Rockstjärnan

By Annika Duvert

När en ung kvinna hittas avliden i sitt hem pekar det mesta mot att hon tagit sitt eget liv. Hon har tampats med depressioner och verkar inte ha särskilt många vänner. Ändå finns det tre personer som är helt säkra på att hon aldrig skulle vilja ta livet av sig. Två av dem är hennes föräldrar. Den tredje är Mårten Blomqvist - mannen som upptäckt hennes livlösa kropp. Fotografen Ella Sandberg har tack vare sin journalistkollega Carita fått en hel del att stå i. För det första ska hon göra en intervju med självaste Mikael Hellström, sångare i ett av världens största hårdrocksband, som nu är tillbaka hemma på Åland. Och för det andra så är hon rysligt nyfiken på självmordet som polisen är så förtegen om. Kan den där Mårten ha rätt i att det i själva verket rör sig om ett mord? Ju mer Ella gräver i historien, desto säkrare blir hon på att så faktiskt är fallet. Dessutom står det snart klart att den unga kvinnans död inte bara varit onaturlig - den har även en mystisk koppling till hårdrocksbandet på allas läppar...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 28, 2021
• ISBN: 9788726916645

Book preview

Juli 2009

Hon tittade ut genom fönstret. Men hon såg inte barnen som lekte kurragömma i skogsbrynet, eller pojkarna som spelade landhockey vid vändplanen. Nej hon såg ingenting. Hela hon var tom. Tom på känslor och intryck. Det hade hon varit ett tag nu. Men hon brydde sig inte längre. Ingenting betydde något. Livet hade ingen mening längre. Och hon visste varför. Hur många gånger hade hon inte tänkt tillbaka på den där dagen för ett år sedan? Dagen som för evigt förändrat hennes liv. Innan den dagen hade hon varit en glad trettonåring som hade hela livet framför sig. Hon hade haft bra betyg i skolan och många vänner.

Hon ryckte till när hon hörde en vissling, men hon brydde sig inte om att ta reda på vem som visslat. Det var för henne helt ointressant, liksom allt annat som hände runt omkring. Tårarna brände bakom ögonlocken, men hon visste att det inte skulle komma några tårar. Dem hade hon gjort slut på för länge sedan.

Hon kände hur det sved i ögonen och blinkade därför några gånger och vände sig sedan om och gick fram till sitt skrivbord. När hon satt sig ner såg hon på fotografiet av sina föräldrar. De log och såg mycket lyckliga ut. Det var deras bröllopsfoto. Hon skulle aldrig få något bröllop. Aldrig skulle hon få glida fram med en vacker man till altaret och säga ja. Aldrig skulle hon få älska någon som hennes föräldrar älskade varandra och aldrig skulle hon få några barn att älska och skämma bort. Blicken gick vidare till fotografiet på hennes storasyster. Hon log också. Det var taget när hon gick ut nian. Fotot på henne själv när hon gått ut nian för bara en dryg månad sedan, hade hon lagt i lådan. Hon ville inte se den sorgsna och tomma blicken stirra tillbaka på henne.

Sakta drog hon fram ett tomt papper och lyfte blyertspennan. Hon hade länge funderat på vad hon skulle skriva. För hon kände att hon var tvungen att skriva något. Det sista hon ville, var att såra sin familj. Hon älskade dem. Självklart visste hon att de skulle bli ledsna, men hon trodde ändå att de skulle förstå henne. Förstå hennes lidande. Hon visste att de inte ville att hon skulle lida. Och det skulle hon snart inte behöva längre.

