Logdans och smilgropar (vecka 30)

By Felicia Welander and Lisa Ahnlund

Som barn var systrarna Stine och Lene bästa vänner, men någonstans på vägen tappade de bort varandra i livets karusell. Det enda de numera har gemensamt är sitt ointresse för Camping Linblomman – stället i Hälsingland som familjen drivit i flera generationer. Men när deras föräldrar hamnar på sjukhus under den mest bokade tiden på året, blir systrarna tvungna att ställa in sina egna sommarplaner och ta över campingen under några veckor.

Där träffar de på en rad mer eller mindre udda figurer: mannen med knapparna, nudisterna Adde och Susanne, den ilskna kvinnan med taxarna – och inte minst den snygge men irriterande preppern Björn. Och de två systrarna ställs inför nya utmaningar som får dem att omvärdera vad som betyder något, egentligen.

"Logdans och smilgropar" är fjärde delen i Sommarsviten, en kvartett feelgoodberättelser av olika författare och med campingmiljön som gemensam nämnare. En varm och rolig serie för avkopplande sommardagar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 25, 2022
• ISBN: 9789180004695

Book preview

Logdans och smilgropar

Felicia Welander

Copyright © Felicia Welander & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-469-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Vill du också ha en kopp te, älskling?

Stine rycker till av Niklas röst bakom sig och inser att pennan som ligger tryckt mot pappret har bildat en röd fläck. Hon gnuggar så hårt på den att köksbordet skakar, men det gör bara det hela ännu värre.

Ska du ha, eller? undrar Niklas igen och fyller på sin egen kopp på det där sättet att vattnet skvimpar ut över diskbänken. Stine är nära att ta upp en trasa och gå och torka upp det, men hejdar sig. Istället vänder hon näsan ner i pappren igen.

Nej, tack, jag måste rätta klart de här proven, jag tar något sen.

Okej, jag går upp.

Det är ett faktum som är onödigt. Niklas går alltid och lägger sig vid 22.30. Ser en serie. Somnar klockan 23.30 eller kanske 23.40 senast. Går upp klockan 06.45 varje morgon, även på helgen.

Nu går han fram och pussar henne på pannan.

Dina elever måste vara glada att de har dig. Jag är säker på att de tycker du är den bästa vikarien de har haft.

Knappast. Hon drar in doften av hans välbekanta kropp, men skjuter honom sedan ifrån sig. Gå nu.

"Men du kan väl komma upp sen? Jag tänkte att vi kunde se ett avsnitt av I vår herres hage innan vi somnar. Jag vill veta hur det går med den där geten."

Jag kommer om en stund, säger jag ju.

Det sa du i går också. Han stampar uppför trappan och hon kan se på hans spända ryggtavla att han är irriterad. Hon suckar. Hon vill inte vara sådan här, inte stöta bort honom på det här viset, men sedan deras son flyttat ut är det som om det dåliga samvetet kommit tillbaka, som om det får plats i huset igen, som om hennes svek har nästlat sig in mellan dem på nytt. Efter semestern ska hon sluta vara sådan. Frånvarande. Ständigt upptagen. Då ska hon ligga där uppe i sängen och gosa och titta på en serie med Niklas och vara så där härligt nöjd som hon såg framför sig att hon skulle vara mitt i livet, efter att hon gjort sitt val. Efter att ha hittat den rätta. Men just nu vet hon inte hur.

Stine lyfter huvudet och ser ut genom fönstret på den lilla gräsplätten utanför, den som är tre gånger tre meter och deras alldeles egen. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men hon älskar den där trädgården. Älskar rosorna, altanen där hon brukar ta en kaffe på morgonen, nu när ljuset och värmen är tillbaka, älskar att gå och dofta på lavendeln på kvällarna när den fuktiga luften gör att de släpper ifrån sig extra mycket doftpartiklar, även om det var länge sedan hon gjorde det nu. Det här radhuset är hennes hem, och hon älskar att dela det med Niklas, eller har i alla fall gjort. Nu vet hon inte. Vet inte om det var värt det hon gav upp.

