Asfaltlandet

By Yvonne Östman

"Det är växtkraft som saknas i våra steg!" sa Leva till Vilja.
Det blev starten på ett äventyr som ingen av dem hade kunnat föreställa sig. En dörr som inte fanns förut - en mycket annorlunda trädgård - en påskhelg som blev på allvar - fyra liv som förändrades för alltid.

• Language: Svenska
• Publisher: Ord & Hand
• Release date: Jun 16, 2023
• ISBN: 9789152770214

Yvonne Östman

Yvonne är berättare av naturen och har använt sagor pedagogiskt under många år, både i kyrka och skola. Hon är fyrabarnsmamma och har arbetat bland barn och unga under hela sitt mer än 40-åriga yrkesliv. Asfaltlandet är hennes första barnbok, men säkerligen inte den sista. Hon har tidigare gett ut boken "Huset som brann - en bok om utbrändhetens insida", en allegorisk beskrivning av vad som händer när orken tar helt slut.

Book preview

1.

Det är växtkraft som saknas i våra steg! sa Leva till Vilja när de var på väg hem efter skolan. De hade just passerat den stora björken i kröken och var nästan hemma. Vilja gick och drömde om glassen som hon skulle äta när hon kom hem, hon var inte alls beredd på vad Leva sa.

Va? sa hon. "Vaddå växtkraft, vad snackar du om?

Du säger alltid så konstiga saker."

Jo, växtkraft, du vet, det där som får ett frö att växa, själva viljan liksom, som gör att det sätter igång och blir vad det ska.

Som gödsel då? sa Vilja, som alltid tänkte praktiskt.

"Som när jag sådde morötter och glömde gödsla och det bara kom små pytterötter som knappt syntes?

Fast vad har det med våra steg att göra, jag fattar fortfarande inte vad du pratar om."

Jo, sa Leva tålmodigt, vi går ju omkring här och sprider asfalt över hela planeten, var det än finns människor blir det grått och asfalterat, som om vi försökte gömma det som lever och gör en glad. Fast jag menar inte bara den riktiga asfalten, det finns liksom en asfalt inuti också, som gör att man blir spårlös, eftersom marken är så hård att man kan trampa på den hur mycket som helst utan att något händer, och där man inte kan lämna spår kan man inte få något att växa heller. Hon vände sig förväntansfullt mot Vilja och såg ut som om hon tyckte att hon hade förklarat precis allt som behövdes.

Jag fattar fortfarande inte, eller i alla fall inte allt. Det där om asfalten låter lite konstigt, att man kan ha den inuti, det skulle i alla fall inte jag vilja ha. Fast på dig låter det som om alla har den. Du tänker på så konstiga saker, sånt där som jag aldrig skulle komma på ens. Nu vill jag hur som helst ha glass, följer du med in? sa Vilja och började gå mot sin dörr.

Okej! suckade Leva och gav upp för stunden. Resten av dagen pratade de bara om sånt som de båda förstod, men både Leva och Vilja tänkte på asfalten som kunde göra människor både spårlösa och växtfria.

När Leva hade gått hem och Vilja hade gått och lagt sig tänkte hon igen på vad de hade pratat om. "Vad menade hon med spårlös, hur kan man vara spårlös inuti och vad tungt det måste bli att bära omkring på en massa asfalt. Jag undrar om jag gör det utan att veta om det? I magen kanske, eller i huvudet? Mamma brukar säga att hon är tung i huvudet när hon är trött, det kanske är asfalten som känns då?

Om alla har asfalt i sig kanske vi är förgiftade allihop, asfalt är väl giftigt? Då kanske vi dör av det. Fast alla dör ju ändå någon gång. Tänk om det beror på den där asfalten, tänk om alla skulle leva hur länge som helst om bara inte asfalten fanns? Fast det där med spåren fattar jag fortfarande inte, varför skulle man lämna spår inuti sig själv? Eller är det andra som ska göra det? Och vad är det som borde växa där asfalten finns?

Jag ska fråga Leva i morgon, om hon nu vet vad hon pratar om. Hon kanske bara hittar på och vill göra sig märkvärdig. Hon är konstig ibland, som om hon inte riktigt hörde till samma värld som oss andra, som om hon finns här bara fast hon egentligen borde vara någon annanstans.

Jag ska i alla fall fråga henne om spåren, vems spår hon menar och hur de fixar det där med växandet - vad det nu är som ska växa."

Vilja somnade och drömde om asfalt som spred sig över träd-gården utanför huset. Den kröp långsamt in från gatan och var nästan framme vid huset när hon vaknade. Hon skakade av sig drömmen och somnade om.

2.

Nästa morgon hade Vilja glömt både asfalten, drömmen och spåren. Det ösregnade ute, halsen sved och näsan rann. Hon hade feber också, så hon fick stanna hemma i sängen medan resten av familjen gav sig iväg till jobb och skola.

En riktig grå dag var det, en sån där som man helst ville hoppa över och Vilja tyckte väldigt synd om sig själv där hon låg. Visserligen hade mamma sagt att hon fick äta så mycket glass hon ville för att lindra halsontet, men inte ens det kändes särskilt lockande idag. Hon var för trött för att läsa eller rita och för pigg för att sova, så hon bara låg där och hade tråkigt på det där viset som man bara kan en eländig gråvädersdag då ingenting blir som man har tänkt sig.

Just som hon kände sig som allra ynkligast och eländigast ringde det på dörren. Det var Leva som kom med läxböcker. De hade fått sluta tidigare för slöjdläraren var också sjuk.

Leva hade skyndat sig för att inte bli genomblöt i regnet, men hon såg ändå ut som en dränkt katt när hon kom in, det droppade på golvet från hennes hår och kläder. Hon såg glad ut ändå och hängde snabbt av sig ytterkläderna.

Har du fattat nu då? frågade hon så snart hon kommit in i Viljas rum. Förstår du hur lite som växer där vi har gått, när det skulle kunna bli rena djungeln egentligen om vi bara inte var så tröga! Det borde vara fullt med blommor och växter och rent, friskt vatten där vi är, men det är bara asfalt.

Vilja stirrade på henne, nu var det visst riktigt illa. Vatten och djungel och vad var det mer hon hade sagt? Jo, blommor och någon som visst var trög, kunde det vara Vilja hon menade? Höll Leva på att bli galen på riktigt?

En del blev det, det visste Vilja, men hon hade aldrig tänkt sig att hennes egen bästa kompis skulle vara en av dem. Det här var nästan för mycket, det räckte alldeles utmärkt med förkylningen, nu fick det bli någon sorts slut på dumheterna.

Hörru Leva, sa hon, nu får du faktiskt ta det från början. Vad är det du går och svamlar om? Varifrån har du fått alla de här idéerna och vad katten är det du menar? Vilka vi och vadå växa i spåren? Vi är väl inte ute och går hela tiden heller? Dessutom måste det finnas frön och plantor och sånt för att något ska växa, det vet du lika bra som jag. Ska vi ha dem under fotsulorna då, eller?

Vilja var arg nu, arg och lite rädd. Leva var lite konstig, det var sant, men det här var mycket till och med för henne.

Leva såg först förskräckt på Vilja men sedan började hon skratta. Hon skrattade så hon tjöt och nästan trillade ner från fåtöljen hon satt i.