Törst

By Andreas Ek

Kampen för överlevnad sätts på sin spets i efterdyningarna av virusets framfart när ett nytt hot gör sig gällande. De som inte har smittats förstår snabbt att om de ska överleva måste de hålla sig undan när solen går ned. Det är när mörkret faller som de kommer fram. De förändrade. "Törst" är den andra och avslutande delen i serien om polisen Erik Anderson och tar vid där Raseri slutade, där ett virus spred sig som en löpeld genom Stockholm och lämnade inget annat än förödelse efter sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 4, 2018
• ISBN: 9789188321237

Book preview

ordbok

1

Hon visste inte hur länge hon hade suttit på toaletten. De första timmarna hade hon pressat händerna mot öronen för att inte höra skriken.

Kollegornas skrik på hjälp.

Telefonen låg kvar på skrivbordet, hon hade inte tänkt på den när hon sprang för livet. Det var ingen som hade sprungit efter henne.

De hade varit upptagna med de andra.

Under alla de timmar som nu blivit till dagar, hade hon då och då rest sig med skakande kropp och försiktigt pressat örat mot dörren. Första gången hörde hon bara skriken. Nästa gång hörde hon bara de andra. De som drabbades av det som hela Stockholm hade ringt in om under fredagskvällen.

Izabel Jelavic satte försiktigt ner fötterna på klinkergolvet. Skorna hade hon inte fått med sig. Som vanligt hade hon tagit av sig dem någon timme in på arbetspasset och gjort tåhävningar vid sin station. Korsbandsskadan från skidolyckan i italienska Alperna märkte hon knappt av längre, men rehabiliteringen skulle pågå under många veckor till.

När hon reste sig gick inte den automatiska belysningen i gång. Den hade slutat fungera för ett tag sedan, men hon hade vant sig snabbt vid det totala mörkret. Izabel tittade mot spegeln men hon kunde knappt se något. Hon såg inte de mörka påsarna under ögonen, men visste att de var där. Hon hade sovit, men då bara någon timme i taget. Hon hade drömt om familjens pensionat i Makarska som hennes, mamma och pappa fortfarande skötte om med glädje. Även om orken började tryta på senare år klagade ingen av dem. Izabels bror hade flyttat tillbaka till Kroatien för att hjälpa till och då fått fart på affärerna igen. I drömmarna kunde Izabel känna lukten av lavendelplanteringarna och pappans hemlagade risotto på bläckfisk och musslor. Hon hörde det svaga prasslet från pinjeträdens lövverk och såg det Adriatiska havet med sitt kristallklara vatten framför sig. Men varje dröm hade avslutats med att hon plötsligt vaknat upp på sin arbetsplats igen.

Polisens regionledningscentral i Stockholm.

Izabel vred försiktigt på kranen i handfatet för säkert tionde gången. Inget vatten kom nu heller. Hon bet sig i läppen för att inte skrika och ville brista ut i gråt, men inga tårar kom. Hur länge hon varit utan vatten visste hon inte, men elektriciteten hade inte fungerat på många timmar. Kanske ett dygn. Izabel visste inte. Lukten av gammal urin från toaletten kände hon inte längre och hon ångrade djupt att hon använt den till en början, annars hade hon haft vatten att dricka. Spola vågade hon inte göra. Det hördes för mycket.

Hon sneglade mot papperskorgen bredvid handfatet. Trots att hon knutit den, trängde lukten genom plasten. Du är bättre än så här, tänkte hon och tittade mot dörren. Hon slöt ögonen. Izabel visste att hon inte hade något val.

Hon var tvungen att chansa.

Hon drog handen genom sitt axellånga, mörka hår och med försiktiga steg närmade hon sig dörren. Hon stannade upp. Lyssnade. Tog ett steg till. Pressade örat mot dörren.

Inte ett ljud hördes.

Izabel sökte i mörkret med handen mot handtaget och greppade ett hårt tag om det. Hon förde andra handen till vredet. Försiktigt började hon att vrida. Hon pressade samman ögonen hårt och höll andan. Ett svagt klick hördes och den första tanken som dök upp var om det var nu det skulle ske.

