Grannen på tredje våningen till höger

By Eugenia Dalmau

Det påtagliga lugnet som råder i byggnaden i en elegant stadsdel i Valencia avbryts då en av de boende, Enrique Giner, oväntat hittas död. Samtidigt försvinner ett receptblock för en annan boende, psykiatrikern Ignacio.

Violeta, som bor på tredje våningen, börjar snoka i alla hyresgästernas liv: Änkan som är fast besluten om att uppnå allt hon önskar. Hennes fyrtiofyraåriga ensamstående son. Den attraktiva, ensamma grannen. Kvinnan som helt kontrolleras av sin vrickade make och som är övertygad om att hon kommer att mördas. Det gifta paret med ett idylliskt äktenskap och fyra perfekta avkommor – och den avlidnes fru.

Med hjälp av Ignacio och den smarta portvakten fru Josefa upptäcker Violeta att ingenting i huset är vad det verkar. Snart är hon indragen i ett farligt nät av lögner som får henne att frukta för sitt liv.

"Grannen på tredje våningen till höger" är en roman full av intriger där blandningen av vänskap, förbittring, kärlek och girighet håller läsaren uppmärksam från början till slut.

Eugenia Dalmau är en spansk författare från Valencia. Hon debuterade 2017 med "El pecado que mató a Carolina Martín".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 9, 2023
• ISBN: 9789180349260

Book preview

Grannen på tredje våningen till höger

Eugenia Dalmau

Svensk översättning av Veronica Ehrlin Vilar

En bild som visar logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Eugenia Dalmau, 2018

Originaltitel: La vecina del tercero derecha

Översättning: Veronica Ehrlin Vilar

Omslag: Marien F. Sabariego

ISBN: 978-91-8034-926-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Karaktärerna i den här romanen är fiktiva.

All likhet med verkligheten är en ren slump.

Till dem som fanns där i de svåra stunderna.

Prolog

Valencia, 1 november 2018

Utan att sluta gnugga sig i ögonen gick Josefa några steg tills hon stod i mitten av den breda och majestätiska portvaktslogen. Hon hade inte minsta avsikt att överge sin plats förrän de som ansvarade för att överföra Enrique Giners kropp till Kriminaltekniska anatomiska institutet hade fått in den i skåpbilen. Polisen hade bett henne att stanna där och hon tänkte fullfölja uppgiften som hade ålagts henne. Hon betraktade sig som ansvarig för allt som hände i byggnaden, hon var ju ändå portvakt.

Hon höll hårt i berlocken De hjälplösas jungfru och blev som uppslukad av ljuset som kom in genom det enorma glasfönstret som satt ovanför dörren till uteplatsen. Rummet översvämmades av ljusa färger som förvandlade golvets vita marmor till ett fladdrigt kalejdoskop. Hon reflekterade över att detta glädjefyllda ljus var det minst passande för alla själars dag och än mindre med en avliden granne som fortfarande var kroppsligen närvarande. Hon skulle prata med resten av grannarna för att höra om de kunde gå med på att sätta upp ett svart tyg för att dölja denna olämpliga optimism. Och även om Josefa inte missade någon detalj av de fyra hästarna som var målade på fönstret och dansande återspeglades på väggarna hade hon en bekymrad min, för hon trodde inte riktigt att den där döden hade varit Guds vilja. Hon var en alltför nyfiken person för att inte ha koll på allt som försiggick så hon skulle aldrig ha missat hissens speciella ljud. Någon hade precis tryckt på hissknappen. Hennes intelligenta ögon lade märke till att hissen stod på tredje våningen. Det kändes för tidigt för att vara de på tredje våningen till vänster så hon satsade på Violeta, grannen på tredje våningen till höger.

Förväntansfullt återupptog hon virkningen av sjalen hon höll på med, tills några händer trycktes mot hissens tunga järngrind. Hon kände sig nöjd över att hennes intuition fortfarande fungerade till fullo – hon hade slagit huvudet på spiken.

Utan att inse det anlade hon en uppskattande min och riktade blicken mot kvinnan som närmade sig med sin dotter Sofía i handen. Hon var klädd i jeans och högklackade stövlar och insvept i en blå och orange poncho.

God morgon, Josefa, hälsade Violeta glatt. Hon var så van vid att dölja sin nervositet att ingen ens skulle kunna föreställa sig att hon hade en knut i magen bara för att hon stod vid portvaktsdisken och det fanns en möjlighet för henne att stöta på sin före detta svärmor.

Vad gör du här och varför är ni klädd sådär? Eller snarare avklädd, ni har ju bara nattlinne, sa hon roat medan flickan iakttog hennes reaktion med små nyfikna ögon.

Har du glömt att det är helgdag idag eller har de där hemska oljuden och skriken som hördes för en stund sedan fått dig ur fattningen? Vilket bråk!

