Om det kommer till det värsta

By Bo R. Holmberg

Det är tidigt nittonhundratal i Ångermanland och tuffa tider gäller för familjen med de fyra syskonen Daniel, Astrid, Greta och Helga. Pappa har nyss gått bort i förtid. Han blev krossad av ett fallande träd när han arbetade ute i skogen. Några veckor senare står sonen Daniel redo att fälla sitt första träd. Men även syskonen Greta, som jobbar som piga, och Helga. som jobbar på hotell, sliter för att få mat på bordet. Systern Astrid väntar barn, men det vet inte familjen om ännu…
"Om det kommer till det värsta" är en mörk skildring av en familj som får kämpa för att överleva.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728202081

Book preview

Bo R. Holmberg

Om det kommer till det värsta

SAGA Egmont

Om det kommer till det värsta

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2000, 2022 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728202081

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag visste ingenting då, men jag fick reda på hur det förhöll sig så småningom. Det var det året far dog, när trädet krossade honom. Det var i januari som det hände. Sedan dess var vi bara kvinnor och barn i min familj. Och jag.

Jag gick också ut i skogen den vintern, för första gången. Det var några veckor efter fars död. Det var det året jag fällde min första tall.

Det var mycket snö och vi fick gräva oss djupt ner för att såga. Det minns jag och att när jag kom hem efter flera veckor var allt fortfarande som det skulle vara med dem därhemma, även om far ju var död.

Den sommar som följde var jag i arbete på samma gård som Astrid, hos bonden Lars, men sedan kom jag till Sandholmen på en av båtarna och när jag kom hem den gången, efter mer än tre veckor, var allt bara för sent.

Jag minns mor och mina systrar. Deras ansikten kan jag se. Hur bleka de var, det var som om olyckan ristat in sig hos dem.

Den där dagen finns alldeles klar och tydlig i mitt minne.

Ibland har jag tänkt att det som skedde på något sätt har ett samband med det som hände långt senare. Men egentligen vet jag inte.

Astrid

Hon bar en hämtare¹ med mjölk i handen och i förklädet hade hon en bit smör, en ostkant och några tunnbrödskakor. Sysslorna var gjorda, korna mjölkade och stillade och några timmar hade hon för sig själv.

Huset låg inte långt från älven, litet var det och hukade dystert. Himlen var jämngrå men inget regn hade fallit och tur var väl det för nu låg höet slaget.

Hon blev ett ögonblick stående. Något rörde sig i hennes kropp, tyckte hon. Hon andades nästan inte, hon stod stilla en stund och lyssnade. Men inte kunde det väl vara så? Inte kunde det väl ha gått därhän? Hon räknade tyst för sig själv. Nej, hon inbillade sig bara.

Hon fortsatte gå, hon ökade takten. Först ska hon hem. Och sedan … I natt ska hon möta honom igen. Vilhelm, säger hon. Det är det namn hon vill att han ska bära. Inte Lekvatten-Ville, nej, Vilhelm bara.

Om honom har hon inget sagt till de sina. Inte ett endaste ord. Han har hävdat henne. Det är det ord mor skulle använda om det som förevarit mellan dem, om hon visste om det. Men inte passar det ordet in på vad som varit mellan dem, kan hon tänka, för han har också gett ett äktenskapslöfte.

Kanske till hösten, kanske i oktober … Då ska hon byta tjänst, då ska hon berätta för dem. Om Vilhelm.

De satt vid bordet, det var mor och Greta, men utdragssoffan var bäddad och Daniel hade tagit av sig byxorna och satt på sängen och gnuggade sina fötter. Helga och de två minsta sov i kammaren, den allra minsta inte mycket över året, han hade fötts året innan far dog, innan trädet slog sönder hans bröstkorg.

När tanken på olyckan kom, och den kom inte sällan, måste hon dra ett djupt andetag för att få bort den dova smärta som kom i det egna bröstet.

Hon bara gluttade in genom dörren och såg på de små som hastigast. Även Helga sov.

– Bara int regnet kom, sa hon sedan som en hälsning åt dem i köket. Det är Saradan och slåttanna i morgon och då kan n’Daniel komma och hjälpa till, har han sagt, bonn.

Hon öppnade sitt förkläde och la smöret och osten på bordet och ställde hämtaren bredvid.

– Det låt manomt, sa mor bara.

Hon reste sig med svårighet och böjd av värken gick hon mot bordet och ställde varorna i skafferiet.

– Vi har nyätit, sa hon.

Vad då? tänkte Astrid men hon sa ingenting, istället gick hon fram till sin bror, lyfte upp hans ansikte och log mot honom.

– Lite arbet för dej i morgon, då … Se till att du kom opp.

– Det är klart han kom opp, sa mor.

