Living la vida glamping (vecka 27)

By Avanna Larsson and Charlotta Åkerblom

Barbro, en åttioårig kvinna med rapp tunga och hårdrockströjor, erbjuder sig att sköta väninnan Alices camping efter att hon brutit bäckenet. Hur svårt kan det vara? Ett sådant uppdrag borde ge tid över till att läsa deckare, äta Skogaholmslimpa och ligga i hängmattan.

Det kanske vore så enkelt om inte barnbarnet Barbie hade berättat om Fjölleby camping för en influencer hon plåtade. Kicci, med två c, får för sig att det är en glamping och det perfekta stället för sin för-möhippa. Snarare än att förtydliga att det är helt vanliga tält som gäller, bestämmer Barbro sig för att köpa ljusslingor och lära sig hashtagspråk – med egna bidrag som #kotterapi och #kantarellsafari.

Med stor improvisationsanda gör Fjölleby-gänget sig redo för att ta emot influencers på en glamping i en kohage. Samtidigt lurar en sensationslysten journalist i buskarna, på jakt efter det stora scoopet.

“Living la vida glamping” är första delen i Sommarsviten, en kvartett feelgoodberättelser av olika författare och med campingmiljön som gemensam nämnare. En varm och rolig serie för avkopplande sommardagar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 4, 2022
• ISBN: 9789180004596

Book preview

Living la vida glamping!

Avanna Larsson

Copyright © Anna Larsson & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-459-6

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till mamma

Prolog

Glamping är en portmanteau av glamorös och camping och beskriver en campingstil med bekvämligheter och, i vissa fall, tjänster i resortstil som vanligtvis inte förknippas med traditionell camping.

(källa: Wikipedia)

Barbro, ja hon är allt annat än traditionell och är väldigt mycket för allt vad bekvämligheter heter. Att utföra tjänster tillhör dock inte vad hon anser vara vare sig bekvämt eller glamouröst.

Kapitel 1

Men du vet väl ingenting om att driva en camping, mamma?

Jag visste ingenting om att ha barn heller, ändå skaffade jag dig. Visserligen skaffade jag inga fler barn efter det, men du ser – jag lär mig mina läxor.

Hur ska jag tolka det nu då?

Ja, du får väl tolka det som du vill. Jag menar dock att man vet väl aldrig något om någonting alls förrän man har gjort det, det är väl själva grejen? Nog uppfostrade jag dig bättre än så här, unga dam?

Att den unga damen i fråga faktiskt var 57 år gammal, hörde inte saken till, tänkte Barbro och dukade fram lite mer fika. Även för en åttioåring är ens barn alltid just ett barn. Förutom när de verkligen bör klara sig själva.

Dessutom, om jag nu ska fortsätta med att jämföra barn och camping, fortsatte Barbro medan hon stoppade en arraksboll i munnen, så frnvjbure kan mgrjgke lämna njcbjivbsb ett barn mmff. Varken hennes dotter Ingela eller barnbarnet Barbie verkade förstå vad hon sa med munnen full av klet.

Borde inte du veta bättre än att tala med mat i mun, mormor?

Barbro tuggade extra långsamt och svalde extra markerat. Fast, i stället för att säga igen vad hon hade sagt, tog hon en arraksboll till.

Nä, mamma, vad säger du? Ska mormor få fortsätta låta bakverken tysta mun och vi bege oss hemåt? Jag kan skjutsa dig. Barbie tog en arraksboll och stoppade den i en servett innan hon la det lilla paketet i sin Vuittonväska och reste sig från bordet.

Bra idé, gumman. Vi skulle inte kunna svänga förbi blomaffären, jag behöver köpa lite jord nämligen …

Äsch, sätt er ner och sluta dumma er! sa Barbro, med en hel del brun smet mellan tänderna. Hon tog en klunk kaffe för att skölja munnen ren innan hon fortsatte.

Som jag sa. Alice är en av mina allra bästa vänner sedan sextio år, SEXTIO ÅR, töser! Det är mer än vad någon av er har levat, vill jag bara poängtera, ja, hon har alltså brutit hela skrevet.

Hur bryter man röven, mormor? Barbie plockade upp arraksbollen från väskan igen och stoppade den i munnen.

Är det verkligen rumpan hon har brutit? Ingela tittade frågande på sin mamma.

Tekniskt sett så är det väl bäckenet hon brutit, men hon kan ju inte gå eller skita själv på bra länge. Och som ni vet, dog hennes Ragnar i vintras och det här är första sommaren för henne utan honom. Nog för att hon säkerligen klarar sig lika bra utan den handfallne kraken, men det kan jag ju inte säga till henne förstås. Särskilt inte när hon har gipsat arslet.

