Personskada

By Elsebeth Egholm

Det är en varm sensommarkväll när Dicte Svendsen och pojkvännen Bo blir kallade till Århus hamn. Där råder fullkomligt kaos då polisen försöker kväva ett upplopp mellan en grupp invandrarungdomar och ordningsvakter.

Men den hotfulla stämningen tar en oväntad vändning när man plötsligt upptäcker kroppen av en död kvinna. Kriminalkommissarie John Wagner tilldelas fallet och det blir hans uppgift att ta reda på vem kvinnan är. Och inte minst: vart har barnet hon nyligen fött tagit vägen?

Dicte börjar i sin tur göra egna efterspaningar som leder henne rätt in i en härva av trafficking, invandrarfientlighet och skumma adoptionsbyråer. Något som får förödande konsekvenser för alla inblandade.

Elsebeth Egholm är en av Danmarks mest lästa författare och hon har jämförts med storheter som Anne Holt och Liza Marklund. ”Personskada” är tredje, fristående delen i hennes hyllade serie om journalisten Dicte Svendsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 15, 2020
• ISBN: 9789178297108

Book preview

Bent

1

IRAK?

Dicte hörde själv att hon hade fått det att låta som namnet på en planet i ett fjärran och hittills okänt solsystem. Ändå fortsatte hon med samma röstläge:

Det är ju rena krutdurken. Kunde du inte ha valt ett lugnare ställe?

Indien, Tibet, Sydafrika. Eller Turkiet för den delen. Namnen på lämpliga länder dalade ner i hennes sommarvarma hjärna. Innan hon hann uttala dem lutade sig Bo över bordet, stötte till fatölen som han knappt hade rört den senaste halvtimmen eftersom han skulle köra hem.

Jag har självklart övervägt Norge, sa han lugnt. Men det finns inte så mycket att göra där uppe i fjällen för en krigskorrespondent, tillade han. Sporadiska krigshandlingar, det är allt för ögonblicket.

Dicte sträckte handen efter vinglaset, men bestämde sig i sista sekunden för vattnet. Det här gick riktigt dåligt, tänkte hon. Romantisk middag i stan, my ass. Maten var bra, som vanligt, men inte samtalet. Det hade spårat ur i samma ögonblick som Bo berättade om uppringningen från redaktionen i Köpenhamn. De hade erbjudit honom en tre veckors reportageresa tillsammans med Jens Peter Hald, journalist och vän.

När hade ni tänkt åka?

Hon försökte hålla motviljan borta ur rösten. Hon hade ju faktiskt länge tyckt att han behövde en sådan resa. Han behövde komma bort från lunken på redaktionen och den eviga dragkampen om barnen, som exfrun satt så hårt på. Tänk om han behövde komma bort från henne också?

Hon drack av vattnet i ett försök att tvinga fram ett nyktrare tillstånd, men det blev det bara värre av, för självklart var svaret ja. Hon hade förändrats, det visste hon mycket väl. Efter de hemska händelserna i vintras hade hon klamrat sig – klistrat sig – fast vid honom. Det var övergående, det hoppades hon i varje fall. En lång övergång som hittills hade varat i ett halvår.

Om en vecka, sa Bo. Vi ska bara förbereda oss, ordna med det tekniska, säkerhet och annat.

Hon hörde sirener från något annat ställe i staden och tänkte på skottsäkra västar och pansarvagnar och bomber, insydda i döda hundar, som exploderade mitt på gatan. Hon tänkte på kidnappningar, skräck och död, stod inte ut med tanken, men det gjorde Bo. Han älskade alltihop. Inte döden, självklart, men spänningen, pojkspoling som han var.

Hon bestämde sig för att byta samtalsämne och såg sig om på det franska kaféet där de hade ätit i restaurangdelen.

Det är fortfarande stans bästa.

Bo log med munnen, men ögonens grå var redan på väg till Bagdad.

Utom adressen.

Hurdå adressen?

Han lutade sig fram igen. Nu var han där, närvarande i nuet och med alla sinnen riktade mot henne som om han hade varit en forskare i färd med att iaktta reaktionerna hos ett försöksdjur.

Graven.

Hon rös och såg att han ångrade sig. Det kyliga uttrycket i hans blick försvann och ersattes av ömhet. Han sträckte sig över bordet och tog hennes hand.

Jag kommer ju hem igen. Det är inte för evigt.

