Rovdjuret

By Åsa Pettersson

Vi får följa Helena som försvinner helt spårlöst under en cykeltur.
Vi får även följa hennes man Simon och människorna som försöker hitta henne. Hon hålls fången av en man i en betongbunker inte alls långt hemifrån, hon är mannens fånge under tre års tid.
När Helena äntligen lyckas fly är det för att hennes DNA förändrats under den långa fångenskapen och hon blir någonting annat, någonting primitivt som ligger gömt i hennes ursprung.
Rovdjuret i henne har väckts till liv och har många skepnader.
Hon tar sig hem och läsaren får sedan följa utvecklingen både i hemmet och i utredningen.
I den andra delen, hämnden får läsaren följa Helena när hon omsorgsfullt planerar att hämnas de människor hon tycker förtjänar det.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 30, 2019
• ISBN: 9789176998366

Åsa Pettersson

Åsa är utbildad ekonom, 45 år och har till största delen arbetat som egen företagare, arbetsledare & tekniker. Åsa är bosatt på ett litet skogsbruk i Södermanland, har två barn samt 2 bonusbarn och är gift. "Jag skriver för att det kommer naturligt, för att jag verkligen tycker om det och för att jag har många historier som jag vill berätta."

Book preview

Rovdjuret

Tillägnelse

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Kapitel 40

Kapitel 41

Kapitel 42

Kapitel 43

Kapitel 44

Kapitel 45

Kapitel 46

Kapitel 47

Kapitel 48

Kapitel 49

Kapitel 50

Kapitel 51

Kapitel 52

Kapitel 53

Kapitel 54

Kapitel 55

Kapitel 56

Kapitel 57

Kapitel 58

Kapitel 59

Kapitel 60

Kapitel 61

Kapitel 62

Kapitel 63

Kapitel 64

Kapitel 65

Kapitel 66

Kapitel 67

Kapitel 68

Kapitel 69

Kapitel 70

Kapitel 71

Kapitel 72

Kapitel 73

Kapitel 74

Kapitel 75

Kapitel 76

Kapitel 77

Kapitel 78

Kapitel 79

Kapitel 80

Kapitel 81

Samuel

Kapitel 82

Kapitel 83

Kapitel 84

Kapitel 85

Kapitel 86

Kapitel 87

Kapitel 88

Kapitel 89

Kapitel 90

Kapitel 91

Kapitel 92

Kapitel 93

Kapitel 94

Kapitel 95

Kapitel 96

Kapitel 97

Kapitel 98

Kapitel 99

Kapitel 100

Kapitel 101

Kapitel 102

Kapitel 103

Kapitel 104

Kapitel 105

Kapitel 106

Kapitel 107

Kapitel 108

Kapitel 109

Kapitel 110

Kapitel 111

Kapitel 112

Kapitel 113

Kapitel 114

Kapitel 115

Kapitel 116

Kapitel 117

Kapitel 118

Kapitel 119

Kapitel 120

Kapitel 121

Kapitel 122

Kapitel 123

Kapitel 124

Kapitel 125

Kapitel 126

Kapitel 127

Kapitel 128

Kapitel 129

Kapitel 130

Kapitel 131

Kapitel 132

Kapitel 133

Kapitel 134

Kapitel 135

Kapitel 136

Kapitel 137

Kapitel 138

Kapitel 139

Kapitel 140

Kapitel 141

Kapitel 142

Kapitel 143

Kapitel 144

Kapitel 145

Kapitel 146

Kapitel 147

Höst

Impressum

Tillägnelse

Till mina systrar som följer mig genom livet, tack för att ni finns.

Kapitel 1

Morgonsolens strålar letade sig in genom fönstret vid Helenas säng och värmde hennes högra kind. Den mörka rullgardinen var aldrig nerdragen trots att det var sommar och gryningen kom tidigt.

Hon älskade att följa med i dygnets rytm. Att vakna när det ljusnade och somna när de djupa skuggorna gjorde rummet dunkelt och inbäddat i tystnad.

Det fanns gott om människor som tyckte att mörker skrämde men hon tyckte att det var märkligt. Redan i unga år hade Helena känt att mörkret erbjöd en stillhet som hon aldrig lyckades fånga under dygnets ljusa timmar. Men hon hade aldrig varit som alla andra, det var hon smärtsamt medveten om.

Helena låg med ögonen öppna, utan att röra en enda muskel i den nyvakna kroppen. Hon kände sig viktlös, som att hon flöt. Det lätta duntäcket som vilade ovanpå var allt som gjorde att det kändes verkligt, det låg där utan att egentligen kännas som en tyngd. Den intensiva värmen på kinden gjorde att hon sträckte ut sig i sängen för att förbereda kroppen på vad som komma skulle.