De första raderna riktade hon till sina föräldrar. Ni ska inte vara ledsna. Detta är vad jag vill och jag tror att ni förstår mig. Ni vet att jag aldrig skulle ha blivit lycklig i denna värld. Den var inte för mig. Men vi kommer att ses igen. Inte alltför snart bara. Ni måste lova mig att ta hand om min kära storasyster. Ni måste stötta och hjälpa henne. Hon har ingen del i det jag har gjort. Nästa stycke var riktat till storasystern. Min kära syster. Jag vet att du kommer att bli ledsen och klandra dig själv. Men det får du inte göra. Då skulle min sorg bli ännu större. Det fanns ingenting du kunde ha gjort för att rädda mig från den hemska händelsen. Jag har bara mig själv att skylla. Ibland tar vi dåliga beslut. Men händelsen fick mig att vakna upp och förstå varför föräldrar är så beskyddande. Tänk på det och lev lycklig för min skull. Det är du värd. Jag älskar dig, så lova mig att verkligen leva. Världen finns där för dig. Farväl Hon stirrade en stund på det hon skrivit och vek sedan ihop pappret och lutade det mot fotografiet av sin syster. Därefter reste hon sig och tittade runt i sitt rum. Bokhyllan med alla böckerna, planscherna på Taylor Swift och Justin Timberlake och lådan med alla Okejtidningar. Ett tag funderade hon på vad som skulle hända med rummet när hon inte fanns längre. Skulle de skänka bort hennes saker eller skulle de låta allt stå? Hon visste att en del föräldrar gjorde så. Men egentligen brydde hon sig inte. Ett lugn som hon inte känt på länge började lägga sig över henne. När hon väl bestämt sig så kändes det skönt och rogivande.

Hon gick fram till spegeln och tittade på sig själv, men det enda hon såg var ett skal av något som en gång varit en människa. Hon drog med handen genom det mörka håret. Snart skulle det vara över och hon visste att hon gjorde rätt. Allt skulle bli så mycket bättre för henne.

Hon vred ansiktet och tittade på de digitala siffrorna på klockan vid sängen, 17.50. Det var dags nu. Hon drog fram pallen och klättrade upp på den. Försiktigt tog hon ner taklampan och lade den på golvet. Hon tog upp repet som låg bredvid och klev åter upp på pallen. Omsorgsfullt knöt hon en knut om kroken som lampan varit fäst i. Snaran hade hon gjort i ordning tidigare. Försiktigt ställde hon sig tillrätta och la snaran runt halsen och drog åt. Hon kände en klump i halsen och funderade om hon verkligen ville det här. Och efter bara några sekunder visste hon att det inte fanns någon annan utväg.

Med ena foten petade hon bort pallen och kände hur snaran drogs åt. Det sista hon hann tänka, var hur skönt det var att allt var över.

En kvart senare ropade hennes mamma att maten var klar. När hon inte kommit efter fem minuter skickades storasyster upp för att hämta henne.

Skriket som följde efter att dörren öppnats hördes säkert ända in till Mariehamn. Föräldrarna kom springande och hennes far reste snabbt upp pallen och lirkade loss snaran. Men det var för sent. Även fast han visste att hon var död, gjorde han hjärt- och lungräddning på henne. Men det fanns ingenting de kunde göra. Livet hade runnit ur henne.

De hade säkert suttit en halvtimme och gråtit innan någon av dem reste sig upp. Det var storasystern. Hon fick syn på brevet som stod lutat mot fotografiet av henne själv.

Efter att de hade läst det grät de ännu mer. Men de förstod varför hon gjort det. Hon hade äntligen fått ro och det gav dem en liten tröst.

Tisdag 16 juli 2019

Ella Sandberg sträckte på sig. Efter att ha suttit hela förmiddagen började hon nu känna sig en aning stel. Hon reste sig och gick fram till fönstret. Det var en underbart vacker dag. Solen sken och fåglarna kvittrade. Temperaturen hade stigit över tjugogradersstrecket. Hon såg en ekorre pila uppför björken snett till höger om huset.

Hon hade fallit direkt för huset när hon och Matts för två år sedan varit på visningen. Höggravid med dottern Alva hade hon med bästa list övertalat sin man om att huset var perfekt för dem. Egentligen hade hon inte behövt övertala honom. Han hade blivit lika förtjust i det som hon. Tre veckor efter att de flyttat in hade dottern kommit. Och hon ångrade inte en sekund att de hade köpt det.

Blicken gick neråt vägen. En mamma som gick förbi med sin dotter vinkade. Ella vinkade glatt tillbaka. Även om det inte bodde många barnfamiljer i området så fanns det några barn som Alva kunde leka med.

Sakta vände hon bort blicken och tittade på köksbordet som var överfullt med papper. Suckande gick hon fram till kaffebryggaren och hällde upp en kopp och gick därefter tillbaka till bordet. Hon lyfte upp blocket som hon med slarvig handstil hade skrivit på. Det behövdes mer. Hon knappade in Google och slog in Mikael Hellström och Thunderstorm. 20 000 sökningar hittades. Sakta började hon läsa. Det stod mest om deras kommande spelning på Rock Off. Den visste hon redan så mycket om. Det hon var intresserad av var bandets tidigare spelningar i Europa.