Om det var nu hon skulle dö.

2

Hon låg i samma ställning som han hade lämnat henne.

Som de hade lämnat henne.

Klänningen var nersölad av blod och det stripiga håret hängde över ansiktet och dolde de klarblå ögonen. Handlederna var fulla av märken från buntbanden som fortfarande höll henne fast i stängslet. Huden var bränd av solen och de bara armarna och benen var täckta av spruckna blåsor. Likaså ansiktet.

Erik satt på huk framför den unga kvinnan och suckade. Han förbannade sig själv över att han inte kom ihåg hennes namn. Hon hade varit i sällskap med sin fästman och sin bror. Erik hade sett dem stå vid vägrenen där fästmannen stod på alla fyra och kräktes. De hade flytt Stockholm när det hela började, när viruset förvandlade huvudstaden till ett slagfält. Det hade gått så fort och Erik förstod fortfarande inte hur det kunde ha hänt. Han önskade att det hela bara var en mardröm. En fruktansvärd mardröm som han när som helst skulle vakna upp från.

Han vände sig om och sneglade på kvinnans fästman som hade bitit henne och fört över viruset i hennes kropp. Honom hade Carin skjutit i huvudet på nära håll och kroppen låg kvar i vägrenen. Erik ägnade honom ingen mer tanke. Han kände ingenting när han tittade på fästmannen, trots att det var lika synd om honom som om kvinnan. Erik vände sig mot henne igen och slöt ögonen.

Anna.

Anna hette hon.

Han ville begrava henne. Det kändes inte värdigt att låta henne ligga kvar, men han hade inte tid. Lotta och Alexandra väntade i stugan. Pontus och Carin var tio minuter före honom i husbilen som de lastat med mat i alla dess former. Erik hade inte gett dem några direktiv om vad de skulle ta med sig, men han förväntade sig torrvaror som pasta, ris, havregryn och konserver. Även kylvaror som mjölk med lång hållbarhetstid och jäst för bakning.

Erik reste sig och fiskade upp en cigarett ur benfickan på uniformsbyxorna, ett plagg han var van att bära efter fjorton år som polis. I bältet hade han tjänstepistolen, batongen och pepparsprayen som var ett effektivt hjälpmedel vid hotfulla situationer. En dusch från burken kunde få vem som helst ur spel, med brinnande smärta i ansiktet och ögonen. En smärta som var övergående och inte ens i närheten av att vara farlig eller ge några bestående men.

Erik sträckte sig en aning åt sidan. Smärtan från misshandeln var knappt kännbar och han tänkte på Peter i arresten. Han hade låst fast Erik i ett skrivbord och slagit honom. Först med knytnävarna och sedan med batongen. Om Erik inte hade kommit loss och skjutit Peter till döds, hade det i stället varit Erik som legat död på polisstationen. Nu kunde han röra sig obehindrat, men var fortfarande hårt lindad och riktigt djupa andetag gjorde att det högg till en aning. Några slag till med batongen hade troligtvis inneburit ett eller ett par brutna revben.

Erik kom att tänka på hur Carin och Pontus kommit till polisstationen och hur de tre tagit sig ut från Solna. Han tänkte på Lotta och Alexandra och hur nära det hade varit att han miste dem när de åkte till Nyköping.

Det sved till på fingret och Erik släppte cigaretten som brunnit ner till filtret. Ett bloss hade han tagit innan han försvann i sina tankar.

Han kastade ett snabbt öga på Anna och vände sig om och satte sig i polisbilen. Han startade motorn och gav sig i väg med en rivstart.

Erik intalade sig att Anna bara var en i mängden. Han var tvungen att rikta all koncentration på sin familj och sina vänner.

De som fortfarande var vid liv.

