. När det var klart krängde han av sig rocken, rättade till slipsen och log fåraktigt mot henne.

Tack, älskling. Jag har alldeles för tjocka fingrar. Inte som dina … Han tog hennes hand. Inte som dina välformade … nej, graciösa, han sluddrade lätt, … verkligen graciösa fingrar.

Fåna dig inte.

Han lydde direkt. Tydligen var han nykter nog att inse det dumma i att få henne på dåligt humör. Att han i så fall riskerade efterspelet. Den kroppsliga närhet som han så länge tvingats leva utan, men som hon nu kunde skänka honom. När amningshormonerna sjunkit undan hade hon äntligen börjat hitta tillbaka till sin lust. Men den var fortfarande skör och kunde lätt skrämmas iväg.

Hon hörde steg som närmade sig från vardagsrummet. Dörren öppnades och Alina klev in i hallen. Den unga kvinnans hår, blont i en nästan onaturligt ljus nyans, föll ut över den bylsiga morgonrocken av frotté. Hennes leende och stora blå ögon välkomnade dem. Men hon sa naturligtvis ingenting.

I början hade det hänt att Sofia retade sig på den unga kvinnans tystlåtenhet. Den utmanande föreställningen att kvinnor skulle prata med varandra, bygga sitt systerskap med en strid ström av ord. En gång hade hon rentav snäst till henne, mest för att provocera fram en reaktion av något slag. Men det hade inte fungerat, Alina hade bara böjd huvudet och sett ledsen ut. Hennes undergivenhet hade ökat Sofias irritation. Hon ville ju hjälpa tjejen, men hur skulle hon kunna göra det om hon inte sa något? Samtidigt skämdes hon för sina känslor. Alina var ju snäll mot dottern, och Emma verkade trivas med sin barnflicka.

Men Alina var inte längre en mystisk ung kvinna. Hon hade berättat om sig själv, öppet och utlämnande på ett sätt som ingen av väninnorna någonsin hade gjort. Sofia kände sig stolt över förtroendet, över att kunna dela hemligheter med den andra. I Alina hade hon hittat tillbaka till den ursprungliga känslan som en gång hade fått henne att välja läkaryrket, viljan att hjälpa och beskydda. Den som hade förkommit någonstans på vägen mellan de första, krävande tentorna och de kalla ekonomiska krav som ställdes på klinikens anställda.

Så du är fortfarande vaken. Gick det bra med Emma?

Ja.

Rösten lät trygg. Alina var tystlåten, men hennes självförtroende var det inget fel på. Hon använde bara inte fler ord än vad som behövdes. Och faktiskt var hon bättre med dottern än hon själv. Plötsligt kände Sofia en stark längtan. Tydligen var frigörelseprocessen ändå inte så långt gången.

Åh, lilla gumman suckade hon. Jag måste bara ta en titt på henne.

Hon kastade en snabb blick på Christer, som för att be om tillstånd. Sedan skyndade hon sig upp för trappan mot övervåningen.

Oron slog till när hon stod framför dörren till barnkammaren. Tänk om något var fel? Hon ville slå upp dörren och rusa fram till sängen, men tvingade sig själv till lugn. Den där irrationella oron var bara skadlig. Både för henne själv och Emma. Hon visste att Christer hade förståelse, det hade han sagt. Men samtidigt misstänkte hon att han led av den, kanske rentav såg ner på henne för att hon var sådan.

Försiktigt tryckte hon ner dörrhandtaget och klev in. En liten nattlampa lyste upp rummet med ett varmt ljus. Emmas spjälsäng stod vid den bortre väggen. Över den hängde en mobil med färggranna fjärilar. Hon stannade innanför tröskeln. Någonstans på gränsen för vad hon kunde höra fanns ljudet där: hennes dotters jämna andetag. Ett stort lugn kom över henne.