Nej, Violeta, varken det ena eller det andra.

Med en enda gest kunde portvakten förmedla ångest och mystik. För att skapa förväntan lät hon det gå ett par sekunder och sänkte tonfallet till en viskning:

Tidigt på morgonen hitta Jacinta sin man död, hon kontakta mig och vi ringde 112. Polisen kom hit och sen domaren och läkaren ... De vet inte vad som hände så de kommer att ta’n till obduktion. Du vet, nån lägger sig lugnt för natten och går inte ut alls, för Enrique gick inte ut igår kväll, det vet jag, och nu går han aldrig mer ut igen.

Vad?! Är Enrique Giner död?! Min granne på nedervåningen? Det är inte möjligt! Det tror jag inte på! Violeta ryste till och tryckte flickan mot sina ben, men den lilla flickan lät sig inte påverkas utan följde intresserat samtalet. Jag såg honom igår eftermiddag och han var frisk som en nötkärna!

Det är som jag säger dig, men skriken kom inte från änkan, nej, de kom från Ana som blev hysterisk när hon fick reda på det och sprang som en tok för att leta efter doktor Vázquez … hon tar den där godhjärtade mannen med sig till Golgata. Josefa rynkade pannan och snörpte på munnen.

Herregud, vilket barbari! Jag kan inte tro det är sant … Violeta lade handen mot pannan när hon märkte hur allt blev till kaos i hjärnan och kände sig helt matt i kroppen.

Inte jag heller, svarade portvakten. Jag har vare här hela morgonen och tänkt och det är hemskt att den mannen skulle dö. Han hade ett bra liv! lade hon till och gjorde korstecknet. Tycker du inte att det är konstigt att vi inom några månader har haft två dödsfall i en byggnad där det bara finns sju dörrar? Jag vet ju att Ignacios fru var äldre och dog av lunginflammation. Men jag kan inte sluta tänka på att två nya grannar har flyttat in precis under dessa månader ... Och Víctor, mannen på första våningen till vänster, han är verkligen mystisk, fortsatte hon med låg röst, Och Carlos, Anas man, han är också väldigt konstig. Det verkar vara en förbannelse ..."

Violeta lät henne inte fortsätta.

Josefa, snälla, säg inte sådär, speciellt inte inför Sofía. Hon kommer aldrig att sluta ställa frågor och det finns ingen chans att hon kommer att somna ikväll, fnyste hon.

Ja, då är det är bäst att du går nu, för de kommer till att bära ner den döde mannen när som helst nu och dessutom har Mari Sales precis gått ut med hundarna. Hon kommer snart tillbaka och inte vill du väl stöta på henne. Men det ska jag säga dig att det är något märkligt som har hänt här. Jacinta är alldeles för opåverkad …

Josefa kisade mot den förvånade Violeta med sin skarpa blick. Violeta blev så stressad av tanken på att hon kunde stöta på sin galna före detta svärmor att hon hårdhänt tog tag i flickan och skyndade i väg med sänkt blick samtidigt som hon mumlade några ord som tack för informationen. Hon skulle gå och träffa sin granne senare, sa hon till sig själv.

Hon var så ivrig att komma ut att hon utan att titta slog upp dörren och rusade ut på gatan där de stötte på en mörkhyad man i skinnjacka som just var på väg in. Violeta tvingades släppa taget om flickan och för att undvika sammanstötningen tog mannen överraskande nog tag i hennes axlar. Deras ansikten nuddade vid varandra och under en sekunds tvekan tittade de på varandra och log. Violeta rodnade fram ett förlåt och fortsatte sedan sin väg. Under en lång tid därefter hade hon fortfarande doften av rakvatten i sina tankar och näsborrar – det rakvatten som hennes attraktive granne på första våningen till vänster använde sig av.

Valencia, december 2017 (elva månader tidigare)

Ana Gallego drog upp kragen på sin kappa, sänkte huvudet i ett försök att skydda sig från vinden och satte fart. Hon fick inte komma för långt efter, men kunde inte heller komma för nära Carlos. Han fick inte upptäcka att han var förföljd. Efter att ha lämnat den upplysta gatan calle Ruzafa vek han av på den stora vägen Marqués del Turia, där trafiken också var tät men färre människor var i rörelse och juldekorationerna var mindre uppseendeväckande.

Ana tvekade några ögonblick att korsa och fortsatte genom parken som delade avenyn. Där skulle hon synas mindre eftersom skuggorna och träden dölja henne, men hon var rädd att tappa honom ur sikte och fortsatte därför att trycka sig mot fasaderna längs de kopparfärgade kullerstensgatorna.

När det var tjugo meter mellan dem stannade han tvärt, precis i höjd med calle Conquistador, framför den ståtliga och modernistiska fyravåningsbyggnaden som pryddes av glasmålningen av de ståtliga hästarna. Många breda balkonger och burspråk prydde fasaden.