3

När Erik kom fram till Ekedala parkerade han på gräset bredvid husbilen som Carin och Pontus hade tagit när de åkte till Stockholm. Tidigare hade de sagt över radion att de fått tag i mat för flera månader i en övergiven Willys-butik i utkanten av Stockholm. Erik smålog för sig själv när han öppnade dörren och såg att bilen var tom, Carin och Pontus måste redan ha burit upp kassarna.

Han lämnade gräsplätten och gick upp till grinden i gärdsgården som omgärdade tomten. Han slet och drog lätt i den för att se om den verkade stabil, vilken den gjorde. Hänglåset och kedjan satt på sin plats och Erik fiskade upp nyckeln ur fickan på uniformsbyxorna och låste upp.

Pappa är tillbaka, ropade Alexandra som kom springande just när han satt tillbaka hänglåset i kedjan.

Hej, gumman, sade Erik och klappade om sin dotter som kramade hans ben. Har du och mamma haft det bra medan vi varit borta? Han tog Alexandra i handen och gick mot huset.

Ja, det har vi. Vi har spelat sifferspelet och jag kunde två plus två, för det blir fyra.

Erik log. Helt rätt. Vad duktig du är.

Tack.

Det var som om ingenting hade hänt.

Alexandra verkade inte påverkad vilket gjorde Erik orolig. Hon hade sett sin morfar bli galen och jagat henne och Lotta. När han kastade sig ut genom fönstret efter Lotta, satt Alexandra i säkerhet i källaren under sovrummet. Hon hade också sett kaoset i Nyköping och varit nära att dödas av de smittade när hon och Lotta gömde sig i bilen efter en krock. De smittade slog sönder rutorna och försökte komma in. En pizzeriaägare och hans brorson hade kommit till undsättning och räddat dem. Om de inte hade kommit hade Lotta och Alexandra aldrig klarat sig.

Efter begravningen av Alexandras morfar hade hon inte yppat ett ord om vad som hänt. Trots att hon bara var fyra år, förstod hon. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle börja bearbeta händelserna på riktigt.

Hej du, sade Lotta som stod på farstubron. Skönt att ni är tillbaka.

Verkligen, sade Erik och kysste sin fru. Det var helt galet i Stockholm, Sergels torg var ett slagfält.

Lotta rynkade pannan och nickade ner mot Alexandra.

Ledsen, sade Erik. Vi tar det senare.

Kom pappa, Lakrits har också saknat dig, sade Alexandra som släppte taget om Eriks hand. Kom och klappa honom med mig.

Hon försvann in i stugan.

Vi måste börja med maten, sade Lotta och strök Erik på armen. Carin kom med mat till ett helt kompani, så det blir spaghetti och köttfärssås.

Låter bra det, sade Erik. Jag måste bara lätta på trycket.

Kommer du in sedan?

Det gör jag. Är Pontus och Carin därinne?

Ja, sade Lotta som redan var halvvägs inne i hallen. De håller på att rensa bokhyllorna i teverummet för att få plats med all mat.

Erik gjorde tummen upp och pussade i luften mot Lotta som gjorde likadant, innan hon försvann in i den del av stugan där köket tidigare hade varit. Lottas pappa och Erik hade byggt ut stugan med bland annat ett modernt, klimatsmart kök. Hela tillbyggnaden med kök, vardagsrum, badrum och sovrum fick sin elektricitet från solpaneler som satt på taket.

Erik gick ner för den grästäckta slänten och förbi källaren, där han hade hittat Lottas pappa ligga med bruten nacke några dagar tidigare. Lite längre bort syntes gärdsgården som löpte runt tomten. Den skapade ett naturligt skydd mot vilda djur som ville komma in och äta upp planteringarna som fanns runt omkring på tomten. Några decimeter ovanför gärdsgården fanns även en strömförande tråd som höll djuren borta, men trots det var staketet en enkel match att forcera för en smittad. Erik funderade på att förstärka hela staketet, men det var ett för krävande arbete. Han hade i stället koncentrerat sig på fönstren i huset genom att skruva upp brädor. Det såg inte vackert ut.

Men det var nödvändigt.