Hon smög fram till sängen. Allt såg bra ut. Emma låg på rygg som hon skulle och där fanns inga lösa föremål annat än nappen. Ingenting som hon kunde göra sig illa på eller sätta i halsen. Hon hade på sig sin ljusskära pyjamas och de små händerna låg knutna i höjd med öronen. Det tunna täcket hade hon sparkat av sig så att det låg i en hög nere vid fötterna. Sofia böjde sig ner och drog upp det.

Var hon hysterisk med sin dotters säkerhet? Antagligen ... nej, definitivt. Som läkare borde hon veta bättre. Men … hon tänkte inte känna skuld för den saken. Emma mådde bra, det var det enda som betydde något. Det gjorde nästan ont i henne av kärlek när hon såg den lilla kroppen.

Alina kom in i rummet och gick fram till sängen där hon skulle sova. Sofia ville ha det så. En vuxen måste alltid finnas i samma rum som Emma. Vanligen var det hon själv, men inte i natt. Alina tog av sig morgonrocken och hängde den över en stol. Hennes smala kropp syntes tydligt under nattlinnet. Sofia tänkte att det var ett brott mot regel nummer ett: skaffa aldrig en barnflicka som är yngre och vackrare än du själv. Men med Christer var det förstås inget problem. Han skulle inte drömma om något sådant. Eller så skulle han möjligen göra det, han var ju trots allt man. Men han skulle aldrig övergå till handling. Dessutom litade hon på Alina.

Godnatt, viskade hon. Det var dags att gå tillbaka till Christer.

Hon hade inte hunnit ut ur rummet innan dörrklockan pinglade. Ljudet lät högt som ett pistolskott och fick Sofia att rycka till. Herregud, klockan var ju ett på natten, vem ringer på då? Hon höll på att bli arg, men insåg att det kunde vara taxichauffören som upptäckt att de hade glömt något i hans bil. Nå, det fick Christer ta hand om. Hon såg på Alina och ryckte på axlarna. Till svar fick hon ett nästan ohörbart godnatt.

Sofia började gå mot hallen och hade nästan nått dit när Christers skrik nere från bottenvåningen fick henne att hejda sig. Skriket tystande abrupt, sedan hördes några kraftiga dunsar. Och därefter … tystnad. Egendomligt, vad var det som hände? Hon vände sig mot Alina och såg rädslan i hennes blick. Den smittade av sig och hon kände sig plötsligt alldeles kall. Kunde Christer ha råkat ut för något?

Raskt gick hon mot trappan. Från bottenvåningen hördes steg. Hon andades ut av lättnad. Han hade väl halkat och fallit omkull. I morgon tänkte hon ta upp drickandet med honom, men i kväll ville hon inte förstöra stämningen.

Christer?

Inget svar. Det lät som om han var på väg upp, men varför sa han inget?

Christer, har det hänt något? ropade hon med gäll röst.

Det blev tyst. Han måste ha stannat nedanför böjen i trappan. Vad höll han egentligen på med?

Har du gjort dig illa?

Hon hörde hur han andades tungt. Tänk om han var skadad? Hon måste gå ner och hjälpa honom. Ändå stod hon kvar.

Men säg något!

Inget svar. Och nu tjöt alarmet inom henne. Något var fel. Den som lurade bakom kröken ville henne inte väl. Kallsvetten gjorde hennes hud fuktig under klänningen.

Plötsligt hördes fotstegen igen. Och sedan dök mannen upp bakom hörnet. Hennes första känsla var lättnad. Det var visserligen inte Christer, men nu hade hon i varje fall ett ansikte på besökaren.

Vad gör du här?

Utan att säga något fortsatte mannen upp för trappan. Hon hade alltid tyckt om män i overall: hantverkare, mekaniker och andra som arbetade med händerna. De var trygga och jordnära. Men den här mannens grå overall hade mörka, glänsande fuktfläckar. Och ansiktet var fräknigt av röda stänk. Ett ögonblick blev hon stående medan skräcken hotade att kortsluta hennes hjärna. Sedan tog evolutionen över och hon agerade som däggdjurshonor hade gjort i miljontals år.

