Konsert om natten

By Yngve Kernell

På en gård i Tusculum finns ett gammalt familjepiano. En gång i tiden bodde där en bonde som svor att han skulle komma tillbaka och spela på sitt piano när freden kom. Nu hålls istället Nicolette och Richard fångna av tyska soldater där, i väntan på att avrättas klockan sex dagen därpå. Men plötsligt måste soldaterna ducka för skotten från en mystisk krypskytt i bergen. Är det bonden som har återvänt till gården? Och kommer någon att känna igen honom när han väl kommer hem? Med tysk-ockuperade Frankrike under andra världskriget som bakgrund och uppslukande galghumor i språket skildrar Yngve Kernell en i omgångar lustig och mörk berättelse om soldater och dödsdömda. Det är också en berättelse om hoppet, döden och musiken i ett gammalt familjepiano.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726958607

Book preview

Det svarta pianot

I nnan ridån går upp och bonden försvinner över bergen och de andra taga itu med sitt hat och sin kärlek, bör musiken först få spela ensam under ett par korta minuter, som det brukas i bättre melodramer. Men det får endast vara pianomusik, ty mycket av det som hände, till exempel med Zanders monokel, Thomas’ samvete, Nicolettes svarta klänning och bonden som försvann, hade ett visst samband med pianon i allmänhet och ett visst kolsvart piano i synnerhet.

Ett piano är, som alla veta, en korsning mellan en knepig maskin, en möbel och ett musikinstrument. Det är nästan lika sinnrikt som sina båda obildade kusiner ångloket och symaskinen, det påminner tydligt om sin moster kommoden, men först och främst är pianot ett präktigt musikinstrument, lika underbart som fiolen — fastän vänligare. Det gnäller aldrig, och inte heller stånkar det känslosamt som sin joltiga syster kammarorgeln. Tåligt räcker det fram till nybörjaren alla de färdiga och avputsade hel- och halvtoner, som det ständigt bär med sig, samvetsgrant ordnade innanför sitt rikt broderade klänningsliv. Men pianot skämmer ändå inte bort oss som dess släktingar grammofonen och radion göra det. Den som spelar piano måste ta lektioner, helst för något förtorkat fruntimmer, som tvingar honom att hålla takten och räkna ett, två, ett, två och hålla alldeles löst — ända upp till axeln. Och han måste traggla skalor timvis varje dag, ty ett gott piano vill fostra ungdomen till självansvar, precis som fullmogna och respektabla ungmör. Pianot är den borgerliga skötsamhetens symbol, hemtrevnadens yppiga gudom och kulturens blomma. Till sin uppsyn är det värdigt som Victoria av England, och när svartklädda gamla familjepianon leva ett fult och lösaktigt liv på biografer och enklare nöjeslokaler, är det som att se gamla mormödrar dansa svinaktiga danser. Men när så grammofonen och radion började sitt krogliv, återvände en mängd ruelsefulla gamla pianon från ett liv i synd till det respektabla familjeliv, för vilket de äro ämnade. Några förde dock med sig oro på grund av sitt gamla svinliv, och så var det kanske för det svarta pianot i Tusculum. Det drogs upp ur syndens dy en sommardag för flera år sedan, och detta blev ödesdigert för många människor.

De voro sådär en fem, sex stycken, de som stodo det svarta pianot allra närmast, och de skulle försöka mörda varandra tvärs över det, när de inte läto sina hjärtan förenas vid det som om det varit en soffa eller ett barskåp, och bakom det skulle de då och då tycka sig skymta konturen av en mystisk bonde, just den, som köpte pianot en junidag vid rosafärgat lampsken i en oanständig nattlokal i Annecy, vid en snuskig bakgata, alldeles nära en köttaffär, som hade ett förgyllt hästhuvud över dörren.

Han hade med sig två bärare med blåa blusar och röda halsdukar och så drängen Gaston. »Vill damerna vara så vänliga att gå åt sidan, så att vi kan komma ut, och Gaston låter fröknarna vara. Aj, aj, penjoaren hakade i lampetten. Synd på så fina spetsar, men Gaston låter spetsarna vara», sade bonden, och när de hade kommit ut genom porten, flinade Gaston och sade, att pianot rodnade i sin svarta mahogny som av blygsel. »Fast så gör visst alltid mahognymöbler i solsken, även de anständiga. Men, se de har nog spelat svinaktiga visor på det här klaveret, och det var nog jädrar i mej visor, som handlade om både ett och annat, med sådana snälla och rar damer till att spela.

»Gaston», sade bonden argt, »du pratar som om det vore en flygel med frivola, nakna ben, men det är ett anständigt familjepiano, som har tvingats till svineri mot sin vilja, stackare.»

»Vit slavhandel med svart piano!»

»Prata inte, Gaston, utan bred ut duktigt med hö runt om, för vi har en backig och skakig väg hem.»

»Just det, herrn», svarade Gaston, och när han var klar med höet, knöt han loss de två hästarna från lyktstolpen och klatschade med piskan. Så körde de iväg hem, och det var en lång, lång väg med så skakigt väglag, att pianot skramlade och tycktes småprata för sig själv hela tiden.

