All världens väg

By Yngve Kernell

En ung man vid namn Lemek är med på Noaks ark under Syndafloden och begår därefter Nådatidens första stora synd. Hans straff blir att han inte får träda in i evigheten efter enbart ett kort jordeliv – i stället han ska vandra över jorden i tusentals år som en främling bland människor. Lemek återföds om och om igen, alltid under en ny era, med ett nytt namn och på en ny plats. Följ hans många livsresor över hela världen – från slavhandeln i Egypten till Romarrikets storhetstid, från barocken i Skottland och maskinåldern i Amerika, till världskrigens tid i Tyskland och vidare. Följ Lemeks långa jordevandring och se hur mänsklighetens historia upprepar sig.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 31, 2022
• ISBN: 9788726958645

Book preview

Yngve Kernell

All världens väg

SAGA Egmont

All världens väg

Omslagsfoto: Shutterstock, Pexels & Unsplash

Copyright © 1977, 2022 Yngve Kernell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726958645

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Gunborg

VANDRINGENS BÖRJAN

Syndafloden och vandraren från Ararat

Den vitskäggige patriarken Noak — en på sin tid mycket aktad och omtalad man — var den äldsta människa jag någonsin har sett. Han var dessutom fullkomligt outtröttlig i att frambära slaktoffer till Herren Gud. Något som också påverkade mitt eget öde.

Slaktoffren utfördes särskilt på en tid då Herren Gud hade påfallande många skäl att vredgas på människorna. De hade nämligen i hög grad gjort vad ont är, och det fanns bland dem många tyranner. Och när Herren vredgades förr i världen … Det var så att marken skälvde och havets yta krusades. Varvid allt levande fylldes av skräck och försökte gömma sig.

Men vi som tillhörde Noaks närmaste släkt … Vi var den gången tvungna att stå och se på när han i lugn fromhet offrade ett spädlamm. Detta fastän Herren Gud i vredesmod hade beslutat att dränka hela jorden i en syndaflod. Och uppifrån molnen förkunnade han detta med vredgad stämma.

När jag så stod där och darrade av skräck, blev allt plötsligen helt stilla och tyst. Och då solen för ett ögonblick glimtade till mellan molnen, sökte sig Guds blickar förmodligen längs ett strålknippe av varmt solljus ned till Noak. Och Herren blev uppmärksam på Noaks gudfruktiga rättfärdighet. Därför skulle den gamle patriarken jämte hans närmaste släkt få rädda sig ombord på det ofantliga skepp som vi fick order om att bygga.

Jag minns hur jag plågades av värmen medan jag liksom de andra släpade virke och solen lyste. Ändå tycktes solen lysa mindre på mig än på de andra — troligen för att jag inte var någon bra gosse. Vad allt ont jag hade gjort vet jag inte. Men en av mina fromma farbröder som annars var en mycket hygglig karl, suckade och sade till mig: Du Lemek, du bör ha vett att känna dig tacksam över att vi inte låter dig stanna kvar, så trångt, kvavt och obekvämt vi ändå kommer att få det för alla dom där skrymmande djuren par om par som också ska vara med i denna här Arken.

Illa uppförde jag mig också när djupens hålor tycktes öppna sig och havet steg oss nästan upp till fotknölarna — ett hav med motbjudande fiskar som gav mig elaka blickar. Då fick vi bara äta fisk, fisk, som jag otacksamt nog vägrade att äta. Och sedan dess har jag aldrig kunnat övervinna min skräck för att sätta fiskben i halsen.

Sedan vältrade sig ett fruktansvärt oväder över oss — ja, bokstavligen vältrade sig med ovädersmoln som jättestora vattensäckar. Åh, så det brakade till när de liksom sprack sönder och hällde över oss vatten — iskallt vatten som trummade likt ett skyfall av småsten. Jag tjöt av skräck, höll händerna för öronen och klängde upp i skeppet i stället för att med vatten upp till knäna stå tillsammans med de andra och lovprisa Herren. Borde ha visat tacksamhet för att det inte var mitt ruttnande lik som tillsammans med många andras flöt omkring i vattnet. Och sent skulle jag efter den stunden övervinna min dumma fasa för oväder och åska.