Hon hörde det kvävda ljudet från mobiltelefonen i väskan. Det kunde vara något viktigt. Huset kunde vara nedbränt, det kunde ha hänt Rose något. Herregud, nu fick hon skärpa sig.

Hon rotade runt i väskan och hittade den slitna mobilen. Det var Roses nummer. Klockan halv två på natten?

Ja?

Mamma. Rösten var upphetsad och i bakgrunden hördes oväsen. Det är bäst att ni kommer. Här är det vilt värre, poliser överallt.

Var? Var är du, gumman?

Showboat, sa Rose otåligt. Kommer du inte ihåg det, vi hade gratisbiljetter, men …

Larmet dränkte resten av meningen. Äntligen började hennes hjärna fungera, igångsparkad av Roses röst. Showboat. Den gamla Kalundborgfärjan i Århus hamn som var omgjord till diskotek. Rose hade talat om att hon skulle dit med några kamrater från gymnasiet. Dicte hade inte varit särskilt entusiastisk, för det var ofta bråk där med stöddiga dörrvakter, andragenerationens invandrare och narkotika. Hon hade redan rest sig med telefonen mot örat och viftade åt kyparen att de ville betala.

Var försiktig, ta det lugnt. Vi är på väg.

Jag ringde inte för att ni skulle komma hit och rädda mig, sa den mycket vuxna nästan-artonåringen. Utan mer för att det kanske är en bra story.

Redan när de nådde Kystvejen kunde de höra oväsendet. Tjutande sirener och en människomassa i uppror i augustinatten som fortfarande var varm efter ännu en dag under en obarmhärtig sol. I Paris dog kvarlämnade mormödrar i sina lägenheter medan resten av familjen var på semester vid havet; Kalifornien härjades av skogsbränder som ödelade värden för miljarder och i Köpenhamn hade en oskyldig italiensk turist knivmördats på öppen gata. Nu verkade det som om hettans skadliga biverkningar hade nått Århus.

Bo korsade Kystvejen och svängde till höger längs hamnen mot silon som tillhörde Korn- och Foderstof Kompagniet. Den stod likt en lysande vålnad i natten.

Du milde.

Torget framför Showboat och hamnbassängen såg ut som något ur en film. Dicte väntade sig nästan att få se en regissör i hög stol med en megafon framför munnen ropa ut sina order till ljusfolk och kameramän.

I halvmörkret kunde man se ungdomar gå lös på polisbilar och slå sönder rutor. En kedja av poliser med hundar framför sig sträckte sig tvärs över hamnområdet från järnvägen till kajen. Gatstenar och flaskor flög genom luften följda av rasande tillmälen.

Fuck polisen! Fucking rasister!

Dicte stirrade in i folkmassan. Rose. Var fanns Rose? Var hon i säkerhet? Eller fanns hon någonstans mitt i detta kaos?

Massan svepte fram och tillbaka, det var som en flodvåg, hon gissade att det måste röra sig om en tre- eller fyrahundra människor. Hundskall, sirener och höga rop. Aggressiviteten låg som en giftgas över omgivningen.

Holy shit, mumlade Bo och svängde av mot Pakhus 35 där det danska trälastkompaniet hade sina lokaler. Han körde runt två gigantiska lyftkranar och parkerade på bortsidan. De klev ur. Han öppnade bagageluckan, drog fram sin kamera och såg till att den var laddad. Så gömde han den under jackan och de började gå mot röran av människor.

De slår ihjäl mig om de upptäcker den, mumlade han i hennes öra och klappade på den lilla bulan. Jag går en sväng, fortsatte han.

Hon skulle just invanda och be honom hjälpa till att leta efter Rose, men han försvann in i folkmassan driven av sitt adrenalin och den instinkt som hade gett honom priser för reportage från brännpunkter världen runt. Ett häftigt sug av ensamhet tog andan ur henne, innan hon samlade sig och drog upp anteckningsblocket ur väskan. Hon började gå mot en grupp invandrarpojkar som stod och hängde i utkanten av bråket, bort mot KFK:s byggnad på den andra sidan av en rad betongklossar med texten Århus Havn.

Jag är journalist, sa hon. Kan ni berätta vad som händer?

En ung svarthårigpojke med argt hopvuxna ögonbryn släckte en cigarett under hälen på sina sneakers. Han glodde misstänksamt på henne.

Inga fotografer, meddelade han. Vi vill inte komma i tidningen.