Hon kände samtidigt hur Simon rörde sig på den andra sida av den stora dubbelsängen och sträckte ut en varm, grov lite skrovlig hand som nuddade hennes arm. Är du vaken älskling? viskade han tyst.

Mm, Helena försökte låta mer nyvaken på rösten än vad hon egentligen var. Hon hörde på den smekande undertonen i sin makes fråga att han hade lust för morgonsex.

Hon kände absolut ingen lust för det just idag.

Helena kände bara lust efter starkt kaffe med en skvätt varm mjölk i, ingenting annat.  Hon svängde vigt benen över sängkanten och reste sig snabbt innan Simon hann krypa närmare henne under täcket. Kaffe, träning och sedan kanske, om hon hade ändrat sig då.

Helena log för sig själv medan hon svepte den blå frottérocken kring kroppen.

Hon tyckte fortfarande om att ligga med Simon fast det blivit lite slentrian. Det som hade varit spännande i början gick nu mer på rutin. Problematiken låg i att Helena var något av en rastlös själ och ville komma igång med dagen.

Helena och Simon hade varit gifta i fem år och träffats i sju.

De sista två åren hade barnfrågan kommit upp allt oftare, fortfarande lite trevande men ändå. Problemet var nog bara att de båda två var lite bekväma. Kanske lite för nöjda med livet som det var nu.

Det var i alla fall Helenas egen teori.

Visst ville hon ha barn någon gång men bara inte just nu.

Helenas mamma brukade sitta i sin blommiga ljusa soffa med den lilla kaffekoppen lyft intill den skrynkliga munnen. Hon påpekade gärna lite vasst att det inte blev lättare efter 35. När hon gjorde det fick Helena lust att slå koppen ur hennes spröda hand och se den landa på den dyra mattan. Hon behövde inte påminna Helena om det. Sylvia behövde inte ha någon åsikt överhuvudtaget. Helena var själv smärtsamt medveten om det faktumet att det inte fanns mycket tid kvar innan hon var tvungen att bestämma sig.

Det var bara ett så stort beslut.

I hemlighet tänkte hon för sig själv att de bara skulle vänta något år till, sen så.

Att Simon var rätt man för henne att bilda familj med hade Helena aldrig tvivlat på.

Om hon någonsin skulle ha barn så skulle det vara med honom, han påminde om hennes pappa, fina, snälla lilla pappa.

Hon mindes med ett litet leende första gången Simon hade tornat upp sig framför henne i kassan. Han hade fyrat av ett leende mitt i det buskiga, röda skägget som hade fått Helena att känna en svindel som var helt ny för henne. Han utstrålade trygghet.

Så härligt det hade känts.  

Nu när sju år hade passerat kände hon fortfarande svindeln som hon nu förstått var ren sexuell attraktion, men inte lika ofta.

Det var helt naturligt brukade hon resonera med sig själv, tiden har en förmåga att släta ut.

Hon älskade honom fortfarande så gott hon kunde, bara på ett lite annat sätt.

Hon tog god tid på sig med kaffebryggaren och lät vattnet sakta bli riktigt kallt i kranen först innan hon mätte upp den exakta mängden.

Att koka morgonkaffet var en av de bästa stunderna som hon alltid försökte dra ut på in i det längsta.

Solen letade sig in på köksgolvet och värmde de mörka plankorna.

Det kändes behagligt mot hennes nakna fötter. Hon kunde höra fåglarna utanför den stora antika dubbeldörren som ledde ut på altanen.

Kaffet puttrade på och hon vred upp dörrens handtag försiktigt, öppnade och klev ut.

Helena älskade att vara utomhus. När hon och Simon hade hittat huset i skogsbrynet en mil utanför samhället där hon jobbade och var uppväxt tvekade de egentligen aldrig.

Helena hade fast jobb som kassörska i samhällets enda mataffär. Simon arbetade på en av ortens mindre snickerifirmor.

De båda var tillfreds med sina jobb och var nöjda med det enkla i livet.

De tjänade inga miljoner direkt men fasta inkomster hade gjort att banken inte såg några problem med att bevilja dem lånet.

Helena hade ärvt en summa pengar när hennes far gått bort för länge sedan som de använt till handpenning. 

Huset hade behövt lite kärlek innan de flyttade in, paret som sålde var från Stockholm och hade bara nyttjat huset ett par veckor varje sommar.

Hon kunde för sitt liv inte förstå varför, det var en sådan underbar plats.

Det var ett tvåvåningshus från sekelskiftet som från början bara varit ett litet torp. De förra ägarna hade byggt ut i etapper så nu var huset 140 kvm, precis perfekt för dem. I de gamla delarna fanns trägolven kvar och de påminde henne om att rummen hade en historia långt innan dem, Helena tyckte om den tanken.

Huset låg ensamt i skogsbrynet och tomten som varit igenväxt vid köpet var nu fylld med grönska, buskar och en vacker gräsmatta som sträckte sig fram till den grusade parkeringen.  