Hon ser på hammocken som står bland syrenbuskarna där de lila klasarna för länge sedan har blommat ut och den gröna busken bildar en vägg mot trottoaren utanför. Doften av våt asfalt smyger sig in genom balkongdörren som står på glänt. En koltrast håller låda i skymningen uppe i den stora björken och Stine sluter ögonen några sekunder och lyssnar. Minns hur det var när de först köpte det här stället, för mer än tjugo år sedan. Hur unga de var, hur de njöt av huset – och varandra. Hur överrumplad hon hade blivit över att kunna känna så mycket, känna den där känslan hon aldrig hade haft förut, inte för någon, någonsin. En passion som var omöjlig att motstå och gjorde det omöjligt att göra något annat än att flyta med. Känslan av att vara åtrådd, älskad för den hon var. Av att ha hittat hem. Och hon känner den ju fortfarande, så varför kan hon inte längre visa det? Varför har hon ständigt en klump av stress i halsen som ligger i vägen för de fina orden hon egentligen vill säga? Varför är det alltid en dimma av saknad mellan hans kropp och hennes?

Hon öppnar ögonen igen och ser på hammocken som står där. Den här sommaren ska hon banne mig använda den. Om en vecka har hon hållit i den sista kursen för terminen – och då ska hon bara ligga där; utan måsten, utan tider att passa. Bara gunga fram och tillbaka och njuta av fyra härliga semesterveckor. Kanske kan de hitta tillbaka till varandra då? När det är mindre att göra?

Utanför fönstret har det redan börjat mörkna, men det är fortfarande tillräckligt ljust för att hon ska kunna skymta björkens grenar vaja i kvällsbrisen, precis på det där sättet som de brukade göra i allén upp till huvudbyggnaden vid Camping Linblomman. Stine lägger ner pennan på bordet och lutar hakan i handen. De tar nog fram grillarna nu. Radar upp dem en och en längs västra väggen på den stora ladan och tvättar dem rena – så att de ska vara redo för de mest bokade veckorna på hela året. Hon kan se den faluröda färgen framför sig och kan nästan känna doften av nygrillad abborre, aubergine, paprika och majskolv – marinerade i hennes fars specialsås av chili, soja och honung.

Stine släpper ner pennan framför sig. Om hon skulle ta en smörgås kanske? Medan hon plockar fram smör, ost, bröd och några skivor gurka kan hon höra dem i sitt huvud; hennes mor och far som tjafsar om vem som borde tömma dasstunnan borta vid badet och vem som ska ta receptionen. Tjafs, som ändå rymmer så mycket kärlek och respekt mellan dem. Hon kan höra änderna från stranden som tjattrar nästan lika högt som gästerna – och känna vinden som för med sig löften om en morgondag som kommer bli ännu bättre än den förra.

Stine lutar sig mot köksbänken och minns de där oslagbara dagarna när de första långliggarna kom – när sommaren började på riktigt. Hur det liksom pirrade i hela kroppen och husvagnarna radade upp sig längs allén. De var alltid först, husvagnsfolket, och efter dem kom husbilarna och så till sist tältarna och stuggästerna.

Stine och hennes syster Lene brukade klä sig extra fina på öppningsdagen för att stå vid grinden och vinka, hand i hand. Hon minns hur spännande det var när campingen äntligen var full av folk och deras föräldrar var för upptagna för att hålla koll på var syskonen var någonstans eller vad de gjorde. När de kunde ge sig av på egna äventyr i den oändliga sommaren som låg framför dem; hitta nya vänner att leka med, visa dem det speciella badstället borta vid klipporna, där det fanns ett rep som gick att hänga i och kasta sig ända ut i ån. Stenröset där det bodde ormar som man kunde peta på med en pinne, för den som vågade. Eller smyga på någon av de knasigaste stamgästerna – som mannen med knapparna. Stine ler. Han som satt där varje kväll utanför sin husbil, i träningsoverall, lyssnade på Karlavagnen på radio och räknade knappar. De brukade stå och se på honom när han noggrant flyttade dem en efter en från en skål till en annan och räknade högt för sig själv, tills de tog slut och han fick börja om.

Stine ler ännu bredare när hon minns kvinnan med taxarna några husvagnar bort, hon som alltid skrek åt Stine och Lene när hon såg dem smyga på henne. Då skällde hon värre än hundarna och kallade dem ord som var så vuxna och spännande att de inte kunde sluta fnissa. Och när hon hade druckit några glas vin på kvällen kallade hon dem alltid Stene och Line, något som brukade få dem att rulla sig på marken av skratt.

Stine minns sina morbröder och de högljudda rösterna som ekade över sjön borta vid stugorna. Hur hon och Lene satte upp ett eget tält, längre bort mot skogen för att kunna vara vakna alldeles för länge utan att någon märkte det.

