Vägen till stjärnorna

By Jascha Golowanjuk

Vad ska det bli av Ulla? Flickan passar inte in någonstans. Vacker som en sommardag, brutal som en karl och dum som en åsna. Hennes mamma vet vad omgivningen tycker och tänker. En flicka som slåss och går med pojkar på bio var och varannan kväll. Har hon misslyckats med sin dotter? Kan det inte vara så att folk bara är avundsjuka på Ullas fantastiska skönhet? Det finns alldeles för mycket av fadern i henne – den saken är säker. Dessutom är hon självisk och bortskämd. Frågan är om hon någonsin skulle klara sig ensam.När Ullas mamma dör leder det till ett bryskt uppvaknande för flickan. Plötsligt står hon där utan stöd i livet. Hur ska det nu gå med hennes storslagna filmstjärnedrömmar? Genom prosten får hon arbete som barnflicka i Stocholm. Där kommer hon ett steg närmare film- och teatervärlden men snart inser Ulla att det är mycket hon inte förstår. Livet som skådespelerska är hårdare än hon trott. Och så var det ju här med hennes kärlek till kvinnor ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726967173

Book preview

1

J ag beklagar, sade rektorn, och slog ut med händerna, men det är ingenting att göra åt saken. Vi kan inte behålla henne i skolan längre.

Fru Person, som hela tiden suttit med sänkt huvud, reste sig och såg skarpt på honom. Det var som om hon först nu begrep vad rektorn försökte göra klart för henne. Hon lade sina ådriga, valkiga händer på hans skrivbord. Säga något kunde hon inte — det var henne en gåta att rektorn kunde tala så flytande.

— Hon har suttit två år i varje klass, fortsatte denne med en suck, hon har dåligt inflytande på de andra barnen. Och den där Klara — det är ju fullkomligt abnormt.

— Men snälla rektorn, vågade hon inskjuta, det är ju så oskyldigt.

— Det är det inte. Ensamma barn har visserligen ofta osynliga lekkamrater, men det brukar gå över när de börjar skolan. Flickan borde sinnesundersökas.

Hennes händer föll tungt ner och blev hjälplöst hängande. Rektorn försökte göra sin röst mjukare.

— Nåja, så farligt är det kanske inte. Jag vill naturligtvis inte skrämma er. Det är möjligt att Ulla befinner sig i något slags pubertetsålder, men uppriktigt sagt så tror jag det inte. I vissa avseenden är hon nog så fullfjädrad och vet mer än som är nyttigt för henne.

— Kan det vara skadligt att veta, försökte hon avbryta honom, men han låtsades inte om hennes inpass.

— Hon är envis som en mulåsna och hon svarar inte på tilltal. Hon skriver som en sjuåring. Det bästa vore förstås att skicka henne till ett internat, men …

Fru Person hörde inte på. Vad de där bildade människorna kunde prata! Det var som om han läste ur en bok, som inte intresserade honom. Och det var idel anklagelser, riktade mot henne själv. — Rektorn började otåligt promenera av och an i rummet för att visa att audiensen var slut. Men fru Person stod kvar. Hon bet sig i läpparna, hon fann inte ord för det som ville fram.

— Och skämt bort henne har ni, fortsatte han strängare, klätt henne bättre än andra barn. Kamraterna avskyr henne. Och ingenting av allt det som skolan i åratal försökt stoppa i henne har fastnat.

— Hon är duktig i gymnastik, sade fru Person stillsamt.

— Ja, hon har många sönderslagna näsor på sitt samvete. Slåss gör hon som en hel karl.

Plötsligt brast han i skratt.

— Och hon tänker bli filmstjärna!

— Film …

— Ja, just det. Det enda hon läser är filmtidningar, hon har hela pulpeten full. Det är det enda som intresserar henne. Film, den där underliga konstarten som jag inte begriper mig på. Ja, fru Person, nu har jag inte tid längre.

Hon slätade mekaniskt ut sin svarta klänning och började gå mot dörren. Där vände hon sig om och mötte rektorns blick. Han stod med fingertopparna stödda mot varandra och knäade av otålighet.

