Rebeccas blod

By Bodil Mårtensson

Nu i ny remastrad version!

På väg ner i hamnen för att ta sitt liv råkade David Lehman passera Kvinnoborgen, ett skyddsboende för kvinnor i en kringbyggd gammal skånegård. Gården låg i mörker, så när en pickup körde upp blev han skrämd av strålkastarna och tog skydd i ett buskage. Dramat han bevittnade och motvilligt drogs in i skulle förändra hans liv.

Det var föreståndaren för Kvinnoborgen, Viola Malmborg, som anmälde försvinnandet av sin kollega, Rebecca Ernfridsson. Joakim Hill och hans kollegor vid polisen i Helsingborg insåg allvaret i situationen, och sökandet började. Men, rörde det sig om kidnappning... eller mord? Hill hade inte mycket att gå efter, frånsett att Viola föreföll misstänkt ivrig att tala direkt till media. Litade hon inte på polisen, eller låg något annat bakom? För Hill var det viktigt att snabbt förstå vad som pågick. Det kunde handla om timmar...

Under tiden fann sig David Lehman inlåst på en vind ovanför den kidnappade. Allting handlade inte bara om honom nu, utan om Rebeccas chans att överleva. Han hade redan bevittnat mer än han ville. Och svurit på att han aldrig ville se Rebeccas blod flyta - inte en gång till!

Bodil Mårtensson har akademisk bakgrund från Lunds universitet, i bland annat konstvetenskap. Hon började redan som ung teckna och måla. Men väl bosatt och förälskad i Helsingborg drabbades hon av inspiration i duschen en morgon, besökt där av Joakim Hill som menade att hon måste skriva hans berättelse. Den första boken i serien nominerades till Polonipriset. Denna roman är en fristående uppföljare till Brottskod 09.

"En upprörande roman, med mycket bra skildring av den starkes förakt för den svage" - Ingalill Magnusson BTJ

"Otrolig spänning - allra högsta klassen i genren!" - Göran Engström Smålands-Tidningen

"En väl genomtänkt, dramatisk och spännande berättelse ..." - Emma Tornborg SDS

"En författare jag håller högt sedan länge - detta är en utmärkt spännande bok" - Jean Bolinder Skånska Dagbladet

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 19, 2018
• ISBN: 9789178293988

Book preview

vanliga

1

TISDAG 22 AUGUSTI 2006: BESLUTET

Kriminalkommissarie Joakim Hill såg med den största förundran, och på samma gång även med helt ny insikt, på den sårade mannen. Mannens läppar var alldeles förvridna, och ögonen tycktes flacka på vansinnets brant.

Förmodligen av vad som måste vara näst intill outhärdlig smärta, insåg Hill.

Mannen tycktes i sitt utmattade tillstånd nästan försöka lyfta handen mot Hill. Som en desperat, gripande vädjan om stöd, hjälp – och, för Guds skull, barmhärtighet.

Tänk, att han fortfarande kunde vara vid liv, med så svåra skador, reflekterade Hill.

Så lyfte han blicken till mannens kamrat.

Denne var också sårad, men alltjämt på benen och betydligt aggressivare. Trots allt var han fortfarande mer än redo att slåss – han ville uppenbarligen försvara både sig själv och sin kamrat, ingen annan hjälp erbjöds.

Skulle man kanske egentligen kalla detta själva brottsplatsen? tänkte Hill.

Mm, förmodligen…

Hill sänkte blicken och betraktade den förste mannen igen, och nu med en intensiv känsla av fullkomligt tröstlös sorg. Som om alla våldsdåd Hill själv ingripit i, undersökt eller utrett, fokuserades på denne ende fallne.

Nej, det gick faktiskt aldrig att på minsta sätt vänja sig, tänkte Hill. Våld och ond bråd död bekom honom fortfarande lika illa, och fick heller aldrig lov att lämna honom oberörd. Det hade han bestämt redan när han började inom kåren. Alltifrån början som patrullpolis, vidare genom fortsättningsstudier, utökade erfarenheter som en av landets yngsta kriminalkommissarier och nu som vice polismästare vid Helsingborgs polismyndighet – ja, under hela sin karriär hade han alltid blivit lika starkt gripen och engagerad. Liksom han givetvis blev nu.

Så mycket lidande! tänkte han.

Vilket makalöst elände, vilken enorm smärta och vilket levande helvete på jorden den där mannen på marken måste utstå.

Men vad kunde man göra?

Inte mycket.

Ingenting alls, för att vara fullkomligt ärlig.

Synd, tänkte Hill. Men det fanns inget han kunde göra för dem.