Ella tyckte det var typiskt att Carita skulle få förhinder just nu. Hon var den som var duktig på att skriva artiklar.

Hon läste vidare. Bandet hade för bara några månader sedan kommit hem från en två år lång Europaturné. Efter mer än 500 spelningar tyckte de att det räckte och ville komma hem till Åland och spela för hemmapubliken. Självklart hade arrangörerna för Rock Off blivit eld och lågor när de fick höra att Thunderstorm ville spela på hemmaplan. De hade direkt kontaktat bandets manager, Roger Ellman. Och efter några dagars diskuterande hit och dit hade det blivit bestämt att de skulle spela som sista band på festivalen. Biljetterna hade gått åt som smör i solsken.

Ella skakade på huvudet. Hon förstod inte hur de hade blivit så stora. Var verkligen hårdrock fortfarande så populärt?

Thunderstorm var ett av de största banden i Europa. Sångaren Mikael Hellström tjänade mångmiljonbelopp. Efter vad Ella hört så fick han 100 000 euro per spelning. Vad hon inte förstod var hur arrangörerna för Rock Off hade råd med bandet. Kanske de tog mindre betalt? Det var något hon kunde fråga honom om. Hon skrev ner det på blocket och läste vidare. De hade inte varit några mönsterkillar precis. Hon läste om sönderslagna hotellrum och sexorgier. Men det var väl sådant som hörde rockband till. Även droger förekom, men Mikael hade med det bestämdaste sagt att han inte höll på med sådant längre. Det var ytterligare en sak hon skulle fråga honom om.

Hon bläddrade framåt och stannade vid en artikel om våldtäktsanklagelser. Tydligen hade han blivit anmäld för våldtäkt på en trettonårig flicka i Berlin för ett år sedan. Flickan hade sedan tagit tillbaka anmälan. Hon sa att hon bara hittat på allting för att han inte velat ge henne en puss. Men det hela hade slutat med en uppgörelse mellan flickans föräldrar och Mikael själv. Ella rynkade pannan. Det lät skumt. Men det kunde vara sant. Hon visste att många flickor ville vara tillsammans med killar som var rockstjärnor. Och när de sedan märkte att killarna inte var intresserade så anmälde de dem. Det hade hänt lite då och då. Hon läste vidare. Där fanns några fler våldtäktsanklagelser och mer om förstörelse.

Själv hade hon kommit hem för tre år sedan från en rundresa i Afrika. Hon hade velat fotografera människorna, djuren och naturen i de olika naturreservaten. När hon kommit hem hade flera tidningsmagasin varit intresserade av att publicera hennes bilder. Resan hade visat sig vara riktigt lönsam. De hade kunnat lägga handpenningen på huset och hon hade köpt sig en bil. Självklart hade det varit svårt för henne att vara ifrån Matts så lång tid, men han hade kommit ner och hälsat på henne några gånger.

Ända sedan hon var tio år hade hon vetat att det var fotograf hon ville bli. Föräldrarna hade stöttat henne och hon hade studerat foto och även journalistik. Men skriva var inte riktigt hennes grej, även om hon visste att hon hade talang för det. Så oftast skrev hon även artiklarna till sina bilder, eftersom det var hon som upplevt det och kunde beskriva bilden rättvist.

Hon tittade upp på klockan som satt på väggen framför henne. Kvart i tre, då hade hon lite tid på sig innan Matts och Alva skulle komma.

Självklart var hon glad att hon fått till en intervju med Mikael, men samtidigt var hon lite osäker. Hon hade aldrig intervjuat en rockstjärna tidigare. Den miljön var för henne okänd. Samtidigt var det spännande att få göra något som hon aldrig gjort tidigare. Egentligen skulle hennes bästa vän Carita Nyman ha gjort intervjun och hon själv skulle ha fotograferat, men så hade Carita fått förhinder. Och eftersom Ella inte ville gå miste om bilderna på sångaren så hade hon sagt till vännen att hon skulle ta det också. Och här satt hon nu och försökte få till en bra intervju. Det var en helt annan sak än att skriva texter till bilderna. Men hon var en nyfiken och envis kvinna, så på något sätt skulle det gå. Hon hade fått ihop några frågor som hon ville ha svar på.