Hon visste inte hur hon kom ut på gatan. Någonstans hörde hon en klocka slå fem. Herregud, då satt ju Ulla hemma och väntade på middag. Hon ville skynda sig hem, men benen nekade att bära henne. Hon släpade sig fram till en bänk och sjönk tungt ned på den. Hon hade aldrig varit sjuk, detta tryck över bröstet var något nytt. Det satt som en klump i halsgropen, hon visste att det var tårar som ville fram. Hon kunde inte minnas att hon nånsin tillåtit sig lyxen att gråta mitt på dan. Känslor fick man inte visa öppet, varken dystra eller glada. Komma hem i detta tillstånd kunde hon inte. För att lugna sig började hon tala med sig själv.

— Sinnesundersökas! Han måste vara tokig. Ska det nu vara ett fel att flickan leker?

Hon mindes första gången hon hörde talas om Klara. Hon hade kommit hem med Ulla — hon kunde väl ha varit fem år gammal då — och Ulla hade sagt: »Mamma, öppna dörren igen. Klara står därute, låt henne komma in.» Vad det lät sött. Och så vacker flickan var. Det vackraste barnet i stan! Hade inte en handelsresande tagit ett kort av henne, när hon var liten, och använt det som reklam för en barnsalva? De var naturligtvis avundsjuka allihop, lärarna, ungarna och framför allt lärarinnorna. De där magra, halvgamla kvinnorna med glasögon och hopsnörpta munnar.

— Vad ska jag ta mig till, hur ska det gå? jämrade hon sig tyst. Ulla, min vackra Ulla.

Hon bet ihop tänderna och nickade. Felet var hennes, bara hennes. Hon skulle aldrig ha …

Fru Person reste sig med ansträngning. Man fick göra det bästa möjliga av situationen. Slåss kunde Ulla, och det kunde aldrig skada. Hade hon själv kunnat försvara sig i dag hade hon kanske inte behövt gå hem på darrande ben.

— Filmstjärna, sade hon, filmstjärna. Varför inte förresten? Vad var det för fel på det? Skulle hon bli portvakt som jag, kanske? Å nej, hon ska minsann inte behöva ha det som jag har haft det.

Bitterheten kokade i henne. I sina drömmar såg hon sin Ulla berömd, rikt gift och sig själv i ett litet hem med vita stärkta gardiner, en gungstol och en eftermiddagstidning. Hon tog stöd mot en husvägg och drog djupt efter andan. Luften ville liksom inte tränga längst ned i lungorna, det var som om någonting satt i vägen och hindrade den. Hur hon än ansträngde sig kunde hon inte andas ordentligt.

— Det fattades bara det, tänkte hon. Vad som helst, bara inte bli sjuk.

Någonstans slog en klocka ett slag. Hon lyfte huvudet och såg till sin förvåning att hon gick fel väg. Hon var vid torget nära kyrkan. Hon hade lust att hötta mot kyrkan med knuten hand men orkade inte. Där hade hon varit när Ulla döptes — sedan aldrig mer.

Jag måste hem, hon måste vara hungrig. Nu får det vara slut på det här, slut. Än finns det krafter i mig. Och det är inget fel på henne. Läshuvud har hon kanske inte, men det är inget fel.

Innan hon drog fram nycklarna stod hon en stund och försökte behärska sig. En grannfru kom ut just som hon öppnade dörren.

— Jo, fru Person, sade hon, vi måste tala med vicevärden om reparationen. Och om fru Person kunde komma och hjälpa mig med tvätten på måndag skulle jag vara tacksam.

Fru Person nickade och gick in i den lilla portvaktslägenheten. Ulla stod i hallen och såg förvånad ut.

— Jag är hemskt hungrig, sade hon, och jag ska gå på sjubion.

Fru Person gick förbi henne utan att svara. Hon tog av sig hatten och lade ifrån sig väskan. Ulla kunde ha tänt under gasen, men hon hade från det hon var mycket liten inte fått röra tändstickorna. Potatisen stod skalad och färdig. Hon tog fram köttet från gårdagen och började skära det i skivor. Hon hörde Ulla gnola — antagligen stod hon framför spegeln och beundrade sig själv. På sista tiden hade hon börjat tala om att klippa av sig håret, detta hår som varje kväll ordentligt lades upp på papiljotter. Ulla klagade över att barnen retades med henne och sade att hon hade alla sina skruvar lösa. När hon kom in i vardagsrummet med tallrikar och bestick såg hon att Ulla hade samlat sina svarta korkskruvslockar till en knut i nacken och nu stod och betraktade sin profil i en nackspegel.

