Den framgångsrike joddlaren

By Jan Håkansson

Det är inte lätt att vara hypokondriker. Faktiskt så är det mycket svårare än att vara sjuk på riktigt! Detta och mycket mer behandlar Jan Håkansson i denna underhållande kåserisamling från det glada 80-talet. Läsaren får bl.a. veta hur man på bästa sätt rymmer ifrån långvården och hur man allra listigast får en kopieringsmaskin att förflytta sig uppför trappen. Och hamnar du någon gång i tvist med Skattemyndigheten, ja, då behöver du bara gå i joddlarens fotspår för att få rätten på din sida! Visst låter det spännande? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 27, 2021
• ISBN: 9788726870053

Book preview

På rymmen från långvården

1

Någon har sagt att man skall vara frisk för att stå ut med att ligga på sjukhus. Jag vågar påstå motsatsen efter att ha legat en vecka på långvården.

Det hela började med att jag i mina händer fick ett romankorrektur av det förskräckligaste slag. Boken var skriven av en sjuksköterska som arbetat ett antal år inom sjukvården och läsningen gjorde mig så deprimerad att jag var svårt medtagen när jag äntligen lade ifrån mig korrekturbunten. Det var en kavalkad av mänskligt elände: bölder, tumörer, fjärde gradens brännskador, hjärtstillestånd, kallbrand m m. Jag vill minnas att endast en av hennes patienter överlevde – han lämnade svårt haltande sjukhuset efter att ha tillfrisknat från en livshotande hjärnblödning.

Redan samma dag som jag återlämnat korrekturet greps jag av yrsel och overklighetskänslor och förstod då att min sista stund var kommen. För att inte oroa familjen beslöt jag emellertid att behålla min insikt för mig själv, något som är ytterligt svårt för en så utåtriktad person som jag.

Allt hade kanske ändå gått bra om vi inte fått besök av en god vän som arbetar på ett långvårdssjukhus. Denne man har tagit sitt kall på allvar och har som arbetshypotes att alla människor är sjuka; han misstror dem som påstår sig vara friska och bearbetar dem med en missionärs iver tills de inser sitt misstag. Då och då dyker han upp i vårt hem som en handelsresande i krämpor, plockar fram sin blodtrycksmanschett, tvingar mig att lägga mig raklång på soffan och pumpar kraftfullt tills min arm känns avsnörd från den övriga delen av kroppen. Efter en stunds lyssnande i stetoskopet under vilken jag oroligt betraktar hans minspel sliter han bygeln ur öronen och utbrister triumferande:

– Aha, ett riktigt infarkttryck!

Jag drar då en suck av lättnad, ty min vän läkaren och jag vet att jag levt många år med högt blodtryck. Jag är nöjd med detta förhållande eftersom det ger krydda åt tillvaron i form av återkommande temperamentsfulla utbrott och min vän är också nöjd eftersom en total symtomfrihet hos mig skulle få honom att tro att han vore en dålig läkare.

Det var denne man som – efter att ha känt vittringen av sjukdom och elände – uppsökte mig just den känsliga dag då jag drabbats av yrsel och overklighetskänslor. Han tvingade ner mig på soffan och lät mig undergå den vanliga proceduren. Efter att ha pumpat och släppt ur luften ett par gånger betraktade han mig med ett förbryllat ansiktsuttryck.

– Hur känner du dig? sa han med ett obehagligt medkännande tonfall. Yrsel? Känslor av overklighet?

Hans vanliga munterhet var som bortblåst och jag förstod att något alarmerande hänt.

– Jag har känt mig yr hela dagen, viskade jag.

– Jag förstår det, sa han allvarligt. Ditt tryck är katastrofalt lågt. Du måste in på sjukhus!

– Sjukhus? sa jag förfärat. Är det så allvarligt?

– Man vet aldrig, svarade han gåtfullt. Ibland kan det gå fort, ibland kan det dröja länge. Jag ordnar en plats åt dig hos oss så att jag kan ha dig under observation.