Efter att ha läst några artiklar scrollade hon ner och läste vidare. Tydligen hade han en flickvän, Hanna Eriksson. Men det stoppade inte hans framfart bland tjejerna, om man skulle tro på ryktena.

De flesta artiklarna handlade om bandets vilda festande och sönderslagna saker. Men några handlade även om deras konserter. De drog fullsatta hus vart de än kom. Deras senaste platta hade kommit för två år sedan när Europaturnén satte igång. Den hade sålt platina och deras framgångar tog tydligen aldrig slut. Ella lyfte koppen och drack sakta medan hon tänkte på att det måste slita något otroligt på kroppen. Kanske var det därför de kom hem. För att vila upp sig lite. Det behövde de nog.

En nyckel sattes i låset och Ella hann precis vända sig om för att se Alvas glada leende.

- Mamma, i dag har vi varit i parken och lekt nästan hela dagen. Vi åt mellis där också.

Ella reste sig och gick fram och lyfte upp sin dotter och överöste henne med pussar. Alva skrattade så hon höll på att kikna. Matts kom fram och pussade Ella. Hon satte ner Alva och vände sig till sin man.

- Hur har din dag varit?

- Intressant. Kommer du ihåg Simon Sand? Fotbollskillen som åkte till England och blev proffs?

Ella nickade.

- Var inte det han som inte var mer än sexton år när han åkte?

- Just han. Nu har han kommit tillbaka och ska spela med IFK Mariehamn.

Matts gick fram och hällde upp en kopp kaffe till sig.

- Har du fått till en intervju med honom?

Ett leende lekte på Matts läppar.

- Hur kunde du gissa det?

Ella skrattade.

- Du har aldrig kunnat dölja något för mig. Hon gick fram och drog honom intill sig. Han doftade underbart.

- Hur har det gått för dig då?

Hon drog sig undan och nickade mot bordet.

- Som du ser så är det lite rörigt just nu, men jag börjar få ett hum om bandet och dess sångare. En vild kille.

- Brukar inte rocksångare vara det?

Ella ryckte på axlarna.

- Antagligen. Jag har inte så stor erfarenhet av dem.

- Jaså, sa Matts och rynkade ögonbrynen. Jag som trodde att du dejtat en när du var yngre.

- Han var ingen rocksångare. Han sjöng bara i ett lokalt band. Jag har ingen aning om vart han har tagit vägen. På tal om annat. Hur har Alva haft det i dag?

Matts sköljde ur koppen och ställde in den i diskmaskinen.

- Bara bra. Hennes fröken berättade att hon hade tagit en fotboll och börjat sparka på så fort de kommit till parken.

- En till sportnörd i familjen, stönade Ella med låtsad förtvivlan. Det räcker med en.

- Varför kan du inte försöka intresserade dig lite mer för det så kanske det skulle bli roligare?

- Nej tack. Ditt sportintresse räcker för oss båda. Ska vi kanske börja med maten?

Klockan fem kom samtalet till kriminalöverkommisare Harry Söderlund, som genast vidarebefordrade det till Stefan Linde och Tina Ina Sund. De fick en kort beskrivning och skyndade sedan i väg.

Stefan körde ner på Österleden och bort mot rondellen. Ina tittade förstrött ut genom fönstret på turisterna som flanerade nere i hamnen. Eftersom det var en vacker sommardag var det fullt med folk som strosade omkring. Det var många som sökte sig till de fina restaurangerna i hamnen. För bara några dagar sedan hade det varit ännu mer folk i Sjökvarteret när Ålands Sjödagar hade kortare segelturer med en skonare.

Sommartid är det många turister som söker sig till Åland och dess fina skärgård. Turismen är en av Ålands viktigaste inkomstkällor. Vintertid är det däremot väldigt dött på den lilla ön. Det finns inte särskilt mycket att göra då. Det är som om ön och dess befolkning går i ide.

Stefan svängde höger i rondellen och kom ut på Lemlandsvägen. Ina såg återigen ut genom rutan. Till höger låg nabben, den populära långgrunda stranden, där det fortfarande var ganska många solbadare kvar fast klockan började bli mycket.