Simon hade byggt om och moderniserat köket, byggt den stora altanen och röjt undan på tomten hela första sommaren. Det hade varit mycket jobb men väl värt besväret.

Sedan hade de vågat säga upp den lilla hyreslägenheten ovanför butiken där de tillbringat sina första år tillsammans.

Helena log brett för sig själv vid minnet. Det kändes som hundra år hade passerat. De hade varit helt vilda och knappt sovit alls mindes hon.

Han hade kallat henne vildkatten.

Det var då.

Den här vintern hade de äntligen rivit ut det äckliga badrummet i huset och när våren kom hade Simon byggt till den tvättstuga som var det enda de saknat när de flyttade in. Nu var huset perfekt.

Det fanns till och med ett extra rum bredvid köket om det någon gång skulle vara så att de gjorde slag i sina barnplaner.  

Helena slöt ögonen och lät solen värma hela ansiktet.

När hon öppnade dem igen och tittade ut över skogen så fylldes hon av en lyckokänsla, allting var perfekt nu. Ingen såg dem och de slapp leva inpå andra människor, det var en frihetskänsla som hon skattade högre än allting annat. Helena tyckte att grannar var överskattade, skönare att slippa.

Kaffet var hett och starkt precis som de båda ville ha det och Simon satt redan upp i sängen när hon kom in med de rykande kopparna. Han lutade sig lojt mot nackkudden, Gott, sa han. Mm, Helena drack sakta, njöt av den tunga kaffearomen som fyllde hennes näsborrar och lutade sig bakåt hon också. Hon vände sig emot honom,

Mamma vill att vi kommer och fikar imorgon. Helena blickade ner på det svarta kaffet samtidigt som hon pillade bort en nagel som gått av på tummen. Verkligen, det var ovanligt. Simon kikade på henne från sidan och hon såg leendet som spelade lite retsamt i hans mungipor.

Hon visste att han skojade, hennes mamma bjöd dem på fika varje söndag och så hade det varit under hela deras tid tillsammans.  

Det hade gått tjugo år sedan hennes far dog men hennes mamma hade aldrig riktigt kommit över det.

Bilisten som kört på honom när han skulle hämta posten nere vid vägen hade smitit och bara kallt kört iväg. Pappa blev lämnad att dö där ensam vid vägkanten.

Helena hade aldrig förstått hur en människa kunde göra så. Bara köra på någon och sedan inte göra någonting för att hjälpa.

Det hade tagit hennes mamma flera år att släppa den värsta sorgen. Den som helt hade förlamade henne och lagt sig över henne som en tung, grå dimma. Helena var tacksam för att det i alla fall lättat så pass att hon inte behövde vara orolig dygnets alla timmar att mamma skulle skada sig själv där mitt i sorgens bo.

Sylvia hade tillslut börjat leva som vanligt igen, i alla fall på ytan, men någonting hade gått sönder djupt inuti och hon hade aldrig blivit densamma efter händelsen.

För Helena hade skadan aldrig läkt trots människors löften om att tiden skulle läka alla sår. Hon kunde konstatera att det inte var sant. De som uttryckte sig så hade kanske aldrig förlorat någon.

Helena hade förlorat den enda människan som hon någonsin älskat det var den bistra sanningen, hon brukade hålla den undan till och med för sig själv.

Pappa var den enda som hade förstått henne, på djupet.

Han hade accepterat hennes motvilja gällande andra människor, gällande sociala sammanhang som hon redan då hade avskytt och gjorde fortfarande.

Hon saknade honom varje dag.

Den första tiden i hennes tonår hade hon nästan utplånats av hatet som grävt sig in i hennes själ och gjort allting runtomkring till en död plats. Bara flagor av aska som flög runt på måfå och aldrig fick fäste på den sjuka marken.

Med tiden hade hon bestämt sig för att leva vidare och det hade varit ett aktivt beslut. Allting har sin tid.

Hon hade bestämt sig för att stötta sin mor trots allt.

Det var till största delen därför som Helena fortfarande aldrig sa nej till fika om söndagarna. Det var inte trevligt eller mysigt eller gav henne någon form av tillfredsställelse, det bara var.

Hon likväl som Simon hade vant sig vid rutinen ändå och Helena tyckte om rutiner. 

När hon vid något tillfälle hade frågat Simon om han tyckte att det var jobbigt att spendera vareviga söndag med henne mor hade han bara lyft henne högt upp i luften. Han hade snurrat runt med henne flera varv och skrattande sagt, varthän min fru vill gå så följer jag med. Helena mindes att det hade gjort henne alldeles varm inuti.

Hon visste att han verkligen menade det.

Hon visste inte alls om hon kunde lova samma sak tillbaka.

Han hade aldrig frågat henne.