Stine minns den ständiga diskussionen bland morbröderna, på nordnorska, om vem av dem som hade kunnat slåss mot en björn och vem som hade kunnat överleva längst i skogen. Och hur deras mamma alltid tog fram kameran och ville ta kort när släkten var där på besök, som om hon ville bevara varje ögonblick. Det var bara när de var där som hon pratade norska och inte svenska.

Smil! sa hon till Stine och Lene och knäppte kort efter kort med kameran. Förevigade de två små flickorna – Stine med sin raka page och glugg mellan tänderna. Lene med sitt yviga, lockiga hår och sin bestämda uppnäsa.

Det heter ’le’ mamma, brukade Stine sucka men tyckte i hemlighet att det var rätt spännande att lyssna på det klingande språket och de häftiga diskussionerna om ifall kvällshimlens färger betydde annalkande regn eller om det skulle bli fint väder i morgon också. Det var alltid prat om vädret på Camping Linblomman – det var faktiskt en så stor del av Stines barndom att hon är förvånad att hon blev svenskalärare, och inte meteorolog. Redan i tidig ålder deltog Stine och Lene i högljudda vadslagningar om hur många dagar i rad solen skulle skina just den här sommaren och exakt hur många grader det skulle vara i vattnet. Lene brukade oftast vinna, vilket alltid irriterade Stine oerhört. Hon var ju ändå storasyster och den som gjort noggranna beräkningar baserat på statistik. Sedan kom Lene och bara kände efter, men brukade ändå ha rätt. Hennes känsla för djur och natur slog både vetenskapen och SMHI:s prognos, varje gång. Till och med när de var sju år och vaknade upp på midsommarmorgonen och det bara var tre plusgrader. Lene hade förutspått fyra, men ändå. Det var bra gissat.

Stine sväljer och tar upp smörkniven. Önskar att hon kunde åka till Camping Linblomman nu, men hon har inte varit där sedan Jesper var liten och då blev hon så besviken. Det var så tomt utan Lene att hon inte har tyckt det varit någon idé att åka dit sedan dess. Hennes mor, Hanne, har tjatat varje sommar och säger att hennes vägran har med ren envishet att göra, men det är det inte, inte bara. Det är bara så mycket som inte är samma sak när inte Lene är där, när de inte är tillsammans. Och Lene har hittat finare stränder nu, är alltid ute och reser någonstans i världen som om hennes rastlöshet har blivit värre med åren. Föräldrarna träffar Stine ändå tillräckligt ofta, eftersom de bor bara ett par dörrar bort från henne och Niklas. Men inte nu, för nu har de flyttat ut till campingen för att jobba som de alltid gör över sommaren, och huset invid vändplanen står tomt.

Stine ger upp en djup suck. Om de bara ville förstå att det är okej att ta det lite lugnare på äldre dagar. De borde i alla fall dra ner på antalet gäster och försöka hinna med att ta semester själva någon gång då och då. Men envisheten ligger väl i släkten, för hennes nästan sjuttiofemåriga mamma och pappa vägrar trappa ner. Och varje gång hon tar upp det med dem säger de bara att de inte förstår varför de skulle göra det, Camping Linblomman är deras liv – och Stine har gett upp sina försök. Hon skakar på huvudet när hon ser framför sig hur hennes mor pressar ihop läpparna på samma sätt som Lene brukar göra när hon har bestämt sig. Ett tydligt tecken på att det inte är någon idé att försöka övertala henne. Och just precis nu, sista veckan i juni när campingen brukar vara fullbokad, jobbar hennes föräldrar säkert extra hårt. Dessutom borde Stine sluta bry sig – Camping Linblomman är inte längre hennes plats på jorden. Varje gång hon är där grips hon av ett sådant vemod att hon bara längtar hem igen, hem till Niklas och radhuset. Hon har inte njutit av stället sedan den där kvällen för tjugo år sedan när hon och Lene … Inte sedan …

En skarp ringsignal avbryter henne och hon svär tyst när smörgåsen glider ur handen och – så klart – hamnar med smörsidan neråt. Hon plockar upp den från golvet och släpper den i papperskorgen och tar lite diskmedel på ett blött papper medan hon svarar.

Hallå, det är Stine.

Hej mamma!

En glad röst i andra änden. Hjärtat blir varmt.

