Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Något måste gro....
Något måste gro....
Något måste gro....
Ebook275 pages4 hours

Något måste gro....

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Edvin Jäger har jobbat på fabriken i över trettio år, slitit och kämpat samtidigt som han närt en tro på ungdomens revolutionära världsförbättrardrömmar. Men allteftersom tiden går svalnar hans hat mot överheten och samtidigt hans tro på att kunna förändra något. Kampen är dock inte över, Edvins son anammar faderns politiska ställningstaganden trots att de sedan länge anses föråldrade och irrelevanta. Den unge studenten fascineras dock av de gamla parollerna och det omöjliga i situationen, men när han förlorar sig i tankar om förrådda drömmar i en omöjlig värld mister han samtidigt fotfästet och kontakten med den värld han verkligen befinner sig i. -
LanguageSvenska
PublisherSAGA Egmont
Release dateApr 30, 2021
ISBN9788726747416
Något måste gro....

Read more from Folke Fridell

Related to Något måste gro....

Related ebooks

Reviews for Något måste gro....

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Något måste gro.... - Folke Fridell

    www.sagaegmont.com

    Familjekupe

    Äntligen kommer de iväg. En sista gång är Anna tillbaks och rycker i findörren fast hon gjort det ett par gånger alldeles nyss och borde veta att det är låst ordentligt. Sen springer hon mot grinden där Edvin Jäger och hans son väntar.

    Jäger går först. Sen kommer Lasse, sonen. Anna avslutar gåsmarschen. Lasse skäms över radvandringen; håller in fadern lite och dröjer tills modern är ifatt:

    — Vi kan väl gå som folk när det ingen trafik är.

    De kan se alla fyrahundra meterna ner till järnvägsstation; mellan dubbla rader av hus ligger den röda tegelbyggnaden som en avlägsen fängelsemur. Inte en människa syns.

    Några meter orkar de vandra bredvid varann, men sen är de inne i den vanda lunken: Jäger först, sen Lasse och sist modern.

    Lasse resignerar och tänker att det kvittar väl fanken hur vi går. Far går alltid först och mor går alltid sist. Och då fanns det bara en mittplats kvar åt Lasse.

    Det är som om far alltid måste hålla sej lite före, tänker Lasse. I hemmet förstås. Och kanske var det för jobbets skull; för att han liksom var sist överallt annars. Lasse trodde att det förhöll sej ungefär så där: han hade ett för jävligt jobb fadern; skitigt och dammigt och föraktat. Han var sist och sämst och underst på jobbet i fabriken. Och utanför också förresten för det ynglade av sej, föraktet. Täcksprättarepitetet hängde man inte av sej i magasinet klockan fem när arbetet var slut ungefär som man hängde av arbetskläderna. Bara hemma kunde han sträcka på sej, Jäger. För hur dåligt jobb han än hade så var det han som tjänade pengarna och höll de andra två med mat och hus.

    Förresten anade Lasse dunkelt att Jäger måste härska i hemmet. Det var nog inte möjligt annat så som han hade det. Det gick nog inte att leva på täcksprätteri annars. Jo, ekonomiskt förstås för ackordet låg över genomsnittet och Lasse själv hade kommit upp i över tian om dan de månader han stått vid sprättarbordet tillsammans med fadern. Men andligt eller så där var det nog lögn att leva på täcksprättning. Inte utan nån slags kompensation nånstans.

    Om det sen bara tog sej så här fåniga uttryck som att gå lite framför Lasse och Anna. Eller att ha bestämmanderätten i hemmet. På ytan kunde Edvin Jäger se rätt lugn ut. Bitter förstås, för öknamnets skull och över alla svikna förhoppningar; tyst för det mesta när han inte höll riktiga föredrag och tvärilskna utbrott då och då, men annars en rätt vanlig människa.

    Men Lasse hade lärt sej se djupare än till ytan. Fadern bar mask, det visste han. Det var han inte ensam om förstås, men faderns mask var nog värre att bära än de flestas. De som trampas längst ner i botten har det besvärligt med ansiktsgymnastiken. Lasse mindes hur fadern reagerat när gallupundersökarna var i farten för ett par år sen. De frågade om han trivdes och Jäger bara nickade och intervjuarna skrev ja.

