Lifsens krona

By Berit Gullberg

Året har blivit 1917 och ute i Europa rasar första världskriget. I Sverige är det brist på det mesta; det finns knappt några arbeten och folk köar desperat för mat och boende. Det är mitt i detta kaos som Elfrida och hennes Johan ska genomföra sin stora flytt. Efter många om och men har Johan lyckats få tag på en portvaktartjänst, bostad och banklån. Bara han får igång sin egen verkstad kommer allt att bli bra, då kommer deras nya liv att börja på riktigt.Men flytten in till staden blir inte som Johan och Elfrida har tänkt sig. Klasskillnaderna är betydligt större än på landsbygden och ett par torparungar är ingen match för stadens auktoriteter. Var de naiva som trodde att saker och ting skulle lösa sig? Kommer de någonsin lyckas bli sina egna? "Lifsens krona" är uppföljaren till Berit Gullbergs debutroman "Elfrida". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726896534

Book preview

– Hellsicke! Johan small med piskan över hästbaken.

Flyttlasset hade huggit fast i ena grindstolpen, hjulen slirade och gick i stå. Flaket neg obestämt åt sidan som en ängslig ungmö, en kopparkittel lösgjorde sig och hasade mot kanten.

– Ska vi aldrig komme iväg härifrån! Johan krängde ner från kuskbocken, grep hästen i betslet och drev den baklänges. Vi har inte hele dan på oss! Seså, framåt igen ditt kräk!

Och så var han åter uppe på sätet, piskan ven och vagnen gungade äntligen ut mellan de trånga snövallarna. Han hade blivit rödfläckig i pannan av ansträngningen, han snöt sig i fingrarna och makade sig tillrätta.

Det hade snöat ymnigt alltifrån gryningen. Ett tunt vaddliknande snöfall rann oavbrutet från den blygrå himlen och fyllde igen alla deras fotspår och den uppskottade gången mellan hus och flyttlass.

Först framåt eftermiddagen stillade det sig, men då hade skymningen redan hunnit lägra sig över gårdsplanen. Elfrida vände sig om och såg efter torpet. Genom de frostiga rutorna till glasverandan kunde man urskilja trädgårdsmöbeln som stod vinterstaplad med stolarna uppvräkta på bordet stupstående med benen mot taket. Sedan syntes bara den gamla vildapeln som stack upp sin krona innanför granhäcken, så såg hon skorstenspipan och så försvann allt ur sikte.

Nu lämnar vi ängarna och skogen, tänkte hon och en snabb ängslan stack henne i händerna. Nu ska vi bli stadsbor.

Hon såg upp på Johan, litet krum satt han där i sina tankar. Bara han nu inte hade för tunt på sig och drog på sig en förkylning, nu när allt skulle börja.

Hon satt inklämd på flyttlasset mellan ett par blåmålade pinnstolar, invirad i en trasmatta låg köksklockan tung och tickande i hennes knä. Plötsligt slog glädjen ut som en stor varm blomma i bröstet. Det är vårt! Hon såg ut över flyttlasset. Alltsammans är vårt och vi har förtjänat det själva alltsammans. Det är Johans och mitt hem, som kommer farande här på vägen. Det är vårt nya liv tillsammans som börjar här! Och hon böjde ner munnen och log djupt inne i schalvärmen.

– Jaha, då bar det av då! Hans röst rök däruppe i kylan. Man trodde aldrig, att den här dagen skulle komme. Fan, vad det har tagit tid.

– Dom var snälla som lät oss bo, sade Elfrida. Nästa gång är det kanske vår tur.

– Släktingar är till för att hjälpe varandra. Vera är ju min syster. Vart skulle vi annars tagit vägen? Vi blev ju lurade på allt dom hade lovat oss, både arbete och bostad. Vad gör man då? Han spottade i snön.

Om Johan varit modig eller dumdristig kunde diskuteras. I lantlig oskuld hade han kommit till staden och varit förvissad om, att tjänster och bostäder inte var oöverkomliga. De halva löften om bådadera han hade fått tog han på allvar och lade samman. Men när de nygifta, lämnat allt bakom sig hemma på landet, väl kommit resande till staden, mötte de en annan verklighet än den, på vilken de baserat sin framtid. Löften gällde inte i dessa tider, arbeten fanns det inga, lika litet som bostäder. Det var bara att knacka på hos släkten och be om en tids logi tills problemen hade löst sig.