När hon rusade in i barnkammaren möttes hon av Alinas storögda blick.

Brandstegen … öppna fönstret!

I barnsängen rörde Emma oroligt på sig, men hon sov fortfarande. Sofia slet upp flickan och slöt henne i sin famn. Kände den ljuvliga doften och värmen från den mjuka kroppen. En liten hand som trevade efter hennes bröst i en ännu inte glömd rörelse.

Alina stod framme vid fönstret. Hon hade fått upp det på glänt, men fumlade med något.

Öppna då!

I samma ögonblick insåg hon att hon hade glömt säkerhetskedjan. Den som skulle hindra ett barn från att öppna fönstret. Emma var förstås så liten att det inte behövdes. Ändå hade hon tvingat sin man att sätta kedjor på alla fönster i övervåningen. Barn växer snabbt.

Ett ljud fick henne att sno runt. Mannen stod i dörröppningen. Han sträckte sig mot strömbrytaren på väggen och tände taklampan. Hennes blick drogs till den svarta gummibatongen i hans hand. Som förhäxad såg hon en röd droppe falla från dess spets och träffa det ljusa trägolvet.

Äntligen for fönstret upp och kall luft strömmade in i rummet. Mannen närmade sig med höjd batong. Sofia stod som fastvuxen i golvet och kramade hårt om Emma.

Så hörde hon Alina skrika något.

Den unga kvinnan rusade förbi. Som ett ilsket kattdjur kastade hon sig mot den fyrkantiga manskroppen. Han ryggade undan och det fick Sofia att vakna till liv. Hon tog stegen fram till fönstret, fick upp knät på kanten och grabbade tag i karmen, fortfarande med Emma under armen. Bakom henne hördes en dov, otäck smäll. I ögonvrån såg hon hur Alina föll ihop. Hon skulle aldrig hinna ta sig över till brandstegen. Enda möjligheten var att hoppa rakt ut i mörkret och stormen. Hon spände musklerna och sköt ifrån.

En hand grep hårt om hennes arm och hon förstod att hon hade misslyckats. I ett ögonblick av klarsyn föll allt på plats. Hon visste varför hon befann sig i den här situationen och hur det skulle sluta. Obönhörligt drogs hon in i rummet igen, föll och slog i golvet. Emma började skrika, högt och hjärtskärande. Sofia rullade ihop sig kring dottern. Inte Emma, tänkte hon. För Guds skull inte Emma. Hon stirrade mot Alina som låg ett par meter bort. Det blonda håret var tovigt av blod och det ryckte och darrade i den smala kroppen. Sofia ville inte se mer. Hon slöt ögonen och bad till den Gud hon aldrig hade trott på.

Kapitel 2

Fredag 11 oktober

Lotta Nordenflycht gick raskt längs den asfalterade gången. Den lilla resväskans hjul surrade mot asfalten. Gången var kantad av låga träd och bortom dem fanns gräsmattor lika perfekta som golfbanor. Men hon såg knappt omgivningarna. De senaste dygnens upptrappning i konflikten hade fått henne utmattad.

På uppfarten till det lilla huset saktade hon ner stegen. Luften var behagligt ljummen. Ljuden från staden hördes mest som ett avlägset sorl. Här inne på basen var tempot lugnare än utanför stängslen.

Framme vid dörren rotade hon fram nycklarna ur fickan. Sedan kom hon på att han kanske var hemma och knackade på. Till hennes lättnad kom ingen och öppnade. Hon skulle få vara ensam en stund. Hinna byta till civila kläder i lugn och ro och kanske ta en öl innan han dök upp. Hon ursäktade sig med att hon behövde tid för att klara omställningen. Men det var sorgligt att det var på det sättet, att hon kände så. Så annorlunda mot för ett halvår sedan, då de först hade anlänt till Sydkorea.

