Den ödesdigra knappen

By Jan Håkansson

"Den ödesdirgra knappen" är en samling fristående humoresker med egendomligt förhållningssätt till vardagliga bestyr. Som i "Att fästa en taklampa", när ett bostadshus närapå sätts i brand vid byte av glödlampa eller "Att brygga sitt eget vin", där eget vin bryggs från baksidans äppelträd och på så sätt undgår statens stränga beskattning. Humoreskerna är korta och snärtiga med gott om kufiskt innehåll.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726869965

Book preview

Att fästa en taklampa

När badrumslampan varit ur funktion i en veckas tid sa Hustrun:

– Du måste göra något åt den. Här står jag i halvskymningen på mornarna och målar röda munnar på kinderna. Jag ser inte ens att borsta tänderna!

– Det är enkelt, sa jag. Man behöver bara byta glödlampa. Jag har dröjt i det längsta med att ingripa för jag ville se om inte en kvinna trots allt skulle kunna klara en så enkel sak!

Hustruns blick tvang mig två steg bakåt.

– Struntprat! sa hon. Jag har skruvat i tre glödlampor och dom har bara blixtrat till och slocknat. Det är något fel på själva lampsockeln. Kanske är det kortslutning.

Fem minuter senare stod jag och balanserade på en barnkammarstol inne i badrummet. Stolen var precis så hög att jag kunde nudda med fingertopparna vid lampan. När jag placerat en tysk-svensk ordbok och en hermodskurs i matematik på stolsitsen kunde jag skruva loss lampgloben.

Hustrun anlände och betraktade kritiskt mitt arrangemang.

– Varför hämtar du inte en köksstol? sa hon. Så att du står stadigare.

– Behövs inte, sa jag och störtade handlöst baklänges i hennes famn med lampgloben tryckt mot mitt bröst.

Jag kravlade mig upp.

– Det var nära ögat, sa jag. Jag hämtar en köksstol. Håll lampgloben under tiden!

Lampsockeln var fastskruvad i taket med två långa, rostiga skruvar. Den första skruven ramlade ner och rullade in under badkaret. Jag lade mig platt på magen och kikade in.

– Det är kolmörkt, sa jag. Hämta en ficklampa!

Hustrun som vet var saker och ting finns hämtade en ficklampa. Hon lade sig på golvet bredvid mig. Jag tände lampan.

– Herregud vad dammigt! Titta där! Där ligger två av mina papiljotter! Och där …

Vi hämtade ett paraply och rakade fram två papiljotter, fem klädnypor, en tvålbit, en tom schampoflaska samt ett antal ullhundar. Skruven var försvunnen.

Den andra skruven föll i centrifugen, mellan cylindern och plåtväggen. Vi vände centrifugen upp och ned och skakade den. Skruven rasslade muntert där inne men vägrade att komma fram. Den trivdes där den var.

– Strunt i den, sa jag. Vi har skruvar nere i källaren.

Lampsockeln var fastmålad i taket. Den gick inte att rubba.

– Hämta ett stämjärn! sa jag.

Hustrun kom tillbaka med en skruvmejsel.

– Stämjärn, sa jag. Inte skruvmejsel.

– Det går lika bra med en skruvmejsel, sa Hustrun fast.

Det gick med en skruvmejsel. Sockeln lossnade och tömde en matsked färgflagor och damm i mina uppåtvända ögon. Samtidigt förenades de två oisolerade sladdstumparna som hängde ned från taket. En präktig blixt flammade upp och hela övervåningen slocknade.

– Jag är blind! skrek jag och tog ett kliv rakt ut i luften. Tvättbunken räddade mitt liv. Jag hamnade mjukt bland solkiga kalsonger, strumpor och undertröjor.

– Se dig för, sa Hustrun hjärtlöst.

Sedan jag sköljt ögonen i handfatet trevade jag mig nerför trappan och bytte säkring i mätartavlan. Huset tändes.

Isoleringen på kablarna var mycket dålig och förvandlades till pulver när jag tog i den.

– Det var tur att jag tog itu med det här, sa jag. Vi hade kunnat brinna inne. Hämta isoleringsband och sax!

Jag isolerade kablarna och beredde mig på att åter fästa dem vid deras hållare. Nu lossnade en av de små skruvar vilkas uppgift är att hålla fast kabeländarna. Den försvann spårlöst. Alla våra efterspaningar var fåfänga.

Husets blodhund Hugo hämtades och fick nosa på skruvmejseln.

– Sök, Hugo! sa vi.

