Det började med lek

By Yngve Kernell

På gården Källan har familjen Porssing levt i generationer. De var där långt innan staden dök upp på andra sidan älven, med sitt skräp och sina borgare. Nu verkar det som att släkten sjunger på sista versen. Gubben Porssing dras med stora skulder och lantbruket har han för längesedan tappat orken att sköta. Sonen Severin sitter inlåst i ett rum och dottern Sophie verkar aldrig bli gift. Familjens hopp står nu till barnbarnet Alexander – men det finns ett stort problem. Det är något som är fel med Alexander. Något som är alldeles oöverkomligt. När en storbrand bryter ut på Kvarnberget i staden tycks vinden vända för Porssingarna. Men frågan är om det inte verkar lite för bra för att vara sant. Kan de lita på sina plötsliga medgångar? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726958652

Book preview

Hemligheten med Alexander

M an kan lugnt säga, att Alexanders personlighet var egendomligt sammansatt — åtminstone till att börja med, när han nästan helt stod under inflytande av sin morfar. Gubben Porssing kom att utöva det inflytandet framför allt genom sin stora men ganska olyckliga kärlek till livet. Mycket karakteristiskt för den kärleken var hans sätt att älska sin gård vid älven, snett emot staden. När gubben satt där utanför gaveln till sitt hus på den gröna trädgårdsbänken i lärkornas och de första vårblommornas tid och tänkte på, hur det prasslade i den torra fjolårsvassen nere vid båtbryggan, kände han det, som om inte vårvinden utan i stället hans egen vissna gamla hand smeksamt strök fram över vassen. Och han älskade varje litet vissnat, frasigt höstlöv, som låg strött över hela den skräpiga, vanskötta gården — körsbärslöven och äppellöven i trädgården och löven av rönn och hassel på ängen ned emot vassen.

»Ser du», sade han till sin dotter, som satt i det öppna fönstret och bläddrade i en bok, »i faiblessen för min gård är jag ungefär som en amorös yngling. Om du tänker på, hur Lars känner för dig, så förstår du. Jag är övertygad om, att han inte bara åtrår dig i en samlad klump utan ägnar en speciell dyrkan åt dina skära naglar, din ädelt buktade näsa och dina förtjusande örsnibbar. Och på samma sätt älskar jag alla vissna löv, alla blommor, alla trän och allt skräp här ute på gården Källan.»

Den lilla förfallna lantgården, som genom Alexanders morfar kom att få så stor betydelse för honom själv, hade fått sitt namn, därför att där faktiskt fanns en källa, som vällde upp bakom ladugården och slött och sumpigt som gödselvatten rann ut i älven nere vid båtbryggan. Något slött och sumpigt fanns det också hos gubben, som satt på trädgårdsbänken. Han kände sig som en vintertrött gammal orm, som hade ringlat sig ut från sitt hål för att värma sig i solskenet. Han var sjuttio år men hade tänder som en åttioåring. Hans huvud var kalt under den sjaskiga vita peruken, han hade ett ädelt men tämligen snipigt ansikte och en vadderad nattrock av fläckigt brunt, tunnslitet siden. Han såg ut som en illa medfaren souvenir från en förgången tid, och gården var lortig och eländig, och Sophie, som var gubbens dotter och satt och bläddrade i en bok, var glåmig och finnig i hyn och halvgammal i förtid. Och liksom hennes pappa till hela sin typ var märkt av sin olyckliga kärlek till livet, så var Sophie just då märkt av sin passion för en notarie vid rådstun inne i staden.

Men staden, som låg på andra sidan älven och såg ut som en leksaksfästning, gick inte alls i stil med gubben och flickan och gården, utan i sin självmedvetenhet påminde staden mera om rådstunotarien. Staden verkade ovanligt livfull med solglitter på tak och kyrktorn. Man anade nästan, att den hade vaknat till ny ungdomlighet inför det tidevarv, som började vid det laget och som nu är totalt förbi.