Samtidigt som Stefan svängde vänster in på Askuddsvägen och parkerade funderade Ina om hennes son Victor var på stranden med sina kompisar?

- Vilket nummer var det? undrade hon och stängde bildörren.

Stefan plockade fram ett papper från bakfickan på sina jeans.

- Tretton.

Dörren stod öppen och ett antal människor stod utanför och hängde med huvudena. När Stefan och Ina kom tittade de upp och verkade bli lättade. Stefan presenterade dem och frågade hur många av dem som varit inne i lägenheten. Två räckte upp handen. Den yngre av dem som såg ut att vara i trettioårsåldern, presenterade sig som Mårten Blomqvist. Han hade ett runt ansikte med kort brunt hår och några dagars skäggstubb. Blicken flackade från dörröppningen till Stefan och Ina. Han verkade nervös. Den andra mannen som var betydligt äldre sa att han var hyresvärd. Det var han som hade öppnat dörren på begäran från Mårten och flickans föräldrar.

- Vad vet ni om den som bor här? undrade Stefan och nickade in mot lägenheten.

Det var hyresvärden som svarade.

- Inte mer än att det är en kvinna i slutet av de tjugo och att hon bodde ensam. Men du måste veta mer, sa han och nickade åt Mårten.

Stefan vände sig frågande till den yngre mannen. Han verkade inte ha hört vad hyresvärden sagt, för han stod bara och stirrade in i lägenheten. Stefan upprepade frågan och Mårten ryckte till och höjde huvudet.

- Va? Vad sa du?

- Vi skulle vilja veta lite mer om kvinnan som bor i lägenheten, sa Stefan tålmodigt.

Det skulle inte bli lätt för dem att få ur Mårten något då det verkade som han fått en chock.

- Linnea Jansson heter hon. Eller jag kanske ska säga hette.

Han tittade sorgset på Stefan och skakade sedan på huvudet. De skulle få prata mer med Mårten senare då det skulle bli svårt att få ur honom något.

Nu hördes steg i trappan och de vände sig om och fick se läkaren komma. Stefan och Ina följde efter honom in i lägenheten. Direkt till höger låg ett ganska rymligt kök. Ingen disk framme. Allting såg välstädat och prydligt ut. Så snart de steg in i vardagsrummet såg de henne. Hon hängde i en snara som var fastsatt i lampkroken. Huvudet hängde åt sidan med det långa mörka håret som täckte ansiktet. En bit bort låg en pall omkullvält. Ina vek undan med blicken. I stället började hon granska rummet som var sparsamt möblerat och välstädat. På väggarna hängde tavlor med landskapsmotiv.

- Hjälp mig att lyfta ner henne, sa läkaren till Stefan.

Med gemensamma krafter fick de till slut ner henne. När hon väl låg på golvet gick Ina fram och tittade på henne.

- När tror du att hon dog?

- Svårt att säga så här på rak arm. Men jag skulle nog gissa att hon hängt där sedan helgen.

- Självförvållat? frågade Stefan.

Läkaren tittade på flickan ett tag innan han lyfte blicken till Stefan.

- Som det ser ut nu så skulle jag tippa på självmord. Men det får rättsläkaren avgöra.

Det fanns inget mer Stefan och Ina kunde göra där för tillfället då läkaren sagt att det med största säkerhet var självmord.

- Vad säger du? Ska vi åka och meddela föräldrarna på en gång? frågade Stefan.

- Ja det är väl lika bra. Här finns väl inget mer att hämta, sa Ina.

- Jag skulle bara vilja prata några ord med Mårten innan vi beger oss härifrån, sa Stefan och gick ut i trappuppgången där de två männen stod kvar.

- Jag har annat att göra. Kan jag gå nu? undrade hyresvärden lite irriterat.

- Javisst lämna bara ditt nummer där vi kan nå dig, sa Stefan och vände sig till Mårten. Vi skulle vilja prata lite mer med dig. Jag förstår om det är svårt för dig. Men vi skulle behöva få mer detaljer om kvinnan.

- Kan vi inte ta det i morgon? Jag klarar inte av det just nu.

- Visst. Kan du kanske komma ner till stationen vid niotiden? frågade Stefan.

- Det kan jag.

- Bra. Bara en sak till, vet du var Linneas föräldrar bor? frågade Stefan.

