Med annorlunda ögon

By Helena Sigander

När polisen anländer till lägenheten i Stockholm möts de av en död journalist och en naken kvinna i chock. Den nyblivna änkan Agnes förs till psyket och rättsläkarna fastslår snart att hennes make Christians död orsakades av en hjärtattack. Men kort därpå inser polisen att det är något med det till synes avklarade fallet som inte stämmer. De får reda på att någon letar efter Agnes, någon som är ute efter information som Christian hade och polisen tvingas återuppta fallet. Var Christians död verkligen bara en olycklig slump? Och vad är det för information som försätter Agnes i livsfara?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 29, 2021
• ISBN: 9788726877045

Book preview

1

– Han … Hjälp mig!

Kvinnorösten kom och försvann som om mobilen pendlade i luften.

– Var ringer du ifrån? frågade polisintendent Maria Louisa Magnusson som svarat i telefonen för att ingen annan på expeditionen gjorde det.

– Det bara hände …

– Vad heter du? drev Magnusson på.

– Agnes …

Efternamnet gick inte att uppfatta. Inget av mumlet som följde.

– Hallå, vänta lite nu, sa Magnusson med smalnande ögon. Kan du upprepa det där?

Orden kvävdes.

– Hur är det med dig? sa Magnusson och lutade sig framåt för att höra bättre. Är du ensam?

– Min man … Kvinnan hickade. Min man … andas inte.

Då var det bråttom.

Magnusson lokaliserade sina polisassistenter som båda satt böjda över tangentbord och hade hörsnäckor i öronen.

– Var snäll och tala i luren, sa Magnusson högt, riktat mot poliserna som inte reagerade. Var är du?

– Jag vet inte vad jag ska göra.

– Adressen. Säg den.

– Mitt i frukosten. Han blev konstig. Sitter och stirrar ut genom fönstret. Inget mer.

– Är du ensam där du är? frågade Magnusson i en ansträngt mild ton.

Hon krånglade sig fram mellan borden och stolarna som var överklistrade med plastband, till datorn som polisassistent Prickan Sköld satt framför, och knackade uppfordrande i bordet. Skölds intelligenta ljusblå blick gled upp mot chefen och avläste hennes irriterade tecken i luften. Hon drog av sig hörsnäckan.

Möjligt våld i hemmet, mimade Magnusson. Du och Olle tar det. Men prio ett. Skicka en ambulans till adressen.

– Vi äter frukost, pressade kvinnan i luren fram. Han rör sig inte. Inte på länge.

– Är din man skadad? undrade Magnusson.

– Han sa något. Jag sa, vad då?

– Är du skadad? sa Magnusson.

– Vad då? Det var vad jag sa, mumlade kvinnan.

– Ta reda på adressen, fortsätt prata, sa Magnusson och räckte över mobilen till Sköld. Jag ska på möte med Citypolisen.

Medan Prickan Sköld, med mobilen mot örat, tillsammans med kollegan Olle Stenlöv hastigt gick nerför trapporna till polisbilen som stod på gatan, vitnad av frost, lirkade Sköld ur den skärrade kvinnan gatans namn.

Fleminggatan.

Numret.

Fem trappor.

Portkoden.

Det var inte långt från Kungsholmens närpolisstation. Det tog bara några minuter. Sköld hade fortfarande kvinnan på tråden när hon och Olle rusat fem trappor upp och fann lägenhetsdörren öppen. Tre saker slog dem.

De var inte först på plats.

Doft av nyrostat bröd.

En naken kvinna.

Den nakna kvinna skymtade bakom två påpälsade manliga ambulanssjukskötare som hunnit före poliserna och blockerade dörren.

I stort sett naken, var hon. Ett silvervitt fluffigt nattlinne dolde ingenting.

Yppigt proportionerad i min ålder, trettio ungefär, memorerade Prickan Sköld för sin rapportskrivning senare. En falsk blondin med runda fasta bröst, inte så smal midja, en bred rumpa som står ut och mörkt pubeshår.

