Justine - Raschans hämnd

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

Justine tryckte blixtsnabbt upp mannen mot väggen och

kopplade ett våldsamt, dödligt grepp under hans käkben. Fingrarna klämde skoningslöst åt vid stora halspulsådern. Skräckslagen flämtade han efter luft.

Justine Jansen höll uppenbarligen på att förlora självkontrollen. Hon måste bort. Vidare till ett viktigt möte i Helsingborg...

Raschan Makarian styrs av ett iskallt hämndbegär mot alla som någonsin förnedrat honom. Mannen som hållit honom fången som sexslav, hade inte ens när Raschan dragit åt strypsnaran, känt igen honom. Men mordet var bara ett genrep - den verkliga vedergällningen skulle ge eko världen över.

Nu väntade han bara på kvinnan vars speciella talanger han saknade och... hon skulle komma mycket snart. Men är han den ende som väntar?

Blixtsnabbt vänds Sundets inrutade tidtabeller till ett politiskt explosivt gisslandrama. Ska man lyckas förhindra ett veritabelt blodbad?

Denna elfte roman om kriminalkommissarie Joakim Hill vid Helsingborgspolisen introducerar en helt ny karaktär, Justine Jansen, vars speciella styrka och svaghet är att hon har diagnosen Aspergers syndrom. Det ger henne mycket speciella färdigheter men frågan är... i vems ärende hon agerar?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 3, 2018
• ISBN: 9789178294008

Book preview

använts.

1

RYDEBÄCK 28 DECEMBER 2007, KLOCKAN 01:33

Ulf Rågestedt var en både fysiskt och psykiskt kraftfull man i sina allra bästa sensommarår, och normalt allt annat än räddhågad. Men just nu stirrade han skräckslaget upp mot Drakborgens enormt trista, mörkgrå fasad.

Drakborgen…

Ja, så teatraliskt benämndes det i folkmun. Men i själva verket betecknade detta överdramatiserade epitet bara det ännu inte färdigställda höghuset Nordöstan, mitt i Rydebäcks centrum.

Men Ulf fann för tillfället sannerligen inte minsta tröst i den bagatelliserande insikten. För nu tornade det upp sig framför honom mot den blåsvarta, kallt stjärnklara natthimlen – och för honom var det fullkomligt spöklikt skrämmande.

Ulfs alltför tunna höstjacka var bara i hast påslängd, satt snett över axlarna och var trots minusgraderna vidöppen. Håret stod på ända och han hade ett märkligt yrvaket uttryck i ansiktet. Fötterna gavs inget annat skydd än hans illgröna foppatofflor. Kölden bet elakt i de nakna tårna genom lufthålen.

Och ändå var det som om han inte ens märkte iskylan.

Ilande nattvindar lyfte och riste oregerligt i fasadens täckväv. Den smutsbruna duken fladdrade vilt som sönderslitna stridsfanor runt de gapande våningshålen. Och ett oändligt sorgset ljud genljöd genom spjäll och ventilationstrummor. Ett klagande, anklagande och blodisande tjut – som en vemodig sång om gångna tiders oförrätter, väntande på hämnd.

Men det var inte det ljudet som klämde till om Ulfs hjärta så att han knappt kunde andas – det var det där andra.

För i ena handen hade han mobilen, där han med jämna mellanrum kunde höra sin dotters röst kalla på honom. Och i den andra höll han ett krampaktigt tag om hammaren, sin allra kraftigaste från Hultafors. Det var vad han i brådskan lyckats rafsa åt sig som vapen.

Peabs högwattslampor lyste bjärt upp både runt byggplatsen samt de intilliggande husen. Det fick den stora Hemköpsskylten att kasta blodröda reflexer över mobilens display.

Ljudet från telefonen, det som gjorde Ulf så fullkomligt skräckslagen, kom obarmhärtigt på nytt.

Pappa… snälla, skynda dig, pappa! hörde han Pernilla snyfta förtvivlat. Han hittar mig snart… och när han gör det, kommer han att döda mig!

Varken Ulf eller hans fru Aina hade sett eller hört av sin mellandotter på väldigt länge – inte sedan hon tog studenten för två och ett halvt år sedan.

Hon var ett sådant barn som ständigt orsakar sina föräldrar sorg och oro. Och som därför alltid förblir en tung skuld man bär i sitt innersta, bidande tiden då det oregerliga barnet ska förlåta en. Men förlåta en… för vad?

Ulf hade grubblat enormt mycket över detta, men aldrig fattat varför i herrans namn han kände på det viset och aldrig blivit ett dugg klokare på det smärtsamma mysteriet kring just detta av barnen.