Albin, svågern, flinade åt Johan.

– Tro att man ska få bostad och arbete, bare man kommer till stan. Och dessutom gå och fantisere om banklån! Vem ska gå i borgen för det då? Nej, hur blåögd får en bare vare!

Albin var några år äldre än Johan. Han var svetsare på en mekanisk fabrik, där de ofta förekommande strejkerna splittrade sammanhållningen mellan de äldre och mer försiktiga arbetarna och de unga aktiva hetsporrarna. Albin var tämligen beläst, han var socialist och gick på fackliga möten om kvällarna. Hans hälsa var det emellertid sämre beställt med, han hade tuberkulos sedan många år och gick ständigt med feber och svår hosta.

Men de öppnade givetvis sitt hem, han och Vera, för de nygifta, lät dem logera i en av de två små kamrarna i torpet. För kylans skull höll man dörren öppen mellan rummen, så att värmen från vedspisen skulle fördelas jämnt.

Om natten kunde de höra Albins viskningar till sin halvsovande hustru. Hans röst hetsade på, avbruten då och då av hennes sömniga men tålmodiga svar.

– Vi måste kräva att di slutar exportere livsmedel, viskade Albin. Det går inte, att di håller på så här längre. Vi måste få behålla något själva. Han hostade… Vi ska slåss för åttatimmarsdagen också, det är djävligt viktigt att den går igenom. Han spottade segt i koppen bredvid sängen. Vad sa han nu? Allmän och lika rösträtt. Ja, det kände man till. Men…! Johan satte sig upp och lade handen bakom örat. Sa han? Jo, Lenin. Lenin! Albin hade väl inte gått och blivit bolsjevik i alla fall. En förnyad hostattack från Albin, fick Vera att gå upp. Hennes bara fötter tassade över golvet. Hon hämtade tydligen vatten åt Albin. Skopan klang mot ämbaret.

Johan och Elfrida såg på varandra i mörkret. Det var nya och farliga saker som de fick höra, saker som tillhörde en värld, vilken de inte kände men ändå fruktade.

– Att man gått och fått en svåger som är socialist, sade Johan. Det hade man aldrig kunnat tro om Vera. Hon har alltid varit så beskedlig.

– Det är nog mest Albin som är sån, tröstade Elfrida.

– Hon är min syster, sade Johan stött.

Vera var textilarbeterska och ägde på syskonvis Johans gängliga gestalt och linbleka hår. Luggen brukade hon krusa med tång om söndagarna, så att den stod som en ruska änglahår från pannan.

Ibland tog hon ett antal ofållade skjortor med sig hem till Elfrida från fabriken där hon arbetade. För detta hemarbete fick Elfrida visserligen inte mer än femtedelen av Veras lön, men hon var ändå djupt tacksam. Att gå sysslolös i väntan på att Johan skulle skaffa dem ett livsuppehälle var otänkbart, och på så sätt kunde hon ju också bidra något till hushållskassan.

Albins gemytliga skratt övergick omsider till en växande misstanke. Johans dagslånga stadsbesök, då han gick från bank till bank för att söka lån och från plats till plats för att skaffa arbete och bostad, verkade helt visst trovärdiga och målmedvetna till en början, men efter några veckor begynte alltsammans verka allt sämre planerat och nästan hopplöst. Vera och Elfrida fick se till att männen inte hamnade i kollisionskurs.

Albins tunga arbete och dåliga hälsa laddade upp ilskan mot svågern. Dessutom var Albin påeldad av kvällarnas uppviglande fackföreningsmöten.

Johan klamrade sig bara fast vid en gammal dröm och den var förbanne honom inte förankrad i någon verklighet, det måste säjas! Att han inte ens behagade söka ett hederligt nödhjälpsarbete, utan envist fortsatte att dra sej fram på lojala släktingars bekostnad i tider då svälten gnällde i skafferidörrarna, det var ta mej satan inget annat än lättja och högfärd. Ja just högfärd, för varför skulle just han bli egen företagare och inte vanlig fabriksarbetare som sina släktingar.