Den i stort sett oklädda kvinnan rörde sig som en sömngångare som vaknat på en främmande plats, tittade runt med mobilen ibland mot munnen ibland hängande rakt ned i handen.

– Vad händer här? frågade polisassistent Olle Stenlöv ambulansmännen och visade id fast både han och Sköld hade polisuniform på sig.

Ambulanssjukskötarna hade varit i gång hela natten. Den äldre, med en slingrande orm tatuerad uppför halsen mot ena örat, meddelade tystlåtet att det fanns en död man i lägenheten. De hade försökt hålla kvinnan från honom. Annars hade de inte gjort någonting, gått omkring eller så. Rättsläkaren var på väg.

Han tryckte sig mot hallväggen och lät poliserna passera.

Den yngre, i tjugofemårsåldern, såg ut att ha vaknat ur en svettig slummer. Han drog i sin Region Stockholm-t-shirt under jackan som han öppnat och kvävde en gäspning.

– Vi stannar och avvaktar, väste han i en utandning full av luft. Kvinnan är chockad. Vi vågar inte hänga på henne morgonrock eller filt eller något, innan vi får veta vad rättsläkaren säger om det som hänt. Eller ni, polisen. Om det är hon som gjort processen kort med gubben, ni vet.

Han knep ihop ögonen och öppnade dem. Hastigt tittade han upp och mötte Stenlövs stadiga blick med ett svart mörker i botten på ögonhålorna men vände sedan bort ansiktet utan fler ord.

Olle Stenlöv, som var drygt trettio och hade svårt att inte stirra på kvinnan, insåg att den några år yngre mannen som gnuggade ögonen var slutkörd. Han fick för sig att killen skulle ha gett vad som helst för att avsluta sitt skift, gå hem, hastigt slita av sig kläderna i en hög på golvet, krypa ned i sängen och somna till en serie som inte handlade om döda människor och halvnakna damer som tappat fotfästet.

– Vi tror att hon måste till psyket, förklarade den tatuerade för att stötta sin ambulanskompis. Om rättsläkaren samtycker tar vi med henne på en gång.

Stenlöv och Sköld legitimerade sig för kvinnan. Det gick inte att få kontakt med henne. Hon var fullt upptagen med att viska hukad över mobilen som hon höll i båda händerna i brösthöjd.

– Vill du ha en rostad till? sa jag till honom flera gånger, mumlade hon. Han svarade inte.

– Till köket, sa Prickan Sköld till Olle Stenlöv.

Köket var en rymlig dröm i svagt pastellgröna färger med behållna stuckaturer i taket. Ett fönsterparti längs ena väggen med sex höga rutor tog in en stor del av Fleminggatan. Prickan Sköld associerade till en frodig trädgård fast det var i gråkalla vintern och det satt en orörlig människa vid frukostbordet.

Det var en väl bibehållen man i fyrtioårsåldern med fyrkantig kroppsbyggnad och med välputsade glasögon. Han var död. Fast det inte var polisernas sak att dödförklara var det uppenbart att han inte levde. En död man rör inte en fena. En död varken byter ställning på stolen eller utsöndrar energier som levande omedvetet uppfattar som gott eller ont, lustigt eller påfrestande. En död stelnar i ett främmande universum i en gruvlig sekundsnabb förändring och ger en hissnande avgrundskänsla till levande.

Prickan såg hur Olle naggade på läppen i bländvita tandhugg innan hans blick föll på henne. Han skakade på huvudet. Hon gjorde en grimas, jag vet kompis. Inga döda gubbar för dig.

– Det ser inte ut som om något våldsamt hänt, sa Prickan lågt. Vill du gå ut i hallen är det okej.

– Vi kollar när vi ändå är här, svarade han.