Ana kände till den här platsen som sitt eget vardagsrum. En gång i veckan under ett och ett halvt år hade hon inte missat ett enda besök på mottagningen. Varför gick hennes man till hennes psykiater en fredag klockan åtta på kvällen?

Hon kände en rysning längs ryggraden och började svettas om händerna. Hon tyckte att Carlos vände sig åt hennes håll och likt en inkräktare som var på väg att gripas på bar gärning försökte hon i en befängd gest gömma sig bakom stammen vid det närmaste trädet. Hon funderade på om hon skulle springa fram till palmen i hörnet. Bakom dess tjocka stam skulle hon kunna gömma sig för sin mans blick. Men det skulle väcka uppmärksamhet, så hon stod stilla och hoppades att larmet från trafiken och fotgängarna skulle få henne att smälta in.

En kvinna med enorma solglasögon vars två taxar nosade för att försöka komma närmare trädet, tittade på henne med förakt och smet in som en spion i en närliggande port. Men Ana brydde sig inte och vände Carlos ryggen, lutade sig mot den klena stammen och slöt ögonen som om det skulle få honom att göra detsamma. Hon kände hur det bultade i tinningarna och började tänka på en trovärdig ursäkt ifall han inom mindre än en minut dök upp och ville att hon skulle förklara sig.

Ana, vad gör du där? hörde hon en kraftig, hes mansröst fråga. Mår du bra?

Jag … du förstår, jag tänkte …, pladdrade hon på, men så tog hon sig samman och tvingade sig att öppna ögonen väldigt långsamt. Även om rösten var väldigt bekant för henne, tillhörde den inte Carlos.

Ignacio! utbrast hon förvirrat.

Ana, följer du instruktionerna för medicinen jag skrev ut?

Normalt hade hennes psykiater en lugnande effekt, men nu kände hon sig skrämd av Ignacios djupa röst och genomträngande blick. Trots att han var på väg mot sjuttioårsåldern hade han fortfarande kvar den där intressanta och bestämda gentlemannaattityden.

Ja, ja, Ignacio. Ana var nervös och han skulle inte låta det passera obemärkt. Hon behövde hitta en bra förklaring som skulle vara så övertygande att han inte skulle tro att hon var hög eller fortfarande fast i sin paranoia. Hon ville inte att han skulle hålla med Carlos och dra slutsatsen att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hon fick en plötslig ingivelse.

Jag är här…, hon tvekade, för att jag precis sett att det finns en lägenhet till salu i din fastighet och kände att jag måste stanna till ett ögonblickför att fundera på det. Jag tyckte att den såg vacker ut, ljög hon.

En flytt vore en utmärkt idé, Ana. Att bo i en villa i avskildhet är inte bra under dina omständigheter. Jag har länge sagt det till dig. Han drog upp kragen på sin eleganta marinblå rock.

Därför har jag bestämt mig för att leta efter en ny bostad, sa hon. Hon undvek att se honom i ögonen och riktade blicken mot det vita och tjocka håret som han noggrant kammade till en markerad bena på vänster sida. Och … att bo i centrum har alltid varit en önskedröm. Det där med att bo i utkanten av stan var för de barn vi skulle få … men eftersom de inte har kommit än …

Hon började få slut på argumenten men en gudomlig försyn såg till att de blev avbrutna av en kvinna med ljusbrunt hår och gröna ögon som nyfiket tittade på dem. De söta ansiktsdragen och den sportiga elegansen var inte helt främmande. Trots att hennes hår var rufsigt och hon såg trött ut, hade bilden etsat sig fast i Anas hjärna: att hon var den typ av kvinna som män fascinerades av. Det rufsiga håret gav henne en speciell utstrålning som gjorde henne än mer förförisk.

Ignacio, är allt väl? Jag såg er här vid trädet och tänkte att den här flickan kanske kände sig yr.

Nej, Violeta, oroa dig inte, svarade doktorn beslutsamt, kanske är det bara så att vi ska få en ny granne. Känner ni varandra? Det är möjligt att ni har stött på varandra någon gång i trappan. Han presenterade dem. Ana Gallego, doktor Violeta Medina.

Ja, ditt ansikte var bekant för mig, försäkrade Violeta. Du är Carlos Gómez fru, eller hur? Din man och jag arbetar på samma sjukhus, även om vi inte stöter på varandra så ofta. Han är narkosläkare på kirurgen och jag är barnläkare.

För att lugna ner Ana fortsatte hon prata: För inte så länge sedan berättade han för mig att du var patient hos doktor Vázquez och eftersom jag tror att vi har stött på varandra vid enstaka tillfällen, kände jag igen dig omedelbart. Violeta skrattade till för att lätta upp stämningen.