Joakim Hill vände resolut männen och deras elände ryggen.

För inga böner i världen skulle ändå kunna hjälpa dem nu.

Han började sakta gå därifrån.

Männen rörde sig inte ur fläcken.

De var karolinska soldater ur Magnus Stenbocks en gång så segerrika armé, den som utkämpade det framgångsrika men ändå fruktansvärt grymma slaget om staden Helsingborg år 1710.

Fjättrade för evigt i sten, bildade de nu basen i den ståtliga Magnus Stenbocks-statyn, i nedersta änden av Stortorget.

Joakim Hill stannade till några meter därifrån, alldeles vid den stensatta trottoaren, och stod bara och tittade en stund. Han var för dagen turist i sin egen stad. Blicken for över de ståtliga husfasaderna på stenhusen längs Hamntorget och Järnvägsgatan, och så vände han den helt om mot Stortorget igen.

Kärnan ståtade långt däruppe på höjden, och han lade märke till att det flaggades med Helsingborgsflaggan.

Men ibland var det en särskilt märklig flagga som vajade däruppe, men vilken var nu det? Jo, nu mindes han. Han kände Kennet Karlsson, killen som skötte flaggningen, och Kennet hade en gång berättat om den flaggan.

Många trodde nämligen att det var Skåneflaggan, men det var faktiskt så att färgerna var omvända – det var gula fält och rött kors, vilket betydde att det var Nordens flagga som vajade stolt var sjuttonde juni.

Hill skämdes över att han inte hade minsta aning om varför det flaggades just idag, kanske var det fint besök i Stadshuset?

Rådhustornets klocka slog just 17:00, och klangen fick kriminalkommissarie Hill att minnas. Han mindes plötsligt hur det låtit i lunchvimlet härnere i city. Det ivriga mumlet från energiska, men vrålhungriga bankmänniskor, dataexperter, shoppare och hantverkare. Alla på jakt efter en ledig stol på något matställe där dagens var vida omtalad och förtärdes till en rimlig peng.

Nu när han var fjärmad från allt det där, genom polismyndighetens flytt till nya polishuset på Berga, mindes han sådant han inte skänkt en tanke när han dagligen var mitt i det. Ljuden, känslan av livsrytmen och dofterna.

Dofter förresten? Odören blev med hjälp av en varm vindpust från fel riktning penibelt uppenbar. Någon hade nyligen pissat mot den stolta krigarstatyn! Säkerligen inte den förste, och avgjort inte heller den siste.

Mamma, hörde han i förbifarten en liten grabb säga till sin lätt stressade moder, här är kolapappret, vad ska jag göra av det?

Åh! suckade hon irriterat. Jag vet inte, Petter… släng det, åh, bara släng det! Skynda dig nu lite, är du snäll, va, Petter. Parkeringstiden gick ut för tio minuter sedan, och du ser väl han som går där borta och kollar?

Det var rött ljus vid övergångsstället och bilarna svängde fritt höger in mot Stortorget. Det var inget att be för, otåliga mamman blev allt tvungen att vänta.

Mm, sa Petter, tuggade brett på kolan, vände sig och slängde iväg staniolpappret så det fastnade i ett av de stridande männens omsorgsfullt utmejslade klädveck.

Det var alltså vad de tappra krigarna betydde för dagens människor, dessa hjältar som blött, plågats och dött i kampen för att befria Skåne. De var i vår hänsynslösa tid reducerade till pissoarer och papperskorgar.

Ja, men det är ju en polis! ropade Petter upphetsat när han vänt sig om och kollat in vad mamma såg.

Men nej, det är ju en parkeringsvakt, väste mamman, ser du inte det.

Är det inte en polis? undrade Petter besviket. Det trodde jag att det var.

Nej, det är det inte – men vi måste stressa på lite, gubben, sa mamman. Får vi böter nu igen så blir inte pappa glad, det kan jag lova. Kom nu så sticker vi över…

Men mamma, det är fortfarande rött, opponerade sig den lagkunnige grabben.

Skit i det, vi har brådis. Men skynda dig nu, lilla gubben, tjatade mamman igen som om hon talade till Pippi Långstrumps häst, innan det verkligen kommer någon polis!

Parkeringsböter, lilla damen? tänkte Joakim Hill när han såg henne halvspringa förbi Killbergs Bokhandel med telningen i motvilligt, tjurigt släptåg. Hur skulle det smaka med tredubbla böter?

Dels för parkeringsförseelsen, dels för nedskräpning i polismans åsyn, och så dessutom för att gå mot röd gubbe.

