Nattens odjur

By Michael Katz Krefeld

"När du ser dem komma är det redan för sent."En rad bestialiska kvinnomord skakar Danmark och sätter internet och medier i brand. Morden leder tillbaka till ett gammalt våldtäktsfall och pekar mot en grupp män med ett fanatiskt hat mot kvinnor. Under sin utredning kommer polisinspektör Cecilie Mars ett hemligt sällskap på spåren och hon upptäcker snart att lagen inte räcker till om hon ska hinna stoppa gärningsmännen innan fler offer skördas. Men hennes direkta och kompromisslösa stil skapar snabbt nya fiender – både i polisens ledning och hemma i Köpenhamns Nordvest-kvarter där gängkrigen rasar. Plötsligt finner hon sig själv som ett lovligt byte och en trofé för en brutal hämndrörelse. "Nattens odjur" är den fristående uppföljaren till den kritikerrosade bästsäljaren "Mörkret kallar". En storstadsdeckare med den hårdkokta polisinspektören Cecilie Mars i huvudrollen. "Det gnistrar och smäller om Nattens odjur" Berlingske, (4/6 stjärnor)"Michael Katz Krefeld har aldrig varit bättre" Politiken (5/6 stjärnor)-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2022
• ISBN: 9788728297339

Book preview

Michael Katz Krefeld

Nattens odjur

SAGA Egmont

Nattens odjur

Översatt av Anna Gilham

Originaltitel: Nattens udyr (Cecilie Mars 2)

Originalspråk: danska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2020, 2022 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont  

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728297339

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Lis, min vackra viv och bästa vän

Del I

Hästar galopperar på natthimmel

vägen är varslande röd.

Knivar, ord i vansinnesvimmel.

När spelet är slut är du död.

Köpenhamn

1.

Nymindevej i Vanløse låg tyst och stilla i skenet från den uppstigande solen ända tills sprakandet från en walkie-talkie fick en koltrast att ta till flykten. Längre fram på gatan stod utryckningsfordonen parkerade bakom polisens rödvita avspärrningsband. Vid den ambulans som stod närmast syntes ett par ambulansmän i självlysande jackor, och framför insatsledarens bil hade en grupp tungt beväpnade poliser samlats. Ingen av gatans invånare hade visat sig ännu, och den enda polisen hade behövt skicka bort var ett morgonpiggt tidningsbud – men det var flera timmar sedan. Bland poliserna stod polisinspektör Cecilie Mars från Grova Brott, som precis hade anlänt till platsen. Hon bar en svart skinnjacka över sin skottsäkra väst och ett par tajta jeans som redan hade fått flera av poliserna att glo långt efter hennes röv. Cecilie drog en hand genom sitt korta, ljusa hår och vände blicken mot insatsledaren, Niels P.

Hur många döda? frågade hon.

Niels, som var kraftigt byggd och flera huvuden längre än Cecilie blickade ner på henne. En bekräftat.

Hur många skadade?

Det vet vi inte.

Hur många gärningsmän?

En bekräftat, men det kanske finns flera.

Så ni har ingen aning om hur många personer som befinner sig därinne? Hon spanade bort mot tegelvillan på andra sidan gatan.

Vid liv?

Ja, Niels, vid liv.

Vi har bara insyn i ett av rummen och köket. Niels P pekade med sin behandskade hand mot den närmaste gaveln. Gardinerna är fördragna i resten av huset. Prickskyttarna har sett rörelse i vardagsrummet, men utan att kunna registrera antal och status på dem. Alltså om det rör sig om gärningsmannen eller om gisslantagna…

Ja, jag är med. Hur länge har det pågått?

Larmsamtalet kom in cirka 02.30, men då hade mordet redan skett.

Och ni står fortfarande här ute och väntar? sa Cecilie och rynkade pannan.

Vi väntar på en gisslanförhandlare. Det har varit något krångel inne på Gården. Den första var sjuk och nästa person har de precis fått tag på, så…

Det kan vi för fan inte stå här och vänta på, sa hon och knäppte upp remmen till pistolhölstret som hängde på ena sidan.

Niels P öppnade munnen och spärrade upp ögonen. Jag… jag är inte säker på att det är en bra idé att vi drar in nu. Situationen kan snabbt komma att eskalera och leda till ytterligare förluster.

"Vem har sagt något om vi? Hon vände sig om till hälften och ropade: Troels!"