Gaston höll i tömmarna och klatschade och smackade medan bonden satte händerna i sidan på pianot och sköt på lasset. Det var varmt, och det blir det lätt om eftermiddagen, i en uppförsbacke, som går åt öster. Men bonden svettades inte. Han snöt sig dessutom sällan i fingrarna och var även på annat sätt en ovanlig bonde. Och ändå hade han ett sådant utseende, att man tyckte sig ha sett honom förut. Sedan sin ungdom hade han drömt om att bli något stort och fint och berömt, musiker, journalist, eller varför inte skådespelare. Ty, som Gaston brukade säga, »herrn är en tusan te å kunna härma, särskilt adelsmän».

Det var bland annat dendär härmningsförmågan, som kom folk att klia sig i skallen av undran, när bonden hade försvunnit.

Hur många gånger hade han inte sagt, att han skulle försvinna och bli något. »Snart tar jag och försvinner», brukade han säga, men så blev han gift med en specerihandlardotter från Marseille, och sedan, en tid, ville han höra sin fru spela, ty hon trakterade piano som en av Guds heliga änglar, sade folk.

Medan nu bonden gick och sköt på lasset och tryckte händerna mot diskantsidan av pianot, sade det kling, klång för varje större sten, som kom vagnen att skaka till, och bonden började sjunga »Jag är Titania, luftens dotter, jag», så det ekade mellan bergen. Han älskade visor och melodier, som läto gammalmodiga.

»Ser du, Gaston, det var så mycket annorlunda förr, då var det sång, och då var det sagor och riddare och jungfrur och glasberg och slott. Kort sagt, då hände det saker och ting, men nu är sagoåldern slut.»

»Hm», sade Gaston och muttrade, att det hände nog tjusiga saker, både med jungfrur och ett som annat. Och var och en visste, att det egentligen var bondens egen sagoålder, som hade tagit slut, den gången han blev lämnad ensam. »Då gick jag efter samma hövagn», tänkte han. Fastän då höll han emot i utförsbackarna, och vinden blåste så kallt från berget. »Gaston, Gaston», hade han snyftat, »lägg duktigt med hö runt om, för vägen är skakig. Den gången hade det legat en svart likkista på vagnen. I den kistan låg hans egen hustru, och det var avskyvärt att tänka på hur hennes stackars lik skramlade om i kistan.

Hon hade så ofta sjungit om »Titania, luftens dotter», och hon hade spelat piano nästan varje kväll, medan månen sken in genom fönstret och dimflockarna virade sig om klippor och trän där ute. Ja, suckade hennes stackars man, en underbar kvinna hade hon varit, och inte hade han varit henne värdig. Men, vad klänningar hon hade fått — så många hon ville, en av djupblå sammet, en av silverlamé och många andra, ibland en ny varje lördag, och aldrig hade hon behövt knåpa och sy om de gamla. Det var bara att skaffa nya, precis som för en fru i sta’n, och hon älskade klänningarna och tog dem av och på framför spegeln, och dem som hon inte begagnade för tillfället hängde hon i den lilla flygelbyggnaden, som låg bredvid stora eken i Tusculum. Av tacksamhet sjöng hon en stund för varje ny klänning, och flera timmar i sträck, om det vař någon, som var särskilt dyr. Hon sjöng alltid gärna, ty det ringde så många melodier i hennes två små skära öron, och hon tycket så mycket om klänningar. Men hennes sång blev allt ynkligare och lät till slut spröd som en speldosa, innan hon dog. Det var en kall dag i februari, så att det blev isblommor i fönstren till begravningen. Då ringde hennes melodier i den stackars bondens öron, och ett år senare brann det stora huset med pianot, så att han då bara hade några melodier och klänningar att leva för, och melodierna behövde ett piano.

När bonden hade fått det nya pianot så långt, att han kunde se sin gård från lasset, lät han hästarna pusta ut ett slag. Så öppnade han pianolocket, klinkade ett slag och lät en melodi flyga ut, en seriös gammal visa, och tänkte: »Hennes själ har blivit förvandlad till musik, och det här pianot blir som kropp till hennes själ, fastän inte som den vanliga kroppen, utan tjugofem år äldre, ty svarta pianon verkar alla cirka sextiofem år gamla.»

Detta speciella piano liknade precis en gammal dam med kapotthatt och svart broderad kappa. »Det är ett fint piano, Gaston, det kostar mera än femton dyrbara skräddarsydda klänningar, fastän det är begagnat, och jag har inte köpt det på avbetalning, som man vanligen gör med pianon. Och, Gaston, kör inte mot den stora stenen, när vi åker in på gårdsplanen.»

Det var en vacker gård med blommor utmed husväggarna, och tre boningshus fanns där, så att folk kallade bonden för »herrn». Han hade i sin ungdom gått ett par klasser i ett latingymnasium, och därför hette gården Tusculum.

»Gaston, vi ställer inte pianot i det stora huset», sade han, ty det stora huset var nybyggt efter branden och ohemtrevligt, men i det lilla, till höger om eken, hängde det ännu fem klänningar kvar på en spik nära dörren. »Vi får akta klänningarna, Gaston, när vi bär in pianot. Goddag, Lucienne, säg till, att ett par av drängarna kommer hit och bär», sade han. Men sedan ville den enstörige mannen vara i fred och tänka på sin hustru.

När pianot var placerat, började bonden göra fint i kammaren. I veckor höll han på att snickra och tapetsera, och han köpte möbler till kammaren, mest gammaldags möbler. »För jag tror pianon tycker om möbler med plysch», tänkte han. Det skulle vara så fint, att han till och med satte in en