— Du kunde ha dukat, sade hennes mor.

— Vad? frågade Ulla likgiltigt.

— Och du kunde ha tänt under gasen och satt på potatisen. Fru Person gick ut i köket igen.

Men det var ju sant, hon fick inte röra tändstickorna. »Tändstickor är ingenting för barn», »Sprit är ett fördärv», »Det gör ingenting om man inte är vacker bara man är snäll», »Långt hår är kvinnans förnämsta prydnad» …

— Herregud, vilka dumheter jag har lärt henne. Det är mitt fel alltsammans. Jag skulle aldrig ha …

Nej, hon ville inte ens tänka på vad hon inte borde ha gjort. Hon satte sig till bords och såg på när Ulla åt. Hon åt glupskt och fult. När hon fick syn på mat stod hennes förstånd stilla. Och hon hade en våldsam aptit. Fru Person hade varit glad åt det, men nu var det som om hon betraktade sin dotter med främmande ögon — med rektorns ögon. Ulla var inte något barn längre. Under den slitna klänningen — allt blev så fort slitet på Ullas starka, välutvecklade kropp — putade de hårda små brösten, halsen var rund och fast och mörklagd som ansiktet. Till och med på vintern såg flickan solbränd ut. Händerna var grova och stora. När Ulla plötsligt såg upp och utan anledning log mot henne, slog hon ned ögonen och skyndade sig ut i köket. Hon lade handen över ögonen. Det var han. Varje drag, varje rörelse, allt var hans. Och hon hatade honom och älskade sin flicka. Styrkan, utseendet, allt hade hon ärvt från honom. Dumheten också kanske.

— Mor, nu är jag färdig, hördes Ullas hesa röst. Kan jag få efterrätt.

Ulla hjälpte aldrig till hemma. Hon ville ibland men fick inte. Allt hon tog i gick sönder.

— Jag måste skynda mig annars hinner jag inte. Ulla lät otålig.

Hon talade till sin mor som till en piga. Folk som hon hjälpte med städning och tvätt talade vänligare och mjukare till henne än Ulla gjorde. Hon tog in saftkrämen och ställde den på bordet.

— Var du inte alls rädd för att det kunde ha hänt mig något? frågade hon.

— Vad då?

— Jag kunde ju ha råkat ut för en olyckshändelse eller fått hjärtslag. Det kan väl hända vem som helst.

Ulla förde skeden till munnen och stannade på halva vägen. Hennes underläpp föll ner. Men hon sade ingenting, svalde saftkrämen och förde skeden till tallriken.

— Så konstig mor ser ut. Har du varit hos rektorn kanske?

— Ja, det är slut med att gå i skolan.

— Gudskelov. Den där gamle fjanten gillar bara flickor som niger och fjäskar för honom. Jag fjäskar inte för någon.

— Du var inte alls rädd för att jag kunde ha dött, när jag dröjde så länge? Fru Person kom tillbaka till sin fråga.

— Vad är det för trams? Varför skulle du ha blivit överkörd eller fått hjärtslag?

— Det kunde väl ha hänt, sade fru Person långsamt, besviken över Ullas hårda, ovänliga ton. Vad skulle du göra ifall jag plötsligt dog?

Från gatan hördes en gäll vissling.

— Mor, kan jag få sjuttifem öre till bio, det går en sån spännande film med Gloria Swanson?

— Du får förtjäna dina pengar själv nu, sade fru Person men gav henne pengarna.

— Hur så?

— De behöver hjälp på Statt, och du är stor nog att börja arbeta.

— Nej vet du vad. Ulla tappade underläppen.

Hon var inte vacker när läppen föll ner. Men näsan var rak och fin och kindernas rundning ovanligt mjuk och kvinnlig. Ögonen var stora men kalla.

