Syndfull skapelse

By Folke Fridell

"Jag ska trotsa fabriken. Gränslöst ska jag revoltera mot fabrikens rätt att äga min kropp. En vecka ska tvekampen vara. Om jag orkar så länge..."Konrad har bestämt sig. I en hel vecka ska han strunta i jobbet och fokusera all sin kraft på att bara vara människa istället. En hel skapelsevecka. Men hans revolution går inte obemärkt förbi. Tvärtom blir det en väldig uppståndelse kring det hela och alla har någonting att säga till om. Medarbetare och chefer. Ja, till och med den egna familjen. "Syndfull skapelse" är berättelsen om en ensam människas revoltförsök mot en monoton och strängt inrutad tillvaro. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2021
• ISBN: 9788726747461

Book preview

arbetarlitteraturen.

Förord

Syndfull skapelse var min tredje bok. Den kunde lika gärna varit den första; tanken att skriva om den alldeles ensamma människans ensamma revoltförsök mot en monoton och strängt inrutad livstillvaro hade jag ältat under många år. Titeln var också klar: om jag orkade skriva om detta ämne och om det blev en bok, så skulle den heta Syndfull skapelse.

Det blev en bok till slut och den som jag är mest nöjd med.

Kritiken har sagt att Konrad Johnson — liksom David Bohm i Död mans hand och Greppet hårdnar — är en särling. Det må så vara; särlingar är vi väl alla och jag tror det är lyckligt så länge vi orkar vara det.

Det viktiga som jag ser det är inte sättet att protestera utan i stället behovet av protest. Överensstämmer detta protestbehov med arbetarrörelsens målsättning — och det tror jag är svårt att förneka — då framstår Konrad Johnsons frivecka i en klarare dager, och jag tror att Konrad i all sin otymplighet blir en allmängiltig figur.

Bakom hans tafatta och lite klumpiga frivecka fanns — det försäkrar jag — någonting mer och större. Han ville på sitt sätt avslöja en verklighet som allt för länge skymts av produktionstabeller och volymtänkande. Men framförallt ville han med sin skapelsevecka försöka avslöja svalget mellan höga principer och den verklighet som var hans och hans omgivnings.

Det är min förhoppning att Syndfull skapelse — i nyutgåva 1978 och ungefär trettio år efter det den skrevs — ska mötas av nya läsare som lägger mindre vikt vid särlingskapet och mer vikt vid den allmängiltiga problematiken.

Det är mer än ett hopp förresten. Det är en förvissning och det är gott så.

Folke Fridell

Söndag

Namnet? Det är så liten idé att tala om vad jag heter; mitt manliga namn som jag en gång var stolt över har förlorat allt intresse. Vi småfolk har nummer när vi är som viktigast. Nummer 14 stod skrivet med bläck på ett linneband kring handleden när jag hämtades från BB. När jag gjorde värnplikten kallades jag sextitrean och på min arbetsplats är jag nummer 403.

Nu är jag sjuk.

Vi diskuterade den saken, fabriksläkaren och jag, i går kväll och vetenskapen hesiterade inför min trilskhet. Först var jag frisk. Stabil A-man rakt igenom. Det där sista var beröm; läkarsmekning åt en egocentriker. Men jag tycker illa om den sortens strykningar. De har alla en undermening att lugna och jag vill inte vara lugn. Jag var så enveten att middagen höll på att kallna för doktorn, och då erkände han min sjuklighet i desperation:

— Gott. Ni är sjuk. Lite överretad. Det är nerverna. En dags vila behövs, men inte mer.

Gubben nästan sparkade ut mig. Det hade inte behövts. Jag trivdes lika illa med doktorn som han med mig.

Formellt stod jag som segrare. Jag var sjukling för en dag. Söndagskonvalescent. Däri låg segerns nederlag. Söndagen var min ändå, då hade jag rätt att vara sjuk också utan läkarintyg; en traditionsbunden rätt ända från skapelsens dagar då den sjunde blev vilodag. Nu fick jag betala fem kronor för att få den rätten sanktionerad.