Simon kunde med lätthet lyfta henne, Helena var 167 cm lång och vägde knappt 70 kilo men hon var stark och hyfsat vältränad. Simon däremot var 196 cm och vägde 110 kilo och hade en medfödd styrka som inte syntes i form av de svällande muskler som andra skaffade sig på gymmet.

Det här fick dem att se omaka ut i storlek när de gick bredvid varandra.

Han hade alltid älskat att hon var kort och kurvig och hon tyckte om att han var stor och stark så det hade aldrig stört någon av dem.

Jag tänkte cykla en sväng, Helena slängde ur sig orden samtidigt som hon andra gången denna morgon svängde benen över sängkanten. Hon sträckte sig efter den sköna träningsbehån som hon hade köpt förra veckan. Mm, gör det du. Simon svarade frånvarande och hon såg att han hade tagit upp prospektet i knät som han skulle räkna på åt byggfirman.

På senare tid hade han fått alltmer sådana uppdrag och hon kunde se att han tyckte om det. Han kunde sitta timmar i sängen eller vid köksbordet med de olika ritningarna.

Hon log, han var verkligen söt när han var helt koncentrerad och en liten rynka mellan ögonbrynen gjorde honom bara ännu mer attraktiv.

Telefonen ringde och Simon svarade.

Helena förstod snabbt att det var hans chef Jonas i andra änden av luren och hon drog tröjan över huvudet och satte upp det blonda lite ostyriga håret i en hård

tofs. Vi ses om en stund, Helena kastade ut orden över axeln samtidigt som hon gick ut ur sovrummet.  Hon visste att han garanterat skulle sitta kvar i ungefär samma position när hon kom tillbaka efter sina två mil på cykeln, med kaffekoppen i handen fast drycken hade svalnat för länge sedan.

Hon anade inte då hur fel hon hade.

Kapitel 2

Den ljumma sommarvinden smekte mjukt Helenas ansikte när hon släppte bromsarna på damcykeln i nedförsbacken vid den stora bondgården.

Hon vågade sluta ögonen bara för en sekund innan hon svängde av mot det långa skogspartiet.

Hon tyckte allra bäst om den biten. Skogen gjorde henne lugn och det enda ljud som hördes var hennes egna snabba andetag och gruset som knastrade under däcken. Hon lät tankarna vandra iväg till arbetet i butiken. Under vanliga omständigheter skulle hon inte ha skänkt jobbet en tanke under sin träningsrunda.

Allt var dock inte som vanligt.

Den eftertraktade tjänsten som arbetsledare över kassapersonalen var ledig och chefen hade svagt antytt att Helena borde söka.

Det hade aldrig funnits någon lust hos henne att bli chef över någon. Simon hade lite försiktigt påpekat att hon likförbannat slet åtta timmar om dagen så varför inte höja lönen litegrann.

Han hade inte kunnat dölja att han helt uppenbart gillade idén av henne som chef. Hon gissade att det hade att göra med Simons lust att bygga ut altanen ännu mer.

Tanken var att investera i ett bubbelbad, kanske även en bastu i anslutning. Simon hade målat upp bilden för henne med lysande ögon men det var tyvärr inte helt gratis.

Helena funderade inte så mycket på pengarna utan mer om hon skulle klara av jobbet på ett bra sätt, det höll henne lite tillbaka med ansökan.

Simon hade bara smekt henne över armen och sagt att det var självklart att hon skulle.

Själv var hon inte alls lika säker på det.

Helena avskydde konflikter och det hade hon alltid gjort. Hon trodde att om hon skulle vara helt ärlig mot sig själv faktiskt ofta avskydde människor också. Hon avskydde alla sociala sammanhang och speciellt när hon själv stod i centrum. Det hade varit på det viset så länge hon kunde minnas. Alla tester hon gjort online hade visat att en chef skulle vara bra på just konflikthantering och vara intresserad av människor. Alltså kände hon inte att rollen passade, faktiskt tvärtom.

Det var svårt att förklara för Simon.

De flesta kassörskorna i butiken gillade dessutom att tjafsa med chefen om både det ena och det andra, stort som smått.

Skvallret om chefen brukade vara det hetaste ämnet vid det välfyllda fikabordet varje eftermiddag. Vad chefen hade gjort eller sagt.

Ingeborg som hade tjänsten verkade aldrig ta åt sig det minsta. Hon bara knyckte på nacken och insåg att hon inte var en av dem längre. Hon satt mest för sig själv. Helena hade svårt att tänka sig att det skulle vara henne de pratade om i framtiden, att hon skulle kunna hålla humöret.

Fast sitta själv var lockande, hon hade aldrig gillat att fika med de andra kvinnorna. De smaskade i sig bakverken, klagade på sina äckliga hängmagar men fortsatte att bulla upp varje dag, hon skakade på huvudet för sig själv, idioter.