Det är okej, lovade hon och hoppades att Bo skulle hålla sig borta.

Pojkens ögon sköt blixtar i halvmörkret.

De ville inte släppa in oss och så blev det bråk och någon ringde polisen. Och så har de hundarna också, sa han lakoniskt. Det är alltid vi som får skulden.

Hon antecknade trots att han egentligen bara hade sagt sådant som hon redan kände till. Hon nickade förstående i ett försök att lugna honom och visa att hon stod på deras sida, även om hon långtifrån var säker på det. Detta var konfliktforskning som väntade.

Vem ringde polisen?

Pojken bredvid ryckte på axlarna.

Det var väl dörrvakterna. Vi gick in genom bakdörren och de blev skiträdda.

Plötsligt började de prata i munnen på varandra. Orden kom forsande och hon krafsade snabbt i sitt block men fick inte alls med allt. Festen på färjan hade uppenbarligen varit sluten fram till midnatt då dörrarna hade öppnats, ändå hade några blivit avvisade fastän de hade fribiljetter. Polisen hade kommit och det lugnade ner sig, men en timme senare hade de avvisade dykt upp med förstärkning och de hade slagit sig in på diskoteket genom en bakdörr. Polisen hade stängt lokalen, och så blossade våldet och frustrationen upp på allvar och någon hade bestämt sig för att sätta igång brandlarmet för att få ut gästerna.

Det är skit. De överreagerar, sa en av pojkarna. Det gör de alltid med oss.

Det är några som har blivit bitna av polishundarna, sa en annan och nickade mot slagsmålet. Och de slår med batongerna, fascistsvinen.

Fuck them.

Den första pojken skickade iväg en arg spottloska ner i asfalten. Jag måste pissa.

Han lämnade gruppen och försvann ur synhåll bakom en blå container som var avsedd för kabyssavfall. Dicte tänkte just fortsätta fråga när hon hörde ett halvkvävt tjut och pojken som skulle kissa kom farande, likblek i ansiktet och med öppen gylf.

Fyfan, man, fyfan vahemskt.

Han stannade och föll framstupa och kräktes med ett högt plaskande ljud. Efter en stund kom han hostande och spottande på fötter igen. Det ligger en tjej därbakom, spottade han. Jag tror hon är död.

Den lilla gruppen stod blickstilla en kort sekund. Men så tog nyfikenheten överhanden och de började gå mot containern. Dicte följde efter.

Först gick det inte att se vad det var. En matta eller ett täcke låg halvvägs uppdraget över en varelse, och varelsen låg i en förvriden ställning, på ett sätt som ingen människa normalt låg. En vit arm var slängd över huvudet och ett ben pekade rakt ut, medan det andra låg inklämt under kroppen. Överkroppen och ansiktet var dolda under mattan, långt ljust änglahår flöt ut över asfalten. Underlivet verkade också vid första ögonkastet vara någorlunda dolt av den mönstrade väven. Men det var inte någon vanlig underkropp. Det var en underkropp av klibbigt rött, och Dicte märkte plötsligt att det luktade sött av människoblod.

Vafan?

En av pojkarna klev fram och böjde sig ner och drog mattan över den döda kroppen.

Låt bli!

Hon hörde sin egen röst, den var gäll av upphetsning. Pojken reste sig snabbt, han såg rädd ut.

Men hon kan inte ligga så där. Pojken var gråtfärdig.

Ni får inte röra något, fortsatte hon lite lugnare. Vi måste få hit polisen.

Hon visste inte hur lång tid det tog. Ryktet spred sig snabbt som ett andetag och plötsligt hade det uppstått en mur av människor runt containern. Så kom polisen äntligen och viftade bort henne också. Hon drog sig undan medan hon försökte hålla illamåendet borta genom att styra in tankarna på praktiska saker.

Någon drog i hennes ärm.

Mamma. Vad är det?

Rose stod där och såg ofattbart vacker ut i tunn, ljusgrön sommarklänning och med håret utslaget över de bara axlarna. Änglahår, tänkte Dicte och tvingade bort jämförelsen. Först då lade hon märke till pojken som stod bredvid hennes dotter. Mörka mandelögon och ett ansikte som ljus choklad. Svarta dreads.

Det här är Aziz, sa Rose generat. Vi hade tänkt gå på diskot.

2

WAGNER VAR TACKSAM för mörkret när Ida Maries röst letade sig in i hans hörselgång; en välkänd blandning av sötma och fasthet.