När han utfört sitt behov stannade han mitt på gräsmattan så att han fick stugan i ryggen och skymtade bryggan framför sig. Någonstans längre bort skällde ett rådjur och gräshopporna spelade högt på sina bakben, vilket hos Erik alltid ingav en känsla av varma kvällar utomlands. Vattnet krusades av den lätta vinden och vassen vid bryggan vajade försiktigt fram och tillbaka. Han tog ett djupt andetag, slöt ögonen och drog i sig den lantliga, friska luften.

Skrammel från köket fick honom att öppna ögonen och han gick in till de andra. Lotta stekte köttfärs. Alexandra satt i vardagsrumssoffan och klappade Lakrits som nöjt låg och spann i hennes knä. I ena hörnet av vardagsrummet var det glas från golv till tak som erbjöd en fantastisk vy över insjön och ekarna som växte vid strandkanten. Det gick inte att förstärka fönstren, men eftersom tillbyggnaden var byggd i en sluttning, var det över tre meter upp till glaset och ingen smittad kunde ta sig in den vägen.

Erik gick tillbaka till den äldre delen av stugan som dominerades av en stor murspis som fortfarande var funktionsduglig, men sparsamt använd i och med tillbyggnaden. I det mindre rummet med teven höll Carin och Pontus på med att fylla bokhyllorna med konserver av alla de slag. Böckerna hade de travat på golvet som nu också täcktes av fullproppade kassar från Willys.

Hallå slöfock, sade Carin och tog upp några burkar med gulaschsoppa från en kasse. Vi måste ha varit en halvtimme före dig.

Ja, jag tog det lugnt på vägen hit. Rensade tankarna.

Carin nickade.

Är det där allt? frågade Erik och nickade mot kassarna. De var många, men inte alls så många som han trodde.

Nej, sade Carin och skakade på huvudet. Medan du var borta så fyllde vi frysen ute i boden till brädden med kött, fisk och kyckling. I jordkällaren slängde vi in potatis och en jävla massa flaskor vatten.

Och öl, fyllde Pontus i med ett brett leende.

Erik log. Det var det jag ville höra, sade han. Hänger du med och går varvet runt gärdsgården? Bara för att se så inget ser konstigt ut.

Ge mig fem minuter, vi är snart klara, sade Carin. Hjälp Lotta med maten så länge.

Erik nickade och lämnade teverummet. Han smög upp bakom Lotta som stod vid spisen där köttfärssåsen puttrade i en kastrull. Han kysste henne i nacken.

Jag älskar dig, sade han och kramade om henne hårt. Jag kommer aldrig att låta något hända dig och Alexandra.

4

Izabel kikade genom springan och såg bara mörker.

Inte ett ljud hördes.

Hon knuffade försiktigt upp dörren med axeln och höll krampaktigt om handtaget. Hon lutade sig fram och tittade bakom dörren. Ingenting. Hon släppte handtaget.

Izabel var tvungen att ta sig över till andra sidan där hisshallen låg. Mellan henne och hissarna låg Gropen.

Gropen var smeknamnet på lokalen där radiooperatörerna på regionledningscentralen, RLC, arbetade. I rummet som var stort som en mindre idrottshall stod ett trettiotal större skrivbord med fyra datorskärmar på varje. Där satt operatörerna och svarade på 112-samtal och dirigerade Stockholms polispatruller till de larm som krävde polisiära åtgärder. En pågående våldtäkt skulle ropas ut omedelbart till patrullerna, medan ett inbrott som var några timmar gammalt fick vänta tills någon av patrullerna var klara med det som krävde omedelbar polisiär närvaro. Arbetsbelastningen var enorm. Samtalen strömmade in och på senare tid hade arbetsgivaren lagt in schemalagda raster för att ge personalen andrum. Tidigare hade det knappt varit möjligt att gå på toaletten och en ständig stress och ångest blandad med oro hade alltid varit närvarande.