– Men det är ju ett långvårdssjukhus, protesterade jag. Menar du att jag ska in på långvården?

– Man vet aldrig hur länge det dröjer, upprepade han. Infinn dig i morgon förmiddag, senast klockan elva, så blir du inskriven.

Jag tillbringade resten av eftermiddagen med att packa ner det allra nödvändigaste i min resväska. Som tur är har den utfällbara hjul, annars skulle jag inte ha orkat frakta den till den taxi som jag förbeställt. Jag har legat på sjukhus tidigare så jag vet vad man behöver: ett par pyjamas (sjukhusens nattskjortor är så generande korta), en morgonrock, tofflor, en ficklampa (ifall strömmen skulle gå), tandborste, tandkräm, rakapparat, böcker, medicinväska (man vet aldrig om sjukhuset har just ens egna favoritmärken), en reseskrivmaskin, postgiroblanketter och -kuvert (för månadsinbetalningar), influtna räkningar, preliminärskattesedel, familjealbum och mycket annat.

När min hustru anlände hem från arbetet fann hon mig sittande på locket till resväskan i färd med att försöka knäppa igen låsen. Hon betraktade mig förvånat.

– Ska du ut och resa? frågade hon.

Jag nickade.

– Vart då? undrade hon.

– Det vet man aldrig, sa jag. Det kan bli en mycket, mycket lång resa, tillade jag ödesmättat.

– Vad är det här för dumheter? utbrast hon. Antingen vet du vart du ska eller också ska du inte resa alls!

– Jag ska till långvården, sa jag. Läggas in.

Jag redogjorde så dramatiskt som möjligt för mina symtom och hur vår vän i sista minuten räddat mitt liv genom att bereda en plats för mig på sitt sjukhus.

Till min förargelse brast min hustru i skratt.

– Herregud, har Torsten varit här igen och skrämt upp dig? Du vet ju hur han är: han skrämmer vettet ur folk. Du minns väl när han ställde diagnosen brusten blindtarm på min moster? Hon kom i ambulans till Karolinska sjukhuset tillsammans med sin advokat som hon hade larmat i hopp om att han skulle hinna ordna hennes testamente innan hon dog. Det visade sig vara vanlig kolik som hon fått därför att hon ätit för många julnötter. Hon var tillbaka efter en timme.

– Det här är inte någon banal åkomma, sa jag värdigt. Ett hastigt blodtrycksfall är någonting mycket alarmerande, det vet jag för jag har slagit upp det i läkarboken. Jag har både yrsel och overklighetskänslor.

– Din känsla för det som är overkligt är ingenting nytt, sa min hustru hjärtlöst. Vill du vila upp dig några dagar på landstingets bekostnad så ska jag inte hindra dig. Men vad ska jag säga till folk som frågar efter dig? Att du ligger på långvården?

Jag besvarade frågan med isande tystnad.

På sjukhuset mottogs jag mycket vänligt och erbjöds till och med en rullstol med förare, något som jag emellertid avvisade med motiveringen att jag säkert skulle klara mig själv. Dragande min resväska och försedd med inskrivningspapper och en glättad broschyr som presenterade sjukhusets olika förlustelsemöjligheter: hårvård, fotvård, bad, massage, terapi samt – viktigast av allt – de olika mattiderna, försvann jag in i hissen för att infinna mig på den anvisade avdelningen.

När hissen stannade och jag klev ur slog det mig hur mörk och dyster den korridor var som jag begav mig ut i. Endast några få lampor spred ett sparsamt sken och slamrandet från hjulen på resväskan ekade mot de kala väggarna. Ingen människa syntes till.

Plötsligt fick jag syn på en stor, massiv ekdörr som var försedd med en matterad mässingsskylt. Jag läste inskriptionen på den.

DEN EVIGA VILANS KAPELL

stod det.