Ändå var jag sjuk och det visste doktorn. Han visste det också utan kroppslig undersökning. Men han behövde väl min femma och så har han plikter mot bolaget. Min sjukdom är av den icke godkända sorten. En sjukdom som en fabriksläkare är pliktig att skratta åt. Också en så betydande person som en läkare har sina förhållningsorder och får sprattla i fångstnätet om han ger sig ut i okända farvatten. Skillnaden är bara att han behandlas mindre obarmhärtigt än vi andra; har större bur och bättre mat än vi. Har han ett glatt lynne kan han nästan låtsa sig vara en riktig människa.

Därför kunde doktorn ge mig sjukledigt över vilodagen. Då hade bolaget ändå ingen användning för min kropp. Tvärtom låg det i dess intresse att jag vilade mig till nya krafter. Först när fabrikssirenen pep ut måndagsmorgonens hesa ångbefallning började bolaget intressera sig för mitt hälsotillstånd.

Så nog var min seger ett klart nederlag.

Doktorn vet inte mycket om min sjukdom, och det gör inte jag heller. Än så länge är det rena experimentet från min sida. Någon slags individuell revolution; praktisk självanalys som jag motser med en blandning av ångest och hisnande glädje. Jag har fattat mitt beslut i vetskap om den fruktansvärda risken. Det kan mycket väl bli total kollaps; vansinne i så förtätad form att jag hamnar på sinnessjukhus.

Men det är inte mycket att göra åt den saken. Vansinnet finns där ändå och mitt experiment är ett ynkligt försök att kanalisera eruptionen i ovanlig riktning. Ibland tror jag att alla människor har detta vansinne inom sig; att livet är en grotesk balansgång mellan olika hospital och att det därför är en andrahandsfråga vilket man väljer. Det bekvämaste sättet är förstås att låta andra experimentera med ens privata vansinne; att gömma och om möjligt glömma sig själv i det stora hospital som heter världen. På det sättet slipper man risken att komma i madrasserad cell och kan åtminstone tidvis få gå lös och ovaktad bland andra konvalescenter.

Det finns också en chans att man så smått avancerar till vaktare.

Men den där kollektiva utvägen passar inte mitt kynne. På något sätt tycker jag det är retsamt att behöva hänga min egen sjuka på andra människor. Det är kanske bara en rent befängd önskan till individuellt ansvarstagande från min sida; en överskattning av de krafter jag själv som levande organism har att mobilisera i ett kaotiskt kosmos, vars lagar ingen begriper.

Det kommer att bli ett fruktansvärt nervkrig trots att jag ängsligt isolerat stridsområdet. Jag — maskinuppassaren och nummermänniskan — har kastat stridshandsken i ansiktet på maskinens ägare. På den enda betydelsefulla sidan står fabriksintresset; på den betydelselösa står jag ensam med min ångest. Jag har sökt väga motståndets reella styrka och ibland är jag optimist. Får en känsla av att också motståndarsidan är svag; att det bara finns en skälvande ångestvarelse där också och att det är den svartoljiga, människolikgiltiga maskinen vid motståndarens sida som gör denne så mäktig och mig själv så ynkligt liten. I sådana stunder tänker jag: det där oljebelätet är utan själ, utan ångest. Någon makt kan det inte ge i sig själv. Maskinen är likgiltig inför skeendet och i min självvållade tvekamp med ägarmänniskan kommer den att stå som dum åskådare utan att begripa att striden gäller dess eget öde. Och om en ägare själv är för fin att lorta sina blåådriga händer kan han inte hålla maskineriet i rörelse.

En maskin som står stilla kan inte ge någon makt.

Men avståndet mellan oss kämpande parter är så skrämmande stort att det driver bort all tillfällig optimism. Mellan oss finns en öken av tomrum om vilket jag ingenting vet.