Inte långt senare lyftes Arken, och mina släktingar klättrade ombord under from sång. Jag följde efter. Molnen tycktes mig nu förvandlade till kolossala urvridna skurtrasor, och de föste Arken längre än vad någon av oss hade vandrat i hela sitt liv. Skeppet krängde mellan skyhöga vågor, och jag blev så sjösjuk att jag nästan kände mig kräkas upp inälvorna. Utan varje spår av tacksamhet över min räddning vägrade jag därför att vara med om de dagliga andaktsövningarna ombord. Möjligen en svårare synd än vad jag då begrep, eftersom jag sedan har straffats med att knappast ha kunnat se en båt utan kväljande förnimmelser.

Jag var så osmakligt sjösjuk att jag fick hålla till i en av djurens avbalkningar. Ett dunkelt minne har jag av att jag vilade mot något mjukt … Ja, jag låg faktiskt utvräkt över ett fruktansvärt lejon. Men, och detta var i sanning märkligt, odjuret försökte inte så mycket som tugga på mig … Låg där bara redlöst och stönade. Herren hade nämligen tillstått djuren att vara sjösjukare än jag.

En dag bedarrade stormen och regnet minskades ned till vad som liknade glittrande pärldraperier. Därefter skingrades molnen. Solen började lysa in genom springorna i Arkens tak, och havet började sjunka helt sakta. Slutligen strandade arken med ett skrapande och knakande ljud på Ararats berg. Därefter tycktes havsdjupens hålor öppna sig, men så att jorden med ett kraftigt sug tycktes sätta i sig en stor klunk av överflödigt vatten.

I glimmande solsken klängde och halkade vi oss ned för bergets leriga sluttningar. Men då väckte jag åter anstöt genom att inte deltaga i den allmänna jubelsången. Sjösjukan hade nämligen sugit sig fast i mina plågade inälvor som en kväljesam demon. Därför skulle jag med avsmak ha vänt mig bort från varje tacksägelsemåltid — även om den inte som nu hade bestått av enbart fisk, rå fisk.

Till allas vår lycka led emellertid också djuren alltjämt av äcklig sjösjuka. Underligt att de inte svalt ihjäl så länge som de redlösa låg och stönade i sina spyor. Detta ännu när Noaks lilla odling hade burit sin första skörd. Då hade jag själv börjat känna mig hungrig men vämjdes av all mat ända tills Noak en dag beslöt att offra lammkött till Herren. Två små lamm som ombord på Arken hade framfötts av en sjösjuk tacka.

Åh, den ljuvliga steklukten från offeraltaret … Det var så det vattnades i munnen på oss alla. Hos mig rann det över i ögonen, och jag grät av hunger. Noaks snälla hustru, som förstod mina kval, utbrast då: Nu när Herren har fått sitt, så äter vi minsann upp det andra lammet.

Åh, vad jag slukade i mig av det läckra köttet tills Noak allvarligt förmanade: Stopp där! Resten skola vi offra åt Herren då nästa dags morgon har grytt och vi skola bryta upp för att börja vår vandring åt norr, söder, öster och väster, envar till den plats som för honom har blivit bestämd. Men under den följande natten gnagde mig hungern, så att jag låg och slickade stekflott av mina fingrar. Jag kände mig i stånd att begå vilket brott som helst för att få äta mera kött, ty jag var verkligen en dålig gosse.

I mörkret, medan alla de andra låg och sov, smög jag mig därför oförmärkt bort till offeraltaret och glupade i mig så mycket av det andra lammet att köttet tycktes uppfylla mitt inre. Detta så att mitt samvete inte längre fick plats att fungera, fastän det stod mig ända upp i halsen. Därför, när Noak i gryningen nästa morgon bjöd oss på sitt berömda vin, gladde det allas hjärtan utom mitt. Och sedan skulle allt vin för mig få en kväljande bismak av alla samvetskvalen från vår sista dag på Ararats berg.