Hunden nosade ointresserat på mejseln, viftade på svansen och gäspade. Sedan fick hon syn på flaskan med hundschampo som stog på badkarskanten och flydde i panik nerför trappan.

– Hon äter vår mat, sa jag dystert, men vägrar att göra sin plikt.

– Kan du inte klistra fast tråden? frågade Hustrun.

Jag såg kallt på henne.

– Du är inte klok, sa jag. Om huset brinner upp och man kommer underfund med att vi limmat fast kabeländan får vi inte ut ett öre på försäkringen!

– Om huset brinner upp så brinner väl klistret upp också, sa Hustrun.

Jag ignorerade hennes anmärkning. Kvinnor är så ohyggligt ologiska.

– Vi måste köpa en ny armatur, sa jag. Den gamla är livsfarlig.

Den nya lampan var rund och svart och vit till färgen. Den liknade en lakritskonfekt.

En gummipropp skulle träs över kablarna som ledde in i lampan och proppas in i ett hål i armaturens botten. För att komma åt att dra in kablarna måste jag skruva loss glödlampshållarna och reflektorn. Två skruvar lossnade samtidigt och vi väntade länge på att höra ljudet när de föll ner på golvet. Allt var tyst.

– Du har dom kanske i håret, föreslog Hustrun. Kamma dig!

Jag klev ner från stolen och kammade mig. Skruvarna föll ner i handfatet.

Med möda lyckades jag trä kablarna genom hålet i gummiproppen. När detta var klart visade det sig att proppen omöjligt kunde trängas in i sitt hål i armaturens botten.

– Strunt i proppen! sa Hustrun.

Jag struntade i proppen och fick igenom kablarna. Nu visade det sig att de grova tvinnade trådarna i kabeländarna inte gick in i hålen där ändarna skulle fästas.

– Vi får kanske skicka efter en elektriker, sa Hustrun.

– Elektriker! fräste jag. Dom kommer att springa här i två veckor och sen får vi en räkning på två tusen kronor. Du vet hur det var förra gången!

Hustrun vände och vred på den nya taklampan.

– Vi kan kanske ha den till kakburk, sa hon. Ljuset från gatlyktan räcker kanske om vi har persiennerna uppdragna.

Nu tvättar vi oss i skenet av den kommunala gatlyktan och har dessutom i skafferiet en modernt designad kakburk med reflektor. Man skall aldrig anlita en elektriker när man kan göra saker och ting bättre och billigare själv.

Att brygga sitt eget vin

I dag tappade jag upp säsongens vin på flaskor. Det blev trettiotvå stycken. Det skulle egentligen ha blivit trettiofem men man måste ju smaka av och kontrollera att brygden är färdigjäst.

Jag brygger nämligen mitt eget vin vilket är både samhällsfrånvänt och klandervärt eftersom jag på detta sätt undanhåller Staten en mängd skattepengar. Vore jag inte en så asocial samhällsmedborgare som jag är berusade jag mig i stället på Koskenkorva, Renat och annat som är så nyttigt eftersom den skatt Staten lägger på dessa drycker används till alkoholistvård och annat samhällsbefrämjande.

Det hela började för två år sedan. Jag förleddes av en lärarkollega som sedan år tillbaka lever i sus och dus på sherry, tokayer och steinberger, bryggt på krusbär, rabarber och fikon. Han uppmanade mig att inhandla en bok om vinberedning vilket jag också gjorde. Eftersom jag har den dåliga vanan att läsa tidningar och böcker – till och med detektivromaner – baklänges blev min första konfrontation med vinberedning nedstämmande. Längst bak i boken stötte jag nämligen på ett kapitel betitlat Vinsjukdomar. Det var en synnerligen deprimerande läsning. Jag kände mig efteråt som ett sjukt vin. Jag genomgick i nu nämnd ordning Ättiksbildning, Mögelbildning, Råttsmak, Mjölksyrebildning, Finkeljäsning, Smörsyrebildning, Slembildning och Bittersmak och jag undrade vilken av dessa åkommor som slutgiltigt skulle lägga mig i graven. En konsultation av telefonkatalogens yrkesregister gav mig inget hopp. Rubriken Vindoktorer fanns helt enkelt inte. Det enda som återstod ifall jag skulle insjukna var vinbokens egen huskur – svavling!