Hon ställde sig upp på cykeln i den branta uppförsbacken strax innan svackan vid sommarstugeområdet. Däcken slirade lite i gruset och det stäckte och drog i benmusklerna. Helena var fast besluten att klara av hela backen utan att stanna.

När hon sedan släppte pedalerna och gled igenom svackan för att ta ny fart innan nästa backe kände hon att det var värt mödan.

Den svarta stora glänsande pickupen kom utan förvarning körande över krönet mitt framför henne.

Helenas blick hade varit riktad mot marken, koncentrerad på ansträngningen att fortsätta trampa. Hon hann precis bromsa och cykeln vrängde till en aning så styret landade hårt rakt i magtrakten.

Fan!, hörde hon sig själv utbrista.

Bilen krängde i sin tur till och stannade vid vägrenen i ett moln av damm

Hon såg inte föraren men satte upp handen för att visa att hon var ok.

Hon vinkade sedan lite tafatt för att be om ursäkt från sin sida.

Ilskan var som bortblåst.

Bilen stod fortfarande kvar med motorn som vrålade sönder tystnaden när förardörren öppnades. Helena hoppades att personen i bilen inte var helt vansinnig. Det var exakt sådana här situationer hon verkligen avskydde.

Alltså jag såg dig inte, jag är ledsen

Hon log mot mannen som hoppade ur.

Jag blir så inne i träningen men ingen skadade sig ju så det var tur.

Hon hörde ett stänk av nervositet i sin egen röst och förbannade den sida av henne som bara ville backa undan.

Mannen svarade inte.

Varför svarade han inte? var det något fel på honom?

Hon kände irritationen komma krypande. Den arga sidan gjorde sig påmind igen, ilskan spred sig från bröstet, jävla galning, vissa borde verkligen inte ha körkort överhuvudtaget.

Han hade ju tveklöst kört alldeles för fort på den lilla vägen och varit minst lika ouppmärksam som hon, speciellt där över krönet.

Han gick sakta fram de få metrarna mot hennes cykel.

Hon lade märke till hans välformade kindben, raka näsa och blå ögon.

En mörk tredagarsstubb prydde hakan och kroppen var vältränad. Mannen såg stark ut.

Han var varken vacker eller ful, han hade ett sådant ansikte som inte sa någonting, ett ansikte som var svårt att lägga på minnet. Så mycket hann hon registrera under den korta stunden innan han stannade framför henne.

Hon lade märke till den stora slitna cowboyhatten i skinn som såg autentisk ut och de spetsiga bootsen med silvermetallspännen längst fram som glittrade till i solen.

Det var det sista hon såg innan allt blev svart.

Kapitel 3

Simon räknade ihop de olika slutsummorna i det stora projektet och rullade ihop ritningarna. Han skissade alltid med hederlig blyerts förhand innan han lade in projektet i CAD- programmet.

Det fanns en god chans att firman skulle få projektet som han räknade på.

Simon kände alltid en spänd förväntan när ett förslag skulle presenteras, han kände sig alltid som en vinnare när det var just hans idé och arbete som föll väl ut på kundsidan.

Kanske Jonas i sin tur skulle tacka på något sätt, en liten bonus eller en extra semestervecka. Det hände inte så ofta men då och då, när någon hade gjort stor skillnad.

Han kunde alltid hoppas.

Simon hade verkligen sträckt sig utanför det vanliga i arbetstid för att landa kontraktet. Den stora nergångna herrgården utanför samhället hade stått tom i en evighet. Kunden ville renovera och förvandla byggnaden till ett lyxigt men lantligt hotell, uppdraget var perfekt för deras firma.

Simon var fortfarande förvånad över att det hade tagit någon med pengar så lång tid att hitta stället. Det låg precis vid vattnet och hade vidsträckt gräsmatta ner mot den stora bryggan. Huset var i dåligt skick med läget helt oslagbart.

Sex månader för två snickare, en elektriker och en rörmokare hade Simon räknat med. Det var vad som krävdes för att färdigställa huset i gott skick. Det skulle bli mer än fantastiskt.

Det var dessutom viktigt för firman.

Den ekonomiska säkerheten med ett projekt som sträckte sig över vintern skulle bespara hans chef många sömnlösa nätter.

Simon kände sig nöjd.

Han suckade lättat över att äntligen vara färdig och tog en stor klunk av kaffet som han lika snabbt spottade tillbaka ut i koppen.

Fan vad äckligt! det hade helt kallnat medan han försjunkit i siffrorna.

Han kikade på klockan, Helena borde varit tillbaka för länge sedan. Han mindes tydligt att hon inte sagt någonting om en extra lång tur.

Hade han missförstått henne?