    Men när Jäger kom hem till Lasse och Anna sa han som det var; han hade inte nickat utan sväljt:

    — Jag höll på att spy, sa han. Där stod de och plågades av täckstanken och höll för näsan och frågade om jag trivdes. Det var så äckligt så jag måste svälja. Antingen spy eller svälja.

    Lasse trodde inte mer än jämnt på den versionen. Fadern hade nog nickat bifall ändå. Det gick nog inte säja sanningen till såna där frågare som kom söndagsklädda och välmående. Man måste gömma sej bakom nånting, har en då svårt att ljuga så kan man nicka och tiga. Och Jäger kunde bara ljuga när han fick reta folk.

    Den där lilla nicken var en nödlögn för det är klart så gott som omöjligt att tala sanning när man står mitt i ynkligheten. Lasse kände att han inte skulle orkat med nicken en gång; exploderat skulle han, slängt en skitig trasa i ansiktet på de nyfikna och talat ett språk som inte gick att tyda till ja eller nej.

    Så fadern fick väl gå främst nu. Han behövde det nog. Känna sej före och överst, bestämma och ha lite makt. Det blev väl lättare med grimaserna då, med masken utåt omvärlden.

    När Edvin Jäger bara var kommen den där metern före så gick han sakta. Höll igen i en ovan gång som ville han visa att i dag var det ingen brådska. Det gick an att titta för dem som önskade. Här kom Edvin Jäger med hustru och son; helgklädda och fina fast det var måndagkväll bara och nästan en hel vardagsvecka låg framför.

    Edvin Jäger var på gott humör och svängde lite ovant med den ärvda farfarskäppen.

    Lasse tyckte vägen var längre än vanligt. Han gick med knäande steg och kom jämt i otakt med faderns förnäma trippande. Efter kom mor Anna med väskan. Hon bar alltid det som fanns att bära. Orkade liksom inte gå alldeles tomhänt, visste inte vad hon skulle göra av sina ängsliga händer. Hon såg sej om då och då. Som om hon väntat att få se eldtungor sticka ut ur stugan.

    — Nu glor dom hos handlarns, sa Lasse.

    — Ja, dom glor, instämde Jäger med ljus röst. Som om han tyckte om det.

    — Syföreningen har möte, sa Anna. Nu får vi vårt.

    Det var skyltfönster nertill och glofönster där uppe.

    — Ja, nu får vi vårt, säjer Edvin som ett glatt eko. Lasse går och tiger. Han har inte moderns ängslan men är arg över den här ovanliga promenadtakten.

    Längre fram kommer de förbi Sven Persons stuga. Ägarn själv står på gårdsplanen och hugger ved. Edvin och Sven är ungdomsvänner från klubbtiden när världen var ny och revolutionen skulle komma nästa månad eller så där. Sven har ett nästan lika dåligt jobb som Edvin, så vänskapen finns väl kvar på djupet nånstans. Han är plysare, tar hand om täckena efter Edvin.

    Men nu hugger han ved och är nyfiken på täcksprättartrion. Så nyfiken att han måste fråga:

    — Ska ni ut och resa?

    — Ja, vi ska det.

    Edvin stannar som om han väntade på fler frågor. Och som han gärna ville svara.

    — Alla tre?

    — Ja, alla tre.

    Jäger står kvar fast det är tyst. Står och väntar på mer nyfikenhet. Men det kommer inte mer. Vänskap är en skör tråd. Det går inte att hänga tunga ting i den; inte om man ändå har ett lite bättre jobb. Så i stället säjer Sven:

    — Ja, res då för faen!

    Sen hugger han ved så ilsket att Edvin måste flytta sej undan och börja gå igen. Anna suckade och sa:

    — Nu blev han arg, han också. Du kunde gott sagt hur det var.

    Järnvägsstinsens fru kom farande förbi på cykel och Jäger kommenterade belåtet:

    — Ni ska se att fru Blom är utsänd som spaningspatrull.