— Grann, grann, viskade hennes mor när Ulla slängt igen dörren efter sig. En sån grann tös, men herregud vad ska det bli av henne?

Hon ställde sig bakom gardinen och tittade ned på gatan för att se vilken pojke Ulla sällskapade med. Det tycktes vara flera stycken, och det lugnade henne.

När hon hade plockat ut tallrikarna och diskat, satte hon sig vid bordet. Hon nickade till ett par gånger som om hon bjöd någon stiga in. Det var alltid så tyst i huset vid den här tiden, man hörde bara väggklockans regelbundna tickande. Då och då drog maskineriet hest i gång och klockan slog med ful, skramlande klang. Just nu slog den sju slag. Om en kvart skulle hennes Ulla sitta på bio och sluka vad hon såg. Fru Person förstod sig inte alls på film. Hon hade följt med Ulla två gånger, men hon hade inte begripit någonting. Ulla hade i teaterviskningar försökt förklara för henne vem som var vem och varför de uppförde sig som de gjorde. Folk framför och bakom dem hade hyschat och Ulla hade hyschat tillbaka. Och när de sedan hade kommit hem hade Ulla talat om för henne vem som var skurken och vad filmen handlade om. Nej, det var ingenting för henne det där som alla människor sprang benen av sig för att titta på.

Hon tog fram Ullas trasiga strumpor och underkläder. Allt Ulla hade på sig gick sönder. Strumporna blev häl- och tålösa efter ett par dagar, axelbanden släppte och klänningarna blev utslitna på ingen tid. Antingen stack armbågen ut eller också kom hon hem med kjolen sönderriven. Ulla gjorde allting häftigt, hårt och kantigt. Det var som om hennes mor först nu fått upp ögonen för det. Slogs hon verkligen? Hon kände hur hon blev iskall — strumphögen hon hade i knät föll till golvet och hennes armar hängde slappt ner. När klockan slog tio och Ulla kom inrusande satt hon fortfarande i samma ställning.

— Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en hel ko i curry, skrek hon och gick ut i köket för att se efter om det fanns något kött kvar sen middagen.

— Du är gammal nog för att börja arbeta nu, sade fru Person.

— Ja, ja, jag har hört det redan, svarade Ulla från köket med munnen full av kött. Var det nåt mer?

— Tala hövligt, nästan skrek fru Person, kom ihåg att jag är din mor. Det duger inte att du springer på bio med pojkar var och varannan kväll.

— Vad, röt Ulla och kom infarande, vad menar du?

Fru Person såg på henne. Hon såg ursinnig ut. Hon svalde tuggan och stod med knutna händer som om hon tänkte kasta sig över sin mor.

— Vad menar du egentligen? upprepade hon ilsket.

— Det begriper du säkert. Du vet nog en hel del utan att jag behöver upplysa dig om det.

Ulla bet ihop tänderna. Hon kom närmare och satte sig vid bordet. Hennes stora händer som fortfarande var knutna låg på den virkade duken.

— Jag ska säga dig, att du behöver inte oroa dig för mig. Jag avskyr karlar. Hör mor vad jag säger? Det finns inget vidrigare än karlar. Jag kan nog ta vara på mig själv.

— Gör det, du, sade fru Person mildare, och karlar ska du akta dig för.

För ovanlighets skull gick hon in i den lilla kammaren där hon sov utan att först bädda åt Ulla på den nedsuttna soffan. Hon stängde dörren efter sig och började klä av sig. Då och då kastade hon en blick i spegeln som hängde över byrån. Hon tyckte själv hon såg trött och sliten ut. Hon kände en tomhet i hjärtat men hon kunde andas normalt igen. När hon släckt ljuset, kände hon en välgörande avslappning och hon slöt ögonen. Från rummet bredvid hörde hon Ulla rumstera med stolar och sängkläder. Varenda stol de ägde var rickig och i behov av reparation, det fanns knappast en sak som Ulla inte hade förstört. Jo, den lilla vackra byrån med inläggningarna som Person en gång hade köpt på en auktion. Varför sparkade hon nu till stolarna där inne? Vem var det hon var ond på? Hon svor bestämt över att hon måste bädda sin säng själv.