2

Det finns hissar som inte iakttar de konventionella regler som gäller för dylika transportmedel. Jag minns särskilt en som befordrade folk upp till och ner från ett förlags lokaler i Gamla Stan. Det var en mycket sympatisk hiss, ty när besökaren efter att ha dröjt sig kvar ända till lunchtid och förlagsredaktören hungrig och förtvivlad föste honom in i hissen och själv följde med för att se till att besökaren kom ordentligt ut på gatan (hissen var känd för sin nyckfullhet) beslöt sig hissen för att spela sin herre ett spratt. Den gled behändigt förbi entréplanet och sänkte sig ner i källaren där stadens bästa lunchkrog befinner sig. Besökaren tumlade då glad och lycklig ut i lokalen, prisande sin värd som krampaktigt knipande om sitt plastkort motsträvigt följde i hans kölvatten, inseende att slaget var förlorat.

Den hiss jag nu råkat ut för hade en mer makaber fantasi. Den hade satt av mig vid sjukhuskapellet och vägrade sedan att låta rubba sig varför jag fick släpa ner den tunga väskan ett par trappor. Jag anlände till min avdelning mer yr och kallsvettig än någonsin.

– Vi har tyvärr ingen säng ledig på salarna, sa den sjuksköterska som tog hand om mig, men du kan få ligga här så länge.

Hon sköt upp dörren till ett litet rum som dominerades av en sovmaskin med en myckenhet förkromade rör och spakar.

– Du får vara beredd att lämna rummet när som helst, sa hon. Ifall det kommer in ett akutfall. Du kan hänga in dina kläder i skåpet här så länge.

Sedan försvann hon och överlämnade mig åt att på egen hand ombesörja min förvandling från civilperson till långvårdsfall.

När jag dragit på mig pyjamasen kröp jag ner i sängen som gav ifrån sig ett prasslande ljud likt en irriterad skallerorm. Jag klev ur och undersökte underlaget. Madrassen var omstoppad med ett jättelikt plastsjok ovanpå vilket lakanet låg. Förmodligen misstänkte man att jag var sängvätare. Funderande över vilka informationer min vän läkaren egentligen lämnat personalen kröp jag åter ner och lade mig.

Efter en stund började livet på långvården synas mig enformigt varför jag beslöt mig för att undersöka sängens mekanik. Jag drog i den av spakarna som fanns närmast inom räckhåll och kastades handlöst framåt varvid jag slog huvudet i fotändans gavel. En bula började långsamt växa fram på min panna. Sängens huvudända stod nu i nittio graders vinkel mot dess övriga del och jag insåg att jag skulle bli tvungen att sova sittande i fortsättningen om jag inte vidtog nödiga motåtgärder. Jag klev ur sängen och hittade den spak som kunde förmodas återställa normalläget och drog kraftfullt i den. Till min fasa såg jag nu hur hela sängen långsamt höjde sig för att till slut stanna strax under taklampan. När jag tittade upp insåg jag att jag inte skulle nå mitt viloläger med mindre än att jag klev upp på en stol och någon sådan fanns inte i det sterila rummet.

I denna min förtvivlade belägenhet öppnades dörren och en svartskäggig man i vit rock klampade in. Han betraktade förvånat först sängen och sedan mig. Därefter räckte han fram handen och presenterade sig.

– Syster Bror, sa han.

De overklighetskänslor jag tidigare besvärats av stegrades nu till ett crescendo och jag såg som i en vision mig själv förvandlad till Alice i Underlandet. Först en säng som jag inte nådde upp till och sedan en syster som samtidigt påstod sig vara en bror, det var sannerligen att fresta verkligheten väl hårt. Jag stirrade på den bisarra sagofigur som stod framför mig och upptäckte då en liten namnskylt på hans bröst. Bror Andersson, sjuksköterska, stod det.

– Besvär med sängen? sa androgynen och började behändigt manipulera med spakarna tills normalläge uppnåtts. Kliv ner i den nu och ligg stilla i fortsättningen. Du får inte vara uppe och röra dig för vi ska mäta trycket i vila varannan timme.

Jag kröp lydigt ner i sängen och androgynen satte sig vid fotändan med en liggare i knät.

– Kan du säga vad du