De hade nämligen tre flickor. Alla lika älskade, alla uppfostrade på precis samma sätt och efter samma normer. De såg alla bra ut och var välväxta var och en på sitt sätt. Både han och Aina hade vallonblod, så flickorna såg ibland nästan sydländska ut med sitt mörka, nästan svarta hårsvall. Och de var alltid först av alla på Rydebäcksstranden med tjusig solbränna på sin olivfärgade hud.

De var alla tre precis lika populära hos kompisar och lika omsvärmade av grabbar.

Ändå var det bara hon, mellanflickan Pernilla, som var annorlunda. Som fick emotionella kriser, hoppade av studierna från ena dagen till den andra, bråkade och alltid krävde mer och mer. Och kanske hade hon fortsatt för att hon också vanligtvis fick det?

Han hade ju i alla fall, om än skamset, bekostat två år av diverse småstruliga extrakurser för henne. Dyra lektimmar som inte blev till något matnyttigt. Det hade han i ärlighetens namn aldrig behövt göra för de två andra.

Och varför han skulle behövt göra det för Pernilla, ja det hade han aldrig fattat. Flickan hade alltid haft ofantligt lätt för sig. Hade fattat allt med detsamma. Hade prisats som begåvad utöver det vanliga av sina lärare, och hade fått all tänkbar uppmuntran av dem. En lärare hade sagt sig vara övertygad om att Pernilla hur lätt som helst skulle kunna få ett stipendium till något av de riktigt stora universiteten i USA. Men, det hade inte passat den unga damen.

Hennes systrar däremot, de hade verkligen behövt anstränga sig rejält för att få sina toppbetyg. Det hade förmodligen varit beskt för dem att se Pernilla bara kasta bort allting med en axelryckning.

Men efter de åren hade hon i alla fall gått tillbaka till sista året på gymnasiet och tagit sin studentexamen.

Den förlorade sonen, i detta fall en dotter, hade äntligen hittat hem.

Det var vad de hade trott. Men bara tills hon genast därefter rymt till någon kille hon utan deras vetskap hade skaffat sig i Danmark. En köpenhamnare som hon lärt känna på nätet under de vilda strulåren. Det var i alla fall vad hon påstått.

Så varför hade de inte fått träffa honom? Visst hade de i alla fall haft rätt att undra, det tyckte de verkligen.

Men Pernilla hade inte besvarat den frågan. Bara tagit sitt pick och pack och förklarat att hennes liv var hennes ensak, lastat det sista av sina grejer på hyrbilen och stuckit.

De hade antagit att hon farit över till Köpenhamn, men inte vetat säkert eftersom hon inte hade hört av sig sedan dess.

Och ändå upptog tankarna på Pernilla fortfarande så makalöst mycket av hans tid. Mer än de på Åsa och Sofia – de två exemplariska döttrarna som kämpade på tappert utan att beklaga sig, eller kräva omåttlig uppmärksamhet. Varför i herrans namn var det så?

Tolkningen antog hart när just den bibliska dimensionen.

För sanningen var den att han inte tvekat ett ögonblick när han fått samtalet. Så fort han hört den förlorade dotterns förtvivlade röst mitt i natten hade han utan minsta besinnande rusat till hennes undsättning.

Pernilla var här… i Rydebäck.

Hon är här, hon är äntligen hemma – och hon behöver mig!

Det var det enda han kunnat tänka.

Instinktens obändiga kommando hade dunkat om och om igen genom hjärnan medan han ofattbart snabbt kommit i jeansen. Han hade dragit den nödtorftigt rena fritidströjan på sängpallen över huvudet. Aina hade rört lite på sig, men sovit alltför djupt på sömntabletten för att vakna.

Skit i sockar… skit i… !

Han hade omedvetet mumlat de orden fullkomligt maniskt för sig själv, som ett mantra för att hinna ännu snabbare, medan han rusat ut i förrådet. Där hade han i hast krängt på jackan, beväpnat sig med den gedigna hammaren, hoppat i bilen och rivstartat.

Det hade inte tagit honom mer än någon kort minut att vråla nerför den bilförbjudna bussbacken mot centrum.

Så här mitt i natten var centrum som regel ganska övergivet. Hemköp hade stängt för fem och en halv timme sedan. Jessica hade slagit till dörren och låst efter sista kunden, Roger dragit för skyddsduken på frysarna och Lina räknat samman kassorna under säkerhetsvaktens beskydd. Precis som vanligt.

Rydebäcks Pizzeria, alldeles intill, hade slagit igen portarna lite drygt två timmar senare, även det precis som normalt. Nizamettin, som rökt en sista nattcigarett utanför, hade innan han låste för kvällen med en rysning konstaterat att det nog skulle bli en kall nyårshelg. Det hörde också till det normala.