— Det är mitt fel, alltsammans är mitt fel, viskade hon och tog sig för bröstet.

Ulla hade tydligen lugnat sig nu, om en stund skulle hon ha somnat. Ibland snarkade Ulla så högt att hon kunde väcka henne mitt i natten.

— Ja, ja, det är ingenting att göra åt det, viskade hon. Bara hon ville tycka om mig en liten smula.

Hon kunde inte somna. Hon låg och försökte minnas Ulla sådan hon hade varit som liten, då när alla människor hade stannat på gatan och beundrat henne. Hon kom ihåg en gång då hon hade hittat Ulla under bordet med sax och brevpapper. Hon hade klippt ut krage och manschetter och satt dem på sig. Sedan hade hon krupit fram och ställt sig mitt på golvet och sagt med basröst »goddag fru Person, jag heter slaktare Janson». Det hade blivit hennes älsklingslek, detta att klä ut sig och spela karl. Men sedan kom den där osynliga Klara, och då var manschettiden förbi.

— Om hon bara ville tycka om mig lite, viskade fru Person igen som om hon bad till någon.

Så småningom blev allting tyst. Mörkret var fullt av syner, tystnaden full av ljud och hennes famn full av längtan efter en smula ömhet. Hon visste att hon skulle få ligga vaken länge, och hon nickade igen som om hon såg någon komma in. Och hon såg dörren öppna sig.

2

I vanliga fall brukade dörren gnissla en lång ynklig skala. Person hade ofta lovat smörja gångjärnen, men det blev aldrig av. Den här gången hörde hon ingenting. De första ögonblicken trodde hon att hon drömde. I sina tankar var hon långt borta — på begravningen för fem veckor sedan, i kyrkan med orgelmusiken och blomdoften, och hon undrade varför hon ingenting kände. Det var hans djupa osäkra röst som väckte henne.

— Goddag, får man stiga på?

Hon reagerade inte. Där stod han, lika bred som dörren och så lång att han var tvungen att böja huvudet när han steg in i tamburen. Allting föreföll henne overkligt. Han såg vild ut, håret hängde ned på den rutiga skjortkragen. Det fanns bara en enda knapp i skjortan och hon stirrade på hans svarta ludna bringa. Hennes blick sänktes mot de trasiga lappade byxorna och de smutsiga tennisskorna på hans nakna fötter. Under armen bar han ett tiotal tavlor, som han utan vidare lade ifrån sig på tamburgolvet. Hon satt med en trave av Persons strumpor i knät. De var tvättade och stoppade och hon hade tänkt ge bort dem till någon behövande, och hennes första rediga tanke var att den obekante kunde få dem. Men när hon såg hans blänkande tänder som lyste i det svarta orakade ansiktet reste hon sig hastigt. Protesten skälvde på hennes läppar, hon tappade strumporna på golvet. Hon ville säga ifrån att hon inte tänkte köpa någon tavla, att hon bara var portvakt i huset. Men hon fick inte fram ett ord. Som för att be om hjälp sökte hon med blickarna förstoringen av Person som hängde på väggen nära taket. Hon mötte det välbekanta månrunda ansiktet med valrossmustascherna, den tjocka underläppen och de uttryckslösa ögonen.

— Sitter man här alldeles för sig själv? sade mannen halvt konstaterande, halvt undrande. I det här vackra vädret? Det är förresten rätt kvavt i dag.

Först då vaknade hon till. Rummet fylldes av hans fräna lukt, en blandning av jord, svett och hö. Hon öppnade munnen för att be honom gå, men han förekom henne.

— Man blir så förbannat trött av att trava på landsvägarna, sade han och sträckte på sig som om han just vaknade upp ur en god sömn. Det knakade i hans leder, bröstet vidgades och den ensamma skjortknappen trillade ned på golvet. Hon tog ett steg tillbaka när han sträckte ut armarna och hennes blick gled ofrivilligt nedåt. Hennes ansikte blev blodrött. I nästa ögonblick satt han på en stol och sträckte ut sina långa ben. Hon vände sig mot honom för att göra ett sista försök att få iväg honom, men hon hann aldrig säga något.