Han reste sig upp ur sängen och sträckte ut ryggen som kändes stel, han skakade lite på huvudet, märkligt tänkte han och gick in i badrummet. När han stod vid spegeln tittade hans vakna bruna ögon tillbaka på honom. Det röda skägget behövde ansas också, det fick han ta tag i. Håret var fortfarande tjockt men inte rött. Han var i hemlighet glad över det. Simons hår var mörkt brunt istället, inga gråa stänk vad han kunde se. Kanske var dags att beställa tid hos frisören också. Köra en helrenovering, det skulle Helena gilla.

Han skruvade på duschen, klev in och lät det varma vattnet skölja över honom och spola bort den sista tröttheten.

När klockan närmade sig tolvslaget började Simon känna hur det kröp i hela kroppen. Han hade en stark olustkänsla som han inte kunde förklara. Han vandrade av och an i huset

Hans fru cyklade alltid milen på 35 minuter. Om hon mot all förmodan hade bestämt sig för att ta två varv just den här morgonen skulle det alltså ha tagit henne en dryg timma.

Hon hade varit borta i två timmar nu.

Simon funderade på om Helena skulle ha kunnat stanna längst med vägen.

Det hade aldrig hänt tidigare, alltså var det högst osannolikt.

Helena hade inga nära vänner. Så länge Simon känt henne hade hon aldrig varit på en tjejmiddag eller någon kompisträff. Hon verkade inte ha något behov alls av det.

Han hade i hemlighet tyckt att det var lite skönt.

Då fick han ha henne för sig själv och slapp det där fnissiga och larviga som många kvinnor hade tillsammans trots vuxen ålder.

Han hade aldrig gillat det.

Hon kunde i och för sig ha stannat och plockat svamp eller bär, det skulle vara mer likt henne. Hon älskade skogen och kunde vandra runt i timmar och helt glömma bort tiden.

Han lugnade sig själv, så måste det naturligtvis vara.

Han kliade sig på hakan och tvinnade det röda skägget mellan fingrarna som han alltid gjorde när han funderade.

Hur länge skulle han vänta innan han borde bli orolig? Fanns det någon bestämd tid innan han borde ringa polisen?

Det tog honom inte mer än 30 sekunder att googla fram det på telefonen.

Polisens tips var att höra av sig direkt så de fick avgöra om det var bråttom.

Han skakade sakta på huvudet, det var klart att han inte kunde behöva ringa till dem nu direkt, han oroade sig med all säkerhet i onödan.

Det stod även att man som anhörig skulle vara helt säker på att personen i fråga inte befann sig hos någon vän eller släkting. Han var inte alls säker på det, bara nästan.

Egentligen var han inte säker på någonting.

Simon beslutade sig för att ringa runt till de personer han kunde komma att tänka på. Helenas mamma, hennes arbetskamrater och hennes chef. Hon hade aldrig umgåtts med dem på fritiden tidigare men då hade han i alla fall försökt.

Simon ringde samtalen på en gång, ingen hade sett henne vilket inte alls förvånade honom.

Han tog bilnycklarna i ena handen och gick med snabba steg mot parkeringen. Han svängde ut med bilen på den lilla smala grusvägen som tog sig runt Helenas vanligaste cykelrunda. När Simon sakta hade åkt sex varv började det kännas hopplöst, hon var inte där.

Det fanns inte ett spår av varken hans fru eller hennes cykel.

Simon åkte hem till huset och försökte övertyga sig om att Helena nog redan hade hunnit hem.

Hon skulle stå på parkeringen och undra vart han hade varit.

Både parkeringen och det låsta huset var tomt och kändes ovanligt tyst, som att huset också höll andan tillsammans med honom.

Det hade gått fyra timmar.

Helena skulle aldrig vara borta i fyra timmar utan att ringa honom.

Nu måste det bli polisen.

Oroskänslan tog ny fart i kroppen och han kände sig nästan illamående nu.

Någonting var fel och han kände helt utan förvarning en rädsla som sköt upp från magen.

Tänk om det var bråttom.

Kapitel 4

När Helena vaknade upp igen var det mörkt omkring henne och för en sekund tänkte hon att det var en märklig dröm.

Cykelturen och morgonkaffet med Simon, men drömkänslan varade bara någon kort sekund.

Hon kände kall skrovlig betong mot kinden och satte sig upp så fort att det snurrade till i huvudet.

Det värkte bakom ögonen och Helena snuddade vid någonting vått i högra tinningen när hon kände efter med handen. Det var mörkt där hon befann sig men när hon stoppade den våta fingertoppen i munnen ryggade hon snabbt tillbaka och spottade flera gånger framför sig, det var definitivt delvis levrat blod. 

Hon kände sig dåsig och förvirrad.

Ögonen började sakta vänja sig vid mörkret och Helena kunde skönja konturerna av en rostfri hink vid ena väggen och någon slags kattlåda i plast fylld med sand vid den andra.

Annars var rummet tomt och kalt.