För resten vet jag nog en del om detta ökenområde: där finns allt vad jag själv bär inom mig av skräck och revoltlusta inkapslat i tusentals individer; jag själv är en liten nummeratom i detta vakuumhav. Men längre vet jag inte. Om mitt exempel ska utlösa sympati eller förbannelse står skrivet i framtidens kalla stjärnor.

Det hela är ett vidunderligt experiment.

Jag är säkert den förste i samhället som prövat en sådan individuell revolution. Kanske är jag den förste i hela landet. Jag har tänkt på detta och känt en hisnande viktighet inför det historiska värdet. Det är möjligt att andra har försökt sig på detsamma men misslyckats.

Knappast har de gett sig i kast med uppgiften så medvetet som jag.

Jag ska trotsa fabriken. Gränslöst ska jag revoltera mot fabrikens rätt att äga min kropp. En vecka ska tvekampen vara — om jag orkar så länge.

Sju syndfulla skapelsedagar ska jag lura ifrån det mäktiga bolaget. Det blir ingen ekonomisk förlust för fabriken för jag är en medelmåtta och så slipper den betala mig lön. Bolagets förlust ligger i prestigen och där ligger också min vinstchans. Orkar jag genomföra mitt experiment vet ingen hur verkan kan bli. Det är ungefär som att pillra med atomsprängning. Kanske är jag elektronen i ett kollektivt sammanhang och då kan min avvikelse från traditionsbanan leda till eruptioner av oanade dimensioner.

Under dessa korta dagar ska jag skapa mig ett egenliv som människa. Också om verkningarna uteblir räcker kanske människotiden till att timra en barriär stark nog att stänga ute vansinnet fram till den tid jag blir helt arbetsoduglig och pensionerad. Då är i alla fall något vunnet.

Att vara människa blir någonting unikt för min del. Det låter nästan skrattretande och när jag vaknar om morgnarna har jag en känsla av hela planens infernaliska idioti.

Nu har jag ändock fattat mitt oryggliga beslut.

För i dag ska jag skjuta undan alla obehagliga slavförnimmelser. Jag har doktorns namn på att jag är sjuk och så är det ju min lediga dag; en sjuk människa bör ha rätt till fred på en helgdag.

Den första skapelseuppgiften är att komma till klarhet med mig själv. Den är så egoistiskt angelägen att en helgdag bör passa för uppgiften. En ledig dag har man ju också råd att misslyckas. Och det blir nog svårt att reda ut självproblemets sammanhang.

Frågan är vad jag vill och hur jag vill det. Att jag vill vara fri är utan vidare klart, men samtidigt begriper jag ju att ohämmad frihet är omöjlig. Det är inte säkert att jag orkar bära ens den möjliga friheten.

Så är det självskulden. I vilken mån har jag själv skapat min situation? På den första frågan vågar jag inte svara än. Det får bero till slutet av veckan när jag blir mer frihetsvan. Just nu är jag rädd för avslöjanden; rädd för att hitta en naken kverulant bakom allt det jag poetiskt kallar frihetslängtan. En fridag bör man inte plåga sönder sig i onödan.

När det gäller skuldkontot vågar jag mig på en analys. Jag tillhör ett kollektiv av så strängt traditionsbundna varelser att det knappast finns något individuellt ansvar längre. Fast detta förklarar bara den ena sidan av mitt liv. Den väldresserade arbetsslavens attityd. Den andra — den revolterande eller kverulerande — måste jag stå alldeles ensam för. Där bär jag förbannelsebördan och det kan jag inte förklara. Men kanske läkarna kan det. Riktiga läkare som inte regleras med tömmar från fabrikskontoren.

Det finns nog en orsak bakom min egenskuld.