Nä, spar den peppen du till mörkare dagar. Barbie himlade med ögonen åt Ingelas håll, men log sedan mot sin mormor.

De har ju i alla fall, drivit den här campingen i över trettio år, men med tanke på hennes lite, ja, prekära situation nu då, kan hon givetvis inte driva den nu i sommar. Barbro tog ytterligare en klunk av kaffet för att forsla bort några envisa strössel som kilat fast sig vid kinderna.

Men varför ska just DU driva den, mamma? Ingela såg fortfarande väldigt oförstående ut. I sådana lägen var hon väldigt lik far sin, stackarn, tänkte Barbro.

För att jag hellre säger åt folk att sköta sina tältpinnar än hjälper Alice att torka sig i röven. Det fick jag nog av att göra när du var liten Ingela. Hmm, två noll till camping nu förresten då om man ska jämföra med barn. Barbro lyfte ett finger i luften i höjd med ena tinningen som att hon gjorde en mental anteckning.

Två noll? Ingela drack ur det sista ur sin kopp.

Ja, vad ett noll var sa jag förut när ni inte lyssnade. Barbro torkade sig om munnen med nederkanten av sin mörkgrå t-shirt med Metallicamotiv.

När du hade munnen full av fabriksbakat menar du, mormor?

Nu ska du inte prata illa om färdigbakat unga dam, för när stod du vid spisen senast?

Även trettiofemåriga barnbarn förblev unga damer så länge det handlade om åthutningar och uppfostran.

Men har inte Alice barn och barnbarn som kan hjälpa henne?

Ahh, bra att ni tog upp det. Jag räknar ju givetvis med att ni hjälper mig de här veckorna som jag ska ha hand om campingen. Ni är ju ändå mitt barn och mitt barnbarn. Jättebra Ingela, att du just nämnde att en familj ställer upp för varandra. Då så, ska ni ha mer arraksboll eller kan jag ta den sista?

Barbie och Ingela visste när en diskussion var förlorad. Barbro 1 – barn/barnbarn 0. Som så många gånger förr. Sedan om det var en rättvis poängfördelning, var en annan femma.

Kapitel 2

Självklart hade Barbro ingen som helst erfarenhet av att driva en camping. Eller av att driva någon slags rörelse alls. Om man inte räknade ett äktenskap och ett hushåll i nära femtio år, men sedan maken Rolf dött tre år tidigare ville inte Barbro låta just sådana små petitesser hindra henne. Varken från att hjälpa en väninna i nöd eller att testa något nytt. Dock räknande hon med att alla år på Ica, och just äktenskapet i sig, gett henne en viss erfarenhet av att ta hand om besvärliga kunder och främst då sura gubbiga kunder. Barbro fyllde en resväska med t-shirts, några med avklippta ärmar. Iron Maiden, Deep Purple och Black Sabbath var några av motiven på topparna. Somliga tyckte säkert att det inte passade en åttioårig kvinna att bära just sådana, om man inte var självaste Marianne Faithfull kanske. Rolf hade kallat det för djävulsmusik, men den karln hade till och med bannat The Beatles när de slog igenom. När Rolf dött var det som om Barbro fått en försenad tonårsrevolt. Väldigt försenad. Hon hade röjt ur varenda blus och rutig byxa hon ägt, som ändå aldrig hade matchat hennes frispråkiga tunga. Inte för att hon hade varit kuvad av Rolf så sett, men hon hade väl kuvats av samhället i stort kanske av hur en äldre dam och mormor borde se ut och bete sig. Precis som samhället var ett annat när hon var ung och tvingat in henne i en vardag av pärlhalsband, uppläggningsfat och sjal på huvudet. Nu bestod garderoben nästan uteslutande av t-shirts, slitna jeans och jeansshorts, några kepsar och ahh, där var den ju – halmhatten. Den kommer passa perfekt på campingen, tänkte Barbro medan hon satte den på det vitblonda huvudet och halade fram sina svarta, tjockbågade glasögon för att inspektera sig själv i sovrumsspegeln. Perfekt! Hon stoppade ner sina toalettartiklar i en necessär. Tandborste, tandkräm, en deo, en mascara, ett rött läppstift och den blå plåtburken med Niveakräm.