Troels, som stod lutad mot den civila polisbilen, såg sömndrucket på henne. Med sina fräkniga kinder och blonda hår såg han ut att ha kommit direkt från Polishögskolan. Vilket inte heller var så långt ifrån sanningen. Troels tog spjärn emot bilen och skyndade sig bort mot henne. Ja?

Följ med här, sa hon.

Vart… då? In… dit? Han nickade i riktning mot huset.

Ska vi inte bara vänta på förhandlaren, Cecilie? frågade Niels P. Jag är säker på att han är här vilken sekund som helst.

Tänk om det var din familj som var därinne? Skulle du bara stå och vänta då också, Niels?

Innan Niels hann svara var Cecilie på väg över gatan med Troels i släptåg. När hon kom fram till den vitmålade trädgårdsgrinden kastade hon en snabb blick på brevlådan. Irene och Jørgen Olsen läste hon, och undertill Nicklas Olsen. Grinden gnällde när hon sköt upp den och klev in i trädgården. Framför henne låg villan som inte skilde sig väsentligt från de andra husen i kvarteret. Ändå var det som om fönstren med de fördragna gardinerna stirrade tillbaka på henne med död blick.

Troels, dra ditt vapen och håll dig bakom mig, sa hon lugnt och fortsatte upp mot ytterdörren.

Troels drog sin Glock ur hölstret och osäkrade pistolen.

Cecilie tog tag i dörrkläppen och knackade hårt på dörren. När ingenting hände började hon banka ännu hårdare. Efter en minut hördes ljud inifrån hallen. Cecilie tog ett steg från dörren som öppnades.

En ung man betraktade henne med rödsprängda ögon. Hans bleka ansikte var översållat med finnar och det halvlånga, flottiga håret låg stripigt över pannan på honom. Cecilie betraktade de intorkade, brunaktiga fläckarna på mannens skrynkliga T-shirt. Hon gissade att de kom från antingen pizzasås eller blod.

Hon log försiktigt mot honom. God morgon. Mitt namn är Cecilie Mars, jag kommer från polisen, och det här är min partner, Troels, sa hon och pekade bakom sig.

Mannen såg slött på henne utan att säga någonting.

Vi kommer för att höra så att allting står rätt till?

Killen kliade sig i ändan. Det… går bara bra.

Är det du som är Nicklas?

Ja ja…

Har du någon annan hemma, Nicklas?

Ja ja…

Får vi komma in?

Varför det? Vilka är ni? frågade han och snörvlade.

Vi kommer från polisen, mitt namn är…

Ja ja, coolt, fett hardcore, sa han och nickade. Kom in, men skynda er, jag sitter och gejmar. Nicklas vände sig om och försvann.

Cecilie drog sitt vapen och sköt upp dörren helt.

Är han helt borta på droger, eller vad? viskade Troels.

De fortsatte in i den långsträckta korridoren som låg i halvdunkel. Från rummet längst bort strömmade ljus.

Nicklas? kallade Cecilie medan de gick genom korridoren. När de kom fram till den öppna dörren som ledde in till det mörklagda vardagsrummet stannade Cecilie till och kastade en snabb blick in i rummet. Vid en första anblick kunde hon inte få syn på någon. De fortsatte vidare genom korridoren i riktning mot det bortersta rummet. I takt med att de närmade sig blev ljudet av skottsalvor och skrik allt tydligare.

Inne i rummet hade Nicklas satt sig med ryggen mot dörren framför en ultrabred skärm och var upptagen med att spela Call of Duty. Den konkava skärmen täckte väggen framför honom och placerade honom mitt på slagfältet. Till höger om honom stod en öppen laptop där han var inbegripen i en videochat med fyra andra spelare.

Cecilie och Troels klev in i rummet. De fick syn på liket av en kvinna som satt i en kontorsstol till vänster om dörren med en köttyxa planterad i kraniet. Hon var i övre 50-årsåldern och iklädd en solgul morgonrock som blodet hängde i intorkade kakor från. Troels kippade efter andan och fick kämpa med sina sväljreflexer. Cecilie gick bort och placerade två fingrar på halsen på liket för att leta efter en puls som naturligtvis inte fanns där.

Troels, håller du koll på killen här medan jag söker igenom resten av huset? Cecilie pekade med sin pistol på Nicklas som var helt uppslukad av sitt datorspel.

Troels nickade frånvarande tillbaka. Du… du vill att jag stannar här?

Ja tack, gärna, svarade Cecilie och lämnade rummet.

