Det som inte syns: -

By Marléne Lund Kopparklint

När Allis är elva år funderar hon på självmord för första gången. Hon orkar helt enkelt inte med tillvaron längre. Så långt hon kan minnas har mamma och pappa druckit för mycket och bråkat. Efteråt är det hon som får bädda ner dem, torka upp blodet och städa undan. Mamma har sagt att hon inte får säga något i skolan, för då kan socialtjänsten komma och hämta henne. Till mormor kan hon inte ringa längre och moster har tröttnat på situationen. Så vad ska hon göra?"Det som inte syns" är författarens egen berättelse om uppväxten som maskrosbarn. I sin självutlämnande biografi lyckas hon fånga hoppet såväl som förtvivlan i maskrosbarnens verklighet. Det här är den första delen i serien.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726475180

Book preview

Marléne Lund Kopparklint

Det som inte syns

SAGA Egmont

Det som inte syns

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2012, 2020 Marléne Lund Kopparklint och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726475180

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Tack till

Nina Högström, Marie Oudin, Aida Alvinius och Malin Lennartsdotter Hall.

Ett särskilt tack till

Gun Berger, Annika Hiltunen, Birgitta Svensson, Krister Inde och Hans-Gunnar Storm.

Till min älskade Fredrik för att du gett mig modet!

Tillägnas alla maskrosbarn, stora som små.

Ett oskyldígt hIMG_001.JPGärta än en ömtålíg sak och ett brutet löfte kan få det att brísta.

Edward George Bullwer-Lytton

Förord

Om man slår upp ordet maskrosbarn i Svenska akademiens ordlista kan man läsa:

maskrosbarn s. - barn som inte knäcks av en svår uppväxt.

Det finns många maskrosbarn mitt ibland oss – de osynliga barnen. De som faller igenom alla skyddsnät.

Jag är själv ett maskrosbarn.

Under hela min uppväxt var jag osynlig. Alla vuxna valde att titta åt ett annat håll. Valde att inte ställa några frågor. Valde att inte utkräva några svar. Jag har våldtagits, misshandlats och levt bland kriminella. Jag har själv misshandlat, använt droger och varit kriminell. Allt innan jag fyllde 16 år. Men jag är inte knäckt. Tvärtom, jag är stark. Jag har haft kraft att kämpa vidare och drivet att fortsätta framåt.

En del säger att tiden läker alla sår. Jag säger att den som lever får se, om och när. Men en sak är säker – jag lever och jag är här. Och det är min övertygelse att alla människor besitter en egen drivkraft och egna förmågor. Precis som jag.

Idag är jag moderat politiker och jag känner mig stolt över det stora förtroende som andra gett mig. Därför kommer jag alltid att arbeta för att synliggöra de barn som växer upp i otrygghet och jag kommer alltid att slåss för deras frihet att forma sig själva och sina liv. Kort sagt – jag tänker se det som inte syns. Och jag tänker se till att du gör det också. Den här boken är en del av det arbetet.

Det här är min berättelse.

/Marléne

En annorlunda julberättelse

– Mamma, vakna, det är julafton…

Allis knuffade försiktigt på mamma som sov bredvid henne. Mamma visade inga tecken på att hon ville vakna så Allis lät henne sova vidare. I stället satte hon sig på sängkanten, tog på sig tofflorna och tassade ut i vardagsrummet.

Där mitt i rummet stod julgranen. Hon skruvade på en av lamporna och hela rummet lystes upp. Ljuset spred sig till prismorna i den stora kristallkronan i taket. Så fint det var, även om det bara fanns fyra röda glaskulor kvar. Det pirrade till i henne av förväntan. Allis såg fram emot julklappar, tomten och Kalle Anka.

I Allis eget rum låg pappa och sov. Allis smög fram och strök honom över kinden. Plötsligt försvann den där känslan av förväntan och hon blev ledsen när minnesbilderna från gårdagen gjorde sig påminda. Uppesittarkvällen hade förvandlats till en total mardröm. Allis kurade ihop sig intill pappa. Tårarna kom trots att hon försökte hålla emot. Hon blundade men ändå dök den upp, den där filmen som spelades upp om och om igen. Varje gång något hemskt hade hänt fanns den där och hon måste återuppleva allt på nytt. Varje gång det hände fick hon svårt att andas, kände sig instängd, ville bara springa bort från sig själv så hon kom ut ur det som kändes kvävande.

Hur länge skulle hon behöva vänta innan mamma och pappa vaknade?