Men det gjorde definitivt inte det faktum att Ulf Rågestedt nu stod på parkeringen nedanför Drakborgen, mitt i smällkalla natten. Desperat undrande var i hela fridens namn – bland alla de gäckande kala våningarna – hans dotter egentligen fanns?

Han var här nu, här för att till varje pris hjälpa henne. Men kunde det verkligen finnas någon… inne i det där gåtfullt ihåliga skalet?

Det var utan tvekan ett fruktansvärt ställe att befinna sig på, särskilt en natt som denna. Vinden måste få ett ännu elakare sting därinne när den rusade igenom gapande fönster- och dörrhål. Kyla hade en ytterst obehaglig tendens att isoleras och förstärkas i betongkonstruktioner.

Det måste vara fullkomligt dödskallt därinne!

Men det var på den plats Pernilla uppgett att hon gömde sig. Dolde sig så gott det bara gick i de ekande tomma labyrinterna, för att komma undan våldsmannen som var efter henne. Så in dit måste han bara ta sig, hur det än skulle kunna gå till.

Ulf måste ovillkorligen finna ett sätt! Han var tvungen att hitta Pernilla – dottern han inte sett på så länge, som han trott sig ha förlorat för gott. Ända tills hon ringt så fullkomligt oväntat nu mitt i natten, och hörts så märkligt osammanhängande vettskrämd.

Betänketiden tog tvärt slut.

Pappa… snälla! snyftade Pernilla hjärtskärande till.

Pernilla, jag är här…, väste Ulf i mobilen och stirrade upp i ett lönlöst försök att få en skymt av henne medan han förtvivlat försökte få henne att berätta var exakt hon befann sig, men jag måste veta var…

Himmel, där borta är han, avbröt hon med en flämtande viskning, jag ser honom – hjälp, snälla pappa…

Att tveka var inte längre att tänka på. Det fanns ingen som helst tid att fega, eller söka efter det mest strategiska beslutet.

Han måste in nu – annars skulle hans dotter tveklöst dö!

Ulf hade visserligen aldrig forcerat ett skyddsstängsel, eller ens övervägt tanken. Men nu skulle inte ens gedigna järngrindar ha kunnat hålla honom utanför. Fast tack och lov var stängslet som omgav byggplatsen mest där för syns skull. Den klena inhägnaden höll egentligen inte ute någon som verkligen ville ta sig in. Han visste att det varit stora problem både med vandaliserande ungdomar och regelrätta byggplatstjuvar. Han hade själv, som många andra i Rydebäck, klagat hos byggbolaget och menat att de bar ansvar och fick skylla sig själva.

Men just nu tackade han högre makter för det lättforcerade hindret. Fastän en utstickande vass metalltråd rev honom rejält längs låret, så snirklade han sig ändå raskt igenom en glipa mellan två stängselsegment.

Det sved ordentligt, och han gissade att jeansen förmodligen inte skulle gå att rädda. Men han gav fullkomligt fan.

Problemet med hur han sedan skulle ta sig in i själva huskroppen överskuggade just nu allt. Det fanns nämligen ingen – i alla fall ingen synlig – ingång från bottenplanet.

Men längs grundmuren stod det tomma lastpallar, de som cementsäckarna levererats på. Han staplade dem snabbt på varandra, hivade sig upp till den första öppna avbalkningen och var med ens inne på våningsplanet.

Han hade haft rätt. Därinne var det på något märkligt sätt ännu råkallare än ute.

Men kallast av allt var den krampaktiga känslan av vanmakt han hade i maggropen.

Var i helvete fanns nu Pernilla?

Hon svarade nämligen inte längre på hans förtvivlade men ändå försiktiga anrop. Antingen tordes hon inte ge ifrån sig ett enda ljud av risken för upptäckt. Eller så var hon redan…

Nej, han fick inte ens tänka tanken. Istället lyssnade han intensivt efter ljud som kunde vägleda honom till hennes gömställe. Men det enda han hörde var vindens ödsliga, oupphörliga vinande genom dörr- och fönsterhål. Han ansträngde sig till det yttersta för att ignorera det. Koncentrerade sig istället på det andra han plötsligt uppfattade – ett mer sporadiskt och avslöjande ljud.

Där! Nu hörde han något helt annat, ett buller som signalerade att det tydligen fanns någon på våningarna lite högre upp i bygget.

Han hittade en provisorisk stege till våningen ovanför, och började klättra så ljudlöst han bara kunde. När han var nästan uppe insåg han plötsligt att han inte hade minsta känsel i näsan. En löjlig reflektion, särskilt med tanke på det smärtande såret i benet, men han kunde inte hjälpa den. Näsan var plågsamt stelfrusen, men han misstänkte att det till största delen inte berodde på kyla utan på skräck. Fasa för vad som skulle möta honom när han kom upp.