Det behövdes fler operatörer, både polisiära och civila som Izabel. Hennes uppgift var att ta emot samtal från SOS Alarm och skriva in händelserapporterna, som de polisiära operatörerna sedan ropade ut till patrullerna. Regionledningscentralen var kraftigt underbemannad, liksom alla andra enheter inom den svenska polisen. Tjugo operatörer skulle hantera inflödet av samtal och i snitt togs det varje dygn emot 1900 larmsamtal via 112 i Stockholms län.

Bara under de första timmarna på fredagskvällen då smittan bröt ut, togs nästan 3000 samtal emot och dubbelt så många stod på kö.

Izabel stängde toalettdörren försiktigt. Hon hukade sig och smög över heltäckningsmattan som hade lagts in för att dämpa ljudet, som annars blev öronbedövande när alla operatörer skickade ut patrullerna på jobb och talade med allmänheten i telefon. De enorma bildskärmarna på väggen som vanligtvis visade film i realtid från vägtrafikkameror var nedsläckta.

Gropen var nedsläckt.

Inte ens nödbelysningen fungerade.

Izabel kisade för att se bättre, men kunde bara urskilja konturer. Hjärtat slog hårdare och hon bet sig i läppen för att inte gråta. Hon väntade en stund och lyssnade.

Ingenting.

Framför henne stod skrivborden tomma. Dataskärmarna var avstängda.

Hon smög vidare i strumplästen och stötte till en omkullvält skrivbordsstol.

Izabel svalde försiktigt och tog sig vidare.

Hon satte ner foten i något vått och drog snabbt upp den. När hon tittade ner och såg konturerna av en kropp drog hon efter andan.

Bakom sig hörde hon ett morrande.

Hon vände sig inte om. Tvekade inte. Hon bara sprang.

Hon visste.

Izabel sprang för livet.

5

Mona Gentzell kliade sig på armen och sneglade mot klockan på väggen. En timme hade gått sedan hon var hos sin kollega Jan. När han uppvisade symtom för några dagar sedan hade han låst in sig själv i ett av rummen med stora observationsglas i det som kallades för Akvariet.

Det var en timme sedan som han hade slitit av huvudet på rhesusmakak-apan Elliot och smaskat i sig blodet. Han hade kastat den lilla kroppen mot väggen och gått lös på glaset som tack och lov höll. Det var härdat och byggt för att stänga inne apor, inte sådana som Jan.

Smittade.

Mona reste sig och masserade nacken försiktigt. Hon hade gråtit flera gånger det senaste dygnet, men nu grät hon inte längre. Det fanns ingen mening med att tycka synd om sig själv och hon behövde vara fokuserad. Kontakten med världen utanför var kapad. Hon hade ringt sin kollega Sophie vid Center for Biodefense and Emerging Infectious Diseases i Texas, ett av flera P4-laboratorier i USA, men inte fått något svar. Det hade hon inte heller hoppats på med tanke vad hon sett och hört under deras senaste videosamtal.

Smittan hade nått säkerhetslaboratoriet i USA och Mona kunde inte göra annat än att se på när Sophie lämnade datorn och försvann ur bild. Larmet hade tjutit och Mona kunde bara höra skriken från kollegorna på andra sidan Atlanten. Därefter hade länken brutits och sedan dess hade Mona inte fått någon kontakt. Hon hade också kontaktat det europeiska nätverket för P4-laboratorier, Euronet-P4, där samtliga högrisklaboratorier i Europa var med. England, Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz och Spanien hade P4-laboratorier och då möjligheten att analysera och odla virus med den högsta säkerhetsklassificeringen. Vid utbrottets början hade de alla påbörjat arbetet och delat med sig av sina resultat. Frankrike hade för året den samordnande funktionen och all data skickades dit för sammanställning. Sedan skickades allt tillbaka till de övriga medlemmarna i nätverket och även till USA. När Sophie hade sagt att de tappat kontakten med Frankrike förstod Mona allvaret. När kontakten bröts med USA och Sophie, hade Mona försökt med de andra europeiska länderna.

Ingen hade svarat.