»Den satans staden ser ju precis ut som en lymmelaktig pojke. Du ska se, att snart växer den ur sina befästningar som en pojke växer ur sina byxor. Och som den leker med båtar i älven och sprider skräp omkring sig», sade gubben. På andra sidan älven, där gården Källan låg, hade staden kastat upp skräp på stranden, och kantat den med sillsalterier och trankokerier, som stank så man kunde kräkas. Och runt omkring staden från Gullbergs fäste till Klippan, från Korsvägen och till Hisingslandet, låg skräpet utstrött som souvenirer från förgångna lyckliga år, precis som de bruna vissna fjolårslöven.

»Somliga tycker kanske att det är fult», sade gubben, »men jag tycker det är vackert. De flesta tycker väl, att våren är mest snarvacker i den kulturlösa vildmarken, där endast enfaldiga fåglar och fyrfotadjur har vänt till, men jag har alltid tyckt, att våren har en särskild charm, när den lockar fram blommor bland smutsiga trasor och glittrande glasskärvor.»

Något av denna exklusiva charm hade utan tvivel våren ute på gården Källan, där gubben Porssing bodde, han som var morfar till Alexander.

Tråkigt nog hade Alexander vid den tiden ett svårt fel, och om man lyssnade till hans mors och morfars sätt att tala om honom, kunde man med någon uppmärksamhet lista ut, vari detta fel bestod.

»Sophie», frågade gubben, medan han såg ut över älven, »vad har Alexander för sig nu, han som ska göra en sådan vacker karriär och har sådana vackra guldgula lockar?»

»Jo, pappa», svarade Sophie, »Alexander leker med barkbåtar invid vassen mellan bryggan och båthuset. Jag såg honom nyss slita ett stort stycke bark från den stora tallen vid stenen till en barkbåt. Och jag skymtar hans gula hår, när han leker med barkbåten nere vid vassen.»

Var och en förstår, att det måste vara något underligt med en gosse, när hans närmaste talade om honom så där. Det var, som om de läste högt ur någon gammal roman.

»Bara nu Alexander inte skär sig i fingrarna, när han täljer till sin barkbåt, för hans mor kunde aldrig ta i en kniv utan att göra sig illa.»

»Nej, Alexander håller inte längre på med kniven, för barkbåten är ju redan färdig med tre master och råsegel och en flagga i aktern», svarade Sophie.

»Sophie.»

»Ja, pappa.»

»Bara Alexander inte ramlar i vattnet, Sophie.»

Efter en stund tillade Porssing: »Sophie, vad har Alexander för sig nu?»

»Jo, han har gått till lagårdsplan, och han har lagt barkbåten på grindstolpen vid stora körsbärsträdet.»

»Vad gör Alexander på lagårdsplan», frågade gubben.

»Jo, han rider barbacka.»

»Javisst, jag känner till det, han lockar den gråspräckliga märren fram till staketet med en brödbit, och så kliver han upp på ryggen. Rädd är han då inte. Sannerligen, den pojken kommer att göra en vacker karriär. Borgmästare i stan, direktör i Kompaniet, allt kan han bli.»

»Sophie», återtog Porssing.

»Ja, pappa.»

»Bara Alexander inte har blivit avkastad av märren på lagårdsplan.»

»Inte än, jag ser hans gula hår fladdra efter honom.»

»Det har han efter mig. Härliga gula lockar hade jag som barn. Men Sophie, du tycker väl om din vackra son Alexander?»

»Visst, men pappa vet väl, hurdan han är, och skammen och så vidare… Jag är ju inte gift.»

»Bli inte ledsen att jag säger det, Sophie, men inte ska du låta barnet lida för din obetänksamhet, och Lars gifter sig säkert med dig. Du är älsklig och har ett ädelt ansikte och vi är av god familj.»

»Men jag är finnig», sade Sophie.

»Det går över, och nu har Alexander förresten gått tillbaka till stranden igen», sade Porssing.