Joakim Hill hade på senaste tiden insett att han blivit allvarligt av-centrifierad sedan flytten från den centralt belägna högborgen på Karl Krooksgatan och ut till nybygget på Berga.

Det nya polishuset var naturligtvis mer ergonomiskt, betydligt effektivare och mer insynsskyddat. Men det låg också rätt långt bort från stadens kärna. I takt med att polisen genom nya rutiner och nya tekniska landvinningar på kommunikationsfronten, fjärmade sig från massmedias och övrigas omedelbara insyn förlorade de även själva viss inkommande information.

De hörde tyvärr inte längre djungeltelegrafen lika tydligt.

Jag hörde Snusarn säga att han hade en grej på gång.

Eller…

Kits syrra sa att hon hade sett Mange dra iväg med Chrissie.

Chrissie som från en bil lämpats av blödande utanför akuten, medan bilen hon kommit med rivstartat och farit iväg. Föraren hade inte varit galant nog att stanna och förhöra sig hur det gick för Chrissie den natten. Natten då hon först hade undersökts av gynekolog som tagit alla de prover med rapekitet som polisen skulle behöva. Och därefter blivit ihopsydd i pannan, och sedan väntat fyra timmar på röntgen så att armbrottet därefter äntligen kunde gipsas korrekt.

Och ändå var hon hela tiden lika tillsluten som en mussla om förövarens identitet.

Hade det inte varit för att Kits syrra mumlat det hon gjorde i citys allmänna brus hade de aldrig lyckats ställa Mange till svars.

Det var detta informativa mummel han också saknade, och som han kanske aldrig begripit det fulla värdet av medan han ännu var mitt i det.

Känslan av att vara så långt ute att man dessutom nästan glömde själva historiens vingslag hade blivit alltmer påträngande. Det var därför han bestämt sig för att sluta lite tidigare idag, lämnat bilen på polishusets parkering och tagit en påminnelsepromenad, a walk down memory lane, ner mot centrum.

Genom Bergas vidsträckta och spatiösa arealer och vidare ner längs Ängelholmsvägen och förbi Stattena. Doften av nyrostat kaffe från Zoégas hade kittlat hans näsborrar, makalöst intensiv, inte ett dugg bränd, helt perfekt, sensuellt påträngande och totalt förvirrande förförisk.

Vid Tågaborg hade han tvekat. Skulle han gena ner över Kopparmöllegatan eller inte?

Nej, Kopparmöllegatan kunde han ta en annan dag, hade han tänkt och målmedvetet fortsatt Hälsovägen ner mellan den mäktiga klyftan vid Landborgen.

Han hade bländats av rhododendronbuskarnas intensiva grönska, och djupt beklagat att det inte varit i maj han tagit beslutet om denna ovanliga fotvandring. Blomsterprakten då var andlöst vacker. Alla färger, alla former – vitt, gult, rött och lila. Precis lika omväxlande som staden Helsingborg själv. Staden som var byggd på ljus, syre och vibrerande spänning.

Gallerdörrarna i Landborgen på Tågasidan var det inte många som ens lade märke till, och ännu färre som visste vad de dolde. De var ursprungligen gruvtunnlar i gamla stenbrott från 16- och 1700-talet. Tunnlar som rustats till skyddsrum och kommandocentral under andra världskriget.

Numera var det tillhåll för strykarkatter, mestadels fyrbenta. Men även sådana med bara två ben tog sig ibland på något mirakulöst sätt in.

Om man följde stödstockarna hela vägen via allt intensivare bergskyla, och tak som ohjälpligt rasat samman på sina ställen, så mynnade den faktiskt ända borta vid S:t Jörgens skola.

Joakim Hill var en av de relativt få som gått hela vägen dit, så han log igenkännande och fortsatte promenaden.

Han passerade Stadsteatern och Konserthuset, som ännu inte riktigt sparkat igång höstsäsongen, fortsatte Järnvägsgatan söderut förbi Signe Bergqvists Kafferepet, Citykliniken, och Mästerlivs utomordentliga delikatessbutik vid Sundstorget.

Dunkers flaggade för storutställningen Odens öga - mellan människor och makter i det förkristna Norden. Han hade planerat att gå och se den med familjen, men det hade inte blivit av… ännu.

De hade även en miniutställning som hette Doktor Död och annat staden aldrig glömmer – den hade han inte ens reflekterat över. Inte för att det skulle vara ointressant, snarare tvärtom, utan för att han hade mer än nog av den varan på jobbet.