Vera försökte dämpa hans ilska något, men hon var själv smittad av den, trots syskonblodet. Det var Elfrida som led mest av den förödmjukande situationen. Hon och Johan gjorde icke rätt för sig, de arbetade icke, de levde på andra, det var skamligt och orätt och hon skämdes.

– Vi får ge oss tillbaka till Valinge igen och försöka att få tillbaka arbetet, sade hon modstulet till svägerskan.

– Det gör Johan aldrig, försäkrade Vera. Han är för nackstyv och envis.

– Får vi bara lånet, förklarade Johan. Får vi bara lånet, så kan vi börja med att hyre en verkstad och få in förtjänster och sen ska vi betale tillbaks vartenda öre till dom. Allt vad vi är skyldige ska dom få tillbaks med råge. Inte ska vi leve på deras bekostnad inte.

Albin hostade tillbaka från kammaren.

– Man måste ha tålamod, sade Johan. Man måste vänte på det rätte tillfallet. Jag måste hitta en borgenär. Och denne man och detta tillfälle har ännu icke kommit. Man snyter det inte ur näsan. Rätt vad det är, så smäller det till. Så är det här i livet.

– Men vi måste få någonstans att bo, sade Elfrida. Och jag måste ha arbete. Dom har ju lurat oss flera gånger. Ska vi inte åka hem, Johan?

Han inte ens svarade.

Albin hostade igen.

Elfrida suckade.

– Det kommer att ordna sej, sade Johan. Jag har pratat med så djävla mycket folk.

Albin rörde sig i den knarrande sängen.

Elfrida låg tyst och tittade i taket; hon huttrade till och vände sig mot Johan. Han låg där och malde sina förhoppningar och sina problem. Han somnade inte längre så lätt. I nattmörkret började tvivlet och tvehågsenheten krypa upp som maskar och han vred sig varv på varv. Elfrida fick lov att hålla kring hans rygg och övertyga honom om sitt oavbrutna förtroende. Men när han blivit vaggad och tröstad och lugnad, kunde han plötsligt fråga henne, varför hon var så säker på att allt skulle bli bra, när världen höll på att falla samman kring dem.

– Du säjer ju det själv, försvarade sig Elfrida.

– Du som går här hemma hela dagarna, har inte en aning om hur det ser ut i stan och ute i världen, sade Johan. Dom flesta tycker, att det ser djävligt svart ut.

Men när Johan somnat, kunde hon ligga och försöka urskilja hans anletsdrag i mörkret, hans bleka hy och sträva lugg, de vita ögonfransarna mot de skuggade ögonhålorna. Och hon fylldes ständigt av samma förundran över, att hon låg där bredvid en man som var hennes egen. Hon lyssnade till hans andhämtning tätt intill hennes egen mun, och bara hon sträckte ut sin hand en aning, kunde hon lägga den på hans bröst. De två vigselringarna glimmade i mörkret. Johan, du käre, tänkte hon. Du käre, käre.

Och hon rörde sig sakta mot honom och lade sina läppar ytterst nära hans hals, så hon kunde andas in hans fräna syrlighet och hon försökte dela rytmen i hans andhämtning.

Hon hörde de andras andningar därinne, de arbetande människornas tunga sömn, Veras snarkningar och Albins rosslande bröst. Knastret lyste från vedspisen, vinterkölden knäppte och sjöng entonigt i torpets väggar. Timmarna gick.

Timmarna gick och dagarna. Veckorna sköt på varandra och tystnaden mellan Johan och Albin skruvades alltmer åt. Bara dom inte ryker ihop, tänkte kvinnorna. Bara vi får ha frid i huset.

Albin gick undan och malde med käkarna.

– Tro att en ska få lån och bli egen företagare i denna tid, då vi allesammans får slåss för att inte gå under, sade han. Då vi andre får strejke oss fram till mänsklige rättigheter. Det är rene vansinnet!

Och Elfrida föste ut Johan på gårdsplanen att skotta snö. Bara man inte är ivägen, tänkte hon. Bara man är tillags och inte retar någon, kanske det klarar sej ett tag till…

– Han får lov att komma på nåt nu, sade Vera och menade Johan.