Hon och Tomas hade varit tillsammans i över ett år när hon började jobba vid NNSC, Neutral Nations Supervisory Commission. Det var en grupp på fem svenska och fem schweiziska officerare som övervakade den sextioåriga vapenvilan mellan Nord- och Sydkorea. Hon hade sökt tjänsten för att få komma bort från Sverige ett tag.

Tjänsten innebar några övernattningar varje vecka i den demilitariserade zonen mellan länderna. Däremellan bodde hon på den amerikanska militärbasen inne i centrala Seoul, Yongsan Garrision. I början hade det varit lite trassel eftersom hon och Tomas inte var gifta. Amerikanska officerare brukade inte leva som sambos. Å andra sidan var kvinnliga officerare i NNSC också något av en nyhet. Hur som helst så hade de svenska myndigheterna lyckats förhandla fram en bra lösning. Som ensamstående kapten skulle hon egentligen ha bott i en lägenhet, men istället hade hon fått ett litet hus inne på basen. Det var faktiskt en nivå över vad en gift officer med hennes grad hade rätt till. Amerikanerna hade varit generösa eftersom hon var expert på CBRN-vapen och mikrobiolog. Hennes doktors-titel smällde högt hos dem.

Både Tomas och hon själv hade sett fram mot tiden i Korea. Men när avresan närmade sig blev Tomas allt oroligare. Han hade tänkt ägna tiden där till att driva sitt företag. Men det visade sig vara svårt att finna personer som var villiga att investera i oljeproducerande bakterier. Det lät för mycket som science fiction. Till slut verkade han tänka så själv. Lottas försök att uppmuntra honom hjälpte inte.

Strax innan avresan bestämde sig Tomas för plan B. Han kontaktade Seouls universitet och fick napp. En grupp som forskade om energiresurser kunde tänka sig att låta en svensk fysiker delta i deras arbete under ett halvår. Men någon riktig forskningstjänst var det inte fråga om. Och Tomas verkade heller inte ta jobbet särskilt allvarligt. Det irriterade henne en hel del.

En bit in i förälskelsen hade hon insett att hennes partner hade en del sidor som hon ogillade. Dels hans irrationella tro på att ingenting kunde skada honom. Den kunde hon i och för sig förstå. Tomas hade som barn varit den ende överlevande i en flygkrasch där hela hans familj dog. Med barnets magiska tänkande hade han kommit fram till att han var osårbar. Men han hade också en ovana att skylla ifrån sig om något inte gick som han ville. Det kunde vara investerare som var för kortsiktiga, kollegor som inte var begåvade nog att förstå hans idéer eller något allmänt snack om att tiden inte var den rätta. Att det var hans egna ansträngningar som brast tycktes aldrig föresväva honom.

Innan de flyttade till Korea hade hon inte tyckt att det spelade någon roll. Förmodligen eftersom hon hade varit upp över öronen kär. Faktum var att deras relation aldrig hade varit så bra som under månaderna innan avresan. Halvåret i Korea skulle bli deras gemensamma äventyr, helt olikt de blodiga händelser som hade fört dem samman ett år tidigare. Men arbetet var krävande. Hon pendlande mellan svensklägret vid gränsen och Yongsan Garrision, och däremellan hade hon otaliga möten med representanter för Sydkoreas och USAs väpnade styrkor. De hade inte fått så mycket tid tillsammans.

Dessutom hade motsättningarna mellan nord och syd eskalerat. NNSC’s motto, in between them all, hade övergått från att vara en fånig slogan till en obehaglig sanning. De sista veckorna hade varit riktigt illa, med militärmanövrar i Syd och ett amerikanskt hangarfartyg som råkade komma på besök. Nordkorea hade svarat med en aggressiv retorik. Den kunde te sig teatral och löjlig för den som satt i en annan del av världen och tog del av händelserna på tv, men den kändes betydligt mer olycksbådande när man bokstavligen befann sig i händelsernas centrum. Hennes civila liv blev allt mer avlägset och hon fick ännu svårare att tolerera Tomas brist på allvar och fokus.