Hon fortsatte bort till köket som var en enda röra. Hallå, sa hon ut i mörkret. Hon fick inget svar. Det skulle inte förvåna henne om hon stötte på Nicklas far, Jørgen, men han skulle nog inte vara vid liv. Hon fortsatte genom köket och förbi matbordet där tomma colaflaskor och pizzakartonger trängdes med varandra.

Cecilie?! hojtade Troels från rummet. Cecilie? Hittar du någonting?

Hon svarade inte, utan öppnade dörren som ledde in till sovrummet där högar med kläder låg utspridda omkring den stora dubbelsängen. Cecilie lade märke till att sängen var bäddad på ena sidan. Hon gick bort till garderoben och gav skjutdörren en puff. Halva skåpet var lika gapande tomt som sängen. Kanske bodde pappa Jørgen inte alls här längre? Hon gick ut och kontrollerade badrummet och konstaterade att det inte fanns några andra i huset än Nicklas och den döda kvinnan. Cecilie gick tillbaka ut i korridoren och fick syn på Troels i den motsatta änden.

Hittade du något? frågade han.

Har du koll på honom? utbrast hon förvånat.

I samma ögonblick dök Nicklas upp i dörren bakom Troels. Han höjde armen och en köttyxa blev synlig. Det vassa bladet reflekterade ljuset från datorskärmen. Bakom dig! skrek Cecilie.

Troels försökte snurra runt, men rörelsen fick honom att slå i dörrkarmen med pistolen som föll ur hans hand. Den svarta Glocken landade tungt på golvet och Troels famlade febrilt efter den.

Dö, demon, dö!, skrek Nicklas och tog ett steg mot Troels medan han svingade köttyxan.

De tre skotten som följde träffade Nicklas mitt i bröstet. Han tappade balansen och föll in i rummet där han drog med sig datorskärmen ner på golvet.

Cecilie sänkte långsamt pistolen. Ekandet från skotten ringde i öronen på henne medan dimman av krutrester fick en metallisk smak att sprida sig i hennes mun. Hon gick bort till Troels som satt på huk i dörröppningen. Är du okej?! ropade hon ner till honom.

Inne på golvet låg Nicklas vid sin döda mors fötter.

Han höll i hennes bara fotled med ena handen. Det hördes ett hest rasslande och en fontän av purpurrött blod sköt upp ur munnen på honom. Sabels… Abels… Abel… Hans grepp slaknade och han andades inte längre.

Cecilie satte tillbaka sin Glock i hölstret. Ute i korridoren kunde hon höra Regionala Insatsstyrkan komma stormandes.

2.

Det hade hunnit bli förmiddag när Cecilie och Troels körde mot Avdelningen för Grova Brotts lokaler på Teglholmen. Hon hade överlämnat brottsplatsen åt kriminalteknikerna och rättsmedicinaren som hade påbörjat sina undersökningar. Det skulle förvåna henne om dödsfallen skulle tvinga någon av dem att jobba över.

Det hade börjat duggregna och hon startade vindrutetorkarna på Golfen. Troels satt tyst i passagerarsätet, fortfarande iförd sin skottsäkra väst, och stirrade tomt ut genom framrutan. Han var likblek och tycktes befinna sig i chocktillstånd.

Cecilie kastade en blick på honom. Varför i helvete kunde du inte följa protokollet?

För…förlåt. Jag klantade till det.

Till den milda grad. Man vänder aldrig, ALDRIG ryggen mot en misstänkt! Och särskilt inte mot en som precis har huggit en yxa i huvudet på sin mor. Hon skakade på huvudet. För fa-an…

Jag… jag är ledsen.

Det hjälper inte så jävla mycket, inte om puckot hade lyckats hugga ner dig. Hon kramade så hårt om ratten att knogarna vitnade.

Troels svalde ett par gånger. Jag trodde… jag menar, han satt ju och spelade dator.

"Ja och nu är det game over. Dödad i vårt förvar. Skitbra." Hon skakade på huvudet.

Jag… är ledsen…

Hon stirrade på den alldeles för stora skottsäkra västen som han satt och drunknade i. Varför i helvete har du fortfarande västen på dig? Du ser ut som ett av de där puckona som går och handlar med cykelhjälm på huvudet.

Jag… är ledsen, sa Troels och började dra i kardborrbanden till västen.

Och sluta be om ursäkt hela tiden. Använd hjärnan i stället, sa hon och körde mot rött i korsningen.

