Tigerkycklingen

By Jan Håkansson

Den ena armen hängde slappt ned mot golvet, fingrarna var hårda och styva. Hennes ögon var vidöppna och stirrade mot taket. Erik förstod att tiden var knapp och arbetet behövde ske tyst. När han tyst låste dörren bakom sig med kroppen nerpackad i en väska hoppas han att han har gått osedd..."Tigerkycklingen" är en isande, men också humoristisk, spänningsroman i skolväsendets korridorer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726869972

Book preview

polisbefäl.

1

Jag smög mig försiktigt uppför trapporna. Hela byggnaden låg i mörker, det hade jag konstaterat innan jag låste upp ytterdörren.

Ytterdörren! Jag stelnade till, beredd att rusa tillbaka, men det var för sent. En fruktansvärd smäll hördes som ekade genom de långa korridorerna. Jag svor tyst för mig själv. Den förbannade dörren hade en automatisk stängare som någon nitisk vaktmästare spänt för hårt, och nu hade den smällt igen så att rutorna skallrade! Jag stod orörlig ett par minuter och lyssnade ut i mörkret. Allt var stilla. Långsamt fortsatte jag uppför trapporna men stannade då och då för att lyssna.

När jag kommit till den översta korridoren smög jag mig fram utmed väggen. Ett likblekt sken från gatlyktorna silade in genom fönstrens persienner. Fjärde dörren från vänster! Jag hade nyckeln beredd. Den gled ljudlöst in i låset. Jag vred om handtaget och dörren öppnades. Rummet luktade bonvax och golvrengöringsmedel. På väg mot det inre rummet stötte jag till en stol. Hela rummet exploderade av ljudet från kollisionen. Magen stelnade på mig och nackhåren reste sig. Förbannade klumpighet!

När tystnaden börjat ringa i öronen på mig fortsatte jag in i det mindre rummet. Två tjocka gardiner var fördragna och släppte in sparsamt med ljus. Jag stannade ett ögonblick för att vänja ögonen vid mörkret.

Hon låg kvar i samma ställning som tidigare. Det ljuslockiga huvudet som vilade mot kudden på dyschan befann sig i en groteskt onaturlig vinkel i förhållande till den övriga kroppen. Den ena armen hängde slappt ned mot golvet, fingrarna var hårda och styva. Ögonen var vidöppna och stirrade stelt upp mot taket. Jag betraktade henne en stund innan jag grep mig verket an.

Väskan som stod i ett hörn av rummet var stor nog att rymma kroppen om man först avlägsnade huvudet. Men hon måste ändå pressas ihop som en fällkniv för att få rum. Jag arbetade tyst och effektivt och kunde till slut klämma igen väskans lock. Jag satte mig en stund på dyschan och torkade svetten ur pannan innan jag grep väskhandtaget och smög mig tillbaka samma väg som jag kommit. Denna gång satte jag nyckeln i ytterdörrens lås och lät den försiktigt glida igen. Den kalla januariluften kändes vederkvickande att dra in i lungorna efter den stillastående, kvalmiga luften där inne i byggnaden. Jag fortsatte, kånkande den tunga väskan och glad att ingen sett mig.

2

Den stora hallen genljöd av hammarslag och röster. Order delades ut till höger och vänster, svordomar haglade över de försumliga samt i största allmänhet, eftersom somliga anser sig kunna arbeta effektivare om de får svära över sitt arbete.

Vid en stor vinkelställd skärm stod kriminalinspektör Mikael Björn i skjortärmarna med sitt blida ansikte lagt i bekymrade veck. I handen höll han ett draperi och han tittade hjälplöst upp mot det höga taket som om han hoppats få hjälp från en högre makt med att fästa sitt draperi i tomma luften. Med sina barnsligt runda blå ögon, sitt rödblonda helskägg och sin toviga kalufs liknade han mer en from helbrägdagörare än en polis. Detta intryck förstärktes också av att han trots sitt iråkade bryderi inte lät en svordom passera sina körsbärsläppar.

Jag gick fram till honom och satte ner väskan.

– Herr inspektör, sa jag. Jag har ett gräsligt brott att bekänna. Se här!

Jag öppnade locket till väskan och lyfte triumferande upp det gyllenblonda kvinnohuvudet.

– Resten av liket kan du plocka fram själv.

Inspektören strålade.

– Fantastiskt, sa han. Var har du hittat henne? Är du säker på att hon inte läcker? Vi måste klä på henne genast och kolla att hon håller tätt!

– Hon låg i hemvårdsrummet uppe i skolan. Jag såg henne där för några dar sen och hon låg gudskelov kvar. Det var ingen som såg att jag tog henne och det blir nog ett jäkla liv om dom saknar henne. Men det fanns ju ingen att fråga så här på söndagen så jag tog risken. Jag tror inte att ungarna ska öva mun-mot-mun förrän om några veckor och då är utställningen över.

Inspektören kastade en blid blick på mig.

– Jag tar själv ansvaret, sa han pompöst. Men nu sätter vi ihop henne och pumpar upp henne!