»Ja, barkbåten ligger inte längre på grindstolpen. Och visst skulle jag tycka om min son Alexander, bara han inte hade det där felet, som inte vill gå över. Men jag kommer nog aldrig att föda ett felfritt barn till världen, sådan som jag är och sådana som vi är.»

»Du tänker på Severin», sade gubben sorgset och hans tonfall blev med ens mera äkta.

»Visst inte», svarade Sophie ivrigt, ty Severin, hennes bror, var svagsint och kände inte ens igen sina närmaste, och Severin skulle man inte tala om, om man inte ville göra gubben ledsen. För att rätt kunna förstå Alexander måste man känna till Severin. På trädgårdsbänken invid gaveln satt Porssing och såg bort emot staden, i ett öppet fönster i bottenvåningen satt Sophie, men ovanför Sophie i övervåningen satt hennes bror Severin innanför ett galler, och då och då hördes hans melankoliska, hjälplösa klagan ge sitt ackompanjemang åt alla samtal.

»Det är ju en skön sak», sade Sophie, »att Alexanders värsta fel inte har något med arv att skaffa, eftersom ingen i släkten har haft det felet förut.»

Om man bortsåg från det där speciella felet, var Alexander en ovanligt exemplarisk gosse. Han hade sin morfars ädla profil, sådan den var, innan gubben hade börjat proppa näsan med snus, och han hade sin mors goda hjärta och uppoffrande sinnelag. Dessutom var han road av god vers. Han älskade gamla dammiga böcker och hade ett fint sinne för måleri. Om man sedan tillägger, att han alltid beskyddade de svaga och kämpade för rätt och sanning, att han brann av begär att utöka sina kunskaper i skolan, att han hade ordentligt i sina byrålådor och aldrig pinade sina närmaste med svarta kanter på naglarna, anar sig de flesta till hans stora fel: han existerade helt enkelt inte i verkligheten — ännu så länge.

Hela Alexander var ingenting annat än lögn och förbannad dikt. Gubben hade fantiserat ihop pojken, precis som han ibland hade drömt sig till ett välstånd, som han inte hade, och därigenom sakta men säkert glidit fram emot sin ekonomiska ruin. Alexander var tillkommen på grund av samma böjelser, som hade förorsakat Porssings olycka.

I sitt vapen hade Porssingarna en kvist av pors och en hjälm, som ansågs likna en stånka med sömningivande porsöl, och porsen var typisk, ty Porssingarna var levnadströtta intill gränsen för otillräknelighet, sade folk. Där satt gubben på sin trädgårdsbänk och var trött, och Sophie satt och var trött i det öppna fönstret till biblioteket, och Severin uppe i rummet med det förgallrade fönstret var så trött, att han knappast levde. Sophie med sin opraktiska läggning var alldeles uttröttad på att laga trasor i deras kläder, och gubben var för trött för att sköta sitt lantbruk, och tvättade sig gjorde han bara vid högtidliga tillfällen. Båda var de också trötta på att tänka på den sill de brukade äta och på sina fordringsägare. De måste nämligen äta mycket sill och hade otroligt många fordringsägare.

Men så trötta var de inte, att de såg tomtar och älvor, och inte så trötta, att de fick hallucinationer och utan reella förutsättningar såg pojkar, som lekte med barkbåtar och red barbacka. Alexander var inte alls så levande för dem, som det ibland kunde förefalla av deras prat, och mellan sina enformiga upptåg vid stranden och på lagårdsplan hängav han sig vanligen åt en absolut obefintlighet. Han hade aldrig kommit till ens som drömfigur, om det inte hade varit för Porssingarnas eviga längtan, gubbens längtan att få ta revansch på livet och hans dotters opassande längtan efter en man att älska och ett riktigt barn av kött och blod. Med detta luftiga fantasibarn ville hon locka ödet till en intensivare verksamhet, ungefär som när en bonde lägger porslinsägg i hönshuset för att locka hönorna att värpa.