    Nu står hon vid gubbens sida när vi köper biljetterna.

    — Ja, hon är kassörska i syjuntan.

    Anna hade väl reda på sej fast hon inte var medlem. Ingen hade bjudit henne vara med.

    Jodå, fru Blom stod vid biljettluckan när Jägers kom in i väntsalen.

    — Tre Stockholm tur och retur.

    — Stockholm?

    — Ja.

    — Ska ni resa med kvällståget?

    — Ja.

    — Sittvagn hela natten. Det blir långsamt.

    — Åja, det finns väl sovkupéer.

    — Jo, men då skulle ni beställt i förväg. Nu kan jag inte garantera…

    — Det behövs inga garantier. Jag har löst sovplats för länge sen.

    — Av mej?

    — Nej, det finns väl andra stationer också. Som säljer sovvagnsbiljetter.

    Nu griper nyfikenpatrullen in:

    — Jaså, Jägers ska till Stockholm. Det var väl roligt!

    — Var det?

    — Ja, jag menar att komma till Stockholm och så där. Är det nåt särskilt?

    — Kanske det. Det var dragning i förra veckan på penninglotteriet.

    Lasse och hans mor sitter i ett hörn och skäms, men Jäger trivs och har kommit i storljugartagen.

    — Man har tur ibland ska jag säja fru Blom.

    — Då får man väl gratulera. Var det en hög vinst?

    — Åja, så där lagom för oss.

    Nu kom tåget och bröt det intressanta samtalet. Rätt lagom, tyckte Jäger. Nu fick Blomman välja hur hon ville. Högsta vinsten eller femtiotusen.

    De steg på tåget i vanlig ordning: Jäger, Lasse och så Anna med väskan allra sist. Det var som om hon tvekat med ena foten på trappsteget. Hon hade hela tiden velat stanna hemma. Nån måste se efter huset, och blommorna och hönsen, hade hon sagt, men Jäger var obeveklig. Ingen bryter sej in i ett gammalt stugruckel, sa han. Blommorna skulle Sven Persons hustru vattna, om nu inte Sven var så arg så han förbjöd henne, tänkte Anna. Hönsen fick klara sej utan skötsel de två dagarna. De hade fått mat och kom inte räven så gick det nog bra.

    Det var inte mycket folk på tåget den första biten. De fick en kupé för sej själva och kunde stänga om sej om de hade lust. Anna tog en fönsterplats med väskan bredvid sej. Lasse satte sej mitt emot men Jäger stod ute i korridoren och rökte sin pipa. När han kom in till de andra grinade han belåtet:

    — Nu var det allt vi som for förbi fru Blom. Hon stretade iväg med nyheten till handlarns nu.

    — Det är synd att ljuga så där hemskt, säjer Anna sorgset.

    — I helsicke!

    Jäger har ingen samvetsnöd för lotterivinsten och lägger till:

    — Men roligt är det, faen så roligt när det lyckas. Och ibland är det kanske nödvändigt också.

    Det där sista säjer han för sej själv och allvarligare.

    De skulle åka sittvagn de första tio milen. Till Nässjö. Där skulle de byta över till nattsnälltåget. I väskan har de termoskaffe och smörgåsar. De sitter tysta. Lasse har plockat fram ett par böcker och försöker läsa. Han får Jägers fåordiga gillande:

    — Läs du pojke, det kan aldrig skada.

    Sen faller Jäger i funderingar igen. Han visslar lite dämpat; marseljäsen. Det är hans signaturmelodi när han är uppåt. Återklang från trotiden, tänker Lasse där han sitter och lyssnar lite förstrött.

    Tåget stannar vid en station. Lasse drar ner fönstret och en sval kvällsvind letar sej in. Det är en anhalt bara ute i rena vildmarken. Porsdoften tränger in välluktande och befriande, tycker Lasse. Han hänger sej ut genom fönstret. Anna säjer:

    — Det luktar ljung.