Det finns ju andra sätt också.

Hon tryckte sig mot honom i sängen. Hans kropp svarade denna gång med trötthet.

Andra sätt, mumlade han och ville inte förstå. Mig veterligt finns det bara ett och det är det som vi just har använt.

Hon låg stilla en stund. Så hävde hon sig upp på armbågen och han anade bröstets mjuka, vita kurva som en vacker frukt alldeles framför näsan på honom.

Du vet mycket väl vad jag menar.

Självfallet visste han det, men orden slog knut på sig själva i hans huvud och han kunde inte få dem att ligga riktigt på tungan. Hon fick säga det åt honom.

Adoption eller konstgjord befruktning.

Telefonen ringde och ljudet sköt sönder samtalet. Hon gjorde inga invändningar när han sträckte sig mot nattduksbordet och lyfte luren.

Wagner.

Vakthavande, Kasper Grundtvig. Ber om ursäkt för att jag stör nattsömnen. Vi har en situation nere i hamnen.

Wagner fick lust att säga att han inte sov. Att han inte kunde sova för att hans och Ida Maries liv var på väg att koka ihop till en hård boll av goda viljor men med ganska dåligt resultat. Han nöjde sig emellertid med en grymtning.

Vad händer?

Bråk vid diskoskeppet. Dom har hittat ett kvinnolik.

Han hörde sig själv stöna. Adrenalinet började sin välkända runda genom kroppen.

Invandrarna igen?

Vi vet inte om bråket har med mordet att göra, sa Kasper Grundtvig tveksamt. Men det kan inte uteslutas. Vi har redan en journalist här.

Wagner frigjorde sig försiktigt från Ida Marie.

Vem?

Han hörde ett mummel i bakgrunden och så var mannen tillbaka med ett svar.

Hon heter Dicte Svendsen.

Av någon anledning blev han inte överraskad. Ändå kom han att låta fientlig när han ställde nästa fråga.

Vad hade hon där att göra mitt i natten?

Vakthavande lät frågan hänga i luften en stund innan han svarade. Larm och höga röster i bakgrunden, som om hela staden hade vaknat och vallfärdat till hamnen klockan halv tre en lördagsmorgon.

Hon skulle hämta sin dotter på diskot.

Wagner hade stigit upp och var redan på väg att dra på sig kläderna med luren fastklämd under hakan.

Jag är där om tjugo minuter.

Han lade på och vände sig till Ida Marie.

Jag måste iväg.

Han sa det medan han knäppte skjortan.

Vad är det?

Han såg besvikelsen i Ida Maries ansikte när han vidarebefordrade det lilla han visste och önskade att han kunde göra henne glad, men det skulle mer till än att bara stanna hemma ett tag till.

Han sköt ifrån sig problemet. Så ringde han till en sömndrucken Jan Hansen och fick upp honom ur sänghalmen med uppmaningen att samla ihop en liten styrka och infinna sig nere i hamnen så snabbt som möjligt. Han varskodde också polisens kriminaltekniska avdelning och väckte sin gode vän rättsläkaren Poul Gormsen.

Hänger du med på disko?

Gormsen lät sömnig men intresserad.

Är det något du ska fira?

Tyvärr inte, anledningen är inte så munter.

Mord?frågade Gormsen och fortsatte. Låt mig gissa. Någon med en kniv som slant?

Wagner hittade sina skor under sängen och satte sig på sängkanten för att ta på dem. Ida Marie låg tyst. Han kände hennes blick i nacken.

De har hittat en död kvinna utanför Showboat.

Gormsen mumlade något till sin fru och kom tillbaka. All munterhet var borta ur hans röst.

Vi ses där.

Wagner körde genom sommarnatten med öppna fönster och drack sig vaken på frisk, daggmättad luft som luktade varm asfalt och nyklippta gräsmattor. Senare, när han kom fram till centrum, avlöstes gräsdoften av den starka lukten från det som en gång hette Oljekvarnen, som för att påminna honom om att han inte hade kört fel utan fortfarande befann sig i Århus. Visserligen hette det att man hade fått bukt med stanken med hjälp av dyra filter, men i så fall var vissa näsor mer förfinade än andra, var hans slutsats.

Bilden av Dicte Svendsen dök upp till bilradions stillsamma musik. Han såg för sig mellanblont trassligt hår, det lilla ärret vid munnen och de intensiva ögonen som gömde alldeles för mycket för att kallas vackra. Han suckade ut i natten. Helst hade han velat slippa pressen och i synnerhet Dicte på en färsk brottsplats en lördagsnatt, men det var inte alltid man fick välja.