På ett ögonblick mörknade Anas ögon och hon stirrade blint på Violetas gestalt. Fientligheten hon kände mot den kvinnan var så påtaglig att man kunde ha skurit i den med ett vasst rakblad.

Violeta och Ignacio blev förbryllade och såg på varandra. De förstod inte vad som rörde sig i hennes huvud och som hade fått hennes attityd att förvandlats till ren motvilja.

Ignacio ryckte på axlarna, vände sig mot Ana och frågade henne igen om allt var i sin ordning. Hon verkade ta sig samman och som om hon hade lärt sig sin läxa försäkrade hon att hon mådde bättre än någonsin. Hon vände sig mot Violeta och svarade forcerat att det stämde att hon var Carlos Gómez fru och att hon var glad över att ha stött på henne, men att hon fick ursäkta henne eftersom hon hade väldigt bråttom för att hinna i tid till ett annat möte.

Fortsatt förvånad och utan att vilja säga något formade Violeta sina läppar till ett påtvingat leende. Ignacio behöll sitt lugn och tog avsked med några uppmuntrande ord gällande chanserna att bli mamma.

Ana, du är trettiosex år och har mycket tid på dig. Slappna av, så ses vi nästa vecka.

Och, som om hon tryckts i väg av en spiralfjäder, började Ana springa mellan bilarna som sakta rörde sig längs den övertrafikerade Marqués del Turia. Några tutade på henne men hon brydde sig inte, hennes nervceller jobbade för högtryck. Kanske är det den där attraktiva unga kvinnan med sitt vågiga hår som gör att min man besöker det här huset. Nej, inte kanske … det måste vara den där mansslukaren som är min mans älskarinna.

Violeta andades ut, iakttog mannen bredvid sig och började prata med honom medan de långsamt gick mot byggnaden.

Nu förstår jag varför hon kommer till din mottagning. Den där kvinnan mår inte bra. Men jag vill inte att du berättar något för mig, sa Violeta medan hon stannade till och täckte sitt ansikte i ett försök att stoppa en häftig vindby som kom emot dem, jag har redan tillräckligt med problem för att ta på mig andras också.

Ana är en bra tjej, men hon är paranoid och övertygad om att hennes man vill bli av med henne, sa psykiatern medan han letade efter nyckeln för att öppna porten. Trots att jag inte är för att patienter ska bli beroende av piller måste jag proppa i henne sådana för att hon ska bli lugn och kunna sova på nätterna.

Ignacio gjorde en paus för att försöka sätta in nyckeln i låset.

Hon behöver en förändring i sitt liv och att flytta skulle göra henne gott. Och när det gäller Carlos kan jag bara säga att Mercedes och jag är väldigt tacksamma mot honom och den andra kirurgen doktor Trullenque som utförde ingreppet. Från det ögonblick Mercedes lämnade operationssalen för sex månader sedan minns hon inte ens tarmvredet och hon vill inget hellre än att gå ut och äta middag. Ignacio brast ut i skratt.

Kom igen, öppna nu, jag är säker på att jag har Mari Sales i hälarna. Violeta var nervös och började se sig om åt alla håll. Dessutom är Sofía med barnflickan som måste gå halv nio. Å, skynda dig. Där kommer den där självgoda Cintia och hennes dumskalle till man och jag har ingen lust att spela teater medan vi väntar på hissen. Hon sneglade genom ögonvrån och utbrast: "Åh, nej! Här kommer den perfekta familjen. Skynda dig och öppna! Om de hinner fram måste vi lyssna på deras dumheter."

Så länge de inte ber mig om något så är jag nöjd. Men du, vad är det för fel på dig? Du verkar mer asocial än vanligt, undrade Ignacio när han vred om nyckeln och knuffade upp träporten.

Med snabba steg nådde Violeta hissen och började enträget trycka på hissknappen. Det är det att jag också är paranoid. Eftersom hon inte lämnar mig ifred ser jag den där galna Mari Sales överallt. Jag har tagit för vana att ideligen vända på huvudet för att se om hon följer efter mig. Och jag känner inte för att springa på henne eller tvingas stå ut med Cintias överlägsna blickar. Inte heller vill jag behöva lyssna på allt om Sonias underbara liv! Hon gjorde en paus och tillade bedrövat: Och minst av allt berätta om min egen skit.

Att din före detta svärmor förföljer dig är ingen paranoia, det är ett faktum. Läkaren tog henne vänligt i armen medan hon lutade nacken mot hissens glas och bet sig i läppen. Jag ska ge dig några råd, även om det tynger mig. Du borde också börja fundera på att flytta. Det du upplever här är en riktig mardröm.

Men hördu, sedan när finns det en lägenhet till salu här? frågade Violeta förvånat när hon kom ihåg kommentaren om Ana Gallegos flytt. Från och med i dag, verkar det som.