Hennes misshandlade, kanske till och med döda kropp?

Men på våning tre var det också tomt. Här fanns det uppenbarligen inte heller någon. Inget, utom den vemodigt klagande vinden från fönsterhålen.

Han smög sig vaksamt och ytterst försiktigt vidare uppåt.

Det var absolut inte mannen – han som plötsligt överföll honom från sin dolda position bakom en av betongpelarna på fjärde våningen – som förfärade Ulf mest.

Det var inte ens det faktum att han insåg att den nya smärtan – den som med ens fick rivsåret i låret att i jämförelse kännas som en mild smekning – betydde att killen kallblodigt skjutit honom.

Smärtan formligen sköt genom kroppen som eldpilar, dels i magtrakten och dels i halsen, och han fattade rent intuitivt att han förmodligen inte skulle överleva.

Hur skulle det kunna gå till?

Vem visste att han fanns härinne i det helgstängda bygget?

Ingen utom gärningsmannen och…

Ulf Rågestedt hade upplevt fysisk smärta förr. Han hade störtat från hög höjd och krossat benet. Hade blivit rejält brännskadad vid en arbetsrelaterad brand.

Han visste hur allvarlig smärta kändes.

Men något så bedövande plågsamt som nu hade han aldrig upplevt. Han fattade att det bara kunde sluta på ett sätt.

Och ändå var det inte det som fullkomligt skrämde vettet ur honom.

Det var hon.

Hon som stod endast några få meter bort och med iskallt svart blick bara såg på. Som inte med minsta gest visade sig beredd att komma till hans undsättning.

Istället betraktade hon, med ett fullkomligt känslolöst uttryck, hur han långsamt och ohjälpligt sjönk ihop och hur blodet rann bort med hans liv över det skrovliga nygjutna betonggolvet.

Hans egen dotter… Pernilla.

STOCKHOLM ONSDAG 2 JULI 2008, KLOCKAN 20:38

Justine Jansen insåg med både obehag och skärpa att hon tycktes vara på väg att förlora självkontrollen. En helt vanlig knuff, inte på något sätt illa menad förstod hon senare, hade nästan fått henne att tippa över totalt.

Hur den fruktansvärda incidenten hade kunnat inträffa fattade hon bara inte. Det var ju en helt vanlig onsdagskväll, och sena föreställningen brukade det inte vara mycket folk på. I alla fall inte mitt i veckan, inte ens som nu i semestertider.

Justine gick alltid på Victoriabiografen på Götgatan på Söder i Stockholm när hon kände för en smultronfilm, och hon gick alltid till salong 13.

Vad som visades där var egentligen inte så noga, bara hon fick sitta i just den intima lilla salongen. Den hade inte fler än 18 platser, vilket var hanterligt stort för henne. Hon kände sig helt enkelt både trygg och hemtam.

Hon älskade att sjunka ihop och koppla av i en av de mjuka blåklädda fåtöljerna en trappa ner, och hade längtat särskilt efter några timmars ro och avkoppling just ikväll.

Man skulle visa den tjeckiska avantgardefilmen Duvans snölätta fjäder lyfter solen. Hon hade sett den förut – kunde både handling och dialog utantill. Det var skönt med välbekanta saker. Hon tyckte inte om det oväntade.

Men den stackars oskyldige mannen, han som bara råkat stöta lite väl häftigt emot hennes axel i biografkön vid kassorna, hade fått en alldeles oväntad upplevelse.

Han hade förmodligen inte haft en aning om hur nära döden han faktiskt varit.

Justine hade reagerat fullständigt instinktivt – fullkomligt i strid mot all självkontroll hon så mödosamt lärt sig – på hans olycksaliga men egentligen lindriga stöt.

Nästan innan hon ens kände kontakten mot axeln hade det börjat rycka okontrollerat i höger ögonlock – en för henne välkänd och tydlig signal om att den inre varningsklockan för ren överlevnad höll på att löpa amok.

Det var förmodligen orsaken till att hon som ren reflex lät den inre autopiloten totalt ta över. Hinder som normala mänskliga spärrar, eller ett ögonblicks onödig tvekan, skulle aldrig få lov att kosta henne livet.

Istället för att rationellt inse situationens rätta natur, och bara flytta sig en bit åt sidan, hade hon valt en helt annan metod. En av dem som hon ända sedan åtta års ålder tränat till perfektion inom bland annat kampsporten Shorinji Kempo.

Innan mannen ens hunnit vända sig för att mumla ett sedvanligt f’låt hade Justine tryckt upp honom mot entréns stora glasparti ut mot Götgatan. Hon hade blixtsnabbt kopplat ett våldsamt, potentiellt dödligt grepp under hans käkben.