    Ögonen blir stora och drömmande när hon säjer de där orden. Hon är från heden och tycker det luktar ljung överallt där luften är ren. Det är minnesluften för henne.

    Men nu har hon nog rätt. Vid sidan hittar Lasse ljungen i en backe. Den blommar och det är vackert.

    En flicka går genom vagnen och bjuder:

    — Smörgåsar och gott nykokt kaffe!

    Hon har ett litet bås vid sidan av Jägers kupé. De har känt lukten länge. Men de har kaffe själva. Om en stund ska de dricka. I god tid innan de kommer till Nässjö.

    Det är ett ångtåg och det tuffar iväg sakta och lite ryckigt. Jäger har slutat vissla. Han sitter och ler för sej själv. Så kommer det:

    — Ingen själ vet nåt. I sex år har vi hållt det för oss själva. Det är inte illa.

    De andra svarar inte, men Lasse ler lite tillbaks. I kväll är fadern uppåt. Snart visslar han marseljäsen på nytt.

    Jägers hade lyckats med det nästan omöjliga, att hålla medmänniskor utanför en stor hemlighet. Det är ett styvt jobb i ett litet samhälle där alla vet allt om alla. Men det hade sina risker också om man lyckades. Att folk inte gillade deras hemlighetsmakeri hade familjen Jäger fått erfara alla de här åren. Människorna omkring kände sej lurade på en invand rättighet: att rota inne hos grannarna.

    Utan att veta gick det inte bra med domarna och familjen Jäger höll hela samhället i ovetenhet; lurade bygden på ett kärt nöje där inga andra nöjen fanns.

    Jägers hade retat de flesta ända till ursinne. Och att det var just Jägers gjorde det inte lättare att tolerera. Om det nu ändå varit en familj att räkna med; nån med lite makt och så där. Chefen på fabriken eller den friherrliga familjen på storgodset intill samhället. Till och med prästen hade dugt, och ännu längre ner kunde man sträckt sej i värsta fall.

    Men Jägers som ingenting var, eller mindre än ingenting. Lumpsprättargubben och hans tystlåtna käring. Och deras lymmel till fosterson som gick hemma och gjorde ingenting.

    Dom var allt de rätta att stänga sej inne och rulla ner gardinerna; ha en dörr låst till ett rum dit ingen fick komma.

    Bara att ha en lång pojkjävel gående sysslolös var en utmaning mot all anständighet. Gammal nog att ha skäggstubb och mustascher. Mustascher hade han förresten, den långe räkeln och han stod förstås och speglade trynet hela dagarna medan Edvin fick slita på övertid vid sprättarbordet för att få mat nog åt Lasse. Om det nu fanns nån spegel i det där förbannade rummet som var låst jämt.

    För så långt var man säker: det var pojken som höll till där innanför den låsta dörren.

    — Täcksprättarhemligheter!

    Så sa de med ett illvilligt flin av förakt som skulle täcka nyfikenheten.

    Då och då tog dom i värre:

    — Den där täcksprättarn, den där röde jäveln som värnpliktstrejkade en gång och satt på häkte för det innan han tog reson, den kunde man tro om lite vad som helst.

    Några gissade vällustigt på lönnbränneri fast både Edvin och Anna tillhörde godtemplarna. Det var bara som det skulle tyckte de mest illvilliga, liksom klimax på jävelskapet att gömma dunkla gärningar bakom logeritual och världsligt broderskap.

    Andra föredrog teorien om sedelförfalskning. Lasse hade haft överbetyg i de flesta skolämnena och A i teckning, så nog borde han kunna göra pengar alltid. Lyste gjorde det också från rummet till långt fram på nätterna.

    Så egentligen borde man väl gått till myndigheterna och begärt husundersökning, men alldeles utan bevis gick det inte an. De envisaste låg och lurpassade i grandungen varenda natt en hel vecka den tiden ryktesfloran grasserade som värst. De hoppades att åtminstone få se nån enda människa komma från sprättärhemmet med mystiska paket eller putande bakfickor.

    Men ingenting hände utom att det lyste ur det försmädliga fönstret.