Han sa en adress inte långt därifrån, och frågade sedan om han fick gå. Stefan nickade och Mårten ilade kvickt nerför trappan öppnade porten och försvann ut i solskenet. Stefan och Ina följde efter.

- Jag undrar vad det var med honom? Verkade han inte lite nervös? frågade Ina innan hon öppnade bildörren.

- Jo, men han kanske bara var chockad efter att ha sett henne hänga där. Det är inte så konstigt.

- Kanske inte det, men jag fick ändå en känsla av att det var något annat, sa hon när hon satt på sig bältet.

De körde tillbaka samma väg, men i rondellen körde de rakt fram på Sjukhusvägen och sedan tog de av första till vänster in på Gridmattesvägen, och var snart framme.

Stefan parkerade utanför en gul villa med vita fönsterluckor. Framför huset låg en liten trädgård med ett äppelträd och en rosenrabatt.

Stefan knackade på dörren och ganska snart öppnades den av en man i sextioårsåldern. Han såg frågande på dem.

- Ursäkta att vi stör, men vi kommer från polisen. Vi skulle vilja prata lite med dig och din fru.

Mannen såg nu ännu mer frågande ut, men öppnade i alla fall dörren och släppte in dem. Inifrån huset hördes en röst.

- Vem var det?

Mannen svarade inte utan gick vidare ut till sin fru i köket. Stefan och Ina följde efter. Han bad dem sätta sig ner och frågade om de ville ha kaffe. Det tackade de inte nej till. Köket var inte särskilt stort. Ett runt bord stod vid fönstret, som de satte sig vid. Kvinnan tittade frågande på dem.

- De är från polisen, sa hennes man och började måttade upp kaffe.

När han var färdig vände han sig till Stefan och Ina.

- Det här är min fru Britta och jag heter Arthur.

Stefan harklade sig och bad sedan mannen att sätta sig. Men innan han gjorde det, hällde han upp kaffe och serverade dem varsin kopp.

- Berätta nu varför ni är här, sa Arthur och drack en klunk.

- Vi har tyvärr dåliga nyheter. Jag är ledsen att behöva meddela er att er dotter Linnea har hittats död.

Britta slog handen för munnen och stirrade på Stefan. Arthur stirrade med uppspärrade ögon på honom.

- Vad säger du? Död? Hur kommer det sig? Vad har hänt?

Han var uppenbart chockad och både Stefan och Ina kände sig obehagliga till mods. Stefan drack lite kaffe innan han fortsatte.

- Vad vi förstått gick hyresvärden in med nyckel på er och Mårtens begäran.

Britta och Arthur nickade innan han fortsatte.

- Därinne i vardagsrummet hittades er dotter hängd.

Chocken för paret blev nu ännu större. Tårar började rinna nerför Brittas kinder. Hon skakade på huvudet och tittade på sin man.

- Det kan inte vara sant. Det måste vara någon annan.

- Tyvärr så identifierade Mårten henne, sa Ina.

- Men vad är det som hänt? undrade Arthur.

- Det vet vi inte riktigt ännu. Men läkaren tror att hon tagit sitt liv, sa Ina.

- Aldrig i livet! utbrast Britta. Hon skulle aldrig göra något sådant.

Arthur skakade på huvudet.

- Nej det skulle hon inte. Hon visste att hon var allt vi hade kvar.

Britta såg allvarligt på dem.

- Hon levde ett lugnt och harmoniskt liv. Det fanns inte en tillstymmelse till depression eller något sådant i hennes liv.

- Skulle ni kunna berätta om Linnea, frågade han.

- Hon är som sagt en glad och lugn tjej som trivs med sitt jobb och sina vänner, sa Britta.

Varken Stefan eller Ina kommenterade sättet hon sa det på. Det var bättre hon fick ta den tid på sig som hon behövde innan det gick upp för henne att dottern inte fanns längre. Ina plockade fram ett anteckningsblock och började skriva.

- Var jobbade hon någonstans? frågade hon.

- På Sparhallen. Hon har jobbat där i fem år nu, sa Britta.

- Den här Mårten, var han hennes pojkvän? undrade Stefan.

Britta och Arthur tittade på varandra och deras ansikten fick ett bistert uttryck.

- Nej det var han inte. Jag tror inte hon hade någon pojkvän, sa Britta och drack lite kaffe.