När så lammköttet skulle läggas på offerelden, blev det förstås en förfärlig uppståndelse. Hur man letade … bara några ynkliga rester fanns kvar. Noak nästan grät av förtvivlan och utbrast: Vem kan ha visat skändligheten att ha …? Jo, det var alldeles tydligt vem som var den skyldige. Mitt onda samvete kändes skölja över mitt ansikte med sjuklig rodnad. Och fastän rädslan band min tunga, var min skuld så uppenbar att alla stirrade på mig med avsky. Lemek, du arme gosse, stönade Noak. Och innan han förmådde samla sig till andakt, mumlade han upprört om min skändlighet i en så helig stund.

Det var just som himlen hade börjat ömsa kulisser för syndaflodens högtidliga avslutning, och solljuset hade dämpats ned en aning för stämningens skull. I fonden ett stort vitt åskådarmoln för änglarna. Andra vita moln vräktes nu hastigt åt sidan, när ett som var skrämmande svart, på ett vredgat sätt klängde sig upp över bergets topp. Och från det molnet hördes ett så hotfullt mullrande, att berget skakade i sina grundvalar. Allt det vatten som fanns kvar däruppe skvalpade och strilade då ned i rännilar utmed sluttningarna. Det var alldeles fasansfullt, så mycket mera som alla djuren vaknade av det himmelska vredesutbrottet. Man hörde ett gnäggande, ett råmande, vrålande och morrande, när alla djuren pigga och nytra i en lång rad slingrade sig nedför berget.

Den ende som bevarade sitt lugn var Noak. Med hög röst bad han om nåd för oss alla. Och säkert var det därför som Herren Gud väntade ett slag med att återge de farligaste djuren deras aptit. Sebror, elefanter, bufflar och djur av liknande slag repade visserligen åt sig blad och grässtrån här och var. Men rovdjuren tycktes ännu vara för högtidligt stämda för att tänka på mat. Särskilt minns jag ett par lejon som satte sig nära offerelden och såg helt fryntliga ut. Men när de kände det aptitretande stekoset från offerelden, började de ge oss vemodiga och tydligt hungriga blickar.

Fort! Vi måste rädda våra liv! Vi skyndade iväg till fots, till häst, på kameler eller åsnor. Vilket givetvis var mycket ohövligt, just som Herren talade till oss alla från sitt moln. Endast Noak och hans hustru stannade lugnt kvar under fromma böner — utan att ofredas. Ty det är ett senare omvittnat faktum att särskilt lejon i allmänhet visar storartad hänsyn för profeter och annat rättfärdigt folk.

När jag nu tillsammans med mina föräldrar och syskon började min egen mycket långa vandring, hörde vi på avstånd Guds mäktiga röst uppmana oss att lugnt förtrösta på honom — om vi uppförde oss väl under den mänsklighetens nådatid som nu hade börjat. Sedan var det något om att vi skulle föröka oss och uppfylla jorden och så att det aldrig mera skulle bli någon syndaflod.

För att visa oss sin välvilja lät Herren sedan några av sina änglar fladdra en stund över vår färdeväg. Och därvid sjöng de en underbar melodi från paradisets tid då de ännu fick umgås med oss människor: Det är omöjligt att med ord beskriva en sådan melodi. Den fyllde våra hjärtan med himmelsk sällhet, men att falla in i sången … Nästan omöjligt, ty melodien var svårfångad som en fågel. När så änglarna hade lämnat oss, var det därför bara en ung flicka som lyckades hålla kvar melodien, ty hon kunde vissla som en fågel. Flickan hette Esnu efter en lättfärdig drunknad moster som sades ha varit mycket musikalisk.

Först när vi på aftonen nådde fram till vår vandrings första lägerplats, kände jag mig åter som den mest skuldbelastade bland alla överlevande gossar och plågades av stor ängslan när Noak kom och slog sig ned vid vår eld. Jag klagade sorgset:

Det tjänar väl ingenting till att jag ber om förlåtelse. Vore bättre att få dö, så som folk kommer att tala illa om mig i alla tider.