Slät som en babyrumpa, sa hon åt sin egen hy i badrumsspegeln, men rättade sig i nästa andetag, Bebisar är också bra skrynkliga när de föds. Rena fostervattensrussin ju!

Svarta och röda Converse samt ett par Birkenstocktofflor och hon var färdigpackad inför morgondagen när hon skulle åka. De tio nya deckarna hon hade köpt dagen innan la hon i en tygkasse med Rolling Stones-logga på och hon lade mobiltelefonen, laddaren och solglasögonen bredvid. Ordning och reda.

Senare låg hon vaken i sin säng. Det var efter midnatt. Hon hade som vanligt följt med Ingrid och Dagny på bilbingo tidigare på kvällen även om hon egentligen inte tyckte det var särskilt kul. Dock hade hon tutat in tiotusen kronor och funderade på om hon skulle lägga dessa som handpenning på en resa. Kanske att hon skulle boka en vecka på någon grekisk ö på ett lyxigare hotell och ta med sig både sin dotter och dotterdotter? Hon och Rolf hade inte rest särskilt mycket alls utanför Sveriges gränser. Några enstaka husvagnssemestrar i närliggande landskap, varav några av dem tillsammans med Rolfs föräldrar. Vid något tillfälle även Rolfs mostrar med makar och en mostersfasterssyster av något slag. Hon rös av minnena. Huga! Hennes svärmor och de andra kvinnliga släktingarna hade, hur varmt det än var, alltid haft sina mörkfärgade yllekappor på och handväskor i knäet. Det hade varit någon stugvecka här och där på kusten och någon enstaka kryssning över till Tyskland och Finland. Aldrig något lite mer utsvävande eller flådigare. Precis som deras vardag var deras semestrar mest kött och potatis och pilsner i stället för oliver, ostar och goda viner. Alltid var det hon som hade roddat allt medan Rolf mest suttit och fyllnat till. Det var inte det att hon krävde lyx alla dagar i veckan, oh nej, hon älskade limpa och enkelhet och sa inte nej till en folköl, men någon gång hade det ju varit kul. För handlade inte semester om att just fly vardagen och det vanliga?

Hon sneglade mot den sidan av sängen där Rolf alltid hade legat. Så här flera år efter hans bortgång hade hon fortfarande inte legat på annat än sin sida. Trots att hon hade köpt sig en ny, stor, fin och alldeles jättefluffig kontinentalsäng med all chans i världen att breda ut sig på som hon ville, men tydligen satt somliga gamla vanor i väldigt hårt. Hon hade även bytt ut alla gamla blåa och småblommiga sängkläder till nya fräscha i vitt och grått. Hon hade anlitat en firma som hade bytt både golv och tapetserat om i sovrummet för att börja om på nytt, men framför allt för att få bort lukten av sjukdom som hade präglat rummet det sista halvåret innan Rolf somnat in. Det var inte så att hela äktenskapet på nära sextio år hade varit dåligt, absolut inte, men hon hade aldrig känt sig riktigt hemma i det eller på riktigt lycklig. Att sedan se hennes egen dotter också gifta sig med en ganska värdelös, lat karl med alla möjliga slags beroendeproblem, ja det hade varit en sorg. Fast Ingela hade haft den styrka hon själv inte haft. Att välja att lämna och gå därifrån. Var det något hon var stolt över var det att ha fostrat sin dotter till en stark kvinna som sedan i sin tur hade fött och fostrat en helt ljuvlig flicka, nu en självständig helt fantastisk kvinna, som inte var beroende av någon man alls. Varken sin egen far eller någon pojkvän. Till slut somnade hon och drömde om grekiska gränder och stränder och inte en fläskkotlett så långt ögat kunde nå.

Nästa morgon tog hon god tid på sig att äta frukost och läsa ut en bok innan hon stuvade in väskan och tygkassen i den beige Saaben och lämnade staden.

Fem timmar senare, inklusive stopp, svängde hon in framför det vita staketet som omgärdade den röda lilla stugan som Alice och hennes man bott i under sommarhalvåren när de drivit campingen. Ingången i staketet bestod av en prunkande bågformad rosspaljé. Barbro hade stannat en stund på sjukhuset och bjudit Alice på medhavt kaffe och wienerbröd. Barbro hade i sin tur fått tre handskrivna A4-sidor med instruktioner, att göra-listor och namn på personal och så en gigantisk nyckelknippa där alla nycklar var uppmärkta med papperstejp. Allt låg i en plastficka med landstingets logga på. Gräset behövde klippas noterade hon när hon gick uppför grusgången, men fortsatte den här värmeböljan kanske det skulle torka ihop och skrumpna av sig självt å andra sidan. Trädgården var i än större behov av en hängmatta, om hon själv fick prioritera. Det skulle vara perfekt under det något överväxta äppelträdet som nog hade behövt trimmas för minst trettio år sedan. Hon klev upp på den lilla verandan som var precis stor nog att rymma två vita plaststolar och en liten rottingpall som fungerade som ett bord där en pelargon, som sett sina bästa dagar, stod. Barbro hällde ut det sista som var kvar i mineralvattenflaskan i den ledsna blomjorden.