Eftersom vår trädgård ger äpplen – såvida dessa inte pallas av gruppmedvetna, initiativrika grundskolebarn – hade jag råvaran gratis. Jag plundrade våra träd på 16,25 kg omogna äpplen och ådrog mig härvid min hustrus misshag eftersom hon påstod sig vilja göra mos av frukten. Hon uppträdde i detta sammanhang överdrivet dramatiskt, tycker jag, och utmålade den misär våra barn skulle uppleva under den stundande vintern då de vid iråkad vitaminbrist skörbjuggiga och eländiga skulle komma att spotta tänder ur sitt svullna tandkött medan jag, patriarikalisk och okänslig, kolkade mitt orätt fångna vin.

Jag förhärdade mig emellertid och sönderdelade mina 16,25 kg äpplen med hjälp av en förskärare och en förpackning Salvekvick. Sedan jag tömt en plastbunke som normalt används att förvara smutskläder i rengjorde jag densamma och hällde i äppelbitarna varpå jag tillsatte kokande vatten samt – när detta svalnat – vinjäst. Mäsken jäste medan Hustrun beklagade sig över att familjens smutskläder blivit hemlösa. Jag slog emellertid dövörat till och snart kom den dag då jag kunde sila mäsken och fylla en damejeanne med densamma. Äppelrenset tömde jag i vår soptunna. Tvättbunken återställdes efter att ha rengjorts.

Familjen började nu uppträda i underkläder som luktade alkohol trots att de tvättats i maskin. Barnens klassföreståndare kopplade på skolkuratorn och vi började få insinuanta telefonsamtal.

Jag fortsatte emellertid att förhärda mig intill den dag då vår soptunna skulle tömmas. Det ringde på dörren redan klockan sju på morgonen och utanför stod en uppbragt miljövårdare eller vad det nu heter på dagens blomsterspråk. Han berättade att han reglementsenligt lyft påsen ur vår tunna men härvid kunnat konstatera att såväl påsens innehåll som dess botten blivit kvar i tunnans närhet. Nu får ni förbanne mig ta rätt på skiten själv! var hans rättframma och råbarkade kommentar.

Vi inspekterade katastrofplatsen och kunde konstatera att han hade rätt. Äppelrenset hade ätit sig igenom soppåsen och låg nu i en hög bredvid tunnan!

Detta hände alltså för två år sedan. I höstas gick jag betydligt listigare tillväga. Jag beslöt mig helt enkelt för att kompostera resterna av min vinberedning.

I ett hörn av trädgården har vi några trälårar i vilka vi vräker löven från de tvenne lönnar som dominerar vår tomt och utarmar vår gräsmatta. I den ena av dessa lårar har vi under sommaren inhyst ett hundratal getingar som utan tanke på familjeplanering och bostadsbidrag levat ett sorglöst liv men höstetid nalkas den sorgliga stund då de med ett knäpp far in i evigheten. (Som vanligt är i både djur- och människovärlden överlever emellertid några enstaka honor och för släktet vidare.)

Nedanför en av dessa lårar tömde jag min kompost. En bedövande doft av alkohol fyllde därvid nejden och en enorm svärm av dödsmärkta getingar störtade sig över den sista glädje här i livet som bjöds dem. Snart raglade de omkring bland äppelbitarna i sina randiga pyjamas och pratade antagligen en massa strunt medan de oregerligt fäktade med antennerna.

Då ingrep Lagens Arm. Han stod där plötsligt, lutad över staketet, i full ornat. Han pekade med sitt ämbetsfinger på den hög jag åstadkommit.

– Vad har ni där? sa han.

Jag betraktade det myllrande livet framför mina fötter.

– Getingar, sa jag. Vanliga svenska folkgetingar.

– Men under dom, sa Lagens Arm strängt. Vet ni inte att det enligt den nya hälsovårdsordningen är förbjudet att kompostera köksavfall i trädgården? Förresten – han vädrade i luften – det luktar mäsk. Sysslar ni med olovlig beredning av rusdrycker?

Detta var en kritisk situation. Någonstans i mitt undermedvetna dök en bjudande maning upp, någonting i stil med: Given Sträng det Sträng tillhörer och Gudi det Gudi tillhörer! Jag insåg att endast övermänsklig kallblodighet kunde rädda mig ur denna situation.

– Jag har kräkts, sa jag och pekade på högen. Jag åt äpplen, drack en halva Koskenkorva och sen kräktes jag.

Lagens arm vacklade inför detta påstående.

– Men det är minst tio kilo äppelbitar! sa han skakad.

– Sexton kilo drygt. Undra på att jag kräktes. Skörden har varit ovanligt riklig i år, sa jag anspråkslöst.

Lagens Arm avlägsnade sig med ett förbryllat ansiktsuttryck. Han försvann in på polisens