Vi arbetade fem minuter under tystnad och tog sedan samtidigt några steg bakåt för att betrakta vårt verk. Det var ett perfekt lik. Hon låg nu framstupa på en trasmatta som en gång vävts av min mor och hon var iklädd inspektör Björns mörkblå konfirmationskostym. På fötterna hade hon ett par utgångna poliskängor från den tid inspektören var fotpatrullerande konstapel och huvudet var täckt av en blågrå peruk med levrat blod i nacken. Hon var inte längre en hon utan spelade rollen av ihjälslagen sextioårig innehavare av tobaksaffär.

– Hon ser ut att hålla luften, sa inspektör Björn belåtet efter en stund av iakttagande. Hans skarpa polisöga hade inte upptäckt något av den tendens att vilja övergå till flundrestadiet som var så utmärkande för den mun-mot-mun-docka vi tidigare fått låna av brandkåren.

Polisen i vår lilla stad skulle ha en good-willutställning i sporthallen. Man hade börjat märka – bland annat i tidningsspalterna – en tilltagande ovilja mot stadens poliskår sedan raggare och annat löst folk på kvällarna tagit över kontrollen av Drottninggatan. Olika ligor bekämpade varandra med blodvite som följd, och för att få litet omväxling kastade man oförvitliga medborgare rakt genom varuhusens skyltfönster, vilket förstörde både rutor, skyltning och de stackars offrens utseende. Nu beskyllde man stadens poliskår för att inte våga ta itu med gangsterväldet och polismästaren hade i samråd med det högre polisbefälet beslutat ordna en utställning där man hade för avsikt att demonstrera polisens resurser och kanske därmed också skrämma en och annan presumtiv gangster.

Till min förvåning blev jag uppringd av en kommissarie som erinrade mig om att jag några år tidigare utgivit en deckarroman och undrade om jag ville vara vänlig att hjälpa polisen genom att konstruera en liten kriminalgåta till deras utställning. Det kunde ju bli litet PR för min egen del också, tyckte han. Allmänheten skulle få försöka gissa vem mördaren var och ett litet bokpris skulle delas ut till den som lämnat in den först öppnade rätta lösningen.

Jag kände mig hedrad av uppdraget och efter en vecka hade jag manuset färdigt. En tobakshandlare hade hittats mördad på kontoret innanför sin lilla butik och tre personer var starkt misstänkta. Lösningen på gåtan var att glasbitarna från det sönderslagna kontorsfönstret huvudsakligen befann sig inne i rummet, varför endast en av de tre kunde vara skyldig, eftersom den version han gav av händelseförloppet var lögnaktig.

Jag lämnade manuset till polismästaren och ut tryckte samtidigt en förhoppning om att det inte skulle vara alltför lätt att avslöja mördaren. Meningen var ju att även små barn skulle ha en chans att delta i tävlingen. Jag fick beskedet att problemet visserligen var i enklaste laget men att polisen var mycket angelägen om att engagera även ungdomen i utställningen och att det med tanke på skolans nuvarande oförmåga att utveckla barnen till logiskt tänkande varelser bara var bra att gåtan var så okomplicerad. Manuset vandrade därefter ner genom de olika graderna av polisbefäl tills jag en dag kallades till kriminalinspektör Mikael Björn, Mickel kallad, som satt i sitt tjänsterum och slet sitt rödblonda hår, lutad över min deckargåta.

– Jag har fått i uppdrag att ta reda på vem mördaren är, sa han. Ingen vill erkänna det, men både polismästaren och alla kommissarierna har gått bet på det. I går eftermiddag fick jag det här manuset inslängt på mitt skrivbord med uppdrag att avslöja mördaren. Hela kårens prestige står på spel och nu går jag bakom ryggen på dom och frågar rent ut: Vem var den skyldige? Jag riskerar att bli omplacerad om jag inte listar ut det åt dom.

Så började det hela, och inspektör Björn fick äran att i samråd med mig bygga upp brottsplatsen. Jag lärde känna honom som en mycket ovanlig polisman – redan efter en veckas bekantskap tillstod han blygt att han brukade skriva poesi hemma i sin ensamhet.

Vi snickrade skärmar som skulle föreställa kontorets väggar, skaffade gräsliga, snusbruna tapeter som skulle ge lokalfärg och möblerade brottsplat sen med gamla kasserade polismöbler.

Liket gav oss stora problem. Brandkåren lånade oss sin mun-mot-mundocka som pumpades upp men var platt som en pannkaka redan efter några timmar. När jag anlände till utställningshallen såg jag till min fasa liket ligga framstupa på sin trasmatta och andas häftigt. Bakom en skärm stod Mikael Björn och trampade förtvivlat en fotpump. Efter en stund resignerade han och kom fram.

– Vi kan inte ha ett lik som andas, konstaterade han dystert. Jag har försökt att laga henne men hon läcker i alla fall. Tusan vet vad brandgubbarna har haft för sig med henne.