— Det skulle vara gott med en kopp kaffe, sade han och försökte med ena handen hålla ihop skjortan över bröstet som nu var bart till naveln.

— Vad? frågade hon häpet, vad menar han?

— En kopp kaffe brukar en vandrande konstnär få överallt. Man är konstnär, inte nån handelsresande, det är skillnad det ser frun.

Hon stod som fastnaglad. Han log förföriskt mot henne, hans svarta ögon var halvslutna och tänderna blänkte. En test av det svarta håret föll ner i pannan när han lade huvudet på sned.

— Det är väl inte för mycket begärt, sade han. Jag kanske ska sätta på pannan.

— Nej, det gör jag själv. När hon tog de tre stegen mot dörren insåg hon att det borde hon aldrig ha sagt. Han var ju en riktig luffare, kanske en tjuv, vad visste hon. Och hon var alldeles ensam med honom i hela huset. Familjen som bodde mitt emot var på landet, en trappa upp fanns bara kontor och arbetsdagen var redan slut. Högst upp bodde visserligen gubben som hon städade åt två gånger i veckan, men han var stendöv. Resten av huset upptogs av lagerlokaler. Hon var faktiskt alldeles ensam. Hon såg sig om för att se vad mannen hade för sig i rummet. Han satt tillbakalutad i stolen och hon såg bara hans långa kraftiga ben. Medan vattnet kokade upp funderade hon över hur hon skulle kunna få iväg honom. Hans lukt nådde köket nu, men den var inte obehaglig. Det skulle dröja innan vattnet blev varmt och hon ville inte stå där och vänta med ryggen mot mannen. Resolut gick hon in i rummet. Han hade dragit upp skjortan ur byxorna och satt nu och fläktade sig med den.

— Puh, vad det är kvavt, sade han. Det blir säkert åska, det känner jag på mig.

Hon tyckte att han uppförde sig opassande, och hon önskade att hon kunde säga det till honom, men hennes läppar var alldeles torra och hon hade svårt att svälja.

— Det här är en amerikansk skjorta, sade han. Den är mycket praktisk, den knäpps hela vägen, så man behöver inte dra den över huvet. Men nu har den sista knappen gått ur. Kan jag få låna nål och tråd?

— Det kan han, sade hon lamt och gick efter syskrinet. Hon tyckte att han blinkade med ena ögat mot henne när hon vände ryggen till, och hon stannade på halva vägen mot den lilla byrån. Var han fräck också? tänkte hon. Bäst att inte låtsas om det, en sån där herre kunde lätt vrida halsen av en. Hon räckte honom syskrinet som Person själv snickrat, och han började rota i det.

— Det där är mina tavlor, sade han och pekade på tamburgolvet. Äkta oljemålning och äktförgyllda ramar.

Hon gick dit och böjde sig ner. Det var samma motiv på allihop, en röd stuga på en björkbacke och en sjö med två svanor. Hon förstod sig inte på konst och hon visste inte om de var vackra.

— Kom och hjälp mig, sade han, jag kan inte trä i.

Hon tog emot nål och tråd som han räckte henne och hon såg hur hans ögon gled över hennes kropp. Hon tog ett steg tillbaka som om hon inte kunde hitta nålsögat. Solen hade gått ner och det var skumt i rummet. Plötsligt hördes ett fräsande från köket, när vattnet på gasen kokade över, och hon skyndade sig ut för att brygga kaffet. När hon kom tillbaka med brickan satt han och sydde i en knapp.

— Det var det värsta, sade hon, ska han sitta så där.

— Är det något att skämmas för kanske, frågade han och spände ut bröstet. Man får inte sy i en knapp när man har skjortan på sig för då syr man ihop förståndet. Det vet hon väl?

Nej, det visste hon inte och inte var hon vidskeplig heller.

— Kanske frun vill sy i knappen medan jag dricker kaffe, undrade han. Och det ska hon inte behöva ångra.

Hon sydde i knappen och lade ifrån sig skjortan på soffan. Så hämtade hon två bullar och gav honom.

— Det ska hon inte behöva ångra, upprepade han, det ska bli så bra så.

Hon stelnade till, det stod alldeles stilla i huvudet på henne. Det slog henne plötsligt att någon kunde komma