Han visste att hon hade haft det besvärligt sedan hon blev hotad till livet av en galen mördare bara några månader tidigare. Ida Marie avlade ibland rapport om journalisten och väninnan, som hon regelbundet träffade vid någon av apparaterna på workouten eller över en lunch i staden, och det var inte särskilt uppmuntrande. Och ändå, tänkte han medan han närmade sig avfarten från Ringgaden mot Silkeborgvej. Ida Marie var orolig, men han hade på känn att Dicte Svendsen trots sin lite sköra framtoning var betydligt robustare än så.

Redan på avstånd kunde han känna den spända atmosfären i hamnen. Grupper av unga drev på trottoaren längs Norreallé, uppenbarligen på väg bort från hamnområdet och Showboat. Ibland spred de sig på gatan, satte iväg efter varandra och knuffades eller sparkade. Han hörde deras arga röster i natten. Det var en vrede som sjöd, hotade att smitta av sig i hela staden.

Utanför Showboat var det avspärrat. En ring av poliser och metervis med röd- och vitrandigt avspärrningsband skilde de nyfikna från dem som hade ärende in på brottsplatsen. Teknikerna hade redan anlänt, området var upplyst av starka strålkastare. En ung polisman vägrade släppa in honom innan han visade sin polisbricka, och av någon anledning blev han påverkad av aggressiviteten och gav pojken av avhyvling.

Använd ögonen, människa, kan du inte se att jag inte är någon huligan, hörde han sig själv säga.

Polisen sträckte på halsen och tittade på hans ID.

Ber om ursäkt, sa han men lät ändå så övernitisk att Wagner hade kunnat klippa till honom. Jag lyder bara order.

Det sa nazisterna också, mumlade Wagner och ångrade sig genast.

Vadå?

Glöm det.

Paul Gormsen som bodde i Risskov hade säkert tagit Kystvejen in. Wagner fick syn på honom i vit pappersoverall och med de ostyriga lockarna fladdrande i nattbrisen. I ögonvrån uppfattade han också Dicte Svendsen som baddade sin pojkväns ena ögonbryn. Det såg ut som om han hade sprungit rakt in i en knytnäve, och Wagner gissade att någon hade haft invändningar mot kameran som hängde om halsen på honom.

Gormsen stod och pratade med en man i uniform. Wagner kände igen honom, det var vakthavande, Kasper Grundtvig. De nickade till hälsning då han gick närmare.

Vad är det som har hänt?

Grundtvig tog av sig hjälmen och torkade svetten ur pannan med baksidan av handen. Också Wagner kände sig varm och fuktig. Nu har sommaren varat tillräckligt länge, tänkte han som hastigast. Århus påminde om en inflammerad böld som hotade att explodera vilken sekund som helst. De behövde regn. Ett rejält, iskallt skyfall skulle sitta bra.

Grundtvig skakade på huvudet innan han satte på sig hjälmen igen. Han nickade mot byltet som låg bakom en liten blå container.

En pojke från Gjellerup hittade henne när han skulle pissa.

Ålder?Wagner såg på Gormsen.

Ung flicka, svarade rättsläkaren – omkring arton skulle jag tro. Det är för tidigt att säga något bestämt, men det är rena blodbadet."

Hur länge?

Gormsen ryckte på axlarna.

Inte särskilt länge. Inte i den här värmen.

De gick bort till liket där teknikerna redan var i gång med att ta bilder ur alla vinklar under de starka strålkastarna. Wagner andades in fuktig havsluft och drabbades av en märklig törst som torkade ut strupen när han tittade på byltet. Han vande sig aldrig vid den sårbarhet som följde med döden, men med denna unga kvinna var känslan av utsatthet många gånger större. Hon var vacker på ett nästan madonnaliknande sätt där hon låg med utslaget hår och slätt porslinsansikte utan en skavank. Ögonen var slutna, halsen lång och fingrarna smala. Munnen var lite öppen, någon måste ha stängt den efter döden. Inte ett enda smycke, tänkte Wagner, varken ringar eller halskedja.

Ingenting, sa en av teknikerna. Inga papper, inga ID-handlingar av något slag. Hon verkar clean.

Clean. Ren. En kvinna utan förflutet och utan framtid. Wagner kände att strupen snördes ihop.