Fingrarna klämde lika expertmässigt som skoningslöst till på ytterst sårbara punkter på stora halspulsådern. Blodflödet vidare upp till hjärnan stoppades effektivt. Greppet var en specialvariant av shime waza – judons fruktade strypgrepp – kombinerat med andra icke officiella metoder.

Hans halvraspiga flämtning efter luft och skräckslaget uppspärrade blick bevekte henne inte ett ögonblick.

Han skulle snart komma att förlora medvetandet och…

Övriga biobesökare hade stått som lamslagna, helt oförmögna att fatta det våldsamma utspelet från den något udda tjejen i omoderna säckiga kakijeans.

Justine hade inte ens märkt dem.

Men en taxibil hade tvingats tvärnita i korsningen mot Åsögatan alldeles utanför. Chauffören hade irriterat hängt sig på hornet för att få fram budskapet till tonåringarna som nonchalant ignorerat vett och trafikregler.

Den budskapet verkligen nådde var Justine.

Förmodligen var det vad som räddat mannen. Signalen från bilhornet gick rätt in i hjärnan, punkterade hennes intensiva målfokusering effektivt och förde henne tillbaka till fulla sinnens bruk.

I allra sista stund hade hon lättat på det livsfarliga trycket mot mannens hals.

Mannen sjönk till golvet och drog i flämtande andetag in den kvava biohallsluften som om det var det ljuvligaste en människa kunde uppleva i detta liv. För honom förmodligen fullkomligt sant. Färgen började återvända till hans ansikte i samma takt som Justine själv blev offer för eftertankens kranka blekhet.

Herregud, vad hade hon nästan gjort?

Tankarna flög som förvirrade fåglar i bur och hon kunde inte på villkors vis fånga någon av dem.

Det ryckte fortfarande otäckt i höger ögonlock, så som det brukade när något var riktigt åt helvete fel.

Hon hade mumlat en tafatt ursäkt, vänt på klacken och försvunnit i folkmängden ute på gatan innan någon riktigt hunnit fatta.

Hon hade börjat springa långt innan hon korsade Kocksgatan, blint rusat vidare och nästan orsakat en olycka när hon i hetsen sprungit rakt ut på Folkungagatan. Chocken från alla ilsket tutande bilar hade stannat henne för ett ögonblick, men sedan hade hon tagit nytt riktmärke för att undkomma skuggorna.

På ett makalöst sätt, som närmast tydde på att hon måste ha världens mäktigaste skyddsängel vid sin sida, hade hon slutligen lyckats sicksacka sig igenom trafiken och över på andra sidan.

Så var hon äntligen framme vid Medborgarplatsens T-station, axlade sig ner mot Strömmen, stötte emot i vimlet många gånger våldsammare än någonsin mannen på biografen, utan att ens märka det.

Hon flydde i lika vild panik som ett skadskjutet rådjur.

Ner i underjorden, bort från brottsplatsen och in i den stora, anonyma mängden människor som dolde henne för omvärldens anklagande blickar.

De enda anklagelser hon inte kunde stänga ute var sina egna.

Vad var det hon nästan ställt till med?

Hon hade kopplat ett dödligt grepp under den där fullkomligt oskyldige mannens käkben och…

Genom en ren tillfällighet hade signalen från bilhornet fått henne att lätta på trycket mot hans hals. Annars skulle han inom de närmaste sekunderna varit färdig att placeras i en liksäck.

Hade inte taxibilen kommit just där och då så…

Det är inte så här det ska vara, mumlade hon mekaniskt för sig själv på vägen ner i tunnelbanan, så här ska det inte vara, det ska inte…

Människor runtom henne ryckte på axlarna, i den mån de över huvud taget brydde sig om hennes envisa malande för sig själv. Hon var inte den enda udda här, långt ifrån. Men hon var just nu udda på ett irriterat påträngande sätt.

Knäpp igen röstlådan, wacko, skrek en påtänd tolvårig grabb och spottade efter henne.

Han missade utan att mena det, men hon märkte inte ens att han försökt.

Det är inte som det ska vara, det är inte…, fortsatte orden snubbla över Justines läppar.

Åh, nej – inte ännu en av alla dessa knäppgökar, tänkte damen i Burberrykappa och skyndade vidare mot sitt spår så klackarna smällde i gången. Herregud var kom de alla ifrån? Och varför fanns det inte dårhus att låsa in dem i nuförtiden?

Men Justine märkte inte det heller, hon varken hörde eller såg. Alla dessa människor med svårförutsägbara rörelsemönster. Vissa sprang, andra tvärvände och for rakt in i någon. Andra kastade sig plötsligt åt sidan och tog en trappa upp eller ner i snabba språng. De blev som myllrande myror runt henne.

Hon var dessutom livrädd.