Elfrida sökte länge att hålla stånd mot släktingarnas misstänksamhet och ogillande, men efterhand började även hon att vackla i sin tilltro. Ingen av dem begrep längre, vad Johan gjorde hela dagarna, och inte kom han heller med något besked, om man frågade honom utan satte bara upp en sårad min.

Men upplösningen kom och den var så överraskande att till och med Johan avstod från att få vatten på sin kvarn. Ja, det hela var egentligen så upprörande tursamt att det kunde betraktas både som tvivelaktigt och orättvist.

En borgensman dök upp; namnet var Wickberg. Han hade, sas det, en väl utvecklad näsa för intressanta affärer och unga framåtsträvande personer. Nämnde Wickberg hade av en slump stött samman med Johan på något kafé, då Johan var inne och vilade benen ett tag, och Wickberg bedömde Johan och hans situation som stämmande med det ovan beskrivna. Wickberg var uppenbarligen solvent och kunde utan svårighet underteckna låneakten till banken. Så enkelt var det med den saken. Visserligen var räntorna så höga att triumfen borde slinka ut bakvägen. Men ändå!

Det räckte emellertid icke med detta!

Genom sin beundransvärda envishet lyckades Johan komma över en portvaktstjänst också och uti denna tjänst ingick bostad. Således hade det ordnat sig så att båda nu fått arbete. Kunde Vår Herre belönat dem bättre för deras tåliga väntan?

– Trägen vinner, sade Vera generöst.

– Vi har inte sett slutet än, sade Albin. Lätt fånget, lätt förgånget.

– Vi får tacka Gud för hjälpen, andades Elfrida ut.

– Det här har jag klarat själv, svarade Johan.

Nu satt de där denna mörka vintereftermiddag på sitt flyttlass, en knirrande segerkärra lastad med hemmasnickrade möbler och köldstela trasmattor på väg in till staden med de magiska ljusglimtarna långt därborta på slätten. Granarna stod slokaxlade av snön, kylan hade spunnit rimfrost över telefontrådarna, trätt gnistrande fingervantar på buskarnas kvistar.

Elfrida satt med näsan nerborrad i schalen, yllet fylldes av vattenpärlor från hennes andedräkt.

– Det tog allt en djävla tid, innan Ingenjörn fick iväg portvaktsgumman, sade Johan från kuskbocken. Hon var mer än åttio och vid den åldern kunde hon inte sköta fastigheten; det var visst någon Gustafsson där som gjorde alltsammans. Och inte ville hon in på fattigvården fast hon var så skraltig. Hon ville dö hemma, sa hon. Dom hade visst bott där i femtio år. Men dom tog henne dit i alla fall och då dog hon efter en vecka.

– Då var det väl inte så bråttom, tyckte Elfrida.

Johans röst lade sig i försvar.

– Det står mängder av unge mänsker i kö för att göra nytta åt samhället och dom har varken arbete eller bostad. Då ska det väl inte sitte nån gammel orkeslös kärring och täppa till framtiden för dom.

– Men man kan väl inte göra hur som helst med människor.

– Va sa du?.

Elfrida böjde huvudet djupare.

– Så djävla ont om arbeten och bostäder som det är, fortsatte Johan. Det behöver inte vi ha dåligt samvete för. Det där skötte Ingenjörn om, och han vet vad han gör.

Efter en stund vände han sig om efter hennes tystnad.

– Vad är det?

– Kallt. Elfrida snöt sig.

Johan såg upp mot himlen.

– Det är djävligt kallt, höll han med. Och kallare ska det bli. Det syns på stjärnorna.

Fälten och skogarna slukades upp av kvällsmörkret bakom dem, de nalkades staden med vita rökar och tusentals glimmande ljus. Knagglig kullersten tog vid efter den mjuka landsvägen. Flyttlasset hankade sig fram mellan låga trähus, där skvallerspeglarna vred järnarmarna ur led från fönsterblecken. Nu började slädar, rackåken, bilar och kärror ta plats på gatorna. Den stora viktualieaffären låg jämte lumpboden, på husgaveln satt en urblekt affisch om Frälsningsarméns tältmöte härförleden. När dörren öppnades till Kafé- och Matserveringen slank doften av pilsner och kokt kål ut i kylan. Borta på järnvägsstationen stod godstågen stilla på spåren som fastfrusna vidunder. Snön hade knypplat fjäderlätta spetsmönster i pilarna vid dammen, några änder stod som mörka skuggor vid det frusna vattnet. Längre bort över hustaken stack Metodistkyrkan upp sitt torn, välvässat som en blyertspenna beredd att skriva Herrans text för församlingsborna.