- På vilket sätt känner han Linnea? undrade Ina.

- Vi visste inte ens att de träffades, sa Arthur stelt.

- Har ni något emot honom? frågade Stefan och såg på dem.

I stället för att svara på frågan lyfte de sina kaffekoppar.

- Ni visste alltså inte att de träffades? sa Stefan.

- Nej, inte förrän han ringde och berättade att Linnea inte svarat i telefonen eller öppnat dörren på två dagar, sa Britta.

- Men saknade de inte henne på jobbet? frågade Stefan.

- I dag borde de ha gjort det. Hon var ledig i går och hela helgen. När dog hon? frågade Britta.

- Någon gång i helgen trodde läkaren. När började ni sakna henne? frågade Stefan.

- Jag pratade med henne i lördags eftermiddag, och hon skulle ha hört av sig igen i går. Och det var efter det som vi började undra, sa Britta.

En telefon ringde och fick dem alla att rycka till. Men varken Britta eller Arthur verkade vilja svara. Ingen sa något förrän signalerna tystnat. Ina antecknade och tittade sedan på Linneas föräldrar.

- Sa hon ingenting till er om att hon pratat med Mårten?

Britta skakade på huvudet.

- Nej.

- Brukade hon hålla saker hemliga för er? frågade Ina.

- Nej det brukar hon inte. Men hon har rätt till ett privatliv, sa Britta stelt och reste sig.

Eftersom det ännu inte bekräftats att något brott begåtts så tyckte de inte att de hade några fler frågor och reste sig därför och tackade för kaffet.

- Ni hör väl av er om fortsättningen? sa Arthur när han följde dem till dörren.

- Det gör vi, sa Stefan och gick ut efter Ina.

Den ljumma vinden värmde ännu fast klockan var över sju. Förhoppningsvis skulle det fina vädret hålla i sig några dagar till.

- Fick du också en känsla av att de hyste en motvilja mot Mårten? frågade Ina när de kört en bit.

- Jo, jag tänkte nästan fråga om det, men jag tyckte att de skulle få hämta sig efter dotterns död först. Vi får göra ett nytt besök om några dagar.

De satt tysta resten av vägen i sina egna tankar. När Stefan parkerat kom en kvinna emot dem.

- Hej. Jag hörde att en ung kvinna hittats död.

- Hej Ella, sa Ina.

- Har ni någonting att berätta om henne? frågade Ella.

Ina rynkade på pannan.

- Inte visste jag att du hade blivit reporter.

- Det har jag inte. Jag är bara lite nyfiken. Carita ringde mig och berättade.

- Än så länge vet vi inte vad som hänt. Det kan röra sig om ett självmord, sa Ina.

- Är det läkarens ord?

Ina log och började gå mot polishusets entré.

-Japp.

- Du kontaktar väl mig när ni får svar från obduktionen?

- Visst, sa Ina och försvann in genom dörren efter Stefan.

Ella suckade, gick tillbaka till bilen och bestämde sig för att åka till kvinnans lägenhet och prata med grannarna.

När alla samlats i konferensrummet tystade Harry ner dem.

- Vad fick ni fram om den unga kvinnan?

Ina bläddrade lite i sina papper innan hon började.

- Det vi vet är att kvinnan heter Linnea Jansson och var tjugosju år. Hon hittades hängande i lampkroken i sitt vardagsrum av en Mårten Blomqvist.

- Hur länge har hon varit död? frågade Harry och tog av sig glasögonen.

- Sedan helgen trodde läkaren. Hennes mamma hade pratat med henne på lördagseftermiddagen. Så det måste ha skett därefter, sa Stefan.

- Vad trodde läkaren om hennes död? undrade Harry.

- Självmord. Men han ville vänta och se vad obduktionen gav, sa Stefan.

- Vad hade den där Mårten att säga? frågade Harry.

- Inte särskilt mycket. Han var en aning chockad. Vi ska prata med honom igen.

- Jag tycker att ni kan vänta med det tills vi vet på vilket sätt hon dog. Om det är självmord ska vi inte lägga ner för mycket tid på det.

Han såg på sina anställda och frågade sedan om det fanns något mer att rapportera.

Felix Forsman, den yngsta på stationen yttrade sig.

- En del misshandel och skadegörelse har rapporterats. Och säkert kommer det att bli mer när Rock Off sätter igång.