Hon hade rest sig igen. Hennes ansikte förvreds för ett ögonblick tills smärtan lagt sig.

Slaskhinken var överfull och gav en stank i rummet, Astrid tog den och bar den bakom huset och slängde innehållet på kasen.

Inne i huset plockade hon fram maten igen, slog upp tre glas med mjölk och gjorde smörgåsar med tunnbröd och ost. Hon undrade om hon skulle väcka Helga också. Men nej, beslöt hon. Sömnen dövar hungern.

Inte verkade det som om de nyätit. Hon satte sig, mor också, och smakade på brödet. Hon åt förstrött som om hon för sig själv inte ville erkänna hur hungrig hon var. Inte kom det mycket till huset. Men nu när Daniel fick vara med i slåttern kanske det skulle bli lite bättre. Då var det inte bara hon som såg till att det kom någonting innanför husets väggar.

Men det var tankar som inte riktigt fick fäste i henne, hon tittade ut genom fönstret och såg att regnet inte var på väg. Hon slog sig ner bredvid Daniel medan han drack mjölken i stora klunkar och la sin ena hand på hans axel.

– Tidigt, sa hon. Du får lov att komma tidigt. Betalt får du.

Brodern nickade kort.

Hon blev tyst sittande, mors ansikte hade slätats ut och Greta plockade undan maten. Det rörde sig i hennes kropp, men inte var det det … Nej, en längtan, en oro.

Men hon blev kvar en stund ändå, satt med de sina i tystnad. Daniel reste sig och gick mot utdragssoffan och kröp ner. Regnet hade inte kommit.

Till slut reste hon sig också.

Nästa år kanske både Daniel och Greta kunde ut och tjäna och då skulle allt lätta. Mer mat skulle det bli. Då skulle inte allt åvila henne. Bara värken gick över för mor någon gång. Så tänkte hon flyktigt en gång till, men hon sa ingenting om det.

– Jag får ge mej iväg, sa hon istället.

Hon gick genom skogen, men snart vek hon av och springande rörde hon sig mot den plats där de träffats natt på natt under sommaren.

Vid älven, på nipan, var det.

Han var där. Han satt och väntade på henne och när hon kom, när han hörde hennes springande steg, reste han sig och kom henne till mötes.

De sa ingenting, de bara såg varandra och log, ett leende förbehållet bara dem, ett ordlöst tecken, och hon kände på nytt den bävande längtan.

Visste hon vad hon gjorde? Tankarna på vad som kunde hända var långt borta. Hon kände hans händer över sin kropp, hur han öppnade henne stillsamt men målmedvetet, hur hans kropp smälte samman med hennes, hon hörde hans andning, hon kände hans doft, av skog, av timmer luktade han. Hon slöt ögonen och tog emot honom. Hon kände hur han stelnade till och snabbt rullade av medan den tröga vätskan fastnade på hennes ben och mage. Hon rörde vid den, där var den och inte i hennes kropp.

Efteråt låg de stilla på rygg och han upprepade sitt äktenskapslöfte. Inte var han den som skulle hålla sig undan och inte skulle hon behöva stå ensam, om det nu skulle leda till det, sa han.

Det var i början av sommaren hon mött honom.

Hon hade suttit på nipan, det var en natt i tidig juni. Solen var borta bara för ett ögonblick tycktes det henne och hon såg tvärs över älven. Vattnet syntes nästan inte, på grund av timret. Trött var hon, en molande trötthet i axlar och rygg, men hon satt där.

Det var som om det var för vackert för sömnen. Inte skulle hon sova nu. Och hon skulle inte tillbaka till bonden än på flera timmar. Hon hade besökt mor och syskonen och bara av en nyck gått ner till älven, innan hon skulle tillbaka till pigstugan.

Hon tänkte att Sol-Britt kanske redan sov och att hon skulle störa henne när hon smög in genom dörren. Och hon gjorde en ansats att resa sig för att återvända.

Det var då han kom. Han skrämde henne nästan, så tyst och försiktigt gick han, som om han smög genom skogen. Plötsligt stod han bredvid henne.

– Här sitter du, sa han.

Han talade inte som de gjorde som fanns här i trakten. Utan mer som om han härstammade från annat håll. Så mycket hann hon tänka trots att hon kände hur den snabba rädsla hon förnummit stannat kvar i bröstet.

– Ja, svarade hon. Och sedan visste hon inte riktigt vad hon skulle göra.

Hon dolde sina händer, satte sig på dem för att inte visa dem åtminstone.

Han satte sig jämte henne. Inte så att han frågade om det gick för sig, han slog sig bara ner. Hatten som skuggat hans ansikte tog han av och la bredvid sig. Han tittade på den, den låg med kullen mot marken, och hon hann tänka att svettremmen var solkig.