Hej gubben. Hur mår du?

Det är alltid den första frågan som kommer ur hennes mun. Även om Jesper är snart tjugo år och bara ringer någon gång i veckan, är det den ständiga frågan, det första hon vill veta; att han mår bra. Hon vet att han sköter sin diabetes själv nu, att han har koll på allt – men den ständiga oron sitter kvar i ryggraden. Att höra hans röst är alltid en lättnad.

Det är fint, mamma. Vad gör du? undrar han nu.

Jag plockar undan på diskbänken, och så rättar jag svenskaprov.

Skoj, säger Jesper ironiskt.

Ja, faktiskt lite. Men jag ska nog gå och lägga mig snart. Hur är det med er?

Bara fint. Men vi har en sak att berätta.

Stine sätter sig ner vid bordet. Tänk om han och Kajsa har förlovat sig? Kan det vara så? Hon gillar verkligen henne, hon gör Jesper så glad. Fast allra mest önskar hon att de ska flytta tillbaka till Stockholm. I alla fall när Jesper pluggat klart. Hon trycker luren mot örat igen.

Nu blir jag nyfiken. Vad är det ni har hittat på?

Vi ska båtluffa i Grekland i sommar!

Hon reser sig igen och kastar papperstussen i soporna.

Jaha.

Det ska bli jättekul. Vi åker om en vecka.

Hon vet inte om det är för att han levererar det som om det var den bästa nyheten någonsin, eller för att det betyder att de inte kommer ses på väldigt, väldigt länge, men hjärtat sjunker i bröstet.

Så då kommer ni inte hem på semestern då?

Nej, vi ska vara borta hela juli, men kanske kommer vi upp till er i Stockholm i augusti. Någon gång.

Okej.

Men är det inte roligt? Flera veckor, liksom. Vi kommer ha så kul!

Så klart. Jag är glad för er skull. Och det är hon faktiskt. När den värsta besvikelsen lagt sig är hon uppriktigt glad över att han ska få göra något roligt. Få uppleva, resa. Det har inte varit någon självklarhet de senaste åren och han är så värd det. Har kämpat med sina ingenjörsstudier på Chalmers och hon är stolt över honom, det vet han. Det är bara det att deras resa betyder att hon och Niklas blir ensamma i huset, kanske hela semestern, och hon vet inte hur hon ska kunna …

Äsch, avbryter hon sig själv. Hon behöver ändå vila upp sig efter den här terminen. Hon har jobbat hårdare än någonsin, eftersom det varit så mycket sjukskrivningar. Hon får inte bli som sina föräldrar som aldrig kan koppla av och nu har hon ju för första gången på flera år tagit semester fyra veckor i rad. Hela juli tänker hon vara ledig och inte rätta ett enda prov, inte hålla en enda lektion, varken förbereda eller extraknäcka, inte gå på ett enda kollegiemöte eller hålla i en enda distansutbildning. Och nu är det bara en vecka kvar, fy så skönt det ska bli.

Och lite lugn och ro kommer ge henne gott om tid till att läsa alla de där böckerna, de som hon hämtade hos den arga mannen i bokhandeln i går. När han fick syn på hennes bokhög fnös han visserligen högljutt och rättade med en menande blick till Utvandrarna som stod där på disken, så att hon skulle förstå vad han tyckte om hennes val av litteratur. Men hon har läst Utvandrarna tillsammans med sina elever fler gånger än han kan räkna, den och alla andra klassiker. På semestern vill hon läsa något lättsamt. Något härligt och underbart. Och nu ligger det fyra berättelser och väntar på hennes nattduksbord. Böcker med titlar som: Det lilla bageriet på strandpromenaden, Je m’appelle Agneta och så den där senaste om de sju systrarna. Den avslutande delen. Hon kan knappt vänta på att få lägga sin trötta kropp mot kuddarna i hammocken och gunga försiktigt fram och tillbaka medan hon läser några sidor. Kanske låta ögonen falla ihop och ta en tupplur, om andan faller på. Det får bli hennes plan för sommaren. Hennes enda plan. Niklas får säga vad han vill, hon tänker inte lämna sin tomt.

Mamma? Är du kvar?

Ja, förlåt. Ja visst, gubben. Vad var det du sa?

Jag sa bara att det regnar här i Göteborg. Hur är det hos er?

"Här är det fint. Ingen riktig värme