Den döde mannen hade cendréfärgat hår och blå ögon. Han bar en blå bomullsskimrande pyjamas med långa byxben och överdel i skjortmodell som knäpptes framtill med knappar.

Hans uppmärksamhet var riktad mot den silvergrå februarihimlen med blicken fjärrskådande ut genom fönstret. En cigarettfimp satt i äggskalet i hans äggkopp. Kanske hade han stuckit ned fimpen just innan det där inträffade som gjorde att han satt vänd på det där sätter med båda händerna på bordsduken.

Eller så blev det bara på det viset under de sista sekunderna. Han fick något för sig och använde inte askfatet som stod bredvid, tänkte Prickan Sköld och synade kroppen och rummet utan att vidröra någonting.

Inga skottskador, vad hon kunde se. Inga synliga stickskador. Inget blod på skallen eller de synliga delarna av kroppen eller märken av slag. Kaffebryggaren som var påslagen hade två kannor. Den ena med kaffe, den andra med te. Båda ganska fulla. Frukosten var framdukad för två personer. Koppar, assietter, smör, juiceglas med apelsinjuice, var sitt ägg i äggkoppar på hög fot.

Det såg ut som en vanlig frukost.

Smulor på bordsduken. Kladdig smörkniv. Inget onödigt stök i köket som kunde tyda på bråk.

En vanlig frukost. Eller? Bredvid brödrosten låg ett fat med sju rostade skivor. Två hela kannor puttrade med te och kaffe fast det fanns tydliga spår av te i kopparna på bordet.

Nja, vad vet jag? tänkte Sköld och utbytte en blick med Stenlöv som ryckte på axlarna. De kanske är vana vid stadiga frukostar. Ingen av lägenhetsinnehavarna var trådsmal.

Den döde mannen lutade sig på båda underarmarna och händerna som låg med handflatorna nedåt på bordsskivan. Det var därför han inte fallit ned på assietten med två rostade brödskivor med smältglatta ostskivor på.

Rigor mortis hade inträtt. Kroppens energi hade gått till en sista sammandragning av aktin- och myosintrådarna och musklerna hade stelnat i den pose mannen satt. Dödens signifikanta rutmönster i huden var framträdande. Han måste ha varit död tre, fyra timmar. Dragen hade plattats ut och blivit blodlöst spetsiga. De höga kindknotorna framträdde tydligt, en mörk skäggskugga på kinderna, fina rynkor i pannan låg klistrade mot pannbenet, håret morgonrufsigt, inte slätkammat som på pressbilder.

Prickan Sköld kände igen honom.

Hon vände sig till kvinnan som följt efter till köket, svävande, barfota, genant omedveten om sin nakenhet bland de påpälsade inkräktarna.

– Finns ciggisarna här? mumlade hon. Är de slut?

– Har du någon identifikationshandling jag kan titta på? frågade Prickan Sköld henne. Körkort, kanske?

Kvinnan tog stöd på dörrkarmen, kom närmare och tog tag i en stolsrygg, fattade Prickan i armen.

– Jag är ju här, hon pekade på sig själv. Agnes. Fielding.

– Jag menar ID på din man, hans körkort, sa Sköld och blinkade till mot kvinnans ansikte som hon såg tydligt för första gången. Agnes Fielding hade ett blått och ett brunt öga. Hon andades hörbart, in och ut, med en rosslande stockning i bröstet.

– Jag vet inte var han har sin plånbok, harklade hon.

– Kan du hans personnummer? försökte Prickan Sköld och höll fast i hennes överarmar så att de kom ansikte mot ansikte fast på en armlängds avstånd.

Agnes Fielding såg ut att beordra sig själv till koncentration. En nål kunde ha trillat i golvet med en smäll så tyst blev det. Hon fuktade läpparna. Tungspetsen fick med sig en brödsmula ur ena mungipan. Hennes grumliga blick vändes i klart seende och Sköld förvillades av Agnes Fieldings ögon.

– Jo. Jag kan hans personnummer, sa Agnes Fielding.

