Honung och mareld: sommarsagor från Bohuslän

By Britt Engdal

Anna, Hans och Anders lyssnar som trollbundna när moster Edit berättar sina fantastiska sommarsagor för dem. Trollens gyllene äpplen, sjömannen som var en flicka, Agnes och älvorna, spelmannen som lärdes upp av näcken, konrad som älskade havsfrun ... Mosters sagor tar aldrig slut och bra är väl det, för Anna vill helst inte tänka på bröllopet och att hennes pappa nu är gift med någon som inte är hennes mamma ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726908824

Book preview

Johannes tumme

– Jo, gården där i Inland, det var ett stort ställe med många drängar och pigor. Jag hörde till de yngsta pigorna och det gjorde Agnes också. Det var väl därför jag sökte mig till henne. Hon var en tystlåten drömmande flicka, långsam, ja, hon verkade ofta tänka på något helt annat än det hon hade för händer. En av de äldre pigorna berättade för mig att det sas att Agnes somnat i en älvaring när hon var liten och att det var därför hon blivit lite egen.

Nej, nej, stopp, Anna, nu ser jag att du vill att jag ska berätta om älvorna, men jag kan inte berätta två historier på en gång. Nu ska vi hålla oss till hur det var med Johannes och näcken. Det räcker om du får veta att man ska akta sig för att somna på platser där älvorna dansat. Då blir man sig aldrig lik mer.

Agnes var snäll och rar och jag trivdes gott i hennes sällskap även om jag ibland tyckte att hon var lite konstig, när hon inte lyssnade på mig. Men många drogs ändå till Agnes, och det gjorde drängen Johannes också. Snart märkte alla på gården att Agnes och Johannes var ett par.

De höll sig för sig själva, vandrade sida vid sida utan att röra vid varandra över de ljusa fälten och genom de mörka skogarna. Nog kände jag mig lite ensam ibland när jag såg deras tysta kärlek, hur den lyste omkring dem. Då tänkte jag på Albin, ja, du vet, Anna, min egen fästman, som var långt borta på böljan den blå.

Redan då spelade Johannes fiol. Ibland på kvällarna samlades vi runt honom, lyssnade och sjöng. Han var rasande duktig även på den tiden.

Vårt husbondfolk var goda och glada människor. På midsommarafton ordnade de dans för allt folket ute på en äng där gräset slagits extra noggrant. Kvällen doftade av blommor och växande. Johannes spelade förstås. Och så han spelade! Det lät som om skogens alla mystiska väsen tagit plats i hans fela, ja, de sjöng om bäckar och fåglar, om solglans och månglitter. Det var som om musiken doftade, ja, doftade ljuvligt som honung och kaprifol. Dansen blev vild och lycklig. Men hela tiden satt Agnes helt stilla vid Johannes fötter. Ibland sjönk jag ner vid hennes sida. Det kändes skönt att söka sig till hennes stillhet mitt i larmet.

Jag tittade ofta på Johannes. Hur kunde han spela på det viset, hur kunde han få en sådan musik att strömma ut ur den där trälådan? Nog hade han alltid varit en skicklig speleman, men nu var han annorlunda. Musiken var så vacker att den kändes farlig. Och han tycktes aldrig sluta spela, det ena stycket gick bara över i nästa.

Under en långsammare låt upptäckte jag att det fanns ett konstigt märke på hans vänstra tumme. Det såg ut som ett rödaktigt ärr tvärsöver nederdelen av tummen. Jag hade aldrig lagt märke till det tidigare.

Vad har Johannes gjort med tummen, Agnes? frågade jag.

Agnes gav mig ett snabbt, försiktigt ögonkast och mumlade något. När jag frågade vad hon sa, reste hon sig upp för att gå. Jag följde efter. Vi gick inte hem utan vandrade tillsammans i den ljusa natten genom blommande ängar och hagar. De andra trodde väl att vi samlade upp den magiska midsommardaggen eller att vi moltysta gick runt och plockade sju sorters blommor för att lägga dem under kudden och få drömma om vår tillkommande. Men vi visste ju redan bägge vem vi hoppades få gifta oss med, så det brydde vi oss inte om. Och daggen fick nån annan ta hand om.