Doktor Vázquez kliade sig omedvetet på hakan och tänkte att om han bara kunde så skulle han också tagit över Villadiegos lägenhet. Mari Sales Martínez var en person som inte hade några gränser. För henne rättfärdigade medlen målet och om dessa medel betydde att hon gjorde livet surt för någon annan, så gjorde hon det. Men den analysen bestämde han sig för att hålla för sig själv.

Violeta suckade och nickade. Hon gick av på tredje våningen, Ignacio fortsatte upp till fjärde.

Valencia, 1 november 2018

1. Kaotisk morgon

Cintia Bonillo kisade med ögonen och iakttog halvsovande de två röda blinkande prickarna som skilde timmarna från minuterna på bordsklockan. Klockan var halv sju på morgonen. För tidigt för att gå upp. Men den gnagande rastlösheten i hennes inre, vars ursprung var svårdefinierat, sa till henne att inte somna om. Kanske var obehaget relaterat till det samtal hon hade haft med sin man kvällen innan. Enrique hade inte tagit det där om skilsmässan bra och kanske hade hon haft för bråttom att berätta det för honom.

Å ena sidan skulle uppbrottet vara bra för henne, att bli av med en sådan parasit. Men samtidigt skulle hon vara ensam igen och det där tillståndet av social ensamhet – individuell ensamhet hade hon känt från den dag hon gifte sig – skulle inte föra med sig något bra.

Hon visste detta eftersom det inte var första gången hon skilde sig, även om det varit annorlunda den förra gången. Då hade det gällt att hinna före den dåvarande maken som var ovänlig, ägnade henne för lite uppmärksamhet och som hon innerst inne kände sig oförmögen att styra. Hon hade anklagat honom för att han fick henne att känna sig oönskad och att han på så sätt hade drivit henne i främlingars armar. Och trots att hon alltid svor på att det inte hade att göra med någon annan, bestämde hon sig för att ta steget ut när hon träffade den hon trodde var sitt livs kärlek. Det visade sig inte vara något annat än en hägring som hon hade varit fast besluten att förvandla till verklighet, men efter återkommande avvisanden kände hon sig föraktad och den ensamheten gjorde att hon höll fast vid Enrique som en livlina, utan att tänka på konsekvenserna av sitt beslut.

Bröllopet med honom var en outtalad pakt. Han skulle bete sig som den perfekte maken och styvpappan och i utbyte skulle hon vara familjens stöd, med allt vad det innebar. Till synes gjorde Cintia just det med största värdighet och hon berättade för alla om sin make med stolthet och beundran. Men även om Enrique fullgjorde sin roll perfekt var verkligheten att hans förakt växte. Att upprätthålla ett dagligt liv med en person man varken beundrar eller älskar är en påfrestande uppgift.

Men något sa henne att ännu en skilsmässa inte skulle vara det bästa. Den överordnade position det innebar att tillhöra en så rik och välkänd familj som hennes hade sina negativa sidor: Att låtsas inför alla att det i hennes liv bara fanns förträfflighet. Det var åtminstone så hon kände att det borde vara.

Hon vände sig åt vänster och stirrade på sin man. Där låg han med ryggen mot henne utan att röra sig. Cintia blinkade ett par gånger, sträckte ut handen och lade handen på hans arm. Genom pyjamasens tunna tyg kunde hon känna kylan som hans kropp gav ifrån sig och stelheten i hans lemmar. Hon satte sig upp och placerade med en snabb rörelse Enriques kropp med ansiktet vänt mot taket. Hon lyfte upp hans haka och stirrade tyst på honom. Hon kände inget behov av att luta sig över honom, ta pulsen, se om han andades eller om det fortfarande fanns en gnutta liv kvar i honom. Hon visste att han var död.

Hon reste sig från sängen och närmade sig stolen där hennes sidenmorgonrock hängde. Med en häpnadsväckande kyla drog hon på sig den och gick ned för att leta efter Josefa. Hon borde veta hur man bäst agerade i sådana här kritiska situationer.

*

Ana Gallego reste sig med smärta i kroppen och en känsla av obehag kom över henne. Hon borde gå till kyrkogården för att besöka sina föräldrars grav, men hon bestämde sig för att det var bättre att skjuta på det till en annan dag. Det skulle vara fullt med folk och vad gjorde det egentligen för skillnad om hon gick idag eller en annan dag?

Hon saknade sina välsignade piller och kom ihåg att doktor Vázquez hade minskat dosen. Det var ännu för tidigt att ta dem, även om ingen skulle veta att hon tog ett paket från köksskåpet. Men hon kom på bättre tankar och valde något mycket mer naturligt, en stark latte och en bra joint att börja dagen med. Det var fortfarande tidigt och Carlos sov. Vem visste vilken tid han hade kommit hem och vilken tid han tänkte gå upp. Om han gick upp vid två kunde hon vara nöjd.