Cecilie hittade en parkeringsplats framför avdelningen på Teglholm Allé. Vid det här laget var det flera år sedan som mordavdelningen hade flyttat från den gamla polisgården ut bland alla de anonyma kontorsbyggnaderna, men hon hade fortfarande inte vant sig vid omgivningarna. När hon sneddade över vägen på väg mot huvudentrén sneglade hon tillbaka på Troels. När vi kommer in till Karstensen låter du mig sköta snacket. Om det är något mordchefen hatar så är det folk som inte följer protokollet, okej?

Troels nickade beklämt.

Fem minuter senare stod de på Karstensens kontor, som var det sista i raden inne på Grova Brott. Kontoret var tämligen anonymt, men hade en imponerande utsikt över hamnen. Karstensen hälsade kort på Cecilie utan att se upp från fryspåsen med morötter som han försökte knyta upp. På skrivbordet framför honom stod ramar med porträtt av hans barnbarn. Cecilie tyckte att det hade tillkommit fler sedan sist.

Stämmer det att han dödade sin mor med en köttyxa? frågade Karstensen.

Så du har redan blivit briefad?

Ni är dagens samtalsämne i hela kåren. Inne på polisdirektörens kontor också. Karstensen såg lömskt på dem. Han verkade inte tillfreds med uppmärksamheten. Så, hur gick händelseförloppet till därute?

Troels stirrade ner i golvet medan Cecilie berättade om hur insatsstyrkan hade stått och väntat på förhandlingsteamet som var försenade. Eftersom ingen med säkerhet visste hur många gisslantagna som fanns i huset eller hur de mådde bestämde jag mig för att skrida till verket.

Så jävla typiskt. Ännu en gång är det upp till oss på mord att ställa saker och ting till rätta. Och den framlidne gärningsmannen, vad har ni på honom?

28 år. Bodde hemma hos sin mamma. Vi är i färd med att kartlägga hans bakgrund och omständigheterna kring mordet, det kanske dyker upp något mer.

Och själva anmälan?

Kom in i natt. Anonymt från en chattrums-användare som var online tillsammans med ett par hundra andra, inklusive Nicklas, när han begick mordet live.

Sjuke fan, utbrast Karstensen. Och själva aktionen, hur framskred den?

Cecilie slängde en blick på Troels innan hon fortsatte. Gärningsmannen släppte själv in oss. Därefter hittade vi offret som satt placerat i en stol inne på hans rum.

Med köttyxan i huvudet, sa Karstensen.

Det stämmer. Jag kontrollerade sedan resten av huset medan Troels höll kvar gärningsmannen. När jag ett par minuter senare kom tillbaka började gärningsmannen sätta sig till motvärn.

Hade ni inte satt handbojor på honom?

Cecilie skakade avvisande på huvudet. Han verkade psykotisk och svårt manisk när vi kom. Det klokaste var att inte trigga situationen och bara låta honom spela sitt datorspel medan vi tog reda på om det fanns andra i huset. Cecilie harklade sig. Tyvärr stötte jag in i ett bord när jag sökte igenom köket. Detta fick Troels att reagera och kontrollera att jag var okej. Vilket gärningsmannen utnyttjade för att få tag på sitt vapen.

Karstensen rynkade sina buskiga ögonbryn. Han gick och drog ut köttyxan ur sin mors kranium?

Ja. För att sedan gå till angrepp mot Troels, sa Cecilie och slog ut med armarna. Lyckligtvis hade Troels sinnesnärvaro nog att ducka så jag kunde komma inom skjutavstånd.

Troels såg snabbt på henne utan att säga något.

Jag lyckades stoppa gärningsmannen med tre skott. Han avled på platsen.

Cecilie! stönade Karstensen.

Ja?

Kan du inte bara…? Han räckte henne uppgivet fryspåsen med morötter. Cecilie satte naglarna i den hårda knuten och försökte lirka upp den. Vem har satt dig på bantningskur?

Doktor Mengele. Min allmänläkare och sadist. Han säger att jag befinner mig i riskzonen för diabetes typ 2. Ketty har inte heller tänkt ge sig innan hon har tagit livet av mig med de här.

Cecilie fick upp knuten och räckte honom påsen igen. Varsågod.

Karstensen fiskade upp en av morötterna. Han stoppade den tvekande i munnen och såg ut som en dödsdömd när han började tugga. Och vad händer nu?