– Nu är vi snart framme, varskodde Johan. Kåken därborta är Ingenjörns.

Huset var fyra våningar högt, blekt som grädde med halvkolonner på ömse sidor fönstren, kristallkronor glimmade bakom tunga gardiner, tidigt tända i eftermiddagsskymningen.

– Vi måste runt kvarteret först, sade Johan. Vår kåk ligger inne på bakgården. Man ser den inte från gatan.

Den oskottade gårdsplanen ruvade i mörker, bara en smal gång var upptrampad till soptunnorna på gaveln. Enstaka fläckar av gult hundpiss hade borrat hål här och var i drivorna. När flyttlasset gungade in på gården och stannade, slocknade samtidigt ljuset i trappen till gathuset. De såg skyggt upp mot fönstren, någon stod och betraktade dem bakom en gardin på fjärde våningen. När de såg dit, försvann skuggan.

På ena sidan bakgården löpte en låg tegellänga som i en tvär vinkel övergick till ett litet mörkgult stenhus i ett och ett halvt plan. Vid sidan av det högdragna patricierhuset liknade det en hukande hundracka vid sin herres fötter. Ytterdörren hade med åren antagit en ärggrön färgton, den rostiga stuprännan petade ut från väggen, vid tillfälliga vindkast upphävde den jämrande läten. Dörren till torrdasset glipade, snön hade tuggat sig genom den breda springan.

– Jaha, sade Johan. Då var vi framme. Han hoppade ner från vagnen och stegade obeslutsamt runt i snön. Det är nåt djävla tryckeri, menade han åt längan. Dom trycker bara begravningsbrev och sorgkort, hur man nu kan försörja sej på sånt. Vår bottenvåning är visst nåt slags förråd för tryckeriet. Dörrn dit är alltid låst.

Elfrida klev stelbent ner från flyttlasset och blåste i sina kupade händer. Hon stannade till vid hästen, strök den över mulen. Djuret trängde upp sitt stora huvud mot hennes armhåla. Det luktar kolrök och mörker här, tänkte hon. Och ingen av oss tycker om det.

Sedan släppte hon hästen och följde med Johan uppför trappen.

Ett regn av avflagnad målarfärg från dörrposten strilade ner över deras hjässor.

– Man ser ju inget, klagade Elfrida. Det är ju svart som i graven.

Johan trevade med handen längs väggen; han hade sparat överraskningen. Den nakna glödlampan i taket blinkade yrvaket.

– Elektriskt ljus! sade Johan nöjt. Äkte elektriske lampor, du.

Det plötsliga ljuset kom överrumplande, så att de liksom med ens tvingades beskåda den gamla kvinnans motvilliga uppbrott från sitt hem. Ett par rangliga pinnstolar stod övergivna vid ena kortväggen lutade mot varandra som två förskrämda fröknar med höftfel, väggklockan låg på golvet hjälplös på rygg ännu oregelbundet tickande. De malätna gardinerna var fördragna som för att skydda sista akten i detta drama för insyn.

– Blev hon tvungen att lämna kvar alltsammans? Elfrida stannade mitt på golvet. Hade hon inga barn?

– Amerika, sade Johan. Hon kunde väl knappast släpa med sej allt skit till fattighuset heller. Här står hennes säng i kammaren också.

Elfrida kom upp bakom honom med händerna huttrande i kappmuddarna. De bleka ovalerna på tapeten avslöjade var släktporträtten suttit, sängen liknade en flatbottnad pråm som krängt upp på land, en flock dammkokor tumlade över golvet.

– Fönstret är sönderslaget, upptäckte Johan. Det är härifrån kylan kommer. Det måste vi spika över.

– Och först måste det städas överallt, sade Elfrida. Det ska sopas och skuras, så det blir rent.