Han hade försäkrat henne om att han hade haft jour, men Ana föreställde sig att det var ytterligare en av hans lögner. Antagligen hade han besökt grannen på tredje våningen till höger. Numera spelade dock hennes mans handlingar inte någon större roll. Tanken på skilsmässa fick mer kraft i hennes illa tilltygade hjärna. Det enda som saknades var den där knuffen och tryggheten och hon var på väg att nå dit tack vare psykiatern Ignacio Vázquez. Om det var hennes pengar som Carlos ville åt skulle han inte få dem ens genom att döda henne. Han hade redan låtit henne lida i många år. Ana var medveten om sin svaga karaktär och sitt beroende, men att tro att hon var galen fanns det ingen grund för.

Hon tyckte sig höra röster från våningen under och när ljudnivån ökade i styrka blev hon helt säker. Hon tog ett par djupa bloss och när hon märkte att röken med lätthet nådde hennes lungor krossade hon jointen mot en skål av foliepapper som hon använde som improviserat askfat. Hennes make hade strängt förbjudit henne att röka inomhus och om han med sin dåliga karaktär kom på henne skulle han tillintetgöra henne. Hon kastade folieskålen i sophinken och gömde den under några apelsinskal, lämnade köksfönstret öppet och skyndade till ytterdörren. Hon sköt undan lamellen framför titthålet, tryckte ögat mot det och pressade händerna mot träet, som om positionen fick synfältet att vidga sig.

Korridoren var fullproppad med folk. Uniformerna gjorde att hon kunde urskilja två poliser, de andra två var totalt okända för henne. Mellan sig höll de fyra en förkrossad Cintia iklädd ett himmelsblått satinnattlinne med matchande morgonrock och mellan de hjärtskärande skriken kollapsade hon då och då. Genom det lilla glaset som förvrängde bilden blev Ana än mer medveten om hur ful hennes granne var. Utan smink fick påsarna under ögonen dem att likna två myggor som bar säckar med ägg. Lyckligtvis för Cintia hade hon fortfarande en fin figur trots att hon hade fött tre barn. Men när Ana tittade lite närmare kom hon fram till att hennes granne hade gått upp i vikt.

Hon kanske borde ha öppnat dörren för att se vad som pågick. Men Ana var medveten om den självbelåtna grannens avsmak för henne och eftersom hon precis hade rökt en joint ville hon inte riskera att bli förhörd av lagens väktare och skyndade sig i stället in i salongen och tog en klunk ur flaskan med gin. Det lugnade hennes nerver och gav henne det mod hon behövde.

Hon gick tillbaka till dörren för att se efter och nu var där bara Cintia som kramades av sin fjortonåriga dotter medan de andra två yngre barnen grät otröstligt.

Ana tog en klunk till från flaskan, borstade tänderna och la en halstablett på tungan. Därefter tog hon på sig en kofta som morgonrock och när hon var säker på att det inte fanns någon kvar på trappavsatsen gick hon ut och tryckte på hissknappen. Josefa skulle ge henne all information om vad som hade hänt.

Ana öppnade först järngrinden och särade sedan på dörrparet av trä. Den hundra år gamla stommen hade bevarats när hissen renoverades och glaset som omgav hytten syntes knappt. Den gamla mahognyn och den gyllene panelen med siffrorna gav den där touchen av kejserlig gammaldags stil som imponerade på besökarna.

Hon rusade ut ur hissen och hoppade nedför de två långa vita marmortrappstegen och farten fick henne att hamna mitt i den rymliga portvaktslogen. Hon behövde inte gå hem till Josefa som var portvakt, för trots att det var semester var hon där, alltid närvarande.

Den fylliga kvinnan var klädd i ett urtvättat, ankellångt, rosa plyschnattlinne. Med höger hand höll hon i ändarna på sin sjal medan den vänstra vilade på magens utbuktning. Hennes ansikte var förvrängt och hon suckade ständigt samtidigt som de guldbågade glasögonen gled ner på den tillplattade näsan. Men det tuperade kopparfärgade håret var oklanderligt och de enorma mängderna spray hon använde gjorde att inte ett enda hårstrå var i oordning. Hon hade inte heller glömt att smycka sig med guldringar och armband och hennes vana att bära tunga örhängen hade fått de stora öronen att synas ännu mer eftersom hålen i örsnibbarna hade töjts ut. I en plötslig ingivelse fick Ana för sig att Josefa sov med allt det där på sig.

Åh, en sån tragedi, Ana! utbrast portvakten klagande med upprörd min så fort hon fick syn på henne.

Vad har hänt, Josefa? Jag tyckte att jag hörde höga röster på trappavsatsen utanför min lägenhet, sa Ana med en röst som krävde svar.