Dagen innan hade hon och mamma klätt granen. Pappa satt i soffan och såg på. Det var lugnt och skönt, det enda som oroade var glaset med vuxendricka som pappa ständigt fyllde på. Så fort han förde glaset till munnen, kände hon en klump i maggropen. Öl, vin, whisky, konjak eller likör, allt det där flytande som hade den säregna och unkna lukten var just vuxendricka, det som fick alla vuxna att bli konstiga. Det blev alltid så oroligt i henne när mamma och pappa fyllde på sina glas. Så länge hon kunde minnas hade hon alltid fått samma svar när hon frågade mamma eller pappa vad de drack för något: Sånt som bara vuxna får dricka.

Den här kvällen fanns ändå en liten tröst och det gjorde att den där klumpen i magen blev lite mindre. Mamma hade lovat att hon inte skulle dricka något. Det löftet gav hon Allis bara någon dag tidigare när hon märkte hur ledsen Allis blev när pappa kom hem från jobbet och hade med sig de alltför välkända bolagspåsarna.

När Allis hörde hur ytterdörren låstes upp och Rasmus, hennes hund, skällde och skuttade som en tok kunde hon inte själv låta bli att bli lika glad.

– Pappa!

När Allis såg vad han bar på föll allt det glada av henne. Han hade lika gärna kunnat ge henne en örfil. Allis tittade på medan han fyllde kylen med påsarnas innehåll.

Allis rusade in på sitt rum och drog igen dörren efter sig, satte sig vid skrivbordet, lät pekfingret följa mönstret i det grönmelerade skrivbordsunderlägget. Hon lät blicken svepa över väggen ovanför sängen. Men hon såg varken tavlan med Tuvstarr eller medaljerna från klassfotbollen.

Efter en stund kom mamma in till henne. Hon hade som vanligt snabbt läst av henne. Mamma visste egentligen svaret, ändå ställde hon frågan:

– Varför blev du så sur nu när pappa äntligen kom? Han ska ju vara ledig nu när det är jul och vi ska ha det mysigt tillsammans.

-Jag vill inte att ni ska dricka, mamma.

Allis såg på henne. Förstod hon hur viktigt det var?

– Jag vill inte att det ska bli som förra julen.

Mamma lyfte genast upp henne i famnen och försökte trösta. Tiden stod stilla. Till slut sa mamma orden:

– Jag lovar. Känns det bättre nu?

Trots löftet hade uppesittarkvällen förvandlats till en mardröm efter bara några timmar. Ännu ett löfte hade brutits och mamma gick med jämna mellanrum ut i köket och drack i smyg. Vinglaset stod som vanligt utom synhåll i köksskåpet. Det var i alla fall vad mamma själv trodde. Allis hade givetvis full kontroll över vad hon pysslade med och det gick sällan att lura henne. Mammas välkända andedräkt och personlighetsförändring avslöjade henne snabbt. När hon reste sig för att gå på toaletten eller ut i köket, visste Allis att hon öppnade skåpet och drack ur glaset.

När allt julpynt var på plats var både mamma och pappa fulla.

Det spårade ur, som det så ofta gjorde. Så långt tillbaka Allis kunde minnas började det alltid med småtjafs och hatiska blickar. Mamma och pappa trodde nog inte att hon såg. Nästa steg var högljudda, obegripliga diskussioner. Det var i detta skede Allis måste börja vara på sin vakt. Det var också just då som hon blev ombedd att sätta på sig pyjamasen och gå in i badrummet och göra sig klar för natten. Hon gjorde som de sa men motsträvigt.

På rygg i sängen, med täcket uppdraget och blicken fäst i sänghimlens genombrutna vita spets, låg hon spänt och väntade på att helvetet skulle bryta ut. Hon kunde inte ligga på sidan för då skulle hon inte höra ordentligt, hon fick inte missa något som pågick utanför hennes rum. Mamma hade ju stängt dörren. Ikväll fick den inte stå på glänt, som Allis egentligen ville.

Med jämna mellanrum smög hon bort och lade örat mot dörren för att höra vad som pågick i rummet intill. Allis måste försöka snappa upp minsta lilla tecken på att allt inte stod rätt till. Hon var beredd, väntade på de bekanta ljuden av skrik, slag, sparkar, krossat glas eller det värsta av allt – dova dunsar, beredd att agera snabbt, oavsett vilket ljud som kom först. Allis skulle ställa sig mellan dem och prata till pappa eftersom det var han som brukade lyssna på henne i dessa situationer. Mamma lyssnade inte, hon var som i en annan värld och i den världen fanns inte Allis.

Den här gången hade de snabbt hamnat i det högljudda diskussionsstadiet, de malde på och till slut somnade Allis ifrån allt av ren utmattning.