Prickan Sköld antecknade det. Hon visade numret för den tatuerade sjukskötaren som slog in numret på sin padda.

– Christian Fielding, konstaterade han. Fyrtiotvå år. Det är han.

De hade sett det med en gång. Christian Fielding var grävande journalist. Han gjorde reportage om försvunna talespersoner för organisationer världen över som kämpade för mänskliga rättigheter. Försvunna journalister. Försvunna bloggare. Oppositionsmänniskor och idealister som vägrade tystna i diktaturer. Han hade en skarp penna men hade aldrig sökt rampljuset i media men det hjälpte inte. Sverige var ett litet land. Om någon stack ut hakan veks vederbörande ut på löpet.

Rättsläkare Bolin knackade på dörrfodret och kom in i köket. En man utan ålder, kortvuxen, bredaxlad med en otänd pipa i mungipan. Han hade slutat röka för evigheter sedan. Men hans forntid förde med sig en strimma sunkig röklukt som steg mot taket.

– Polisen här? grimaserade han med höjda ögonbryn. Finns brottsmisstanke?

– Samtalet kom in till stationen, sa Olle Stenlöv neutralt. Vi tog det.

– Då får jag be er samtliga att lämna köket, sa Bolin med blicken fäst på Agnes Fielding som stod som Venus uppstigen ur havets skum i sitt transparenta silkehölje. Någon kan hjälpa till med en badrock, kanske?

Han pekade med pipskaftet på Prickan Sköld. Hon tog Agnes Fielding i armbågen och förde ut henne.

– Lika bra att du klär på dig, hördes Prickans röst innan dörren till sovrummet stängdes om de två kvinnorna.

Polis och ambulanspersonal väntade i ett välstädat vardagsrum utan att sätta sig. Bolin tog tjugo minuter på sig för en första besiktning av kroppen. När han öppnade köksdörren höll han i ett protokoll bestående av ett original och två kopior. Han slog på de hopsatta papperen med en penna där han hade signerat. Vitt, blått, gult, bläddrade han upp sidorna för den äldre sjukskötaren som skulle ta hand om protokollet.

– Då var det klart.

Bolin vände sig till polisman Olle Stenlöv vars mörka hud blev kolsvart i det dunkla vardagsrummet.

– Jag är ganska säker på att det var en massiv hjärtattack. En suck, bara. Sedan stopp. Han hann inte känna någon smärta.

– Inget brott begånget, alltså, sa Stenlöv.

Bolin slog ut med händerna samtidigt som han bet runt pipskaftet.

– Det blir obduktion. Han har oväntat dött i hemmet. Det är lagen.

– Min kollega tar några bilder när vi ändå är här, sa Stenlöv som om det hela var utagerat.

– Jag mejlar en kopia på obduktionsprotokollet till Magnusson, sa Bolin.

– Hur länge har Fielding varit död, tror du? undrade Stenlöv. Klockan är snart elva på förmiddagen.

– Kroppstemperaturen och likstelheten tyder på tre till fyra timmar, sa Bolin och sög på pipan.

– Telefonsamtalet kom för trettio minuter sedan, sa Stenlöv eftertänksamt.

– Det kan dröja innan människor i chock agerar rationellt, sa Bolin.

– Är hon i chock? undrade Stenlöv.

2

Poliskommissarie Björn Brunius i Polisområde Stockholm City var känd som jägaren som lade ned byten hellre än att sitta vid skrivbordet och plita rapporter. Han förlitade sig på sin taktiska klokhet och de jagades hetsiga chansningar. Tänket var precis vad som behövdes i Stockholm. Gängbråken måste ringas in, lösas upp och ledarna gripas.

Brunius brottades dagligen med kravet på en säker och lugn huvudstad med patrullerande poliser som naturligtvis, som alla andra, stannande hemma vid olika symptom som hosta och snuva.