Inte för att hon just nästan dödat en man, eller för alla dessa förvirrade människor, utan för att hon inte visste hur hon skulle ta bussen hem numera.

Tack gode gud att det i alla fall inte gick att ändra rälsen här i tunnelbanan.

Tågen stannade på precis samma station och samma perrong oavsett försening eller annat strul. Bara hon väntade tillräckligt länge så skulle allt vara som vanligt.

Inga ändrade stadsbyggnadsplaner skulle just här kunna rubba hennes jämvikt och kontroll.

Det var det som var felet!

Hon visste det. Men kunde inte göra något åt det.

Det kunde ingen.

Alltså skulle allt bara bli värre, och värre…

Att det kan bli så fullkomligt fel, tänkte Justine om och om igen och märkte knappt att tunnelbanevagnen var på väg in. Vaknade liksom upp av lufttrycket som kom före den ut ur tunneln. Det blev kallt, och det var precis det hon behövde för att komma till sina sinnen.

Nästan som en maskin, utan att bry sig om alla människor som trängde på för att också komma med, följde hon strömmen in i sin vanliga vagn på tåget det stod Hässelby Strand på.

Hon hittade sin plats. Ett säte längst in mot väggen till nästa vagn. Så slitet och konstigt att andra sällan satte sig där. Utmattad sjönk hon ner. Där skulle hon sitta länge, titta ut i tomma kvällen och se stationerna passera en efter en. Med lättnad konstatera att de låg precis där de skulle. Och höra rösten i högtalaren annonsera vartenda välbekant namn i precis rätt ögonblick.

Det skulle lugna. Skulle kunna hjälpa henne att bringa reda i alla tumultartade känslor inför incidenten som inträffat.

Incidenten?

Hon insåg redan när tåget passerade Slussen att det mycket väl hade kunnat rubriceras som mordförsök.

Men det var det ju inte!

Han hade bara skrämt upp henne. Hon var ju där på biografen just för att försöka hitta jämvikten genom att kolla på den fina gamla rullen. Den hon måste ha sett hundratals gånger vid det här laget… minst.

Raschan Makarian var helt lugn, fullt tillfreds med allt och inte det minsta orolig inför morgondagen.

Tvärtom, han längtade. Som ökenvandraren törstar efter klart källvatten kände han det starkaste begär efter gryningen – torsdag morgon. Då skulle han och hans vänner göra en mycket viktig resa.

Så tillfredsställande, så ödesbestämt det skulle bli.

Han avslutade aftonbönen med huvudet vördnadsfullt i rätt riktning. Guds fulla kärlek omslöt honom.

Så rullade han ihop bönemattan, gick till sängs och somnade med den rättfärdiges fullkomliga frid och tillförsikt.

Justine hade tappat kontrollen eftersom hennes privata verklighet var helt i gungning – och enligt hennes mening var det fastighetsägaren som bar skulden till alltihop.

Hon bodde bakom Alviks torg, i en av deras äldre fastigheter där. Inget av deras flottare nybyggen, utan ett gammalt slitet förvaltningsobjekt. Men hon trivdes precis som det var, hade bott där i tolv år nu.

Plötsligt en dag hade det funnits ett meddelande i brevlådan. En torr lapp som meddelade att man ämnade renovera fastigheten. Hon hade varit tvungen stanna hemma en hel dag bara för att anpassa sig till den nyhetsbomben, och förstå vad man egentligen menade.

Hon hade blivit lite lugnare när hon väl förstått att hon inte skulle behöva flytta ut. Inte mer än möjligtvis stanna över hos bekanta en natt eller två medan man ordnade till hos henne och i grannlägenheterna.

Men hon hade definitivt inte tyckt om det. Inget fick förändras i hennes privata sfär. Men måste det göras så… hade hon till slut lyckats resonera.

Men chocken hade kommit för fyra veckor sedan då det stått klart att inte bara lägenheterna skulle göras annorlunda, utan att även vägarna runtomkring skulle byggas om rejält.

Bussen stannade plötsligt inte längre där den brukade, utan runt hörnet vid nästa kvarter!

Justine visste det.

Men för henne blev denna ytterligare förändring oöverstiglig – fullkomligt psykologiskt icke hanterbar. Fastän hon accepterat tunnelbanan som ett nytt sätt att förflytta sig så trappades stressen upp dag för dag. Hennes förtvivlade jakt på nya, lugnande mönster i en förändrad verklighet förföljde henne ständigt.

Den spänning som normalt bara rann av henne så länge hon hade stenhård koll på alla parametrar runt sig grävde sig plötsligt in på djupet och frätte.

Var det att undra över att nerverna blivit som superkänsliga touchkontroller alldeles under huden?

Tippades vågskålen på det okänsliga sättet kunde ingen garantera Justine Jansens reaktioner. Minst av allt hon själv – det visste hon.