Mona hade mängder av data att bearbeta och analysera. Alla länder hade skickat analyser av blod och odlingar av viruset. Resultatet hade varit detsamma överallt. Den nya smittan hade kommit från en reaktion på det vaccin som delades ut till miljontals människor världen över med anledning av Hyalomma blödarfeber, som i folkmun kallades för Fästingfebern. Något i vaccinet måste ha legat latent i kropparna, för att sedan reagera på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Att vaccinet var orsaken till utbrottet av den nya smittan var så gott som klarlagt, det var den enda hypotesen man hade arbetat efter, just för att analyserna påvisade det. Att få det till etthundra procent bekräftat skulle innebära veckor eller månader av tester och analyser. Veckor och månader var något som Mona inte hade.

Hon hade inte ens dagar kvar.

Mona gick till dörren som ledde ut till trapphuset och hon drog sitt passerkort för tredje gången på en timme. Lampan vid koddosan lyste än en gång rött och hon svor inombords. När Jan uppvisade symptom förseglade Mona avdelningen genom att trycka i gång kontamineringslarmet. Det innebar att ingen kunde komma in utan en särskild kod. Ingen kunde heller komma ut. Av någon anledning som Mona inte kunde förstå, hade elektriciteten försvunnit och reservgeneratorn hade gått i gång. Belysningen på kontoret var näst intill obefintlig och hon visste inte hur mycket tid hon hade kvar tills generatorn slutade fungera. Tills luften tog slut.

Hon gick tillbaka och ställde sig med armarna i kors och tittade på datorn där hon haft videosamtalet med Sophie. Skrivbordet var fullt med papper och hon sneglade på utskrifterna från hennes och Jans analyser av viruset. Högst upp låg även analysen av Jans blod.

Mona skakade på huvudet. Det var inte möjligt. Den förändring Jan hade genomgått efter att han uppvisat symptom på smittan trotsade naturens lagar. Han hade blivit galen och slagit sig blodig mot glaset i rummet där han låst in sig själv. Han hade börjat hyperventilera och plötsligt kollapsat på golvet. Mona hade sett det på filmen från övervakningskameran, själv hade hon suttit i säkerhetslaboratoriet med skyddsutrustningen på och tryckt i gång kontamineringslarmet. När hon många timmar senare vågade sig ut och tittade till Jan, låg han orörlig på golvet men andades. Sedan hade han vaknat till och väst åt ljuset, som om han inte tålde det, och Mona hade släckt. Han var blek och svag, men när han drack av Elliots blod fick han tillbaka krafterna.

Mona kunde inte förstå vad som hade hänt i Jans kropp och hon visste vad hon behövde för att ta reda på det.

Hon behövde ett nytt blodprov från Jan.

6

Izabel föll till golvet och slog till knät mot vad hon antog var en omkullvält datorskärm. Morrandet bakom henne hördes tydligare.

Närmare.

Hon tappade orienteringen i mörkret och visste inte om hon skulle ta sig till höger eller vänster. Hon famlade i blindo och började krypa så fort hon kunde. Händerna blev kladdiga när hon satte ner dem i mattan. Hon kände en sko. Sedan ett ben. En kropp. Hon satte handen i någons ansikte och kröp vidare.

Hon ryckte till och tittade med uppspärrade ögon åt sidan.

Morrandet var inte längre bakom henne.

Izabel vågade inte titta.

Ögonen fylldes med tårar och hon försökte krypa snabbare men kroppen lydde inte. Det var som om den sade åt henne att det inte var någon idé. Att det var lika bra att ge upp och acceptera att hon skulle gå samma öde till mötes som sina kollegor. Hon kände ett nytt ben vid sin sida. Ett smalben. Knä. Lår.

Bälte.

Izabels hjärta slog hårdare.

Något rörde sig framför henne. Vad det nu än var, kunde det inte vara mer än ett par meter ifrån. Den kunde inte vara mer än ett par meter ifrån henne.

Hon kände vidare.