Då log Noak sorgset. Lugna dig, gosse, sade han. Överdriv inte din egen betydelse. Och du vet inte hur fort människorna glömmer. Och faktiskt, inte i någon helig skrift om syndafloden kom det sedan in ett enda ord om mitt skamlösa uppförande på Ararats berg.

Men, tillade Noak strängt, nådatidens första svåra synd har du begått. Därför blir ditt straff att inte få träda in i evigheten med ett vanligt kort jordelivs ringa syndabörda. Hela nådatiden ut ska du leva om den så varar tusen och åter tusen år. Men misströsta icke, ty Herren ser på våra överträdelser med mildhet — om vi erkänner vår synd och gör bättring. Och till och med jag med mina små svagheter, hm … men det hör inte hit. Herren har förlåtit dem alla. Men således skall du länge leva som en odödlig vandrare. Gud give att du därvid samlar någon vishet. Hur länge du har levat skall du icke veta, men dock stundom ana ditt förflutna. Ej heller skall du veta hur länge din mödosamma jordevandring skall fortsätta. Som en främling skall du leva bland folken. Men Herren i sin godhet skall se till dig i din plågsamma ensamhet. Och till offerkött skall du framdeles icke känna någon lust.

Ja, som en främling fick jag redan nu leva bland mina fränder. Särskilt minns jag en kväll då jag kände mig ovanligt sorgsen och bitter. Man trodde det berodde på mina synder när rovdjuren numera sökte varje tillfälle att riva ihjäl oss. Och därav kände jag mig som förkastad, klagade jag. Men just den kvällen hade en ung flicka satt sig bredvid mig. Det var Esnu, som hade visslat den heliga melodien under vår första vandringsdag.

Nej Lemek, så alldeles ensam är du inte, sade hon nu och lade sin arm om mina axlar. Då förstod jag att Herren hade sett till mig i min ensamhet, och en plötslig känsla av frid genomströmmade min själ. Och jag kommer alltid att följa dig, fortfor hon, om det är så att du håller mig kär. För det gör du väl, säg?

Jag svarade att hur kunde jag väl göra annat. För du har ju en ängels godhet. Och din slanka kropp liknar gasellens liksom din milda blick. Dessutom är din smeksamhet … — Ungefär som hos en lättjefull katta fyllde hon i och kröp mig närmare. Men då suckade jag vemodigt att snart skulle jag likväl få vandra ensam på jorden. — Så förfärligt odödlig som jag är.

Inte alls så säkert, svarade hon då med ett finurligt leende, för om en flicka har lärt sig synd av en i kärlek förfallen moster … Jag har begått samma synder som du sedan en tid. Fisk … egentligen tycker jag om fisk men jag har vägrat att äta fisk. Och … inte ett ord till de andra, men heligt offerkött har jag ätit — fast i smyg så att endast Herren Gud har märkt det. Säg sedan vilka andra synder du dessutom har hållit på med så ska jag också begå dem. Och om vi sedan oförtrutet syndar tillsammans, precis lika mycket båda två … Och när alla vet hur rättvis Herren är … Det kommer att bli riktigt trevligt. För tror du inte att han då låter mig bli precis lika odödlig som du?

Vi levde så länge att vi fick både barn och barnbarn. Men tron på min odödlighet blev så allmän, att karlarna i vår stam ville dra nytta av den. Detta särskilt för att rovdjuren var så många och så hungriga. De hade följt himlens maning flitigare än vi när det gällde att föröka sig. Och hur ålderdomsskröplig jag än var, motades jag likväl främst när vi med käppar och träklubbor sökte hålla rovdjuren på avstånd.

En dag råkade jag ut för ett odjur, jag vet inte av vilken sort. Men det bet och rev mig alldeles fruktansvärt. Mina otäcka sår borde ha kunnat övertyga vem som helst om att jag var döende. Men Esnu, som numera var en gammal gumma, vägrade att tro på det. Visst var hon förtvivlad över mina plågor, men hon ömsom grät och skrattade.