Nu var det hur som helst snart över. Om bara tio dagar skulle de återvända till Sverige. Hon hoppades att allt skulle bli bättre då. Just nu var deras relation rätt kylslagen, men Tomas var både öm och hänsynsfull. Den typen av män var hon inte direkt bortskämd med. Och de hade trots allt haft det bra tillsammans. Hon visste att hon kunde vara komplicerad och bete sig irrationellt i förhållande till det motsatta könet. Men Tomas hade lyckats hantera henne. Det var hon tacksam för.

Tomas klev in i huset och kände direkt att Lotta var där. Han visste inte riktigt varför, men så var det alltid. Det opersonligt möblerade huset kändes lite mer välkomnande än annars. Egentligen var det märkligt, Lotta kunde ju vara stel och fyrkantig som allting annat på den satans militärbasen. Han upptäckte att hon hade rättat till hans gymnastikskor i skohyllan. Bara en sådan sak! Men ändå utstrålade hon så mycket liv och värme. Det var en paradox som han inte riktigt förstod.

Hej!

Hon hade kommit ut i hallen. Håret var mörkt och platt och de våta lockarna föll nästan raka ner över hennes axlar. Hon var osminkad och klädd i en blå topp och knälång kjol. Trots det lyckades hon på något sätt se militärisk ut. Han gick fram och slog armarna om henne.

Hej älskling.

Hon besvarade hans kram utan någon större entusiasm. I ett desperat försök att nå fram till henne sökte han hennes läppar. Han märkte hur hon stelnade innan hon gav honom en kort puss. Sedan sköt hon honom ifrån sig.

Jag är helt slut, Tomas.

Han antog att orden var tänkta som någon sorts ursäkt. Men de fick honom inte att känna sig bättre till mods. Han hade hört dem förr. De senaste månaderna hade hon upprepat dem till leda. Han hoppades att det berodde på arbetet och att hon skulle få möjlighet att ta det lugnare när de kom hem till Sverige.

Innan de reste till Sydkorea hade de bott tillsammans tre - fyra nätter i veckan, antingen i hans lägenhet i Uppsala eller i hennes i Stockholm. Vad som skulle hända när de kom tillbaka till Sverige hade de inte diskuterat ännu. Deras liv tillsammans i Korea, som skulle ha fört dem närmare varandra, verkade ju ha haft motsatt effekt. Lotta kändes avståndstagande på ett sätt som skrämde honom.

Han insåg att han gjorde bäst i att sluta grubbla över saken. Nu gällde det helt enkelt att få henne att slappna av. Han försökte le välkomnande.

Vill du ha en öl, älskling?

Hon nickade.

Tack.

Han gick ut i det lilla köket som i en öppen planlösning övergick i matsal och vardagsrum. Ur kylskåpet plockade han fram två Sierra Nevada Pale Ale. Ett Kaliforniskt öl som dem ambitiöse föreståndaren för basens butik hade importerat som ett alternativ till Budweiser, Coors och Millers. Själv hade han aldrig förstått varför man ens brydde sig om att ha alla de tre klassiska amerikanska ölen. De smakade ju ändå likadant, det vill säga nästan ingenting. Lyckligtvis hade de amerikanska marinkårssoldaterna och officerarna utbildats vid Camp Pendleton mellan San Diego och Los Angeles. Där hade flera av dem fått smak för de utmärkta ölsorter som blivit populära längs den Kaliforniska kustremsan.

De slog sig ner i soffan i vardagsrummet. Han märkte att hon såg till att sätta sig en halvmeter från honom. Han tryckte ner sin frustration. Det var bäst att låta henne ta den tid hon behövde. Inte pressa henne.

Så hur var det vid gränsen?

Hon skakade på huvudet.

Jobbigt. Alla börjar bli stressade nu.

Han undrade vad som hände där uppe egentligen. Hon berättade så lite för honom.