Fingrarna letade sig fumligt fram utmed bältet och hon kände det som hon var ute efter. Handen sökte sig snabbt till spännet på hölstret. Hon drog efter andan när hon förstod att det var tomt.

Morrandet kom närmare.

Izabel kände lukten från den. Lukten av järn och gamla sopor.

Hennes händer darrade okontrollerat och hon kände vidare över armarna och händerna. Ingenting. Hon lät händerna röra sig i halvcirklar över golvet och kom åt ett tangentbord. Hon vände sig åt sidan och fortsatte.

Izabel stelnade till. Rörde sig inte en millimeter.

Trots att hon inte såg något, visste hon.

Den var nära. Hon kunde höra att den andades tungt. Andedräkten var frän och Izabel bet sig i läppen för att inte skrika. Ett smackande hördes som följdes upp av ett morrande. Plötsligt hörde hon ett nytt morrande bredvid sig.

Varenda lem i Izabels kropp skakade.

Hon drog sin vänstra hand över golvet och snyftade till när hon bara kände mattan.

Nu var de så pass nära att hon såg att den ena var en man. Han öppnade munnen och väste. Smackade med läpparna. Den andra hade sin mun bara några centimeter från hennes öra. Den smackade också.

Slickade sig om munnen.

Då fick hon tag i något.

Utan att tveka greppade hon försiktigt tag om kolven och tog upp pistolen. Hon ryggade tillbaka och förde pistolen framför sig så den pekade rakt fram.

Hon tryckte av.

Ljudet var öronbedövande och eldsflamman från mynningen lyste upp det bleka ansiktet med den blodiga munnen. Den skrek. Izabel vred sig tvärt åt sidan och sköt åt det håll där hon antog att den andra var. Ett nytt skrik hördes. Hon fortsatte att trycka av och fler skott hördes, hur många visste hon inte och hon fortsatte att trycka, även när det bara klickade om vapnet.

Izabel såg dem inte längre, men hon tryckte vidare. När hon förstod att det inte fanns några patroner kvar, släppte hon pistolen och sprang mot hisshallen. Hon slängde upp dörren som gick igen bakom henne. Dagsljus från ett par fönster högt uppe mot taket lyste in och spred ett dunkelt ljus vid hissen. Hon slog flera gånger på hissknappen. Ingenting hände. Hon sprang mot trapphuset och öppnade dörren. Mörkret var som ett hårt slag i ansiktet och hon ryggade snabbt tillbaka. Från våningarna under hördes höga vrål.

De måste ha hört skotten, tänkte hon och vände sig snabbt för att se om någon var efter henne, men dörren till Gropen var fortfarande stängd. Izabel vände sig mot trapphuset och nickade snabbt flera gånger innan hon smet in och stängde dörren efter sig. Med utsträckta armar gick hon med långsamma steg och stannade när hon fick tag i räcket. Hon lutade sig över och såg ner i ett hav av mörker.

Izabel visste att hon var tvungen att chansa.

7

Mona öppnade säkerhetsdörren till Akvariet och lät den gå igen bakom sig. Hon gick fram till observationsglaset och kikade in. Det var mörkt och hon kunde inte urskilja något alls, inte ens Jan. Mona svor tyst över att hon inte hade tittat på övervakningsfilmen från rummet, då hade hon i vart fall kunnat se via IR-kameran i vilket tillstånd Jan var. Men nu såg hon ingenting.

Hon lutade sig närmare glaset och kisade.

Då såg hon honom.

Mona skrek till när Jan dök upp framför henne på andra sidan. Han stod bara några centimeter från glaset och stirrade på henne med uppspärrade ögon.

Blodröda ögon.

Jan hade fortfarande den vita labbrocken på sig och runt munnen syntes blodet från Elliot. Hans hy var likblek. Nu hade han tappat allt hår, även ögonbrynen var borta. Han andades i djupa, långa andetag och stirrade rakt in i Monas ögon.

Mona vek undan blicken och dröjde kvar, innan hon förmådde sig att se på sin kollega igen.