Porssingarna började med Alexander en blåsig och regnig vinterdag, då de satt och vilade framför brasan. Sophie tyckte, att ansiktena, som växte fram i glöden, såg ut som idel ogifta, barnlösa äldre fruntimmer, och hon kände sig så ogift, som om hon var alldeles förtorkad i sitt inre.

»Sophie, min flicka», sade gubben och tog ned ett par vedträn från bokhyllan och ett par från soffan, »när du har gift dig och fått barn och du har lugnat dig efter förlossningen och jordemodern kommer och säger, att ’det blev ett vackert gossebarn, nådig frun’, så kan du ju som en artighet mot mig kalla ungen för Alexander.»

Sophie nickade och log tacksamt mot sin pappa, ty genom hans ord hörde hon hans tankar. »Du kommer att bli gift, Sophie», menade gubben i själva verket, »och när din pappa säger det, så kan du lita på det, ty han är ändå den visaste man du känner.»

Så gick det till, när gubben Porssing skapade Alexander, inte av en handfull jord, som när Gud skapade Adam, utan med ett enda litet namn, och länge var Alexander inte stort mer än ett namn.

Först så småningom fick han en liten smula personlighet. »Hör nu pappa», sade Sophie, »ifall de där berömda guldgula lockarna går i arv till Alexander, ska jag börja tro på dem.» Så fick Alexander guldgula lockar.

»Och din godhet och ditt uppoffrande sinnelag med dess stänk av retsamhet får naturligtvis Alexander också», sade gubben, tog sig en våldsam pris snus och lade ned sin bok på golvet. »Men det vore kanske bra, om han inte fick fingrar som en knippa små urkokta sparrisar och om han kunde sy i en knapp.»

»Hatjo», nös gubben.

»Och om han sedan inte snusade så förskräckligt, vore det också bra», sade Sophie. Hon räknade nu upp alla sin pappas mest älskvärda egenskaper, och så sade hon, att Alexander skulle nog också ärva det där demoniska, som pappa hade i blicken, och då log gubben förtjust, ty det var hans hemliga längtan att vara demonisk. Drömmen om Alexander fick alltså prägeln av en älskvärd sällskapslek och ett småfnoskigt familjeskämt, och varken Sophie eller gubben kände alltid, vilket bittert allvar, som låg bakom leken, när han lät Sophie föda detta drömbarn till världen. Och Alexander som drömfigur skulle mycket snart ha förbleknat, om han inte hade blivit född med smärta precis som ett riktigt barn av kött och blod.

Men Alexander hade nog inte kommit till, om det inte hade varit för sjörövarna. Man kunde inte länge lyssna på Porssings samtal med sin dotter utan att höra talas om sjörövarna, som hade gjort slut på hans karriär vid Kompaniet, och rätt som det var sade Sophie: »Pappa, sitt nu inte och tänk på sjörövarna.» Och den lilla svarta hunden började skälla och bita i träbitar, när han fick höra ordet sjörövare. Egentligen hette de Andersson, Jacksson och Burman och var alls inga sjörövare. »Ser du», berättade gubben, när han satt där på trädgårdsbänken, »de kom förklädda. Skämta ville de. Svarta peruker hade de och röda dukar om huvudena, och svärtade i ansiktet var de. Skeppet låg stilla med flaxande segel. Vi saluterade ett annat av Kompaniets skepp. ’Varför skjuter de’, undrade jag, och så stormade de in. Inte riktigt vaken var jag, när de ryckte upp mig ur sängen. De hade mycket roligt. Andersson, den fähunden, satte sabeln mot mitt hjärta, och den djävulen Jacksson satte pistolen mot min panna. Burman var skämtsammast. Han är ett as, Burman. Han slog mig över munnen. Då kom skräcken över mig. Men den hade inte gjort det, om jag inte hade hört kanondundret, och om jag bara hade varit riktigt vaken. Jag darrade, jag föll på knä för de fördömda asen och tiggde dem om mitt liv och jämrade mig som Severin. Men de tyckte det var så roligt, att de också tvingade av mig papperet, som jag skulle lämna fram i Kanton för Alströmers räkning. Så brast de alla i skratt. Hela båten skrattade. De skrattade i skansen, de skrattade på däck, och karlarna skrattade uppe i riggen, men herrarna hemma i Kompaniet skrattade min själ inte. Av plikttrohet gav de mig en spark, och så kom jag hem som en bruten man. Förstår du nu, hur jag har blivit som jag är?»