Vi ska informera de anhöriga. Därefter inväntar vi rättsmedicinarna och teknikernas rapport. RC3 har gärningsmannens dator. Jag förväntar mig att ha en samlad rapport klar åt dig i slutet av veckan, och sen kan vi avsluta saken. Karstensen nickade fort och Cecilie visste att han aldrig skulle läsa hennes rapport. Han skulle bara vara glad att avdelningen hade en sak mindre på sitt bord.

Ja ja. Lite av ett elddop, eller hur, Troels? sa Karstensen.

Jo, svarade Troels och rodnade. Lite av ett elddop.

Men det låter som om du klarade uppgiften med beröm.

Troels sneglade mot Cecilie.

Troels är anledningen till att saken fick den utgång den fick.

Ja, det är förstås olyckligt när vi måste ta till vapen, sa Karstensen och påbörjade en ny morot. Men hellre dem än oss, när det kommer till kritan.

Karstensen lade undan påsen med morötter. Jag gissar att det inte dröjer länge innan Särskilda Utredningar kommer förbi och börjar ställa frågor.

Det är trots allt SU:s jobb, svarade Cecilie i förbigående. Vi står till deras förfogande. Jobbar John Nyholm fortfarande kvar?

Karstensen log. John är kvar. Och han är mer på krigsstigen än någonsin. Karstensen pekade på henne med en morotsstump. Med din tur tar han säkert sig an saken personligen. Men det finns ju inget att komma efter.

Hans kommentar fick hänga kvar i luften.

3.

Ett synkroniserat "NEEEJ rungade genom den långsträckta lokalen inne på Pub & Sport. Sportbaren var packad till bristningsgränsen och de flesta hade samlats kring storbildsskärmarna som hängde från taket. Stadens lag" spelade en viktig kvalmatch och hade nyss varit nära att ta ledningen.

Cecilie var inget stort fotbollsfan och följde bara med i matchen till hälften. I stället försökte hon koncentrera sig på stöten hon precis skulle göra. De många Jäger-shotsen och fatölen fick biljardbordet att gunga. Hon stötte till det vita klotet och missade. Jävla skit! utbrast hon och rätade på sig. Din tur, Heino.

Heino reste sig osäkert från stolen. Han hade druckit lika mycket som Cecilie, så på sätt och vis spelade de med rättvist handikapp. Heino var sinnebilden av en hipster i flanellskjorta och perfekt trimmat helskägg.

Tillsammans med en handfull utredare från avdelningen hade de gått direkt från jobbet och ner på sportbaren för att se matchen. Cecilie ångrade att hon hade hoppat över kvällsmaten och haffade skålen med jordnötter direkt ur händerna på Henrik.

Så ja, så ja, sa han godmodigt och torkade av händerna på sina manchesterbyxor. Henrik var näst äldst på avdelningen och närmade sig pension. Hittade ni något på den där gärningsmannen idag? frågade han och snörvlade.

Nicklas Olsen? Hon skakade på huvudet medan hon tuggade ur munnen. Inte så mycket. Men vi hade redan en grej på honom från 2015. Hon svajade lite fram och tillbaka. Innehav av barnpornografi.

Fy fan, sa Henrik och tog en klunk av sin öl.

Ja, fy fan. Så det skulle inte förvåna mig om RC3 hittar mer på honom när de öppnar hans dator.

Vet ni varför han mördade sin mor?

Nä. Inte än. Vi var ute och pratade med hans far nu i eftermiddags. Utan att bli klokare på saken. Frun och han separerade för flera år sedan och han har visst prioriterat att ta hand om sin nya familj.

Jag hatar att underrätta de anhöriga, sa Henrik och rös till. Man vänjer sig aldrig vid det. Hur tog han det?

Vad tror du själv, Henrik? Han fick förstås en chock.

Henrik nickade. Berättade du för honom…

Berättade vad då?

Ja, alltså att det var du som…

Nej jag informerade honom inte om att jag personligen satte tre kulor i bröstet på hans son. Jag tänkte att han klarade sig bra utan den vetskapen.

Bevare mig väl.

Hon tog sitt glas och tömde det. I samma ögonblick dunkade Heino det svarta klotet i hålet. "Game over, chefen!"

Hon räckte finger åt honom och lämnade över biljardkön till Henrik. Kan du vara så vänlig att klå honom?