Det var när han fortsatt därifrån in mot stadens absoluta hjärta som han för första gången hade sett de där männen – de i statyn. Trots att de alltid funnits där, och han hastat förbi miljoner gånger, hade han aldrig riktigt lagt märke till dem.

Helsingborg hade senare, under efterspelet av de där fruktansvärda striderna, slutligen blivit – och förblivit – svenskt.

Slutligen?

Det fanns vissa på andra sidan sundet som på allvar börjat göra gällande att Skåne rätteligen borde återföras till Danmark. Men Joakim Hill hade själv inga som helst positiva vibbar gällande ett sådant prospekt.

Inte för att han inte gillade Danmark och det danska.

Trots det blodiga slaget – som säkert kostat mannen på marken där borta livet, och förmodligen hans kamrat någon livslång form av invaliditet, kändes ingen bitterhet mot landet bara ett tvärkast över Öresund.

Tvärtom – danskarna var synnerligen gemytliga grannar. Deras grannskap gjorde livet i Helsingborg både mer spännande och kontinentalare än någon annanstans i landet.

Skälet var i stället att han hade det enormt bra som han hade det i det lilla radhuset i Ramlösa – tillsammans med privatpraktiserande hustrun Catharina, och barnen som blev allt vuxnare och därmed lämnade mer utrymme åt föräldrarna att återfinna varandra. Ja, Joakim Hill trivdes fullkomligt med livet.

Historien var ju trots allt äntligen sårläkt och beseglad. Så varför riva upp allt eländet igen?

Svenskt var svenskt, och danskt var danskt.

Han tittade över mot de stora vita färjorna i hamnen. Med ett snabbt leende konstaterade han att en av de likaledes vita, men betydligt snabbare och liksom mycket uppkäftigare Sundsbussarna just med precis marginal trängde sig före Hamlet in i hamnbassängen. Som småungar som retades på skolgården, fast de båda var fartyg med tyngd räknad i ton.

Nej, det tycktes helt verklighetsfrämmande att tänka sig att det någonsin skulle komma till våldsamheter mellan de här två brödrafolken igen.

Våld hade man avgjort haft nog av som det var.

Att inte våldet tagit honom själv till offer vid ett flertal tillfällen berodde till största delen på ett blitt öde. Och inte minst skärpta, uppmärksamma och djärva kollegor. Lite grann som krigaren där borta vid sin skadade medkämpe. Någon som höll koll, och som värnade sina kollegors liv.

Hill kände sig med ens lättad att leva i en annan, om än inte helt oskuldsfull, så i alla fall betydligt mindre våldsam tid.

Eller… var det bara formerna för våldet som förändrats?

Joakim Hill hade hela sitt yrkesverksamma liv funderat över den frågan. Men den var ändå fortfarande olöst i hans sinne.

Det var också hög tid att tänka på hur mycket klockan egentligen var. Skånetrafiken skulle definitivt vända honom ryggen lika resolut som han just gjort med männen – om han kom ens fem sekunder för sent till bussen.

Men hur som så var han nu, när han skyndade sig lite extra mot busshållplatsen borta vid Knutpunkten för att ta 219 hem till Ramlösa, innerligt lycklig att han klarat sig så bra som polisman som han gjort genom åren.

Han hade nämligen hittills lyckats undvika döden.

Livs levande polis, ja. Joakim Hill var i denna stund oerhört tacksam och lycklig att faktiskt vara vid liv.

Men David Lehman var däremot inte en av dem som kände sig särskilt tacksam över att vara bland de levandes skara. Tvärtom, redan innan isen smält i whiskyn den kvällen hade han bestämt sig – nu fick det absolut bli en ände på förnedringen!

Trakasserierna måste få ett slut, mumlade han för sig själv när han lämnade den odruckna whiskyn på mahognybordet i uterummet och med nästan automatiska steg gick mot tamburen, jag står helt enkelt inte ut längre.

För vad var det egentligen för mening? Ända sedan barnsben hade han varit hunsad, förnedrad och förlöjligad. Han visste inte ens varför. Det var väl inget särskilt med honom, hade han ofta tänkt.

Visst, han hade aldrig varit någon överdängare på något som helst imponerande, utom möjligtvis fysik och teknik. Och avgjort hade han legat i bottenligan vad gällde sport och brudar.

Men han såg i alla fall inte alltför avvikande ut, hade han hela tiden tänkt.

Han var rätt smal, och hade alltid varit det eftersom han var lite speciell med maten, men kunde ändå sägas ha normal kroppsbyggnad. Visst – han hade nästan anonymt jämna, lite veka, ansiktsdrag. Att håret var dussinfärgen cendré och ögonen alldeles för ärligt, naivt blå gav honom ju knappast någon mer utmärkande karaktär.