Vi slog oss ner och funderade ända tills jag fick idén med skolans docka. Jag tjänstgjorde i Birkaskolan bredvid sporthallen och erinrade mig att jag nyligen sett dockan i hemvårdsrummet.

Problemet med peruken visade sig vara värre. Några dagar tidigare hade jag emellertid varit hos min frisör och klippt mig och detta gav mig idén att kliva in i frisersalongen och fråga den förvånade innehavaren om han möjligen kunde låna mig en herrperuk. Han stirrade bestört på min kalufs och frågade:

– Klippte jag för mycket i torsdags?

Jag förklarade mitt dilemma och han rynkade fundersamt på pannan.

– Vi har ingen herrperuk som är grå, sa han, men på damsalongen har vi en kortklippt blågrå damperuk.

Jag fick låna den mot löfte att återställa den i oskadat skick efter utställningen. Allt hade nog gått bra om inte inspektör Olle Nord i ivrigt tjänstenit gått och hällt en flaska tomatketchup över det stackars likets huvud. Resultatet blev att både peruken och min mors trasmatta blev förstörda. Visserligen åstadkom ketchupen en smaskigt realistisk effekt men peruken kostade 250 kronor, en summa som ingen av oss hade råd att betala.

Till slut beslöts att inspektör Nord efter utställningen skulle iföra sig peruken, gå in i någon av stadens frisérsalonger och beställa schamponering. Straffet var visserligen tilltaget i överkant men vi ansåg detta var perukens enda chans. En sakkunnig behandling skulle kunna rädda den.

Vår lilla mordhörna kompletterades med en Rikspolisstyrelsens vandringsutställning som bestod av en mängd skärmar med bilder som visade polisens olika aktiviteter. På en skärm ringde en klocka melankoliskt med jämna intervaller, och ovanför klockan stod texten: VARJE GÅNG DENNA KLOCKA RINGER BEGÅS I VÅRT LAND ETT BROTT. Det blev en aning nervöst att arbeta under detta ständiga plingande, endast de närvarande poliserna visade sig totalt oberörda. En motorcykel med radioutrustning installerades på en platta i ett hörn och samlade ett otal kvällspigga småglin som fingrade på apparaturen och måste köras bort med jämna mellanrum. En vägg pryddes av barnteckningar visande poliser i olika hjältemodiga situationer. Detta var resultatet av en tävling som lockat konstnärer från mellanstadiet i stadens skolor.

När vår brottsplats var färdigmonterad och liket visade sig kunde hålla andan tog vi itu med att på en skärm anslå fakta i målet som skulle ge allmänheten ledtrådar. Småglinas intresse överflyttades nu från motorcykeln till mordgåtan och arbetet gick betydligt trögare eftersom vi blev tvungna att se oss för så att vi inte trampade ner något gli i marmorgolvet. Till min förargelse utbrast en liten tandlös sjuåring redan efter ett par minuter:

– Nordlund måste vara mördaren! Han ljög, för glassplittret ligger ju inne i rummet. Det är Nordlund som är mördaren!

Jag föste undan gliet och sa sammanbitet:

– Utställningen börjar först i morgon förmiddag och då är du välkommen hit med dina idéer. Nu ska du gå hem och lägga dig!

– Är det inte Nordlund då? pep gliet. Det måste vara han. Han …

– Ut! vrålade jag och ett tiotal poliser vände lika många förvånade ansikten mot mig.

– Ut! väste jag och föste den protesterande sjuåringen framför mig. Det är sent. Du ska hem och sova nu. Sova!

Jag välsignade i mitt stilla sinne mitt ungkarlsstånd som avhållit mig från att producera äckliga små barn. Mikael Björn, som läst mina tankar som fan läser bibeln, log mot mig.

– Småungar är ganska rara, sa han. Man skulle vara gift och ha några. Men det blir väl tid för det med. Nu slår vi igen butiken för i kväll. I morgon är den stora dagen. Länspolischefen, stockholmspolisens musikkår och så lunch hemma hos dig. Glöm inte det!

Jag lovade att inte glömma och vi skildes åt för att gå hem, var och en till sig.

3

Vår studierektor var en strängt blickande man över vars sammanpressade läppar ett leende sällan letade sig. Han utgjorde skolstyrelsens djärvaste satsning mot stadens ungdomsproblem sedan det uppdagats att Drottninggatans besvärliga klientel i stor utsträckning rekryterades från Birkaskolan. Efter tre års utbildning på högstadiet i konsten att få auktoriteter på knä var våra elever mogna att ta över kontrollen av Drottninggatan med omnejd, sedan de lierat sig med veteraner på området. Stadens poliser koncentrerade sig nu på de fredliga och lätthanterliga medborgare som gjort sig skyldiga till felparkering, medan man blundade för de raggarbilar som parkerade tre i bredd på gatan medan passagerarna drack starköl och kastade tomburkar på förbipasserande fotgängare.

Ett nytt djärvt grepp i syfte att nå roten till det onda gjordes alltså av skolstyrelsen när man bland de sökande till studierektorstjänsten valde en före detta FN-kämpe