Cecilie klämde sig fram genom den överfulla lokalen med de brokiga fotbollströjorna och vidare ut mot toaletterna. Det här var ett av få ställen i staden där det var männen som fick stå i kö för att gå på dass och hon själv kunde gå direkt in på damtoaletten. Hon ställde sig vid handfatet och betraktade sig själv i den tummade spegeln. Vilken jävla skitdag. Hon satte på kallvattenkranen och stänkte vatten i ansiktet. Betraktade sin spegelbild igen. Den kalla avsköljningen hade inte direkt hjälpt, utan bara fått mascaran att rinna en smula. Satans jävla skitdag. Hon försökte fixa mascaran med hjälp av en pappersservett, men hennes fingrar darrade för mycket för att det skulle bli riktigt bra. Hon slängde ifrån sig servetten och vände sig om mot toalettbåsen. De tre dörrarna stod på vid gavel och hon gick in i det första båset och låste dörren. Hon hittade påsen med coke och drog ett par linor direkt från locket till cisternen. Sedan gick hon tillbaka till spegeln. Hon kontrollerade att hon inte hade några rester kvar vid näsborrarna och drog en hand genom håret. Helvetes skit, sa hon och log uppiggat.

Hon gick tillbaka till baren där stämningen hade förändrats och blivit nedstämd. Ställningen i pausen var tydligen inte fördelaktig, och de flesta försökte hinna beställa innan andra halvlek drog i gång. Cecilie fick syn på Troels som satt ensam i ena änden av baren. Hon klämde sig fram mot honom, men innan hon hann fram stötte hon på Jesper och en av hans kollegor. De kom från insatsstyrkan båda två, och bägge hade lika självbelåtna James Bond-attityder. Cecilie, det var inte igår. Hörde att det gick vilt till idag. Jesper fyrade av ett äkta Daniel Craig-leende mot henne.

Ja, tyvärr.

Har du någonsin funderat på insatsstyrkan?

Jag har fullt upp på Grova Brott.

Kollegan, som hade druckit mer än Jesper, log mot henne. Vi är många som hade kunnat ha nytta av dig. Är du singel förresten… om man får fråga?

Cecilie skakade på huvudet. Jag har Bob XL därhemma, så jag är helt tillfredsställd.

Jesper gapskrattade. Du är stygg, Cecilie. Riktigt stygg.

Vi ses, killar, sa hon och trängde sig vidare fram till Troels.

När hon kom fram fick hon ögonkontakt med bartendern och beställde en öl till sig själv och en runda till de andra runt biljardbordet. Troels, vad dricker du?

Troels betraktade sitt halvtomma fatöl som såg rätt avslagen ut. "Ingenting, tack, jag är färdig."

Är du säker? Det ser ut som om du skulle må bra av en Jäger-bomb, eller fem.

Tack, men jag är på väg hem.

Bartendern kom tillbaka med hennes öl och Cecilie betalade. Hon skyndade sig att ta den extra Jäger-shoten som hon hade köpt, och dunkade det tomma glaset i bardisken.

Jag är verkligen ledsen för det där idag, sa Troels.

Hon lyfte ett pekfinger och skakade på huvudet. Inga ursäkter, Troels. Gör det bara bättre nästa gång, okej?

Självklart. Det kommer inte att hända igen. Men…

Men vad då? frågade hon och plockade upp de fulla ölglasen.

Jag ville bara tacka dig. För att du räddade mitt liv.

Cecilie log. Det skulle ha blivit en kort bekantskap om jag lät honom dunka yxan i huvudet på dig.

Han nickade beklämt.

Det är väl en sådan grej som kan ta lite tid att skaka av sig. Vi ses, sa hon och försökte ta sig bort från baren.

Cecilie?

Hon vände sig till hälften mot Troels. Ja?

Tack för att du… berättade det för Karstensen så som du gjorde.

Jag berättade bara vad som hände, eller hur?

Han såg ner i golvet.

Kom ihåg det när du pratar med kukhuvudena från SU, okej?

"JAAAAAA!!" F.C. Köpenhamn hade gjort mål, och alla som stod omkring dem blev som galna.

Klockan halv ett befann sig Cecilie utanför den stängda sportbaren. Henrik och Heino hade gått för längesedan tillsammans med större delen av gästerna. Nu återstod bara ett par fulla fotbollsfans som använde sina sista röstresurser till att bröla segerruset av sig. Cecilie gick nerför Vester Voldgade och noterade att alkoholen hade besegrat kolan och gjort benen till gummi. Hon funderade på att ta en taxi hem, men hon kunde inte låta tjänstebilen stå kvar. 50 meter längre bort svajade en man och en kvinna gatan fram. De bråkade högljutt och