När doften av gin nådde hennes näsborrar, knep Josefa ihop läpparna i avsky som ett tecken på förebråelse. Hon stirrade på kvinnan med mörk hy och mörka ögon som trots att hon var söt inte såg mycket ut för världen, liten som hon var med tunt och kort hår. En enda halstablett hade inte räckt för att dölja lukten av alkohol. Ana blev medveten om detta och rodnade.

Din granne, Enrique, har hittats död, sa Josefa. Hon tog Ana lätt i armen och viskade förtroendefullt i hennes öra. Vem vet vad som hände där? Hon såg misstänksamt på henne.

Min granne, Enrique Giner? Död? Ana kände hur hon började skaka i benen och insåg genast att hon behövde en drink till.

Ja, svarade Josefa och drog sig återigen nära Anas öra. De ska göra en obduktion. Rösten krympte till en viskning, men de skarpsinniga ögonen fortsatte att följa grannens reaktioner.

Obduktion? Varför? Har han blivit mördad? undrade Ana och försökte verka lugn.

Ana, ingen här har pratat om mord. Josefa klämde henne på armen igen. Poliserna har sagt att man alltid gör så när någon som inte har varit sjuk plötsligt dör hemma. Vilken chock för Jacinta! Hon blir ensam med tre barn. Den äldsta är redan självgående och hon har ju en annan pappa … men de två pojkarna är fortfarande så små. Vilken katastrof!

Jacinta? Du menar väl Cintia? rättade Ana henne förvirrat.

Hör här, sa Josefa och höjde hakan. Jag har varit här i många år och hennes mamma bad mig om nyckeln till sin Jacinta om hon behövde komma in när hennes dotter inte va’ där. Om hon nu vill säga att hon heter Cintia får hon väl kalla sig för det. För mig är hon Jacinta, deklarerade hon och smackade med tungan. Fast du ska veta att hennes mamma inte har varit här på länge. Sånt vet du inget om för du har inte bott här så länge, men så är det.

Josefa rynkade på näsan eftersom den detaljen hade gått henne förbi och verkade väldigt konstig.

Åh, kära nån! Hursomhelst är det en tragedi, kommenterade Ana ängsligt. Den stackars olycklige mannen måste ha fått en hjärtattack. Hon hickade till.

Vill du att vi går upp och håller änkan lite sällskap? undrade Josefa. Men så tänkte hon efter lite mer och la till: Fast jag måste vänta tills de där som har att göra me’ obduktionen kommer och följa med dem upp.

Då är det bättre att vi går senare. Ana darrade som gelé och det sista hon önskade var att befinna sig i en död mans närhet. Nu måste jag gå upp till fjärde våningen och prata med doktor Vázquez.

Hon gick tillbaka till hissen och lämnade trappan med de enorma gyllene kulorna till höger, tryckte på hissknappen och åkte direkt upp till andra våningen. Hon gick in i sin lägenhet, tog upp flaskan med gin och tog en snabb klunk. Hon kände sig lugnad och gick tillbaka till hissen för att trycka på knapp nummer fyra. Trots sitt oroliga tillstånd såg hon till att hissdörrarna var väl stängda innan hon ringde på Ignacios dörr.

Inget hände. Hon tog ett djupt andetag och upprepade proceduren. Inget svar. Så insisterade hon igen med mer kraft och lämnade fingret klistrat vid dörrklockan. Eftersom inte heller det fick dörren att öppnas övervägde hon att dunka på dörren och skrika hans namn som om hon vore besatt av djävulen. Då hon inte hörde något ljud växte hennes förtvivlan och hon började gråta medan hon lutade huvudet mot träet och fortsatte att knacka svagare och svagare, lät sin kropp glida ner tills hon satt ihopkrupen framför dörren och föreställde sig att alla grannar, förutom hennes make, vid det här laget borde ha fått reda på att hon försökt bryta sig in i psykiaterns lägenhet.

Hennes omtöcknade tillstånd till trots fanns ändå en gnutta vett och det slog henne att om de såg henne där, i grårandig herrpyjamas och en kofta i extra large som stank av marijuana och alkohol, skulle de få bekräftat vad de redan trodde, att hon var totalt ur balans.

Hon tröstade sig med att takvåningen med sin terrass var den enda våningen där det bara bodde en granne, Ignacio Vázquez. Om någon annan dök upp skulle hon höra deras steg i trappan först, eftersom hissen fortfarande var i samma position, men för tillfället var hon inte särskilt orolig för det heller.

Hon lade händerna på den kalla marmorn och reste sig upp med vissa svårigheter. Hon bestämde sig för att prata med portvakten igen.

Josefa var fortfarande kvar och stod på vakt, men höll nu berlocken De hjälplösas jungfru i sin hand. Ansiktet gav intryck av ångest och samtidigt auktoritet: uttrycket hos en person som trots svårigheter vet att hon är den enda som kan ta tag i situationen och som trivs med det.