    Önskningarna kom heta och flämtande den första tiden:

    — Om de kräken ändå haft telefon så kunde väl stationsfröken glömt tysthetslöftet och lämnat ut ett tips då och då.

    Men Jäger hade ingen telefon och ingen korrespondens heller. Det kom aldrig det minsta lilla brev kunde postdamen upplysa om. Och hon tillhörde annars syföreningen.

    De närmsta grannarna hade försökt tvinga sej in i det hemliga, suttit och skruvat på sina stolar framför den obevekliga dörren. Frågat och lirkat men ingenting fått veta. Nångång hade de nästan tiggt om lite insyn:

    — Vad har ni därinne i kammarn?

    — Det är bara Lasses rum.

    Så svarade Anna för hon hade det svårt med lögnerna, men när de inte ville gå utan frågade på nytt tog Jäger ordet:

    — Pojken vill ha sitt eget förstår ni. I fred.

    — Visst ja, pojken. Han är stora karlen nu. Borde väl tänka på att skaffa sej ett jobb snart.

    — Jaja, han ska väl det så smått.

    — Han sprätte några veckor hos dej första tiden?

    — Jo.

    — Sen slutade han.

    — Ja, sen slutade han.

    — Jaha… sen slutade han, ja.

    — Han trivdes inte med jobbet. Det är ju så individuellt sånt där.

    Då hatar de täcksprättarn alla på stolarna. De är jobbare de också. Kompisar till Jäger fast de har lite renligare arbete. De borde ha rätt att få lite förtroende, tycker de. Och nu sitter den där gamle kverulanten och spinner som om han stortrivdes själv med sitt ynkliga jobb; retar dem med sina snirklade uttryck. Hatet föder ny djärvhet:

    — En kan inte få titta in ett tag?

    — Nej, en kan inte det.

    — Nähä. Det är nåt hemligt förstås. Som inte tål ljuset.

    — En kan kanske få ha nånting ifred för skitiga ögon?

    Jäger har hårdnat till i rösten och Anna suckar olyckligt. När Edvin fick den tonen var det uppbrottsdags och de nyfikna fick gå utan besked.

    Tanterna försökte en annan metod. De bjöd Anna på kaffegille och försökte muta ur henne hemligheten. Det var i början av de sex åren och de tröttnade snart för de fick ingenting för kaffet. Anna stickade på sina strumpor och teg som om hon varit velig eller dövstum.

    Lasse hade haft det värst. Han gick sällan ut men nån gång måste han ju stråla samman med jämnåriga och då talades det rent språk:

    — Vad faen gör du egentligen? Vad håller du på med för jävelskap, Lasse?

    — Brygger du hembränt?

    Så kunde frågorna serveras från det hållet, kryddade av ungdomlig sälta. Det var valfritt för Lasse att tiga eller ljuga och han använde båda metoderna växlingsvis. Förresten kvittade det. Ljög han blev han inte trodd och tigandet födde förakt.

    Visst, han kunde slåss också och nån gång gjorde han det. Om det kom nån solo och som han trodde sej rå på. Men mor Anna grät efteråt och fadern tyckte inte om det heller:

    — Du förstör alltsammans om du inte kan hålla dej i styr.

    Så Lasse vande sej vid den enda återstående möjligheten: att hålla sej inne; aldrig gå ut förrän det blev mörkt.

    Men nu hade de sex svåra åren gått och täckelset kunde falla. Redan hade nyfikenheten fått lite grann att lukta på: nästan högsta vinsten på penninglotteriet (de avundsjukaste menade att sedelförfalskaren kanske motiverade sin rikedom på det sättet) och tre biljetter till Stockholm. Tur och retur som väl var; så kunde man väl vänta sej nya sensationer.

    Familjekupé för täcksprättarns, det var inte illa. Och magasinsbasen på fabriken kunde berätta att Jäger begärt ledigt fem dar, så rätt snart skulle de ha patrasket hemma igen.

    Nånting stort skulle kanske hända; nånting stort och hemskt och roligt.