Han hade lagt sina händer i knäna. Tunga, stora var de inte. Inte som händer hon sett. Det var alldeles som om de inte hörde samman med det arbete han hade. För hon förstod vilket arbete det var. Han hade lagt båtshaken bredvid sig.

– Det är vackert här, sa han. Det är älven och timret kanske.

Han tystnade för att låta det han sagt sjunka in i henne. Hon rörde på händerna under sig och drog slutligen fram dem.

– Är du i flottninga? sa hon till slut.

Jo, erkände han. Han var i flottningen, men den var nog snart klar nu. Såg hon inte hur hela älven fyllts med timmer som skulle ner till Sandholmen? Då var själva flottningen klar. Och nu skulle han dit. Till Sandholmen, till sorteringen.

– Till veckan, la han till.

Han rörde oupphörligt sina händer, rastlösa for de omkring hans ansikte och kropp. Tunna, smala var de, men när han någon gång bredde ut dem såg hon valkarna. De gick som en kraftfull fåra i handflatan där hon förstod att haken vilat.

– Jag är inte härifrån, sa han. Jag är från Värmland.

Hon svarade inget på det. Hon tittade ut över älven. Solen hade stigit nu och dunklet, den korta stund när ljuset var försvunnet, hade gett vika.

Han reste sig, hon satt kvar och visste inte vad hon skulle göra av sina händer, men han tog fatt i dem och drog upp henne. Hon följde med viljelöst, men när hon stod ryckte hon undan sina händer från hans. Han lät henne.

Först nu såg hon ett ögonblick hans ansikte, ljust var det. Orakad var han, men skägget hade en blek färg. Också ögonen hann hon se; de var också bleka, men sedan tittade hon bort. Rädslan smög in, att han skulle hävda henne. Mor hade många gånger sagt att de var ett vilt släkte, dessa flottare. Och att man skulle hålla sig undan dem, så att man inte hamnade i olycka, men han rörde henne inte, hon märkte bara att hans händer slutat sin rastlösa vandring.

Så tog han i henne till slut, men så försiktigt. Han lyfte hennes ansikte som om det varit ett försvarslöst djur och tvingade henne att se på honom.

– Vad heter du? sa han.

Hon svarade honom och det såg ut som om han tog emot namnet Astrid som om det var en gåva.

Själv kallades han Ville. Lekvatten-Ville egentligen, skrattade han, eftersom han var från Lekvattnet. I Värmland. Även om han hette Vilhelm.

Sedan släppte han hennes ansikte och började gå. Hon såg efter honom, men när han var bara några meter ifrån vände han sig om, blev stående och lyfte sina händer som om han ville omfamna något.

– I morgon vid samma tid? sa han. I soluppgången. Och så var han borta.

Det var i början av juni. Det var första gången hon träffade honom, han som kallades Lekvatten-Ville.

Och sedan kom han, kväll på kväll.

Och det blev midsommar.

Midsommarnatten, då hon redan känt honom i tre veckor och träffat honom var och varannan kväll, sökte hon upp honom efter dansen på gården, dit byborna blivit inbjudna. Även hennes syskon, de stora. Mor var inte där.

När allt var över, när musiken tystnat, när alla gått hem drog hon sig till älven och de låg och såg en grå hinna ett kort ögonblick dra förbi på himlen innan den nya dagen kom.

Veckan efter hade han nattskift, men de bestämde att de skulle träffas. Hon smög upp mitt i natten. Det var som om hon låg på aga och när ljuset från den nya dagen hade visat sig sprang hon vägen ner till vattnet för ett kort möte.

Han var arbetsklädd och hade genast efter skiftet vandrat längs älven hit upp. Han klädde av sig, gick ner till vattnet, stod och huttrade lite men sedan tvättade han sig, böjde sig ner och gjorde en kupa av handen och lät vattnet skölja ansikte och kropp. Hon betraktade honom från nipan.

Och sedan kom han till henne, hon var beredd. Han öppnade hennes kjortel och det darrade lätt i henne när han for med sina händer och sin mun över henne. De var skyddade här, hann hon tänka. Hit skulle ingen komma. Och även om, var det som om det inte bekymrade henne.

Juni gick, gräset växte sig knähögt och dagarna rann undan i förväňtan.

Juli gjorde sitt intåg och han kom nästan varje kväll som de bestämt.

Eller tidig morgon, när han arbetade natt.

Till Sol-Britt sa Astrid att hon gick hemöver, att det var mor och syskonen hon skulle se till, men det var inte alltid så att hon först sökte upp dem. Det var till älven hon tog sig där han väntade på henne.

Han mumlade sina kärleksord, men inte var det mycket om sig själv han sa.

Han la hatten vid sidan om sig och så satt de där nära varandra, där ingen kunde nå dem.

Om framtiden sa han en del, att de väl kunde ta sig