Josefa, doktor Vázquez öppnar inte dörren! Kanske har det hänt honom något! Anas ansikte var svullet och rött.

Det som händer är att läkaren sover, som många gör på en helgdag, svarade hon uppgivet. Det borde du också göra, då kanske du kommer över … besvikelsen. Josefa hade föredragit att säga fyllan.

Nej, nej! Han sover inte. Du kan inte föreställa dig hur många gånger jag har knackat på hans dörr utan att han har öppnat den! Jag är väldigt orolig! Tårarna föll nästan från hennes ögon och hon kände hur alkoholen rann ut i hennes ådror. Men det hindrade henne inte från att lägga märke till de tre hårstrån som lyste på Josefas haka och hon kände en enorm längtan efter en pincett för att skoningslöst kunna rycka bort dem.

Jag kan nog tänka mig det mer än du tror. Det hördes en viss klang i Josefas röst. Jag har varit här hela tiden … och härifrån hör man allt.

Hissen gnisslade till och började röra sig uppåt, men de la ingen vikt vid det för nerför trappan kom som från ingenstans grannen på första våningen till höger, sjuttioåriga Mari Sales Martínez, Garridos änka. Hon hade enorma solglasögon och var insvept i en minkkappa som var helt olämplig i värmen som fortfarande rådde i Valencia, och hon följdes av sina två oskiljaktiga taxar. Benen var raka som käppar, knäna böjde sig knappt och hon gick med överkroppen framåtlutad för att sedan lägga sig i samtalet.

Vad händer idag med allt detta oväsen? Jag har hört skrik och oljud hela morgonen, klagade hon och rörde intensivt på händerna. Lyckligtvis sover min son Juanjo som en död sill. Pixy och Dixy var redan vakna och de har inte gett ett enda ljud ifrån sig. De är så duktiga!

Åh, Mari Sales! utbrast Josefa. På tal om de döda har nåt hemskt hänt. Enrique, precis ovanför er. Vad ska vi ta oss till?

Nja, inte tycker jag det behövs så mycket uppståndelse för det. Om han nu börjar med teaterföreställningar, så låt honom göra det. Hon öppnade stort sina silikonläppar, som hon alltid svor på var naturliga, innan hon fortsatte: Och vad vill han, framföra något här på innergården? Tja, jag vet inte om jag tycker att det skulle vara så bra.

Nej, rättade Ana henne med grötig röst.

Mari Sales tittade på henne med avsky. Anas spritluktande utandning fick henne att ta ett steg tillbaka.

Vad Josefa menar är att ett dödsfall har inträffat, Giner har dött.

Grannen på första våningen till höger tappade hakan.

Hur som helst, han är död och vi väntar på att de ska komma och hämta liket för att göra en obduktion.

Men så förfärligt! Herren tar alltid den som minst förtjänar det. Han tar minsann inte min skamlösa svärdotter, nej! Med handen som inte höll i hundarnas koppel puffade Mari Sales till sitt halvlånga blonda hår som var lika oklanderligt som alltid. Nåväl, jag ska ta en promenad, för att slippa stöta på den döde. Jag hade tillräckligt med min.

Hissen närmade sig och Mari Sales passade på att försvinna från platsen. Hon tänkte inte vara där när de kom med den avlidne för att undvika att behöva ta ansvar för situationen.

Häxa, mumlade Josefa mellan tänderna.

Anas hjärta började slå vilt och hon fick lägga armarna i kors för att det inte skulle märkas att hennes händer darrade. Hon kände sig kräkfärdig. Hissdörrarna öppnades.

Ignacio! utbrast hon lättad. Hon ville gå fram till honom och kasta sig i hans famn, men hon kunde inte. En mängd svarta och vita prickar grumlade hennes synfält och hon kunde inte längre hålla sig på benen. Halva hjärnan kämpade för att hålla kontakten med verkligheten, men den andra delen var starkare och gav vika för spänningarna som hade påverkat henne sedan gryningen. Hon förlorade medvetandet och svimmade i armarna på den vänliga Josefa.

Hjälp mig, Josefa, jag tar upp henne till min lägenhet, sade doktorn.

Ja, det blir bäst så. Snart kommer det mycket folk och lämnar vi henne hemma med maken, så blir det värre. Han kommer inte att ta hand om denna olyckliga kvinna.

Ta henne under ena armen så tar jag den andra tills vi når hissen.

Oroa dig inte, jag följer med upp och kommer sen ner direkt, erbjöd sig portvakten. Det är inte mycket hon väger, men som hon är nu är det för mycket för en enda person. Och du grimaserar, doktorn.

Tack, Josefa.

*

Mari Sales drog planlöst runt. Hon hade ingen speciell plats att gå till. Den här dagen var alla butiker stängda och varken El Corte Inglés eller Consum skulle öppna sina dörrar. Hon visste inte heller