Produktionens pyramider

By Ingrid Persson

I det övergivna huset träffades Leo, som flytt från kriget och Annika som flytt från Produktionens provins. Nu är de på väg att lämna huset där de funnit sin fristad i över ett års tid. Det var också där de fann den försvunna marionetteatern och lärde sig att föra dockorna.En magisk månskensnatt träffade de herden Josef. Han har lånat dem en stor lastbil som inrymmer en marionetteater. De ska åka tillbaka till sopbergen i Produktionens provins för att med sina dockor ge tröst och mod åt folket på sopbergen. Annika håller fast vid Josefs avskedsord ord innan de gav sig iväg: "Var inte rädd – var modig"! "Produktionens pyramider" är den andra delen av fyra i serien "Marionetteatern"Följer Leo och Annika, som åker runt land och rike i sin lastbil med en kringresande marionetteater.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728329542

Book preview

Ingrid Persson

Produktionens pyramider

SAGA Egmont

Produktionens pyramider

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Ingrid Persson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728329542

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

De var på väg. Nu fanns ingen återvändo…

För att komma fram till vägen som ledde till den öde slätten var de tvungna att åka runt hela djupa skogen. De hade lämnat huset – huset som varit helt övergivit när de båda kommit dit som flyktingar. Han som soldat från kriget i provinsen Maahre långt ner i söder – han, Leo. Hon, Annika, som flytt från Produktionens provins och funnit Leo där vid huset. Den enda plats i världen där hon hade fått uppleva glädje och trygghet.

Tillsammans hade de två stängt alla fönsterluckor och låst de två stora dörrarna och hängt tillbaka nyckeln på älghornet. Nu stod det åter som det hade varit långt tillbaka i tiden, innan de två hade nått dit på sina färder, bort från krig och andra fasor. Där hade de också funnit skåpet med marionetteatern.

Allt hade de varit tvungna att lämna och i stället hade de fått den stora lastbilen av Josef, där förarhytten var inredd med två sovkojer. På det långa släpet stod det på ena sidan med stora vita bokstäver på blå botten: MARIONETTEATER och på andra sidan var två dockor avporträtterade med namnen, Anjanika och Amadeo.

Inne i släpet fanns ett nästan likadant skåp som de hade hittat i huset. Där hade de spelat teater med marionetterna – trädockor som hade linor fästade vid armar och ben och i huvudena.

Det hade tagit en tid innan de lärt sig konsten att hålla i alla trådar som fick dockorna att röra sig så som de ville. Att fundera ut vad de skulle säga och göra hade också tagit sin tid.

Den grymma verkligheten hade de gjort om till sagor, där det goda kämpade mot det onda. Dockorna Amadeo och Anjanika var de goda, medan de onda var Belse och Camorra.

Under tiden som de spelat, hade de mer och mer känts som om det var dockorna som styrde dem – som de bara lånade ut sina röster och rörelser.

Allt sedan de lämnade Josef, hade Annika varit försjunken i tystnad - en tystnad som verkade övergå till apati, där hon satt med skrinet som de fått av honom i knät.

Josef! Det var han som hjälpt dem med allt så att de hade kunnat överleva i det övergivna huset. Gett dem getter att mjölka, gäss som höll vakt så att ingen främmande kunde nalkas och som varje morgon gett dem goda frukostägg. Han hade också proppat källaren under köket full med mat.

Vem var han? Varför var de tvungna att utföra hans uppdrag – att åka runt med en marionetteater?

Till en början hade Annika varit full av glädje över deras uppdrag, men så fort de hade lämnat Josef, hade tvivlet och rädslan börjat gnaga inom henne. Varför hade hon inte stannat kvar ensam i huset? Leo kunde ha återvänt till sin provins. Han hade ju lärt henne allt som hon behövde för daglig överlevnad!

Men det var också han som hela tiden talat om Meningen med att de två hade träffats där, att allt var förberett för dem – hon från ett outhärdligt liv i Produktionens provins – han från kriget i den sydöstra provinsen Maahre.

Allt var förberett för dem, det var det som fått henne att tro på honom. Det var som om hon hade levt i en god saga. Och nu skulle de tillbaka till hennes provins, men inte till livet i teatergruppen där hon tvingats hylla Ledarna och deras underhuggare - spionerna och vakterna. Det var där hon hade gripits, när hon hade försökt att inge hopp till de Utslagna och i sin Mormors hus.

Mormor, som bodde bland de gamla och förvirrade, hade sytt dockor av gamla sockor och med dem på händerna hade hon gestaltat en saga ur en gammal bok. Den försvunna marionetteatern.

Det märkliga var att Leo hade läst samma bok och hade gjort teater av den med pappersdockor, tillsammans med sina systrar!

Förresten – Leo som var son till en överbefälhavare och hade växt upp delvis på ett stort gods och delvis i en vacker stad - det var lätt för honom att tro på sagor.

Han hade varit utrustad med allt, hon hade bara haft en trasig och stinkande klänning och två torra brödbitar, när de hade träffats vid huset.

Senare på dagen när de kom fram till ett vägskäl och Leo tog av på vägen västerut, reagerade hon inte.

Det var inte mycket att se utmed färdvägen. De passerade små gårdar, skogspartier, enstaka hus och byar. Motorn brummade jämnt och sövande.

Kanske sov hon - Annika…

För att väcka hennes uppmärksamhet började Leo sjunga. Han sjöng på sitt hemlands språk - det gamla språket, folkspråket som det kallades. Han och hans systrar hade lärt sig det av tjänarna.

Det var inte direkt förbjudet, det användes av en del gamlingar och av de obildade - men bara dem emellan.

Leo hade en vacker sångröst och Annika reagerade med att räta på sig lite i sätet.

- Kan du ditt folkspråk? undrade han.

- Nej. Jag förstår det mesta, men jag kan varken skriva eller tala det, svarade Annika tonlöst.

- Kan du säga något, så jag får höra hur det låter?

- Nej, svarade hon kort och sjönk åter ihop över skrinet.

De färdades vidare under fortsatt tystnad.

På tredje dagens afton nådde de den öde slätten. Med ett tvärstopp stannade Leo bilen.

- Du har rätt! utropade han. En helt öde slätt!

Hastigt tog han fram kartan som låg under huvudkudden i hans sovkoj och vecklade upp den och visade Annika. Hon rörde sig inte.

- Jamen se här! Här finns bördiga marker, hus och gårdar, beteshagar. Några husgrunder, buskar! Är det verkligen allt?

Leo slog av motorn. Han rörde vid Annikas axel. Det var som att röra vid en säck.

- Snälla Annika! Kom tillbaka till din kropp!

Hon ryckte till och med tom blick såg hon ut över slätten och mumlade: - Jag kan inte lämna min kropp - inte byta ut den. De kommer att känna igen mig.

Leo stödde armbågarna på ratten och suckade: - Vi måste lita på Josef! Han har levt med sin uppgift i många, många år. Och när vi kom, då var tiden inne! Det var vi som kom till det övergivna huset! Det var vi som hittade den försvunna marionetteatern! Allt var förberett för oss två! Och nu har marionett-teatern