När hon vaknade var det alldeles tyst och hon kände på sig att det inte stod rätt till. Paniken bankade i henne. Hon fumlade med dörrhandtaget, sprang genom serveringshallen och över det nybonade parkettgolvet. Vad hade hänt?

Mamma låg ihopkrupen på sängen. Ett stort mörkrött sår sträckte sig från kindkotan upp till ögonbrynet. Nerför halsen rann blod från de spruckna läpparna. Mamma försökte dra henne till sig.

– Kom och lägg dig hos mig gumman, jag är rädd.

Men Allis gjorde inte som mamma sa. Hon måste få veta var pappa fanns.

Hon skyndade vidare in i vardagsrummet där hon hittade honom på golvet. Bredvid honom låg julgranen vält med krossade julgranskulor runtom. Trots att Allis försökte se sig för råkade hon trampa på en glasskärva och hon skrek till av smärta. Hon stödde sig mot fåtöljen som stod intill pappa och lyckades pilla ut skärvan.

Pappas ansikte var fullt av rivsår. På golvet intill fanns en liten blodpöl. Rädslan tog tag om Allis och den hysteriska gråten kom. Pappa kom upp på knä, försökte lugna henne.

– Det är ingen fara Allis, blodet kommer från ett litet sår på min underarm.

– Var då, visa mig!

Hon ville titta på såret och lyfte upp hans arm och blev rädd när hon såg hur mycket blod som rann från det. Hon darrade, hjärtat bultade och plötsligt kändes rummet iskallt.

Allis rusade till badrummet för att hämta en handduk och när hon kom tillbaka hade pappa satt sig upp.

– Förlåt, sa han.

Orden ekade ut i tomheten. Pappa tittade ner i golvet när han sagt det och Allis tyckte synd om honom.

Pappa försökte berätta vad som hänt. Att mamma blivit tokig och att han inte hade klarat av att lugna ner henne. Hon hade kastat sig över honom, slagit och klöst honom och till slut hade det svartnat för ögonen på honom. Innan han hunnit tänka hade det redan hänt. Allis kände hur det blev lugnare i henne medan pappa pratade. Pappa dolde ansiktet i händerna, hulkade. Nu var det hon, Allis, som fick försöka trösta.

– Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha det så här. Herregud, kan ingen hjälpa mig?

Det märktes på pappa att han var ledsen och när han sa orden kände Allis en maktlöshet. Hon ville så gärna hjälpa men visste inte riktigt vad han ville ha hjälp med.

– Pappa, res dig upp. Vi sätter oss i soffan.

Han lydde henne. Allis försökte stötta honom så gott hon kunde. Det var inte lätt att samtidigt hålla fast handduken runt såret på armen.

– Jag hämtar plåster.

Det fanns i badrumsskåpet. Man kunde sluta gråta om man fick plåster. Allis mindes när hon själv skrapat upp båda knäna och mamma tvättat bort gruset och satt på två stora plåster. Hur skönt det kändes.

Pappa lät henne ta hand om honom. Han tittade ner, såg henne inte i ögonen, men försökte säga något om att Allis inte borde bli indragen i bråken.

Nej, hon borde verkligen inte behöva se sina föräldrar så här, men nu var det i alla fall så och hon gjorde det hon brukade – bäddade ner mamma och pappa på var sitt håll.

I vardagsrummet fanns spåren kvar efter det hemska. Allis kämpade med att resa upp julgranen. Hon tog fram en pall och hängde tillbaka de kulor som fortfarande var hela. Resten sopade hon upp tillsammans med allt annat skräp som fanns kvar som bevis efter kvällen. Till sist hämtade hon en disktrasa och torkade bort blodfläcken från parkettgolvet.

Det var viktigt för henne att städa undan allt efter ett bråk. För om det inte syntes vad som hänt skulle de heller inte tänka på det. Då hade det aldrig hänt och allt skulle återgå till det normala. De skulle fortfarande kunna få en lugn och mysig julafton utan vuxendricka. Så fort mamma och pappa vaknade skulle hon få dem att lova henne – än en gång.

Allis bar alltid på hoppet om att löftet inte skulle brytas. Att hon skulle få en sådan jul som hennes klasskamrater alltid brukade berätta om efter lovet. En jul som hon skulle kunna minnas, en jul då hon fick vara barn på riktigt, med ett barns drömmar och förväntningar. En jul där hon inte behövde vara förälder åt sina föräldrar.

Pappa kom hem för jag längtar efter dig

Allis väntade på mamma utanför knarkhuset. Hon var glad över att slippa gå in i det samtidigt som hon ville veta vad mamma skulle göra där.