Och mer? frågade han insatschefen. Hur många har haft tillgång till henne? Hur många har dragit omkring här i natt?

Många, sa Kasper Grundtvig och lät oändligt trött. Det blev upplopp och vi måste kalla på förstärkning.

Wagner visste vad det betydde. Poliser med hundar kom från Horsens, Silkeborg, Odder, Randers och Viborg.

Vi måste ju tömma hamnområdet, förklarade Kasper Grundtvig. Wagner nickade och såg problemen. Ett hav av människor hade trampat omkring runt brottsplatsen. Användbara spår kunde de glömma. Om man ville dumpa ett lik kunde man inte ha hittat ett bättre ställe ur den synpunkten.

När han hade suttit på huk framför kroppen och stirrat rakt in i döden och letat efter svar som inte kom reste han sig och gick fram mot Dicte Svendsens grupp.

Du har gått en rond ser jag, sa han med en nick mot Bos blödande ögonbryn. Fick du något för besväret?

Bo lyckades med konststycket att nicka och skaka på huvudet samtidigt. Halvlångt ljust hår vispade i mörkret, men Wagner lade märke till att skägget inte var lika spretigt som vanligt. Ja, ja, tänkte han. Kan man inte tämja mannen kan man alltid tämja skägget.

De tog min fotochip och slängde bort den, svarade Bo argt.

Vart då?

Bo gjorde ett kast med huvudet mot parkeringsplatsen.

Där borta någonstans. För en halvtimme sen var det svart med människor här. Det var ganska tufft.

Wagner fick syn på Jan Hansens muskulösa gestalt som knuffade sig fram, på väg mot dem. Rakat huvud och vältrimmad mustasch. Mjukt sätt och en sällsynt förmåga att lyda order. Här var en man vars kvinna hade kontroll.

Jan Hansen blev snabbt insatt i händelseförloppet.

Vi får se till att vi hittar den där filmen. Prata med Kasper Grundtvig, ta med dig ett par man.

Han nickade mot Bo.

Tänker du åka till akuten med det där?

Bo skakade på huvudet.

Men filmen är min, sa han tjurigt. Jag kan inte bara lämna ut den hursomhelst.

Wagner önskade pressen och alla heliga principer åt fanders.

Det får vi tala om senare.

Bo svängde runt med en näsduk tryckt mot ögonbrynet och försvann tillsammans med Hansen på jakt efter fotochipen. Med lite tur, tänkte Wagner, fanns det dokumentation på filmen som polisen hade användning för, om bara fotografen kunde övertalas att lämna den ifrån sig. Om de inte hade tur låg den och skvalpade någonstans i hamnbassängen och då kunde självaste Bo Skytte glömma sina höga ideal.

Wagner vände sig mot Dicte Svendsen. Under den halva sekund som det hann gå innan någon av dem sa något drog tusen tankar genom hans huvud, och det gick upp för honom varför han var så retlig. Det var inte bara värmen och bristen på nattsömn och det outhärdliga i att stå med liket av en ung kvinna mitt i Århus hamn. Det var också det faktum att Dicte och Ida Marie var väninnor och att han var osäker på hur mycket Ida Marie hade berättat. Kvinnor berättar allt för varandra, det var hans erfarenhet. De hade lika stort behov av att anförtro sig åt varandra som män hade av att hålla sina tankar för sig själva. Dicte visste säkert allt om deras försök att utvidga familjen med ännu ett barn och det irriterade honom outsägligt.

Och du råkade tillfälligtvis komma förbi?

Han såg att hon blinkade till vid hans arga tonfall.

Vi var på restaurang i Graven. Rose ringde.

Hon kastade en blick på dottern som stod tätt ihop med en invandrarpojke. Det gick upp för Wagner att Dicte hade sina egna problem.

De var här innan du och Bo kom?

Hon nickade.

Då får vi väl ta deras vittnesmål.

Han såg hur det lilla ärret vid munnen sköt uppåt som i ett hånleende och han visste vad som skulle komma.

Precis som ni får göra med cirka sjuhundraelva andra diskogäster och den samlade polisstyrkan från fem distrikt, sa hon mycket riktigt och blängde på honom. Och medan du ändå är igång så kan du lika gärna ta in ett par polishundar också för förhör.

Han stod kvar och lät röken lägga sig. Hon kanske såg lite tröttare ut, men hon kunde fortfarande bita ifrån. I Ida Maries ställe skulle han inte vara så orolig.