Utrymmet där hon befann sig var såvitt hon kunde se fyrkantigt. Golv, väggar och tak var i betong.

Ingen lampa, ingen dörr, inget fönster eller luftintag.

Helena kände paniken sakta komma krypande.

Det började som en kittling i fötterna och stack sedan upp som sockerdricka i benen för att tillslut landa i en isande kyla längst med hela ryggraden.

Hon kände hur håren i nacken reste sig.

Helena ställde sig försiktigt upp, hon höll ena handen för tinningen där det dunkade till vid minsta ansträngning men det mesta av blodet hade som tur var koagulerat. Med försiktiga fingrar letade hon sig runt i det skumma betongrummet.

Det måste finnas en öppning, någon hade ju placerat henne där och den personen måste rimligtvis ha kommit in någonstans.

Helena kände att hennes andning blev snabbare, korta andetag som påminde om hyperventilering.

Hon hade alltid haft svårt för trånga utrymmen.

När fingrarna letat sig runt ett varv sjönk hon ner vid samma vägg där hon vaknat upp.

Rummet var fyrkantigt det var ingen tvekan om det. Det fanns heller ingen tvekan om att hon var instängd i rummet som saknade öppning vad hon kunde se.

Hon var fångad här, ensam i det dunkla.

Det tog all hennes viljekraft att försöka börja andas långsammare och ta djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.

Hon fick inte gripas av panik.

Det måste finnas en anledning till att hon befann sig här.

Vagt började minnesbilderna tydliggöras i hennes medvetande och de blev klarare för varje sekund.

Helena mindes mannen i cowboyhatten men efter den minnesbilden fanns det ingenting. Det var helt mörkt, blankt som ett stort svart slukhål i tidsramen mellan mötet där på krönet och tillvaron i rummet där hon nu befann sig.

Som två skilda liv.

Helena förde handen och nuddade försiktigt sitt underliv, hon andades ut, det kändes som vanligt.

Hon satte sig ner på det kalla golvet igen och undrade hur länge luften i rummet skulle räcka. I vanliga fall hade hon googlat det men det enda hon hade på sig var träningskläderna hon haft när hon cyklat. Telefonen var borta, cykeln och hjälmen likaså.

Hon fortsatte att andas sakta och räknade takten, allt för att tankarna inte skulle sväva iväg. Hon både ville förstå vad som hade hänt men samtidigt inte, verkligheten skrämde henne för mycket. Allt hon visste var att hon inte hade råd att få panik nu, det var mantrat som hon lät ta plats i huvudet, inte få panik.

Rummet var ändå förhållandevis stort. Helena hade alltid haft svårt för ställen som kojor, små hissar och personaltoaletten på jobbet men det här var i alla fall ett riktigt rum.

När hon återigen ställde sig upp vinglade Helena till för en kort sekund. Hon återfick snabbt balansen och kunde sträcka upp den lite darrande handen mot taket. Hon nuddade det nätt och jämt om hon stod på tå vilket betydde att det var aningen högre än hennes dryga 160 cm.

Då borde det finnas luft som räckte ett par dagar i alla fall.

Helena gick sakta runt i rummet för att få igång kroppen som kändes ovanligt trög, mannen hade givit henne någonting som helt slagit ut henne så mycket förstod hon. Fjärde varvet började det kännas bättre och det pirrade och stack inte längre i benen.

Hon stannade tvärt och satte sig med ryggen mot betongväggen. Helena hade aldrig riktigt trott på en gud, hon hade alltid resonerat så att om han fanns så skulle världen se helt annorlunda ut.

Hon hade ärligt talat alltid tyckt synd om de människor som satte all sin tillit till gud.

Nu kände hon att hon faktiskt struntade i vilket, hon knäppte händerna och slöt ögonen.

Kära gode gud hon viskade så tyst hon kunde.

Om du finns så hjälp mig, jag gör vad som helst, vad som helst, bara hjälp mig härifrån.

Hennes tysta viskning övergick i ett okontrollerat snyftande som hon försökte döva med ena handen.

Hon ville inte riskera att mannen hörde henne. Tänk om hon aldrig mer skulle få återse Simon.

Just i det här ögonblicket skulle hon bokstavligen göra vad som helst för att få krama honom igen och gömma sig i hans starka armar.

Han var den viktigaste personen i hennes liv.

Hon ville hjälplöst låta honom stryka bort det hemska och tala om för henne att det bara var en ond dröm, ingenting att vara rädd för.

I samma sekund tanken for igenom Helenas medvetande öppnades sakta en dörr precis till höger om henne, mitt i betongväggen. Dörren hade varit helt omöjlig att se eller känna med de trevande fingrarna.

Hon vände förvånat upp huvudet men hann inte värja sig för det hårda slaget som kom vinande i luften och som hon inte alls var beredd på.