Sophie förstod. Allt verkligt liv hade blivit avklippt för hennes pappa, medan han var som mest verksam, och av farten fortsatte han att leva i sina fantasier. Han hade börjat leka låtsaslekar. När de var trötta på att äta härsken fläskkorv middag efter middag, låtsades de, att fläskkorven var saftigt oxkött, och om de någon gång fick oxkött, låtsades de att det var rådjursstek, och så till slut hade de lekt låtsasleken om Alexander.

Men i längden fann Sophie det naturligtvis högst otillfredsställande att ha en pojke, som bara var en drömfigur. Hon längtade inte bara efter en äkta man utan också efter ett riktigt barn, tillkommet på respektabelt sätt. Men att nå detta mål var inte så lätt för en så fattig flicka med ett glåmigt utseende och en pappa, som var skuldsatt upp över de högsta stråna i sin solkiga peruk. Lars sade, att visst ville han gifta sig, men han sköt upp och sköt upp, och Sophie hade väl aldrig blivit gift, om inte Alexander själv, den drömde Alexander, på sitt sätt hade hjälpt till. Men det hade han väl inte varit i stånd till om han inte hade fått ett tillskott i sin personlighet genom den stora eldsvådan.

Där fick de alla i det gula huset höra alarmskotten bom, bom från staden och höra kyrkklockorna ringa, och Severin började jämra sig. Den lilla hunden skällde, man hörde förfärade utrop från pigkammaren, och drängarna sprang ut från drängkammaren för att se på elden. Porssing ropade: »Kom och titta, Sophie», och så skyndade de in i biblioteket, där den kinesiske nickgubben stod och smålog invid en bokhylla, och Sophie ryckte till, därför att hon råkade riva omkull en stapel med böcker. »Allsmäktige Gud», skrek Britta från farstun. »Ser I, ser I, att hela stan brinner.»

»Upp med sockerbitar till Severin, så han lugnar sig, för han gråter så», bad Porssing. »Titta, vilka höga eldslågor, som slår upp från Kvarnberget!»

Redan synen av den förfärliga eldsvådan gjorde Porssingarna upprörda. Men det värsta var, att när de såg bort emot staden ut över älvens vatten, som glittrade rött mellan transkutorna, kunde de inte låta bli att se Per Perssons skuta, som låg där och flöt som en fet, krävstinn anka. Och i fickan på sin nattrock hade Porssing ett brev från Per Persson, som var hans värsta fordringsägare. I det brevet stod det: »Herr Porssing får inte slingra sig nu, för jag vill hava mina penningar, och jag kommer som den elfte april.» Man visste nu inte om Per skulle komma landvägen över Hisingen, borta från staden över älven, eller om möjligen den äckliga transkutan skulle kräkas ut Per Persson i en jolle, och det var en högst irriterande ovisshet. Därför stirrade och stirrade Porssing och hans dotter ut över vattnet. Hon stirrade också, därför att Lars, hennes notarie, hade lovat hälsa på dem. Gubben stirrade på Pers skuta, som var den fetaste av de skutor, som simmade ute i älven. Den luktade illa som eget beröm, eftersom den var lastad med silltran, och Per hade också med en viss självbelåtenhet kallat den för »Redbarheten». En fordringsägares vanliga kärva redbarhet präglade också brevet i fickan på Porssings vadderade nattrock. Lät sig nu denne bonde och köpman av sin kärva redbarhet lockas till att ruinera Porssingarna, så hade den stackars bleka, glåmiga Sophie inte mycket att vänta sig av sin notaries klena giftaslystnad, och då skulle det sannerligen inte bli något av för Alexander, och släkten Porssing skulle utslockna även på kvinnolinjen.