Folkhälsomyndighetens rekommendation att skolutbildningar skulle ske via nätet såg Brunius som ett problem. Unga ligister gick inte i skolan. De invaderade områden och slog sönder skyltfönster, rånade och skrämde varandra och vanliga medborgare. Vädrets makter gynnade dem också med stundtals vårlika vindar. De frös sig inte blå utan vantar, mössa och halsduk, som under andra vintrar med ishavskyla och snöstormar.

Brunius ambition var att stoppa de unga att bli yrkeskriminella. Och när, i en gyllene framtid, det inte fanns unga att rekrytera, skulle han bura in dem som var de verkligt skyldiga. Om möjliga polisstrategier under ungdomsbråken skulle han diskutera med polisintendent Maria Louisa Magnusson på Rydbergs Bar och Matsal.

– Frukostmöten har klara fördelar, hade han sagt till henne i telefon. På ett lugnt ställe där ingen stör. På Rydbergs går i huvudsak konstnärer och författare. De sätter sig längst in. Jag brukar sitta vid fönstret. En bra utkik för en ensam människa.

– Det är kör- och parkeringsförbud på Drottninggatan, sa hon, osäker på sin reaktion för hjärtat hade tagit ett språng. Jag tar förstås bilen.

– Parkera på Norra Latins skolgård. Sätt upp polisskylten. Det är tjänsteärende.

Ordet tjänsteärende hade en lugnande effekt på Maria Louisa Magnusson.

– Norra Latin var en bra idé, sa hon utan att fastna i en stamning.

Tack och lov! Det var ingen dejt.

Maria Louisa Magnusson kom i god tid till restaurangen och tog ett fönsterbord. Hon hann knappt sätta sig förrän hon såg honom komma gående norrifrån på Drottninggatan från Observatorieområdet. Reslig hållning, snabba steg, civilklädd trots att han nästan alltid bar uniform.

Någonstans i bröstkorgen hakade hennes andning upp sig. Hon började torrhosta och dolde munnen bakom en servett. Läppstiftet kladdade ett O på det vita tyget. Hon skyndade sig att vika ihop servetten, lade den på bordet och knäppte händerna ovanpå.

Björn Brunius behövde inte trängas på gågatan. Människor såg till att hålla avstånd utan att för den sakens skull tappa farten. Polismannen kastade granskande blickar omkring sig och, som många stockholmare gjorde, kollade han bakåt vid stenlejonen som gjorts tunga för att kunna stoppa skenande lastbilar.

Han upptäckte henne genom glasfönstret. Hon satte upp en hand. Det var första gången de träffades på krogen för att äta frukost. Allting var första gången. Att han var civilklädd. Att hon droppat ÖgonKlar i ögonen. Att de inte träffades på en polisstation trots att de hade var sin station att tillgå.

Björn Brunius gjorde tummen upp när han stegade in. Hon hade tagit ett bra bord.

– Då sätter vi igång, sa han och pekade på frukostbuffén.

De tog var sin bricka och lastade på en ordentlig frukost.

Kaffet i stora koppar. Han växlade blickar med henne, ska jag ta den korven eller den?

Hon var nöjd över att ha tagit den blå blusen, i valet och kvalet på morgonen. Blått passade till färgen på hennes ögon. Håret som saknade färg fick lyster mot blått.

– Ungdomarna borde inte vara ett problem, sa Magnusson när de slagit sig ned. De sköter skolloven bra på Kungsholmen. Normalt har vi ingen skadegörelse att tala om när de är lediga från skolan.

Brunius tryckte fast en tomatbit, en ostbit och en salamibit på sin gaffel. Han såg att hon såg det och blinkade mot henne.

– City är ett dragplåster för uttråkade ungdomar, påpekade han. Tunnelbanan, pendeltågen och bussarna går hit. Jag klagar inte generellt på de hundratusentals ungdomar som kommer in till Stockholm. Vad jag vill prata med dig om är uppgifter vi fått om planerade aktioner.