Det hade nämligen hänt tidigare. Då, när de helt oväntat hade slutat servera flerkornsbröd på lunchstället vid Mariatorget. Hon brukade alltid äta där. Åt alltid deras naturella omelett och det där brödet som var så hälsosamt.

Jo visst är det hälsosamt, hade tjejen bakom disken sagt när Justine en lunch frågande sett sig om efter brödet, men de flesta tyckte det var alldeles för smaklöst och svårtuggat. Inte gott helt enkelt.

Inte gott – vad menar de? hade Justine svarat oförstående.

Det hade väl inget med saken att göra? Flerkorn hade så många nyttiga egenskaper. Fibrerna var bra för magen, vitaminer och mineraler hjälpte hjärnan fungera optimalt och dessutom gjorde GI-värdet att man var mätt länge. Vad var det folk inte gillade?

Men vi har ett hembakat schweizerbröd istället, fortsatte tjejen som om hon inte hört och höll fram en korg med mjukt, saftigt matbröd.

Förstod hon då ingenting, hade Justine tänkt, helt oförmögen att ens svara.

Det hade varit en fullkomlig katastrof!

Det hade känts som om hon plötsligt varit totalt vilsen på en främmande planet. Hon hade rusat ut från lunchrestaurangen och sprungit därifrån så snabbt hon bara kunnat. Men i ett töcken av förvirring, nästan lika intensivt som nyss vid biografen.

Hade på något sätt tagit sig via Slussen genom Gamla Stan och vidare över till Norrmalm.

Där hade hon genom en kraftig spark i ren desperation krossat ett skyltfönster på Drottninggatan.

Även om det hela blivit avskrivet som en olyckshändelse, så hade hon ändå blivit varnad av chefen, att om hon inte skärpte sig skulle hon bli en alltför stor säkerhetsrisk. Det implicita hotet var nu än en gång smärtsamt reellt.

Som om inte skammen i sig räcker, tänkte Justine om och om igen. Och rabblade det också osammanhängande men högt nog för att hålla andra passagerare på avstånd.

Normalt gjorde hon inte så. Inte nu längre. Hon hade lärt sig bemästra impulsen att tala för sig själv. Det var ju så viktigt. Men det hade tagit en terapeut två år att få henne att gå med på det. Att se nyttan av att inte onödigtvis avvika från mängden.

Men om du ändå inte kan behärska det i vimlet, hade terapeuten sagt, så varför inte gömma undan det hela i modern teknik?

Hur menar du då? hade Justine undrat, och sett sig själv iklädd konstiga, hämmande hjärnlådor som skulle ge bestraffande stötar var gång hon kände för att i ord ge uttryck åt sina tankar.

Köp en hörsnäcka till mobiltelefonen, och om du redan har en så låt den sitta i örat även om du inte har mobben på.

Varför skulle jag det?

För att det är helt acceptabelt i vårt samhälle att prata, skratta, utropa och gestikulera alldeles för sig själv – bara man har något i örat så folk tror att man är uppkopplad till en mobil.

Det är ju ologiskt.

Inte bara det, det är dumt och fördomsfullt – men sanningen är den att föreställningen att bara farliga galningar pratar för sig själva ligger väldigt djupt i vår kultur.

Men jag struntar ju i andra, hade Justine protesterat, jag tänker bara på mitt, och så är det.

Jag vet, instämde terapeuten, och du vet, men de gör det inte. De skräms, och de fruktar helt enkelt för sin egen personliga säkerhet.

Justine hade kämpat emot länge och väl. Men hade till slut lärt sig bemästra den starkt lustfyllda och oskyldigt rogivande impulsen att prata högt. Utan att behöva en sladd i örat.

Nu blev hon med ens varse förskrämda miner runtom sig. Och snabbt återfann hon styrkan att stänga av orden.

En mamma med två små barn hade suttit nära. Men de passade på att flytta över till andra sidan vagnen när där plötsligt blev lediga platser.

Småbarnen stirrade storögt och oroligt på Justine där bortifrån.

Och det bara för att hon hade…

Hur skulle de då inte reagera om de visste vad som hänt borta vid biografen – att hon varit bara en hårsmån ifrån att döda en oskyldig?

Mamman och hennes två barn steg av vid Fridhemsplan.

Skulle de verkligen det?

Justine såg undrande efter dem. Skulle de kanske egentligen ha åkt längre, men steg av redan där bara för att komma bort ifrån henne?

Barnen slängde i alla fall åt henne ett par sista anklagande blickar innan dörrarna stängdes, och lämnade henne med intrycket av att alltihop på något sätt var hennes fel.

Därför beslutade Justine redan innan tunnelbanetåget kommit till nästa station att hon nog måste försöka komma bort helt och hållet.