Sedan Porssing själv hade dött, vilket inte kunde dröja så många år, skulle Sophie långsamt förtorka, och så skulle hon dö barnlös. Det var som om all klockringningen där borta i staden var en dödsringning över släkten, och som om Severin jämrade sig av sorg över släktens undergång. Släktens utslocknande skulle vara slutet på en långsam förstörelseprocess, som började redan innan staden låg därborta, snett över älven. Severins jämmer, elden och klockringningen kom gubben Porssing att för sin inbillning se den tid, då vårdkasar hade tänts på bergen i trakten och fiender seglade uppför älven för att härja och bränna de städer, som man tid efter annan hade anlagt i trakten av älvmynningen. Medan kyrkklockorna klämtade och seglen fladdrade ute i älven, hade den tidens Porssingar kämpat mot fienderna vid skenet från sin brinnande gård. Sotflagorna hade dalat ned emot älvens vatten, medan gården brann ned till grunden. Så hade soldaterna tagit med sig gården Källans kor och stakat dem i sina båtar ut genom vassen, och kvinnor och barn hade jämrat sig så som Severin nu jämrade sig i sitt gavelrum.

Nu hade man för länge sedan anlagt en stad som stod fienden emot. Nu var det bara staden, som brann, och den elfte april höll elden på att slockna. Skeppen, som numera gled uppför älven, var bara köpmännens skutor. Jämte sillarna gjorde de köpmännen allt rikare och Porssingarna allt ömkligare i sin fattigdom, ty när köpmännen inte fick betalt för sina lån, rodde de bort gården Källans kor som proviant för sina skutor, och sedan sillen hade börjat gå till på allvar, var det som om sillarna trängdes på alla stränder för att få stinka och stå lik på Porssingarnas tallrikar. I hundratals år hade släkten Porssing hankat sig fram. Nu hade de knappt råd att äta den sill, som bara gav dem kväljningar, och släktens yngste ättling var endast en drömfigur.

»Åh, Sophie, katastrofen är här», jämrade sig gubben, och hon bad honom att inte tänka på sjörövarna igen, och den lilla hunden skällde åter för sjörövarnas skull. »Åh, vad jag hatar dom. Till helvetet borde dom alla», stönade Porssing, och Sophie tänkte: »Nu måste jag börja trösta på allvar, för nu är pappa demonisk.» Hon råkade stöta till den kinesiske nickgubben, och hennes ena strumpeband brast, när hon krängde ut sin magra kropp genom fönstret.

»Asch, ni fryser bara, pappa, och är hungrig», sade hon. Där hängde förresten en gammal trasig rock i ett äppelträd. Den svepte hon om den gamle mannens ben, och en hög med gamla brädstumpar sköt hon under hans fötter, därför att marken var så kylig om våren. Till Britta ropade hon att göra i ordning fyra stora smörgåsar med fläskkorven på. De hade kvar den i huset, sedan slaktaren sist gav kredit.

Den kinesiske gubben stod i fönstret och nickade, och alla tycktes deltaga i Porssings förtvivlan, när han i hjälplös ton förklarade, att man hade gjort honom till ett kräk, ett eländigt kräk. »Jag har aldrig haft annat än otur och motgångar i hela mitt liv, och jag hatar livet som en ung man kan hata den kvinna han inte kan få. Jag hatar, därför att jag älskar. Vartenda litet löv älskar jag.»

Sophie sade, att hon förstod det och bad, att pappa skulle lugna sig, men Porssing sade, att de alla borde överge honom och låta honom dö i ensamhet. »Se bara, hurudan jag är», sade han med darrande röst. »Skitig, trasig och tandlös, en trasdocka, ett bylte av sjaskigt gammalt siden.» Några smörgåsar ville han inte ha utan knep ihop munnen som ett kinkigt barn, när Sophie ville mata honom. Därför