– Det låter oroväckande, sa Maria Louisa.

– Det är inte demonstranter jag talar om nu, sa Brunius. Dem kan vi hålla koll på. Särskilt i dessa tider. Arrangörerna får ta så mycket ansvar för hur det ska gå till att de ger upp och det blir inget.

– Vad har du hört då?

– Jo, förstår du, fru Magnusson. Ungdomarna får betalt, enligt min källa. Som legoknektar. Det ska se ut som gängbråk. Jag oroar mig för om det är något annat.

– Vi kommer alltså inte att veta om det är gängbråk eller ren skadegörelse? sa Magnusson. Eller, som du säger, något annat. Svårt att veta någonting innan det har skett.

– Just det, sa Brunius. När vi tar in dem på förhör kommer vi att upptäcka att de är ganska unga. Skolungdom, sjuan, åttan, nian. Under arton. De kommer att blåneka. Sedan vet du vad som händer. Föräldrarna eller socialen hämtar dem direkt.

– Det gäller alltså inte de plikttrogna ungdomarna som sitter hemma och gör läxan på datorn, log Magnusson.

– Nej, inte alls, svarade Brunius. Scenariot är ett betalt upplopp i liten skala. Tillräckligt för att vi ska rycka ut i full mundering. Ägna oss åt förhör, bevissäkring medan fula fiskar simmar lösa och lediga. Det där att vi poliser ska bli utlockade gör mig fundersam. Vi ska ha händerna fulla medan något annat pågår.

Maria Louisa lade ned gaffeln. Hon torkade sig i mungiporna med servetten.

– Det var oroligt här i innerstan för ett tag sedan, funderade hon högt. Du verkade ha fått bukt med det.

Brunius menade att det bara var röken före elden.

– Jag tror att det ligger till så här, fortsatte han. Någon har sett potentialen i ungdomarnas hastigt påkomna ledighet från själva skollokalerna. Ungdomarna söker sig ut på gatan. Där fångas de upp. Frågan är vem som fångar och i vilket syfte.

– När du säger det kommer jag att tänka på Boråssektionen. Kommer du ihåg? I en vanlig folkhögskola utbildades personer som skulle attackera svenska mål. Rent skrämmande, tycker jag.

– Säpo sprängde grupperingen för något år sedan, sa Brunius. Mycket hysch, hysch. Utländska medborgare, mest från öststaterna, gjordes till svenskar. De lärde sig tala med perfekt intonation och röra sig med perfekt svenskt kroppsspråk. Deras bakgrunder var gediget svenska och totalt falska. De spreds över landet. Så kallade sovande enheter tills de behövdes i omstörtande verksamheter. Det kan finnas övervintrade agenter kvar i landet.

Maria Louisa Magnusson hörde att han övervägt många rötter till det onda. Det var Säpos sak att ta hand om hot från utländsk infiltration i samhället. Men Brunius och Peter Lundgren på Säpo var vänner privat.

Hon kastade en blick ut genom fönstret. Över husfasaden mittemot syntes ett stråk av vårvinterhimlen. Den skiftade i blekgrått med svaga strimlor av ljus. Ännu en dag utan flödande sol som hon längtade efter.

– Ungdomar kan dras ihop på ett ögonblick via mobiler lärde vi oss av Göteborgskravallerna, sa hon.

Brunius nickade.

– Jag tror inte det är fråga om samma kvantitet som i Göteborg, sa han. Det ska vara en störande grupp. För oss poliser. Men hanterlig för uppdragsgivaren.

– Hanterlig för personer som iscensätter distraktionen på stan, sa Magnusson tankfullt.

– Ja.

– Har du en aning om måltavlor? undrade Magnusson. Sportevenemang är inte aktuella. Bankrån? Sprängning av en myndighet?

Han knep ihop ögonen som för att pixla en inre grumlig bild, komma igenom ett moln.