Hon fick göra något hon i princip aldrig gjorde – hon skulle ta ut ledighet.

Eftersom hon utan tvekan var arbetsnarkoman skulle hennes innestående semesterdagar ha räckt till för en jorden-runt-resa. Men hon beslutade sig naturligtvis för något som var mer bekant, något som inte skulle komma att bjuda på oväntade överraskningar eller alltför uppskakande förändringar.

Hon skulle ner till Helsingborg och åka över till Danmark. Kanske till Nordsjälland där hennes släkt kom ifrån och där hon tillbringat många somrar hos sina farföräldrar.

ScaniaLine trafikerade ju fortfarande Sundet med sina färjor på samma sätt som alltid. Det ändrade de minsann inte på så där från dag till dag. Det var och förblev välbekant och förutsägbart. Och… hon hade gjort det förr.

Liksom hon blivit van att stiga av vid Alviks station och promenera hem.

Trots att det tog tolv minuter extra.

Det var inte mycket folk på stationen så här pass sent på kvällen så hon var snabbt uppe på gatuplanet. Där var det betydligt livligare. Kvällen var varm och skön, och detta var den tid på dygnet då uteserveringarna fick vem som helst att känna sig som om man var på Piazza Navona, Champs-Élysée eller Cava Baja i Madrid.

Det umgicks, ölades, hojtades, skrattades och ibland till och med grälades högljutt på barerna som trängdes längs trottoarer och torg.

Men inget av allt detta oroade Justine. Det angick inte henne. Och hon hade mycket liten anledning att frukta för sin egen säkerhet om så skulle vara.

Men däremot knöt det sig i mellangärdet när hon såg bussen komma körande uppifrån hörnet – i alldeles fel sträckning. Paniken anmälde genast sin ankomst vid blotta åsynen.

Så att fly fältet för sydligare nejder och fokusera på helt andra uppdrag blev en välkommen anledning. En bra ursäkt att slippa ta itu med det svåraste av allt – sina egna personliga problem.

Och Justine hade dessutom även ett helt annat ärende i den delen av landet. Ett kanske på sitt sätt till och med… aningen äventyrligt?

2

HELSINGBORG TORSDAG 3 JULI 2008, KLOCKAN 08:04

Raschan Makarian hade, precis som nu, observerat det smala sundet mellan Helsingborg och Helsingör, den så kallade HH-leden, intensivt i snart två års tid.

Till hösten skulle det i alla fall ha blivit så länge. Men nu var det ännu högsommar, strålande sol och snart allra bästa semestertid. Så han kunde absolut inte vänta tills hösten – inte en dag längre.

Helsingborgs ordförande i kommunfullmäktige Carin Wredström kommenterade i dag den allt hetare debatten om en järnvägstunnel under Sundet. Att få Europabanans sträckning dit skulle komma att innebära stora fördelar för regionen, sa hon…, meddelade Anna Bubenko i de lokala nyheterna från Radio Malmöhus.

Raschan lyssnade visserligen bara med ett halvt öra, men han hade oftast kanalen påslagen. Den fanns där i bakgrunden av en viktig anledning. Allt för att hålla sig informerad, aldrig riskera bli överraskad utan ha utvecklingen i ett järngrepp.

Allt var viktigt för honom att känna till. Om något oväntat evenemang plötsligt sattes igång, om någon driftstörning skulle uppstå eller om så bara en busslinje flyttades.

Särskilt det som hände i den här delen av staden. Han och hans vänner hade kommit över tidigt i morse, just för att ha den fullständiga översikten.

Inget fick gå på tok när han äntligen satte planen i verket.

Det gällde att se till att utkräva straffet snart. Vedergällningen var nära – Raschan kunde gå genom eld och vatten för hämnd!

Därför hade han inte enbart ägnat de senaste två åren åt att checka in måsar och snedseglare i den här delen av Öresund. Han hade tränat, tränat hårt rent fysiskt, men även psykiskt. Han hade lärt sig det mesta som fanns att lära om självkontroll, om inre styrka och om dominans och strategi. Smärtan behövde han inte lära sig ett enda dugg om. Den hade han levt med så länge. Den hade erfarenheten lärt honom att undertrycka tills han kunde uthärda glödande kol mot fotsulorna utan att ens blinka.

Med allt sammantaget kände han sig helt förändrad – fullkomligt förvandlad.

Han hade inte längre den minsta likhet med den lille turkarmeniske grabb som genom sina svenska sexprofitörer skoningslöst utnyttjats av pedofiler under alla de där åren.

År då han borde ha lekt med jämnåriga kompisar i sol, värme och oskuldsfullhet. Men då han istället sålts till penningstarka sexmissbrukare. Många gånger