Det kan vara det sista du får av mig den här sommaren, blomman. Vattna är inte min starka sida nämligen. Barbro själv hade endast konstgjorda växter i sitt eget hem även om Ingela envisades med att komma hem med orkidéer och gröna växter titt som tätt.

Vette sjutton vem det flickebarnet fått sina gröna fingrar ifrån. Rolfs fingrar var bara gröna av alla Tuborgburkar, fortsatte hon i sitt samtal med pelargonen medan hon letade fram nyckeln som med en vit papperstejpbit var märkt Hem.

Huu! Här luktar det Ragnars fjärtar minsann!

Stugan var minst sagt instängd och förutom fjärtlukt luktade den som, ja, som stugor gör mest. En blandning av uttorkad bastu, vaxduk och årtionden av grillad flintastek. Hon öppnade fönstren i det lilla vardagsrummet som huserade en laxrosa tresitsig soffa matchad med två träfåtöljer med randiga dynor i fyra nyanser av brunt och ett bord i sotat glas med kromade ben. Till detta en terrakottafärgad matta med ett mönster som väl skulle vara lite inkainspirerat och än fler sorgsna pelargoner.

Greatest hits av sjuttio-, åttio- och nittiotalet. Fattas väl bara en plansch på ett gråtande barn, muttrade Barbro. Och jajamänsan, det gråtande barnet fanns på den lilla toaletten med brunt kakel och toalettstol och handfat i en grön kulör som mest påminde om konserverade ärtor. Det var nära att det blev en gråtande Barbro av all anskrämlighet. På tal om ärtor så började det kurra i Barbros mage. Ja inte efter ärtor då, utan något matigt. Hon hade tackat nej till att dela på Alices svampomelett på sjukhuset, för den hade, ärligt talat, mest sett ut som om den hörde hemma på infektionsavdelningen. Så hon hade ju faktiskt inte ätit något sedan frukost. Ja, förutom en korv på Biltema då. Och mos med räksallad från Sibylla, men det var ju flera timmar sedan. Hon öppnade den lilla kylen i köket och stängde lika snabbt. Så där ska det inte lukta i en kyl om man vill behålla en fin tarmflora. Alice hade legat på sjukhus i lite mer än två veckor och campingen hade skötts av den säsongsarbetande friluftsguiden, som arbetat här i flera år, samt av en av Alices söner, men han var nu på väg till Thailand.

Han ska väl hitta lyckan, kärleken och meningen med livet. Det vill säga en liten, foglig fru att ställa vid spisen, fortsatte Barbro att muttra för sig själv och pelargonerna medan hon vågade sig på att öppna köksskåpen för vidare inventering av ätbarheter. Alice son verkade varken ha handlat eller städat medan han bott här, då skåpen ekade tomma, men diskbänken och golvet var fullt av smulor och fläckar. Den andra av Alices söner bodde permanent i Florida nu för tiden. Där han hade hittat lyckan, kärleken och meningen med livet. Det vill säga en rik, republikansk fru med tillgång till dyra golfklubbar.

Aha! I brödskrinet på bänken hittade Barbro ett oöppnat paket Ballerinakex. På bänken stod även en burk med snabbkaffe, vilket fick duga tills hon hade varit och handlat. Automatkaffet på jobbet i alla år hade härdat hennes kaffetarm. Hon ställde in en mugg vatten i mikron, väntade i nittio sekunder och tog ut koppen. Efter att hon blandat pulver i det varma vattnet kilade hon fast Ballerinapaketet under armen och gick ut till den lilla verandan igen och satte sig med fikat och plastfickan. Pelargonen fick flytta på sig och tappade genast ett gäng med blad. Hon laddade upp med fyra kakor i näven och drog ut pappren ur plastfickan. Det var väldigt noggranna anteckningar, men sådan var Alice. Inte ett enda telefonsamtal med henne gick på under en timme och Barbro hade flera gånger fått sätta igång hårfönen hemma för att fejka att