    Jägers hade druckit sitt termoskaffe lagom tills de kom fram till Nässjö. Vid elvatiden skulle tåget gå därifrån och vid halvniotiden var Jägers framme i Stockholm.

    Om allt gick väl, tänkte Anna oroligt. Det gick så många rykten om tågurspårningar och varmgång. Tågmördare fanns det visst också. Som kastade av folk i nittio kilometers hastighet. Lugn kände Anna bara i sin kökssoffa, när hönsen fått sitt nattfoder och det var låst för natten.

    För Anna var det ett farligt tilltag att lägga sej i en säng i ett tåg som rusade fram mitt i natten. Men Jäger tog det som ett äventyr och gladde sej som en pojke.

    Anna skulle lägga sej först bestämdes det. Jäger fick underkojen för blåsbesvärens skull. Han måste upp ett par gånger varenda natt. Lasse skulle ligga högst vid taket.

    Edvin följde sin hustru in och undervisade henne. En gång i den röda tiden hade han åkt nattvagn till en Stockholmskongress, så han hade sakkunskap.

    Sen stod de båda männen i korridoren och väntade. Det hade mörknat, men de tittade ut ändå. Då och då ilade de igenom upplysta samhällen. Tåget skulle inte göra uppehåll förrän i Mjölby.

    Jäger ville prata:

    — Fru Blom hade nog gärna velat följa med på den här resan.

    Lasse svarade inte. Han var trött på faderns glädje över hemligheten. Skönt att det snart var över.

    Den gamle misstolkade tystnaden och ville trösta:

    — Du klarar dej nog, Lasse.

    Lasse nickade bara. De där tre orden hade han hört i sex år nu och var utledsen på dem. Förresten skulle han klara sej, det visste han. Nu väntade han på det fjärde ordet; det som alltid kom som ett hotfullt muller efter en liten paus:

    — Annars…

    Det var hot i det ordet; hot och grämelse och kanske lite hat.

    Den här sista gången orkade Lasse inte tiga. Det bubblade ur honom en ilsken fråga:

    — Annars? Det säjer du alltid, annars, annars, annars! Vad fan menar du med ditt annars?

    — Jag menar att annars blir det täcksprättning för dej med.

    Sen ångrade Jäger sin öppenhjärtighet och strök över:

    — Men du klarar dej säkert. Eller gör du inte, Lasse?

    Det var en fråga nu och lite bön i den, men Lasse svarade inte. Han tände en cigarrett och vände sej mot fönstret. Fadern kunde gärna få ängslas lite.

    Jager gick en sista gång till klosetten innan han öppnade dörren in till Anna. Lasse fick biljetterna. Han skulle vänta till sist. Nu stod han ensam utanför. Längst bort stod en flicka vid ett annat fönster. Hon var väl rik och fin för Lasse hade sett att det stod andra klass på hennes dörr. Men hon var vacker och log mot Lasse.

    Lasse log tillbaks och kände sej befriad.

    — Hon ler mot mej, tänkte han. Fast hon är rik och reser i finare bås så ler hon mot mej; en okänd flicka på ett nattåg står och tittar gott på en. Har inget ont i ögonen och är inte nyfiken. Ler mot mej för att hon är ung och för att jag är ung.

    Befrielsen sköljer över honom som ett vårregn. Han är ung, ung och fri. Ingen kan göra honom nånting. Inget hot eller hat i världen kan ta ifrån honom ungdomen.

    Flickan log en gång till innan hon gick in till sitt. Lasse stod ensam kvar. Alla andra hade lagt sej. Nån sov kanske redan. Och tåget rusade fram mot Stockholm och morrondan.

    Snart var det slut med hemlighetsmakeriet. Om några dar skulle han ha den vita mössan på huvudet. Täcksprättarsonen Jäger var vorden student genom självstudier. Värre var det inte med familjen Jägers hemlighet. Bakom den låsta dörren hade Lasse läst sej upp till studentexamen på sex år.

    Det kunde han ha gjort utan reglade dörrar, men fadern ville ha det så. Han och modern var emot, men den som skaffade pengarna hade

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1