– Hon var för gammel för att klare det, upprepade Johan. Kunde inte ens sköte sitt hem. Hur skulle hon då kunna klare en hel fastighet? Han slog en åkarbrasa. Fan, vad jag fryser!

Men först måste han demonstrera nästa nymodighet. Han gick fram till diskhon och satte igång att vränga och vrida på kranarna. De var snåla som sinande kor. Icke en droppe kunde han pressa fram. Lång i ansiktet dök han ner under vasken och bultade med knytnäven i väggen. Ådrorna i hans tinning gick i bänn.

– Hela djävla väggen har fryst igen, sade han. Om vi inte sätter igång och eldar meddetsamma, kommer vi att fryse ihjäl i natt.

Han reste sig och såg obeslutsam ut.

– Ja, det är här vi ska bo.

Bara vi får städat, sade Elfrida.

– Är du besviken?

– Här är bra, Johan. Det är nog eftermiddagssol i köket.

– Du tycker inte om det?

– Det duger till oss. Var det inte en kammare till?

– Är det inte fint nog?

– Det blir bra bara vi får det städat och varmt.

– Vi kommer nog inte bo här särskilt länge, det här är liksom en nödlösning. En måste ju börje nånstans. Johan stod med händerna i fickorna. När jag har fått verkstan på fötter, då kan vi flytte härifrån och skaffe eget. Du ska få det bättre än det här.

Elfrida hittade dörren till handkammaren och såg in i det smala rummet med blårandiga tapeter och en järnkamin i hörnet.

– Det här hyr vi ut, sade hon. Vi ställer in hennes gamla säng här och hyr ut det.

– Det är inte så bråttom, tyckte Johan. När vi äntligen har blivit ensamma, ska vi väl inte ha en masse folk som skener runt stup i kvarten. Nu är det bara du och jag, Elfrida.

Hon strök hans kind, när hon gick fram till spisen.

Kvällsvinden andades hest i springan till det igenspikade kammarfönstret, ylande, tjutande, bevekande som för att bli insläppt i värmen igen. Elden brusade i kakelugnen, det knastrade och sköt i vedspisen i köket. Äntligen luktade det nyskurat och såpa, rågkaffet stod och värmde, klockan skulle snart slå tio.

Elfrida stod på knä i kökssoffan och fäste upp bonaden från Ingrid på väggen. Över det vetebleka linnet löpte rosende korsstygn sydda med kärleksfull omsorg och fast förvissning. BED OCH ARBETA stod där skrivet, en daglig åminnelse till dem som annars skulle ha tankarna på villovägar.

– Ja, kära lilla mamma, suckade Elfrida och reste sig på ömmande knän. Jag undrar hur du har det där nere i Köpenhamn med din Frälsningsarmé och dina slumbesök. Har du äntligen hittat ett värde med ditt liv?

Hon gick fram till fönstret och ställde sig att se ut på den mörka gårdsplanen, där vagnshjulen vänt och plöjt djupa fåror i snön. Johan hade kört tillbaka med den lånade hästen och vagnen till ägaren. Ödslig låg nu gården och kurade i vinterkvällen. Någon hade tänt ett par stearinljus i fönstret i huset mittemot.

Elfrida lutade pannan mot det kalla fönsterglaset, stod där och blindstirrade ut i kvällen. Hon fick plötsligt syn på sin spegelbild i rutan, det bleka ansiktet, ögonens djupa skuggor, flätornas mörker över pannan. Hennes andedräkt immade över glaset.

Hon lyfte pekfingret och skrev långsamt: Johan och Elfrida Berg. 15 januari 1917.

Sakta smälte texten undan.

Staden låg på den blåsiga slätten.

Den mäktiga domkyrkospiran syntes milsvida, ett andligt utropstecken, vars monumentala skugga föll över residens och regementen, lasarett och läroverk, över frimurarepalats och fabriksskorstenar. Staden ägde hotell för de tillresande, restauranger för de välbesuttna, här låg banker, gedigna borgarhus och vackra villor, här fanns grönskande parker med uteserveringar och musikunderhållning.

Det var en solid och välmående stad, gödd av den bördiga omkringliggande landsbygden, en samlingsplats för bildning och försvar, handel, sjöfart och industri.