– Nej. Han drog väsande efter andan. Ingen aning alls. Det gäller att dra åt snaran vid första bästa misstanke.

Maria Louisa Magnusson lyfte blicken ut mot lokalen. Restaurangen var renoverad sedan sist hon var där. Det murriga var borta. Författarporträtten fanns kvar. Fyllda bokhyllor var uppsatta som lister längs med väggarna, en brokig färgrand av bokryggar i det ljusa.

– Ska ungdomarna få betalt individuellt krävs en del planerande, sa hon. Swisha många tar tid. Dessutom spårar vi Swish lätt.

Han lutade sig fram mot henne. Bara en aning. Inte så att hon kände sig obekväm.

– Jag tycker om att du säger vi, sa han med ett nytt tonfall.

– Brakar något lös har vi samma problem på Kungsholmen som i City, försökte hon säga så neutralt som möjligt. Det är väl därför vi träffas. För att du ska försäkra dig om att vi rycker ut när ni rycker ut.

Han stirrade på henne så länge att hon började le.

– Vill du ha mer kaffe? sa han.

– Ja, tack.

Han var inte borta lång stund. Han placerade de påfyllda kopparna på bordet och satte sig.

– Maria Louisa, började han. Jag ska vara ärlig mot dig. Det här är ett jobbmöte. Jag önskar att det vore något annat.

– Vad vore det då?

Han drog i kavajens ärmar, undvikande hennes blå blick.

– Jag måste tala om för dig att jag har hört det mesta om din rosa soffa, sa han försiktigt.

– Verkligen, sa hon vaksamt. Från vem då?

– Din dotter.

Hon blev överraskad men höll masken.

– Vilken av dem? sa hon.

– Marinda, sa Björn Brunius. Hon som ska bli kriminaltekniker. En smart tjej enligt chefstekniker Sandra Björkman. Jag stötte ihop med dem av en slump i Linköping häromdagen.

– Och av ingen anledning alls började Marinda berätta för dig om mitt möblemang hemma, sa Maria Louisa med höjda ögonbryn. Vad märkligt. Eller var det din kallhamrade intervjuteknik som fick henne att bryta ihop?

Han höll upp händerna som en sköld framför sig.

– Jag förstår att det är alldeles för tidigt för en dejt, sa han medan färgen på de strama kinderna, den höga pannan, den raka näsan djupnade. En kvinna måste få tid att smälta. Det förstår jag mycket väl. Ta inte det här fel nu, Maria Louisa. Vi kan se vad som händer. Vad säger du om det?

3

Polisassistent Prickan Sköld var skeptisk. När hon hade redovisat muntligt vad hon skrivit i Fieldingrapporten drog hon in andan. Med två fingrar på rapporten hindrade hon sin chef Maria Louisa Magnusson att genast arkivera den.

– Änkan betedde sig konstigt, sa Prickan Sköld. Det står inte i rapporten men det var rena rama teatern. Jag måste få säga det.

Maria Louisa Magnusson kastade en blick på polisassistent Olle Stenlöv som ryckte på axlarna.

– Vad var det med henne då? sa Magnusson och vek upp en sida i rapporten och hittade namnet. Agnes Fielding.

– Hon var fullständigt oberörd av att vara naken, sa Sköld. Pladdra i mobilen, röka och rosta bröd gick bra. Inte klä på sig.

– Var hon naken! utbrast Magnusson med ett snett leende. Olle?

Olle Stenlöv skakade på huvudet. Nä, inte precis naken.

– Så oklädd man kan bli, Olle, sa Sköld. Ett genomskinligt tyg. Spindelvävstunt. Jag har funderat på det i flera dagar. Kan chock få en kvinna att strunta i att skyla sig?

Maria Louisa Magnusson slog ut med händerna. Hon var polis. Kanske om hon gjort som hennes salig pappa önskat och läst till läkare hade hon kunnat svara.