Jan lade huvudet på sned och Mona öppnade munnen för att börja prata, men hindrade sig när han slickade sig om munnen.

Mona rynkade pannan och ryggade tillbaka.

Jans ögon smalnade och han höjde armen.

Sedan slog han.

Han slog med full kraft mot glaset och kastade sig sedan mot det så att en liten spricka bildades.

Mona spärrade upp ögonen.

Jan slutade att slå och förde ansiktet närmare sprickan som inte var större än någon centimeter. Han tittade därefter mot Mona och även om det knappt var synbart, tyckte hon sig se en antydan till ett leende på hans läppar.

Han vrålade så högt att Mona hoppade till och han fortsatte att slå. Nu mot stället där sprickan fanns. Glaset började krackelera och ett oregelbundet rutnät spred sig snabbt.

Mona backade bakåt och slog emot väggen. Hon vände sig snabbt och drog sitt kort. Hon slet upp säkerhetsdörren och tog sig in till kontoret och smällde igen dörren.

Mona kunde inte röra sig. Hon bara stirrade på dörren i stål. Glas som sprängdes till småbitar och föll till golvet hördes. Sedan en duns.

Därefter blev det tyst.

Hon hoppade till när Jan bankade på dörren. Han slog och slog, samtidigt som han vrålade.

Mona skyndade till skrivbordet för att se på datorskärmen om det syntes något på kamerorna som fanns inne i Akvariet. Det fanns bara två, en i varje rum. Ingen i korridoren utanför vid dörren där Jan var.

Bankandet slutade och Mona gick med försiktiga steg närmare dörren. Hon hörde honom inte längre och tog sig ända fram och tryckte örat mot dörren.

Ingenting.

Mona tittade ner och drog efter andan när hon såg handtaget som rörde sig. Hon tog ett par steg bakåt och tittade på lampan ovanför dörren som fortfarande lyste rött. Handtaget var nu helt nere. Sedan åkte det upp igen. Sedan långsamt ner igen. Handtaget började smattra upp och ner.

Jan vrålade.

Mona tittade på lampan igen. Fortfarande röd. Det behövdes ett passerkort för att komma ut.

Ett kort som Jan fortfarande hade i sin ficka.

Vet han om att han har kortet? Vet han hur han ska använda det?

Trots förändringen hade Jan uppenbarligen fortfarande ett medvetande och en hjärnkapacitet som fick honom att krossa glaset och trycka ner handtaget.

Vrålandet fortsatte. Handtagets smattrande fortsatte.

Mona vände sig mot skrivbordet och tog upp en bläckpenna som hon höll framför ansiktet. En tår letade sig ner över kinden och hon torkade ögat med handloven. Hon hade ingenstans att ta vägen. Slussen in till säkerhetslaboratoriet var ett alternativ, men kom Jan ut från Akvariet skulle han kunna följa efter henne till laboratoriet också.

En öronbedövande smäll fick henne att rycka till.

Hon vände sig snabbt och tittade mot säkerhetsdörren i stål som ledde ut till korridoren där en annan dörr fanns som gick till trapphuset.

En ny smäll hördes.

Den här gången mot dörren in till kontoret. Precis där Mona stod.

Hon flög fram till dörren. Bankade hårt. Ropade och skrek. Hörde ingenting. Hon drog sitt passerkort, trots att hon visste att det inte skulle hjälpa. Koddosan vid dörren blinkade rött och hon slog sin kod.

Hon svor högt.

Mona bankade än en gång och skrek åt de på andra sidan, men fick inget svar.

Sekunden senare hördes ett sprakande. Hon tittade ner och det första hon kom att tänka på var första advent i barndomshemmet i Tyresö. Mona såg sin mamma framför sig. Hur hon tände det första ljuset i adventsljusstaken och sedan årets första tomtebloss över lågan.

Tomtebloss.

Det var det hon såg på dörren och det rörde sig uppåt.

Mona tog ett steg tillbaka och stirrade in i ljuset som