Det har ju blivit sagt, utbrast hon, att du aldrig ska veta om din odödlighet. Nu känner du dig redan en smula bättre, inte sant? Rätt vad det är är du alldeles kry igen. Men så insåg även hon att jag höll på att dö, och då blev hon först arg. Hon talade ilsket om sådana gubbar som i likhet med Noak profeterade utan att veta vad de pratade om.

Det är inte rätt att såna ska få lura en, och det är dumt att jag inte själv har lärt mig att spå, fräste hon, kastade sig på marken och slog armarna om mig. Men så satte hon sig plötsligt upp. Jag vet nu hur det är, fortfor hon ivrigt. Nådatiden är slut, så som ni drumlar till karlar där borta gör allt vad ont är. Och ni är vidriga tyranner. Men nu är det slut. Du, Lemek, hör du mig? Vi kommer att tillsammans få vandra in i paradiset. För vi har ändå inte syndat så förfärligt mycket, snyftade hon och visslade änglarnas sköna melodi som de andra för länge sedan hade glömt. Vi blir saliga tillsammans, inte sant? sade hon. Jovisst, svarade jag och dog.

Men gamle Noaks spådom visade sig vara fullkomligt korrekt. Visserligen dog jag, men som vandraren från Ararat återföddes jag. Och minnet av det förflutna tappade jag bort under en lång, för mig tidlös dvala. Hur länge jag skulle leva visste jag heller inte när jag den gången vaknade upp till nytt liv. Bland människor som i likhet med mig hade glömt mänsklighetens förflutna. Hårdhudade och råa hade de, skogarnas folk, blivit i kampen mot rovdjuren som nu var våra tyranner. Odjur av alla sorter jagade oss upp i trädens lövmassor och in i bergens fuktiga hålor. Folket överlevde på grund av sin förmåga och lust att döda. Stora flammande eldar höll vilddjuren på avstånd om nätterna. Elden blev för människorna deras Gud som var grym av deras egen grymhet. Själv skulle jag nu ha dukat under mycket fort om jag inte hade ärvt ett själsligt hölje efter mina stenåldersföräldrar. Likt ett klädesplagg med dålig passform, tämligen skrovligt men tunt och föga slitstarkt.

ÄVENTYR I URSKOGEN

Stenåldern och målarkonstens födelse

Folket i Västra skogen lät ständigt en stor eld brinna vid mynningen till stora grottan. Den brasan utgjorde ett skydd mot illasinnade grannar och andra vilddjur. Vi visste dessutom alla att den fruktansvärde rödflammige eldguden oftast brukade ligga i brasan och dåsa. Utom när han blev alldeles till sig av hunger eller av annan orsak blev så ilsken att skogen fattade eld. Då kunde han under fräsande och dån sluka i sig både människor och djur med hela trän som tilltugg.

Han var nästan ännu mera matglad än min fader Ameln den väldige. Åh, så ofta jag fick höra att min fader hade dräpt flera fiender än han hade fingrar och tår. Han hade dött av att ensam förtära en vildsvinsunge, och han lämnade efter sig minnet av en synnerligen korrekt och aktad man.

Vår vemodige hövding Kase som hade ett blidare sinnelag, var en finsmakare i fråga om mat och åt helst stekta magar. Han dödade sällan någon varelse egenhändigt utan lät andra dräpa exempelvis sådana bland folket som gjorde honom ledsen. Han var nämligen en känslig man. Han höll exempelvis mycket av sin dotter Kaoni med de vita tänderna, ty han tyckte att hon var så skojig.

Själv kände jag mig som ett offer för min fader Amelns förträfflighet. Särskilt som jag genom arv efter honom kom att tillhöra eldguden Sprims prästerskap och borde ha ägt magiska krafter, fastän jag förargligt nog inte ens kunde betvinga en skabbig hyena med blicken. Och mina tafatta försök till trolldom väckte åtlöje hos mina två hustrur, som jag genom arv hade fått övertaga efter min fader.