Vill du äta ute på stan i kväll?

Hon såg fundersam ut.

Jag vet inte, Tomas. Det känns inte riktigt som att jag orkar med det.

Han nickade.

Det är lugnt. Vi kan stanna på basen. Vad sägs om den där stekrestaurangen på Dragons Lodge? Han sträckte ut handen och nöp i hennes magra, seniga arm. Du kan behöva få i dig lite kött.

Hon log matt.

Okej, det blir bra.

Idag kan vi ta en tidig kväll. Men i morgon är vi bjudna på middag.

Jaså?

Hon såg på honom med något som han tolkade som nyfikenhet. Han bestämde sig för att det var ett gott tecken.

Min kompis Maja har bjudit hem oss.

Lotta rynkade på ögonbrynen.

Din kompis?

Ja, jag har träffat henne i SWEA.

Herregud, Tomas. Hänger du fortfarande med de där ... hemmafruarna?

Tomas hade snabbt tröttnat på att sitta ensam på kvällarna när Lotta arbetade. Dagarna tillbringade han i laboratoriet på Seouls universitet, men de sydkoreanska forskarna var svåra att få kontakt med. Han ville träffa andra svenskar och kontaktade därför ambassaden. De gav honom ett oväntat tips: SWEA, Swedish Womens Educational Association.

SWEA var en förening som fanns över hela världen. Sedan 1979 hade man stöttat svenska kvinnor som bodde utanför Sverige. Medlemmarna kunde vara fruar till diplomater och ingenjörer på utlandsuppdrag, men också vackra blondiner som gift sig med kaliforniska miljardärer. Man anordnade aktiviteter för barnfamiljer och arbetade med att sprida svensk kultur. I Seoul fanns en liten avdelning. Och det var inga problem, Tomas var så välkommen. Det var väl tidens anda av jämställdhet.

Maja är juste. Men hon skulle inte gilla att bli kallad hemmafru. Faktum är att hon är journalist och frilansar en del härifrån.

Du har aldrig pratat om henne förut.

Hon är väl för snygg för det.

Lägg av! röt Lotta.

Tomas fick lust att le.

Vi har inte känt varandra så länge. Och du har ju för tusan aldrig tid att tala med mig. Han såg hur hon höll på att bli irriterad och höjde ursäktande händerna. Hennes man är läkare och forskar vid universitetet. De vill gärna hinna träffa oss bägge innan vi åker. Jag lovar, det kommer att bli trevligt.

Hon nickade kort.

Bra, då säger vi det. I morgon alltså. Ska vi gå och äta den där biffen nu?

Kapitel 3

Lördag 12 oktober

Höststormen hade pågått hela natten. Vindstötarna hade fått rutorna att skallra så att Åsa Rudbeck flera gånger vaknat till. Varje gång hade hon skattat sig lycklig över att ligga i en varm säng och tryckt sig närmare mannen som hon delade den med.

Nu föll morgonljuset in över täcket. Åsa sträckte på sig och undrade slött vart den underbare mannen hade gått. Antagligen inte särskilt långt, eftersom det var hans säng och hans hus som hon befann sig i.

Ljuden utifrån skvallrade om att vinden hade avtagit. Hon trodde inte ens att den kunde kallas storm längre. Men trädet utanför sovrumsfönstret gungade ändå ordentligt. Igår hade dess krona varit full av gula löv, nu var den nästan kal.

Hon skulle just kliva ur sängen och leta upp sin partner när hon hörde steg utanför sovrumsdörren. Dörren öppnades och en man med kortklippt, grått hår och skarpa drag kom in i rummet. Han var klädd i en svart morgonrock och hade en stor bricka i händerna.

Jaså, du är vaken. Jag som hade tänkt att väcka dig med doften av nybryggt kaffe.

Åh, kaffe på sängen? Det ...