– Det var iskallt också i hallen och i vardagsrummet, fortsatte Prickan. Kylan kom från ytterdörren som stått öppen ett bra tag. Men det var kallt i sovrummet också. Hade det varit jag som bott där hade jag haft flanellpyjamas och en morgonrock. Och raggsockor!

Olle Stenlövs svarta ögon blev stora som tefat. Raggsockor?

Prickan Sköld gav sin manlige kollega en smal blick.

– Du tyckte förstås inte det var kallt hos Fieldings, sa hon. Hos den nyblivna änkan. Hon som visade upp sig från alla håll och kanter.

– Jag hämtar kaffe, sa Stenlöv.

Maria Louisa Magnusson ville inte att utryckningen till Fleminggatan skulle ge upphov till ytterligare polisarbete. Rättsläkare Bolin ansåg att mannen hade dött av hjärtattack. Prickans rapport behövde bara ett diarienummer. Och sättas in i en mapp som skulle ställas på en hylla. Samt i digitaliserad form skickas upp i molnet.

– På plats bedömde Olle, du och Bolin att ett brott inte hade begåtts, sa Magnusson med ögonen mot Sköld. Har något nytt framkommit?

– Ingenting, svarade Sköld och ritade med fingret på rapporten.

– Då så, sa Magnusson.

– Mackorna irriterar mig, fortsatte Prickan Sköld. Högar med rostade brödskivor. Hur lång tid tar det för en normalbegåvad person att fatta att frukostkamraten är död? Det är min fråga. Ja. Det var allt.

Sköld sköt rapporten över bordet till sin chef.

– Chock, kan vara svaret, sa Maria Louisa Magnusson beslutsamt. Jag har skummat Bolins obduktionsprotokoll över hennes man, Christian Fielding. Dödsorsak var massiv hjärtattack, skriver han. Det betyder att den avlidne dog på några sekunder. Helt oväntat för änkan.

Prickan Sköld gned fingertopparna mot tinningarna.

– Jo, medgav hon. Det var så klart en chock för henne. Från ett ögonblick till ett annat var maken död.

– Då kanske vi kan lägga din rapport till handlingarna, sa Magnusson under lugg.

– Javisst, sa Prickan Sköld.

– De tog henne till psyket, påminde Olle Stenlöv som kom med tre heta muggar kaffe som brände på fingertopparna.

Han satte ned kopparna på bordet och skakade händerna som om han spillt. Prickan Sköld tittade intresserat på. Olle brukade spilla. Hon påpekade att han som nybliven pappa måste kunna hantera kaffekoppar, vällingflaskor, barnet med alla tillbehör och en bukett rosor.

– På samma gång, Olle, sa hon.

– Så många armar har jag inte, log Olle.

– Extraarmar växer ut på mammor när de blir mammor, fortsatte Prickan. Det är samma med pappor. Du har bara inte hittat dem än.

– Bukett rosor? protesterade han. Var ska jag få den ifrån?

– Den köper du till Jenny, ditt barns mor, varje fredag när du går hem från jobbet med påsarna med det övriga veckohandlandet, förklarade Prickan. Det är då vi andra går på AW på puben.

Prickan skrattade. Det var ett pärlande, smittsamt skratt. Ett långt tag efter storbranden på Kungsholmen då hon nästan brann upp, skrattade hon inte. Skrattet hade kommit allteftersom musklerna i ansiktet mjukats upp. Hon höll fortfarande handen mot kinden då hon skrattade, kupad, som om hon höll emot ett ras.

Magnusson som var kvinna kunde låta sina fingertoppar röra vid Prickans ärr på den skadade delen av ansiktet och säga att det såg ut att försvinna. Prickan kämpade med traumat. Det hände att hon tog fram en tändsticksask ur lådan och drog en sticka över plånet, såg in i flamman och sniffade in lukten av svavel. På hennes bord låg en hög brunna tändstickor prydligt staplade i ett askfat. Städerskan tömde det inte.

Kaffekopparna