En gök gol från öster, där vi vandrade tysta tillsammans. Det doftade sött och tungt av blommor och gräs. Ja, det var en natt som jag aldrig kommer att glömma. Så började Agnes berätta.

Du förstår, den som vill bli en riktigt skicklig spelman, han kan bara få hjälp från ett håll. Hon tittade lite skyggt på mig som om hon var rädd att skrämma mig. "Från näcken. Johannes har länge sökt efter den hjälpen. Och för några veckor sedan, när han vandrade genom skogen en natt och kommit långt, långt bort så … Ja, då hörde han toner så ljuva att de inte går att beskriva. Länge drev han runt i skogens dunkel, sökte efter den som spelade. Det var en kylig natt, han frös så han darrade, men inget kunde få honom att vända åter.

Och till sist, ett par timmar före gryningen, just då natten var som mörkast och kallast, fann han den han sökte. Vid stranden av en forsande bäck stod en man med en fela i famnen. Han syntes bara som en mörkare skugga i dunklet. Men som han spelade! Som … som …"

Som Johannes spelade i kväll, viskade jag.

Agnes nickade. Det hade mulnat och blivit mörkare. Men våra ljusa klänningar lyste i natten.

"Johannes hade med sig fiolen. Han ställde sig mittemot näcken och försökte spela på samma sätt. Näcken verkade inte lägga märke till honom. Han syntes fortfarande bara som en skugga, men hans fiol lyste och blänkte som om den vore av silver.

Så började det gry. Allt tydligare framträdde näckens gestalt, en drypande våt man höljd i silverglänsande trasor.

Plötsligt släppte näcken stråken. Lät den falla ner i bäcken. Johannes blev så överraskad att han slutade spela med en skärande falsk ton. En blixtrande snabb rörelse av silver och näckens kalla hand slöt sig hårt om Johannes vänstra tumme, knep till.

En fasansfull smärta fick Johannes att skrika högt. I nästa ögonblick sprang han. Bakom sig hörde han näckens hånfulla, skrikande skratt. Det dröjde länge innan Johannes vågade stanna, inte förrän han kände igen sig i en månbelyst glänta en bit härifrån. Då upptäckte han det. Hans vänstra tumme var borta. Näcken hade nypt av den. Johannes försökte stoppa blodflödet med sin skjorta och smög hem till mig.

Konstigt att du inte vaknade, Edit, när jag steg upp den där natten. Jag försökte trösta honom och virade om det hemska såret med rena trasor. Johannes var utom sig av förtvivlan. Nu skulle han aldrig kunna spela fiol igen.

Bara några nätter senare smög jag mig själv upp. Det var vid midnatt. Vinden blåste hård och kall och jag klädde på mig allt jag kunde finna. Runt halsen bar jag silverkedjan med korset som jag fått i konfirmationsgåva. Så vandrade jag ut i mörkret och kylan. Jag hade frågat ut Johannes om var han mött näcken. Nu var jag på väg dit. Jag kunde inte låta honom förlora sin spelmansförmåga. Jag måste hjälpa honom.

Vinden kämpade emot mig i den mörka natten, ja, konstigt mörkt var det för att vara på våren. Vinden varnade och avrådde mig, försökte tvinga mig att vända. Men det hade den inget för. Ingen kunde hindra mig från att försöka hjälpa min älskade.

Hur tog jag mig dit, till näckens ställe? Nu efteråt minns jag ingenting, inget annat än den kalla vinden som jag måste slåss mot. Vinden och mörkret.

Vinden gjorde att jag inte kunde uppfatta musiken förrän jag såg honom. Så lång han var! Kanske dubbelt så lång som jag. Månskenet trängde fram mellan molnen och lyste på hans trasiga kläder som glänste som silver. Musiken var vild som vinden, den skrämde mig. Men jag tvingade