Hon avbröt sig och log mot honom. Mannen framför henne behövde inte veta hur länge sedan det var hon senast hade blivit uppvaktad på det sättet. Deras förhållande hade ännu inte nått fasen när man vände ut och in på sina tidigare liv.

Han satte ner brickan i sängen bredvid henne. På hennes sida stod en stor kopp kaffe med skummad mjölk. Dessutom en tallrik med croissanter, en klick smör och röd marmelad. På hans egen sida var croissanterna ersatta av en smörgås med ost på grovt bröd. Men tänk att han lagt på minnet att hon älskade croissanter! Det här var ändå bara den tredje natten som de tillbringade tillsammans. Hon smakade på kaffet.

Mmm, fantastiskt gott.

Mannen log från sängens andra halva.

Det är äkta vara. Tjugo bars tryck, och maskinen är made in italy.

Han lät stolt på rösten. Och varför inte? Hon unnade honom den där pojkaktiga glädjen över tekniska prylar.

Märkte du hur det blåste i natt?

Han skakade på huvudet.

Nej, jag sov som en stock.

Jaha, tänkte hon uppgivet. Han sov, medan hon vaknade för minsta lilla ljud. Det var bara att inse fakta, hon sov egentligen bäst i sin egen säng. Ensam. Det var väl självständighetens pris.

Hon hade skiljt sig femton åt tidigare. Varje gång dottern fick problem eller mådde dåligt hade Åsa undrat om det berodde på skilsmässan. Ofta hade hon ifrågasatt sitt beslut. Inte minst eftersom de nya männen hon träffat aldrig visade sig vara bättre än mannen hon skiljt sig från.

Men det fanns också tillfällen då hon kände att hon hade gjort rätt. Hon hade valt bort tryggheten i tvåsamheten, men vunnit rätten att styra sig själv. Möjligheten att fortsätta utvecklas som människa utan att behöva anpassa sig till någon annans inskränkta åsikter.

Hon hoppades mycket på Fredrik. Han fick henne verkligen att känna sig uppskattad.

Hon åt den ena croissanten och sköljde ner med några klunkar kaffe.

Är du ledig idag?

Som stabschef är man aldrig ledig. Han log. Bara en del e-post att gå igenom. Högst en timmes arbete.

Då kan vi ta en promenad efter frukosten?

I så fall får jag hålla dig i handen så att du inte blåser iväg.

Hon såg bilden för sin inre syn. Den långe mannen och den tunna kvinnan som fladdrade rätt ut som en vimpel.

Tack, log hon. I samma ögonblick ringde hennes mobil. Hon svarade.

Strax därefter stängde Åsa ner samtalet. Fredrik skulle säkert förstå. Han var ju själv polis.

Det var vakthavande. Det har hänt något i Vreta som kräver extrainsatser. En hel familj kan ha blivit mördad. Jag måste åka dit.

Han skakade på huvudet.

Det måste du inte. Jag kan se till att de väljer någon annan.

Hon lade sin hand över hans.

Det är okej, Fredrik.

Det är faktiskt inga problem.

Nej, var snäll och låt bli. Jag vill inte ha någon gräddfil bara för att jag … alltså.

Åsa märkte att hon rodnade. Hade hon verkligen tänkt säga att hon inte ville ha någon gräddfil bara för att hon låg med stabschefen? Det var heller inte den verkliga anledningen. Nej, hon ville verkligen göra nytta. Hur mycket hon än hade tyckt om att tillbringa dagen med Fredrik, så ville hon hellre arbeta med det här mordfallet. Men det tänkte hon inte avslöja.

Hon klev ur sängen.

Tack, för en väldigt god frukost. Hon log snabbt. Jag träffar dig gärna ikväll, om du vill?

Kapitel 4

Lördag 12 oktober

Vägen skar som ett knivsnitt rakt genom fälten. Efter någon kilometer passerade den en gammal kyrka. På andra sidan stod en skylt med texten här slutar allmän väg. Därefter fortsatte det smala asfaltbandet som om ingenting