Knarkhuset var egentligen en väldigt vacker, vitmålad gammal träkåk som låg i en av de äldre delarna av staden. Problemet var bara att den blivit ett tillhåll för människor som på något sätt tillhörde den kriminella världen, där många missbrukade droger.

Det spelade ingen roll att det egentligen var ett vackert hus eller att det låg i ett fint område. Allis hade lärt sig hata det eftersom det bara påminde henne om allt elände hon upplevt därinne. Hon tyckte det var världens fulaste och hemskaste hus. Mamma och pappa fick verkligen övertala henne att följa med, när det kom på tal att de skulle gå dit. Allis var åtta år nu och hon kunde vara mycket bestämd, särskilt när hon visste att det fanns risk för att det skulle kunna sluta illa. Det gjorde ofta det i knarkhuset.

Hon visste vad som fanns där inne – sprit och droger – och att människorna i huset för det mesta blev konstiga. Mamma och pappa började nästan alltid bråka när de var där och många gånger slutade det med slagsmål. Mamma fick stryk. Hur mycket, berodde på hur provocerande hon varit mot pappa.

När det var fest i knarkhuset och det blev sent, brukade Allis alltid få gå och lägga sig på något ställe där det var lite lugnare. Det kunde vara i en lägenhet dit festen inte hade nått eller i något rum tomt på folk. Ledsen, orolig och rädd låg hon där i sängen. Skulle det sluta på samma sätt den här gången som det så ofta gjort förut?

Många gånger hade folk hon knappt kände suttit bredvid sängen och försökt trösta henne. De visste inte att det enda som kunde hjälpa var att mamma kom. Men mamma kom inte. Ibland hände det allra värsta: Hon blev lämnad kvar hela natten och mamma och pappa hämtade henne inte förrän på morgonen.

I knarkhuset kunde det allra värsta hända – hon tappade kontrollen. Då kom den hysteriska gråten som inte ville släppa taget.

Kunde hon göra något annat än hata knarkhuset?

Idag behövde hon inte följa med in eftersom mamma ville gå ensam. Det kändes som en lättnad, för nu hatade hon huset ännu mer än tidigare.

Allt hade vänts upp och ner. Mamma och pappa hade bestämt sig för att flytta från varandra ocfh Allis hade fått flytta med mamma till en ny lägenhet. Det värsta med den var att den låg i närheten av knarkhuset, bara en bit längre upp på gatan. Mamma hade också börjat träffa en ny man, Manne, och han bodde förstås i det här huset. Så nu ville mamma gå hit allt oftare och Allis var tvungen att följa med.

Det var till Manne, eller Slusken, som Allis kallade honom, som mamma hade gått nu. Slusken var missbrukare och hon kunde inte förstå varför mamma ville träffa honom. Allis avskydde honom och hon hatade hela deras liv som det var nu. Hon ville inget hellre än att de skulle flytta hem till pappa igen. Allt hade bara blivit värre och värre den sista tiden.

Allis tänkte på mamma och pappa. De jobbade ju som de flesta andra föräldrar. Inte drack och bråkade de alltid och de hade mysiga hemmakvällar, precis som en vanlig familj. De var en vanlig normal familj förutom när helgerna kom och ibland i veckorna. Innerst inne visste hon varför de hade flyttat och varför mamma och pappa inte kunde vara tillsammans längre men just nu ville hon inte se det. Hon ville ju bara att det skulle bli som förut, att de skulle bli en familj igen. Att mamma inte skulle vara med den där äckliga Slusken.

Mamma visste nog hur Allis kände det men just nu verkade hon strunta i det. Hon hade till och med sagt att hon var kär i honom.

– Jag är inte kär i Lasse längre och jag kan inte förlåta honom för det sista han gjorde mot mig, sade hon.

Allis visste vad mamma menade men trodde nog att det inte bara handlade om det. Hon hade hört Manne nämnas i det sista bråket mellan mamma och pappa innan de berättade att de skulle skiljas.

Slusken var den absoluta motsatsen till pappa. Vad har den där IDIOTEN Manne att komma med hade pappa skrikit till mamma. Allis höll med. Men det var inte bara Manne som var anledningen till skilsmässan. Det var den där tanten också, den som pappa varit med.

Slusken var alltid påverkad av droger, hade inget jobb och bodde i en snuskig liten lägenhet med bara en madrass på golvet, ett köksbord och två stolar. Helt enkelt en riktig knarkare – och honom hade mamma fallit för.

Allis rös när hon tänkte på honom. Ja, han var verkligen så