I stadens utkanter tog kolonilotterna vid, ett blomstrande lilleputtsamhälle med dockstugor, små redskapsskjul och kortbenta flaggstänger. Här odlades grönsaker i prydliga rader, potatislanden var frodiga och välskötta, blomstertäpporna prunkade långt in på hösten i denna skenbara småfolksidyll.

Detta var det officiella självbelåtna ansiktet hos staden.

Det fanns ett annat.

Uppåt fattigområdena Stolpängen och Björklyckan var armodet rått och utan förställning. Där hade nöden och husbristen stulit ihop virket till de ruckel, som skulle föreställa bostäder. Det var tillhållet för många av de arbetslösa, boplatsen för fyllerister, lösdrivare och prostituerade.

Under nödåren i slutskedet av första världskriget, då svälten vred om tarmarna i landets mage, odlade man råg och satte potatis på varje upptänklig jordbit i staden, i rabatter, på gräsmattor, mellan träden i parkerna. Men den otåliga hungern grävde nattetid upp potatisknölarna och snart stod den svarta jorden länsad med gapande hål och ruttna blast vräkta över torra lerkokor.

Föreståndarinnan för stadens slumstation beklagade sig över att det trots allt var så få nödlidande som sökte samhällelig hjälp: endast ett femtiotal personer i veckan besökte denna inrättning. Mestadels var dessa hemlösa individer från andra orter, vilket ändå icke kunde vara den ursprungliga avsikten med verksamheten. Det hade dock det goda med sig, att man slapp ha dessa individer bettlande i husen.

Det var under denna tid som landets statsminister kallades Hungerskiöld.

Det var under denna tid och till denna stad Johan och Elfrida hade flyttat.

– Den är bara till för hyresgästerna, viskade Elfrida uppskärrad. Du är inte vettig.

Hon skyndade upp en bit i trappen och ville ha honom med sig. Farstuväggarna blänkte i brunflammig marmor, kring lamporna kupade gräddfärgade snäckor. Det var förmöget och överväldigande avmätt.

Johan släppte obeslutsamt hissdörrens handtag men grep det igen.

– Finns det hiss ska man väl utnyttje den, sade han trotsigt. Järngallergrinden slamrade och han försvann visslande uppåt i den upplysta hisskorgen. Vintersolen därute i morgonen sken genom farstufönstrens färgglada blomsterslingor.

– Är du säker på att det inte var igår vi skulle kommit? halvviskade Elfrida från andra våningen. Hon böjde sig fram och såg på dörrarnas mässingsskyltar. Här bodde en grosshandlare och här en läkare. Bara fint folk.

– Det bestämdes idag klockan nio, sade Johan. Hissen passerade tredje våningen.

– Skrik inte så högt! hyssjade Elfrida.

– Jag har åkt i den förr, sade Johan.

Han drog igen grinden och gick fram till den höga dörren med blyinfattade dörrspeglar.

– Jaha, här har vi det.

– Ring på då, viskade Elfrida.

– Vi kommer för tidigt.

– Bättre för tidigt än för sent, sade Elfrida.

Johan lyfte handen, en signal hördes långt inne i lägenheten. Efter en stund nalkades klackar, låset trasslade ett tag, sedan stack en skatliknande husa ut huvudet. Näsan var spetsig, ögonen satt tätt och elakt, snålrynkorna spretade som ett nålbrev kring munnen.

Hennes närsynta blick gjorde en snabb lov över Johans axel och fångade in Elfrida.

– Vad var det om här då? Hon låtsade som hon inte visste.

Vi är det nya portvaktsfolket, sade Johan. Bergs. Vi skulle träffa Ingenjörn.

– Ni kommer en dag för sent, sade husan. Hoppas det finns en förklaring. Ni får komma in och vänta så länge. Ingenjörn sitter i telefon.

Elfrida avstod från att se på Johan.

Husan knyckte irriterat med dörren.

– Ska ni stanne därute eller ska ni komme in! Det blir korsdrag. Ni får lov att bli här i tamburen. Blicken slog ner som en falk på deras kängor. Det blir till att torke av sej noggrant, det är nystädat här. Hon klev några steg baklänges. Och så