Silkesmattan

By Jascha Golowanjuk

Många människor tror att sagor är något som bara finns till för barn. Att en spännande berättelse är något man växer ifrån. I denna fantastiska sagosamling bevisar Jascha Golowanjuk en gång för alla att så inte är fallet. I "Silkesmattan" får vi följa med till persiska Kirman, där en mattvävares dotter tar sig an ett projekt som ska komma att bli hennes stora livsverk. Senare i boken får vi även stifta bekantskap med den late drömmaren Ali och den långsinta häxan Sabsa. Totalt rymmer boken tio stycken sagor från östan och västan, samtidigt som den erbjuder en läsupplevelse utöver det vanliga. Och kan du tänka dig att upplevelsen är lika magisk, vare sig barnasinnet sitter kvar, eller inte.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726967357

Book preview

Silkemattan

I Persien, i staden Kirman, levde för många hundra år sedan en mattvävare, som var så skicklig i sin konst att flera av hans mattor hängde i shahens palats i Teheran. En gång reste han själv på en mulåsna till Teheran för att avlämna en beställd matta. När han kom tillbaka, hade han underbara ting att förtälja för sin lilla dotter Sarda.

Medan de satt vid kvällselden, började han berätta:

— Shahens palats var ett underverk, men hans trädgård var tusen gånger underbarare, den var det underbaraste jag sett. Bara jag sluter ögonen, ser jag den framför mig i all dess prakt och fägring.

— Slut ögonen då och berätta, hur den såg ut, sade Sarda otåligt.

— Den var som en dröm, paradiset kan inte vara skönare. Jag såg stora, lummiga träd som tyngdes av frukter så stora som människohuvuden. Där växte apelsiner så gulröda som solnedgången och plommon så blåsvarta som natthimlen. Gula och blå fikon, svällande av honungssaft, lyste bland grenarna, och på vinrankorna hängde stora klasar av gula, rosafärgade och gröna druvor, genomskinliga i solen och doftande muskat. Granatäpplen och rödkindade persikor och gula aprikoser gömde sig i det täta lövverket, som var grönare än lövgrodans skinn. Mitt hjärta avundades fåglar och bin som kunde smaka på all denna ljuvlighet.

— Fanns där bara frukter? frågade Sarda.

— Nej, mitt barn, där fanns också de härligaste blommor i alla färger och former, blommor som doftade starkare än nardus och vars namn jag inte känner. Somliga såg ut som fjärilar, andra som fåglar, det var som om de i skönhet sökte tävla med de verkliga fåglarna som jag sedan upptäckte i träden och buskarna. Allt som fanns i den trädgården glänste av sköna färger. Du skulle sett en bassäng av grön porfyr! Där spelade en fontän så hög som en minaret, och i vattnet sam gröna, purpurfärgade och röda fiskar som skimrade som guld och silver. Jag blev alldeles bländad, det var som att se regnbågen.

När jag sett mig mätt på fiskarna i dammen, vandrade jag vidare genom skuggiga alléer, och för varje steg jag tog, upptäckte jag något nytt som kom mig att häpna. Kan du tänka dig, där fanns palmer, och i dem satt det små silkesapor, som gjorde de lustigaste grimaser åt mig. Ibland hängde de i svansarna, ibland svängde de sig på ena armen och deras skinn glänste som den finaste silkesmatta. Vid en marmorpelare låg ett par tama leoparder, fjättrade med gyllene kedjor, och sträckte ut sina gula, fläckiga lemmar i solen. Dem hade shahen fått av kejsaren av Abessinien. Där promenerade stolta påfåglar, bredde ut stjärten som färgrika solfjädrar och skriade gällt av sorg över sina fula fötter, och i buskarna satt underliga papegojor och upprepade ordspråk och visdomsord ur koranen.

— Vad sa de då?

— En sa: Lyckan är obeständig, sorg och glädje växlar, en annan sa: Falken blir förnedrad och ankan upphöjd, en tredje skrek: Den dygdige är fattig och den lastbare rik, och en sjöng med riktigt vacker mänsklig röst som en riktig mullah. Ja, mitt barn, det var så underbart alltsammans att jag flera gånger måste nypa mig i armen för att övertyga mig om att jag inte drömde.