Och annars? frågade han silkesmjukt.

Hon tittade förbluffat på honom innan svaret kom, hänsynslöst uppriktigt som vanligt.

Åt helvete.

Han väntade tåligt på fortsättningen och hörde hur hon drog efter andan.

Bo sticker till Irak om en vecka, Rose har en ny pojkvän och jag har ont i häcken.

Avundsjuka? Han kastade en blick på Rose och hennes söta invandrarpojke.

Ischias. Jag har en nerv i kläm, förklarade Dicte med det första leende han hade sett den natten.

3

VI HAR INGA PROBLEM, mamma, det har jag ju sagt.

Ni har inga problem. Självklart. De var på väg till gymnasiet i Tilst och Dicte körde om en lastbil. Hon svängde in alldeles för snävt framför långtradaren och chauffören signalerade ilsket bakom dem.

Mamma! Roses förfärade röst slog hål på vreden och oron. Du kör som en biltjuv, tillade hennes dotter som hade börjat ta körlektioner och inte längre gick att lura lika enkelt som tidigare.

Ni kanske inte har några problem nu, sa Dicte och gav sig inte. Men förr eller senare får ni, förutsåg hon olycksbådande. Det går inte att undvika.

Rose suckade och släppte ut alla tonårsdöttrars frustration över oförstående föräldrar i en luftström.

"Han läser medicin, har jag ju sagt. Han är integrerad!"

Det sista ordet uttalat i ett långt, utdraget emfatiskt andetag. Dicte förstod. Det var inte lätt att vara muslim i dagens Danmark. Alla såg på en med en viss grad av misstro, hon var själv inget undantag. Det var inte heller lätt för en dansk flicka att ha en muslimsk pojkvän. Utan att kunna förhindra blev man på förhand dömd till kvinnoförtryck och underkastelse.

Jag säger inte att Aziz inte är jättegullig och klok och duktig, började hon.

Vad säger du då? frågade Rose milt.

Jag säger att du inte känner hans familj. Jag säger att det kan bli problem med kulturskillnader och två olika religioner i en svår tid. Jag säger att det inte alltid räcker med kärlek.

Räcker för vad?

Dicte blinkade och stannade framför skolan. Det var måndagsmorgon och helgtrötta tonåringar vimlade sömnigt mot ingången, iförda jeans och korta kjolar som svängde på smala höfter och visade bara magar.

För att bli lycklig, sa hon och ångrade orden i samma stund. Inte för att det inte var sant, utan för att hon kände sin dotter alldeles för väl. Rose fångade mycket riktigt bollen i luften och sköt den lätt och elegant i mål.

Betyder det alltså att man blir lycklig om ens pojkvän inte är muslim, frågade hon oskyldigt och såg Dicte i ögonen, innan hon lutade sig fram och gav sin mamma en försoningspuss på kinden. Jag tar bussen hem.

Med Roses fråga surrande i huvudet och en migrän på ingående fortsatte Dicte in till redaktionen på Frederiksgade. Kanske hade Rose rätt. Kanske hon inte skulle lägga sig i överhuvudtaget. Alldeles bortsett från att de flesta tonårsförälskelser förr eller senare går över hade hon faktiskt inte så mycket att lära sin dotter. Vad visste hon om kärlek? Hon som var skild från Roses pappa och bodde ihop med en åtta år yngre fotograf som hade kvicksilver i ådrorna och ett starkt behov av att vistas i diverse krigszoner? För att inte tala om hennes egen tonårsgraviditet och ett bortadopterat barn som hon tänkte på varenda dag som gick. Vad visste hon på det hela taget?

Inte så mycket, kom hon fram till på väg in mot centrum längs Viborgvej. Men hon var mamma och hon hade något slags instinkt, och det gjorde henne inget om resten av världen kallade henne rasist för hon visste ju att det inte var sant. Hon var orolig. Så in i märgen. Över liket nere i hamnen, över kombinationen Aziz och Rose och deras närvaro på Showboat den olycksaliga natten. Hon såg katastrofen lura lika tydligt som hon kände hungern knorra i magen för att hon inte hade hunnit äta frukost.

Det sistnämnda försökte hon göra något åt på det sparsamt besökta morgonmötet. Det var bara hon själv, Davidsen och Holger Søborg, som hade blivit fast anställd som kriminalreporter efter tiden som praktikant.