Min barndoms minnestid står i ett ljumt, otrevligt skimmer. Jag svalt aldrig och fick sällan stryk. I stället var jag ett underbarn och det är inte den sämsta plåga ett barn kan råka ut för. Jag var begåvad och blev undervärldens lilla kelgris. Min far var revolutionär och min mor hade starka sympatier för frälsningsarmén. Båda hade de fått för sig att jag var sångbegåvad, och en viss rutin i framklappat skrikande fick jag väl också med tiden. Jag var så innerligt trött på den ofrivilliga offentligheten. Andra barn förde ett härligt liv. Tvättade sig sällan, svor och levde rövare på barns vis. Men jag hade högre uppgifter. Från leken rycktes jag av mor till frälsningsarmén och av far till klubbmötena. Mitt första framträdande skedde när jag på mors arm sjöng en hallelujasång på ett frälsningsmöte. Längre fram blev jag ett bra dragplåster. Fast det slutade i fullständig katastrof.

Far och mor hade så olika religion och det blev dåligt med hemfriden. Det kändes renhårigare när jag fick följa med far till klubbmötena och solosjunga Internationalen. Det var inte så noga med etiketten där. Lite snor under näsan eller ett par trasiga byxor gjorde ingenting där arbetare samlades. På frälsningsarmén måste man vara en rentvättad guds ängel. Min popularitet var i ständigt stigande och det gick så långt att de två hemmareligionerna kompromissade. Mor kunde inte låta bli att trotsa djävulen och för min skull följa med till de syndiga socialisternas möten och höra mig gallhojta de hårda kamporden. Och det hände inte sällan att far gick till hallélujamötena för min skull.

Det blev ett förskräckligt rännande hit och dit och en undantagsställning som var rena tortyren. Gjorde jag något rackartyg blev det nästan landssorg. Skammen stod tät kring far och mor. Kunde jag inte svara på en fråga i skolan så spreds den förskräckliga nyheten över hela samhället. Högfärden över byns underbarn, blandades med skräcken för att jag inte skulle hålla måttet. Man fordrade allt av en vanlig unge och det gick naturligtvis galet i längden.

Jag hämnades på mor en gång när hon ryckte mig från lekvärlden. Som vanligt skulle jag sjunga i frälsningsarmén och mor hade egenhändigt gjort en liten näpen text med lokalt innehåll. Det var en smula revybetonat fast gudsnådeligt ändå och frälsningsarmén hade textat mitt namn på sina rödflammiga affischer. Fullt med folk var där som alla väntade på underbarnets entré. Mor var alldeles röd i ansiktet av stolthet över mig och nervositet inför sin egen författardebut. Från estraden såg jag far skuldmedvetet smyga in genom dörren och halvgömma sig i kaminhörnet.

Det var nog fars närvaro som avgjorde saken. Fast kanske var jag redan då så pass elak alldeles av mig själv.

Jag sjöng inte mors med så stor möda och ovan inspiration hopknåpade visa utan Internationalens andra vers:

I höjden räddarn vi ej hälsa,

ej gudar, furstar stå oss bi.

Nej, själva vilja vi oss frälsa

och samfälld skall vår räddning bli.

Längre hann jag inte och det räckte en god bit. Det blev den perfekta skandalen. Far räddade mig undan de stickande blickarna som ville tränga in i min fördärvade barnasjäl. Han var nog innerst inne stolt över min opassande revolution, men respekten för mor gjorde att jag i alla fall fick ett par örfilar för denna min sista sång.

Mor tog det hårt för min och debutens skull och själv blev jag förstås ledsen efteråt. Det blir ju alla ungar.

Spektaklet i frälsningsarmén delade samhället i två hälfter. En hatande och en beskyddande. Den beskyddande gruppen med klubbmedlemmarna i spetsen ville i mig se embryot till en frälsningsgestalt med alla de egenskaper en sådan måste äga. Den hatande gruppen bestod helt naturligt främst av frälsningsarmén och jag tror att de än i dag — de som lever och minns händelsen — i min ringa person