Bakhuvudet smällde med ett ihåligt ljud in i betongväggen och smärtan sköt ut i kroppen samtidigt som det svartnade för ögonen.

Sedan föll Helena ihop på golvet.

Kapitel 5

Det var mörkt, Helena satt uppkrupen i ena hörnet där hon hade bäst överblick av betongrummet.

Det var fuktigt i luften och lite kyligt, hon frös så mycket att tänderna skallrade till med jämna mellanrum. Hon höll med ett krampaktigt tag ihop den tunna träningsjackan över bröstet med båda händerna för att hålla inne lite kroppsvärme.

Det fungerade dåligt.

Hon kände ett rytmiskt dunkade i bakhuvudet vid varje andetag och det värkte konstant i högra kinden där det hårda slaget hade träffat.

Hon lade försiktigt pannan mot sina knän, kröp ihop och gjorde sig så liten som möjligt.

Helena blundade och knep ihop ögonen så hårt att det började dansa prickar bakom ögonlocken.

Det måste vara en mardröm.

Hon satt kvar i samma position tills det kändes som att tiden försvann och kroppen slappnade av.

När hon öppnade ögonen var hon fortfarande kvar i rummet.

Hon kunde knappt se sina händer framför sig eller rummets konturer utan bara skönja vart en vägg började och den andra tog vid.

Hur länge hon skulle han låta henne sitta där? Att han skulle komma tillbaka tvivlade hon inte på.

Hon kände sig skräckslagen när hon tänkte på att han skulle döda henne. Hon ville inte dö. Hon undrade hur han tänkte gå tillväga? Paniken hamrade återigen i bröstet.

Frågan inom henne som fick paniken att växa sig ännu starkare var också när? Hur lång tid hade hon kvar? en dag, en vecka, en timma?

Allt hon kunde göra var att vänta.

Helena var så törstig att läpparna hade spruckit på flera ställen och hon bet på de nariga flagorna. När hon rörde tungan i munnen så smakade det järn. Mannen måste snart komma med något att dricka annars skulle hon svimma.

Det var omöjligt att veta om det var dag eller natt, det gick inte att hålla reda på tiden, den bara flöt ihop som ett klibbigt tomrum.

Det enda som fanns var kyla och mörker.

Simon måste ha kopplat in polisen för länge sedan, hon knöt händerna och hoppades att de just i detta nu letade efter henne.

Hon hade ingen aning om vart hon befann sig, rent geografiskt kunde det vara i vilken del av Sverige som helst.

Eller ännu värre.

Helena hade inget minne av att hon hade blivit bortförd, hur mannen hade fraktat henne eller hur länge de varit på resande fot.

Simon måste ju vara utom sig av oro.

Hon hoppades att mannen var amatör, att han någonstans på vägen lämnat spår som polisen skulle hitta.

Helena kunde hålla ut, hon snyftade till ibland av smärtan men hon kunde hålla ut. Hon slöt ögonen igen, inte för att det spelade någon roll i mörkret men hon andades lugnare när ögonlocken var stängda.

Hon hade en föraning om att mannen inte alls var någon nybörjare, vilken amatör hade ett sådant här rum som stod klart och väntade?

Paniken var nära nu, hon knöt händerna så hårt att knogarna vitnade och blundade hårt igen. Det gjorde ont bakom ögonen men de svarta prickar som återigen dansade framför henne gjorde att hon kunde stävja ångestattacken som nafsade på henne likt ett hungrigt odjur där i mörkret. Helena försökte minnas känslan av att tycka om mörkret, att känna sig trygg där. Det lyckades inte något vidare.

Men nu var tid att fokusera och samla kraft, inte bryta ihop, hon tvingade sig att titta rakt ut i det svarta.

När chansen kom och förr eller senare måste den göra det, då skulle hon vara beredd.

Hon skulle vara redo att fly.

Helena vaknade till av ett plötsligt ljud som inte hörde hemma i det tysta fängelset.

Den osynliga dörren i väggen gled upp och mannen ställde ner en bricka på golvet precis innanför.

Det klirrade bekant och Helena såg ett glas framför sig med isbitar i och vatten, hon hoppades att det inte bara var en hägring.

Hon fick verkligen använda all sin viljekraft för att inte hejdlöst kasta sig över golvet och slita till sig drycken.

Hon höll andan. Mannen stod blickstilla.

Helena väntade några minuter men sedan kunde hon inte hålla tillbaka törsten, den rev i strupen som tusen rakblad. Hon hade aldrig varit så törstig i hela sitt liv, det fick bära eller brista. På alla fyra och med ryggen hukad kröp hon sakta fram mot glaset med blicken stint fäst på golvet.

Det kom in ljus från dörrspringan som gjorde att hon kunde se den blommiga brickan som glaset stod på. Hon konstaterade att den inte alls passade in. Det var en sådan