Du skulle sett guldfasanerna som vilade sig på de smaragdgröna gräsmattorna, de var som av rent guld, och i de höga cypressernas blåaktiga skugga låg några kinesiska ankor som mandariner haft med sig i present från kejsaren av Kina. De var så stolta att de inte gitte säga kvack och förstod inte, vad de andra fåglarna sade.

På en öppen gräsmatta såg jag sju blå pärlhöns. De var från Afrika, och vet du vad de gjorde? De dansade i ring och skrattade som människor. Jag måste själv skratta, så lustigt lät det.

Timme efter timme vandrade jag i alléerna, luktade på blommorna, lyssnade till fågelsången och inandades den balsamiska luften. Där fanns ett träd med blad så blå som safiren, och i dess lövverk satt små blå fåglar, man kunde knappast skilja på vad som var fåglar och vad som var blad. Och alla sjöng de så milt och ljuvligt att mitt hjärta fylldes av glädje.

Jag gick där så länge att mina ben inte orkade bära mig längre, jag var tvungen att krypa de sista hundra stegen till utgången. Ja, det var shahens trädgård, min lilla flicka. Jag, tänkte på dig hela tiden och önskade att du kunde fått se allt.

— Jag kommer aldrig att glömma vad du berättat, fader.

Sarda satt med knäna uppdragna till hakan och lyssnade till fadern medan hennes stora, svarta ögon stirrade in i elden. Shahens park stod så levande för hennes syn som om hon sett den med egna ögon.

Från och med den kvällen hade Sarda aldrig tråkigt. När som helst kunde hon sluta ögonen och vara borta i denna härliga trädgård. Särskilt när hon satt i verkstaden och hörde fadern sjunga mönstret för vävarna, gled hon in i sin drömvärld. Fadern hade en vacker, melankolisk röst, det var som en vaggsång, ett ackompanjemang till hennes drömmar.

Redan när Sarda var tio år, satt hon bland vävarna och knöt mattor. Hon blev snart så skicklig att hon kunde tävla med vilken vuxen arbetare som helst. Hon var först färdig med den tråd fadern sjöng om, medan han tittade på det uppritade mönstret.

— Nu tar vi den rö-öda trå-å-den och kny-y-ter fast, och när vi knu-u-tit den rö-ö-da trå-å-den och knu-u-tit den fast, kli-i-pper vi av den rö-ö-da trå-å-den och tar två bl-å-a, sjöng han.

På en matta som shahen beställt, knöt Sarda en hel blomma, och den var den vackraste i hela mönstret. Shahen lade genast märke till den, när han första gången studerade mattan och lät kalla till sig Sardas far för att höra, vem som gjort en så vacker blomma.

— Det har min lilla dotter Sarda, svarade han.

— Det är ett mycket vackert arbete, sade shahen. Ge henne den här dinaren och hälsa henne från mig. Och ta hit henne när hon blir giftasvuxen! Om hon är vacker, ska jag ta henne i mitt harem.

För den gulddinaren skaffade Sarda sig varp till en matta. Hon stod länge i basaren och undersökte noga garnet, precis så som hon sett sin far göra. Hon drog i tråden för att se om den var stark, hon tuggade på den för att övertyga sig om att den var av fin kvalitet och till slut köpte hon. När hon kom hem, förklarade hon för sin far att hon ämnade knyta en silkesmatta.

— Vad! utbrast fadern förvånad. Ämnar du knyta en silkesmatta? Mitt barn, det tar många, många år att knyta en sån, och det finns inte många vävare i Persien som kan det, så svårt är det. Hur stor tänker du göra den?

— Den ska vara lika lång som shahen och lika bred som han.

Sardas far tog sig om huvudet med båda händerna och lyfte sina ögon mot himlen.

— Vet du, Sarda, att det kanske blir två eller tre miljoner knutar i en sådan matta?

— Ja, jag har räknat ut det, svarade flickan.

Fadern ryckte på axlarna och tog fram sin ritning för att sjunga. Han ville inte fortsätta samtalet. Och medan han sjöng, kom han att tänka på att om två år till Beiramfesten fyllde Sarda tolv år, och då kunde han fara med henne till shahen. Till dess kunde hon ju roa sig med att knyta på sin matta.

På vinden i mattvävarens hus fanns en gammal