- Det har du säkert rätt i. Vi kommer att få extra hjälp av ett trettiotal poliser som ska hålla ordning på festivalbesökarna. De kommer dagen innan. Ni ska fortsätta koncentrera er på era jobb. Något annat?

Ingen hade något mer att säga så de packade ihop och förberedde sig för att gå hem.

Matts tittade upp från tidningen när Ella kom in i vardagsrummet och slängde sig ner i soffan bredvid honom.

- Trött? frågade han.

Ella nickade och blundade. Matts la ifrån sig tidningen och började massera hennes fötter.

- Åh, det där var skönt. Det behövde jag verkligen.

Efter en stund slutade han och hon öppnade ögonen och log mot honom.

- Tack, sa hon och kysste honom.

- Berätta nu vad du har gjort för spännande.

- Carita ringde mig och berättade att en ung kvinna hittats död i en lägenhet på Askuddsvägen. Polisen ville självklart inte säga något förutom att de trodde det var självmord. Så jag åkte till hyreshuset där hon bodde och pratade med några av hennes grannar.

- Och vad hade de att säga? undrade Matts nyfiket.

Ella drog upp benen under sig och petade undan en hårslinga som glidit ner över ögonen.

- Skötsam, tystlåten kvinna i slutet av de tjugo. De hade bara gott att säga om henne.

- Berättade du vad som hänt?

- Jag vet ju inte exakt vad som hänt, men de flesta grannar var lite nyfikna och undrade självklart varför polisen varit där. När jag berättat vad polisen sagt om självmord blev de både chockade och förvånade. Ingen av dem hade trott det om henne. Men som de flesta av dem sa så kände de henne inte särskilt väl.

Ella kröp in i Matts famn och han la handen runt hennes axlar.

- Så vad fick du ut av dina besök?

- Jag kan inte förstå varför hon skulle ha gjort det. Okej nu känner jag ju henne inte alls, men ändå.

- Hon kanske mådde dåligt för något och inte kände att det fanns någon mening med att leva längre.

Ella satte sig upp och såg på honom.

- Har du tänkt sådana tankar någon gång?

Han funderade en stund och nickade sedan.

- När jag var i tonåren. Jag var kär i en tjej, men hon var inte alls intresserad av mig. Då tänkte jag tanken, men den gick fort över.

Ella log och strök med handen över hans cendréfärgade hår. Hon förstod inte hur en tjej inte kunde vara intresserad av honom. Men de flesta kände ju inte honom som hon gjorde.

- Du själv då? Har du aldrig tänkt tanken?

- Jo det har jag, men det har väl de flesta i tonåren. Nej nu pratar vi om något roligare. Middagen på lördag. Vad bjuder vi på?

- Jag tycker vi har grillparty. Vi grillar några köttbitar, lite grillkorv och majs. Du kanske kan göra din goda potatisgratäng.

- Det låter jättemysigt. Kanske du kan handla på vägen hem från jobbet i morgon?

- Visst kan jag det. Vilken tid hämtar du Alva i morgon?

- Tre halv fyra någon gång. Det beror på hur mycket jag hinner med. Vad ska du göra i morgon då?

- Intervjua Simon Sand.

- Ah, fotbollsspelaren som du pratade om.

De satt och pratade en stund till innan Ella kände att hon var trött.

Onsdag 17 juli

Stefan gick med snabba steg för att hålla takten med hunden. Tankarna gick ofrivilligt tillbaka till gårdagen och kvinnan som hittats hängd. Han funderade på vad som fick en så ung kvinna att ta sitt eget liv. Kunde livet vara så svårt och outhärdligt att hon inte tyckte att det fanns någon annan utväg? Eller fanns det någon annan orsak? Han funderade en stund och snart gick tankarna vidare till styvdottern Camille. Hans oro för henne ökade desto äldre hon blev. Vid femtonårs ålder var hon nu en brådmogen tonåring och med allt som kom med det. Camilles pappa försökte få kontakt med henne några gånger varje år, något som oroade både Stefan och Camilles mamma Lena. Eftersom pappan var kriminell, med rån och misshandel som specialitet, var de inte glada över att han dök upp hemma hos dem. Camille själv ville gärna lära känna sin pappa. Därför blev det ofta konflikter