Han hade verkligen bemödat sig om att inte köra med onödigtvis utmanande beteenden. Var väl närmast lite blyg och tillbakadragen, allt för att inte utan anledning väcka oönskad uppmärksamhet.

Och ändå hade han varit en prisgiven driftkucku hela sitt liv. Av alla tänkbara typer av plågoandar – ja, till och med av sin egen familj. Som om alla fick vittring på hans svaghet bara han befann sig i närheten.

Ja, herre gud, till och med hans egen pappa hade skrattat åt honom – åt, inte med. Mamma hade väl närmast varit lite förläget kluven inför hans allmänna klumpighet, undfallenhet och generella oförmåga att som andra grabbar charma sig genom tillvaron. Bröderna Benjamin och Kirre hade det däremot minsann varit annorlunda med. De hade båda två spelat fotboll som riktiga överdängare redan innan de började småskolan.

Men David, försök i alla fall, hade farsan då naturligtvis menat på. Man vet aldrig hur kul det är förrän man verkligen provat, kom igen nu!

David trodde inte att hans pappa egentligen varit medvetet elak. Han hade helt enkelt aldrig förstått. Fattade inte hur det kunde vara, att inte alls finna det självklart att man var en vinnare, utan som David, kände sig osäker och till och med hotad av sådant som andra bara fann uppfriskande och kul.

Om jag bara hade haft lite mer tid! hade David ofta tänkt. Tänk om jag bara hade fått lov att ta allt i min egen takt.

Men han hade naturligtvis velat göra allt för att vara farsan till lags – vilken son ville inte det? Så han hade lydigt intagit sin position på spelhalvan och sett brorsan Kirre komma dribblande som en jäkla fotbollens Nurejev.

Bollen… bollen, var fanns den – var i hela fridens namn var den nu? Det var ytterst förvirrande. Än var den hos Kirre, än vid Benjamins energiska fötter. David hade inte ens hunnit följa den med blicken.

Men där!

Där såg han den allt, rullandes fritt mellan de båda bröderna. Nu hade han sin chans att visa…

Det enda David hade lyckats visa var att han varken kunde beräkna avstånd eller hastighet. Kirre hade givetvis med blixtens hastighet varit på väg att ta passningen. Vilket han också mycket riktigt gjorde, och det enda David fixade var att ta en våldsam glidtackling, och en spark på smalbenet så kraftig att det blev en spricka som måste gipsas.

Alltihop hade naturligtvis varit en ren olyckshändelse utan minsta ont uppsåt, och David hade heller aldrig förebrått Kirre.

Men det var när han rullade fram och tillbaka av smärta på marken som han plötsligt fått se pappas lite ofrivilliga småskratt. Som om han just blivit besannad i sina värsta farhågor – det skulle aldrig någonsin komma att bli någon fotbollskille av lillgrabben – och att blott detta faktum var löjeväckande underhållning i sig.

David hade aldrig kunnat fjärma sig från det skrattet.

Att han sedan inte bara var yngst, utan även ovanligt spenslig, färglös och temperamentsfattig krönte honom till den självklare mesen. Både hemma och i skolan.

Och var gång han mötte föraktet och förnedringen, var det som om den smärtan i sig inte var riktigt nog – han såg dessutom alltid sin far, skrattande, för sin inre syn.

David, hade hans mamma sagt när hon insett hur pass intensivt incidenten plågat honom, tänk inte mer på det. Alla kan ju faktiskt inte vara idrottskillar, vet du. Men du har ju gott läshuvud – använd det i stället.

Det hade han gjort, och han hade på något magiskt sätt, trots att han avskydde plugget, till slut lyckats få riktigt bra betyg. Men mobbningen hade ändå följt honom hela studietiden igenom. David var måhända rätt skärpt, men han var definitivt inte streetsmart. Hade han bara varit det, så hade han säkerligen enkelt kunnat befästa en maktposition.

Okej, jag gör din uppsats – om du ser till att Bengan i 7b inte besvärar mig mer!

Just så hade han kunnat säga till Micke – eller vem som helst av de där biffiga grabbarna som sprang betydligt bättre än de tänkte.

Men David gjorde inte det – det föll honom helt enkelt aldrig in. Så förslagen var han inte, varken då eller senare.

Undantaget från mobbning under studierna var kanske när han läste sin ingenjörsexamen vid Lunds Tekniska Högskola. Där ersattes förnedringen med akademiskt iskall likgiltighet. Ingen såg honom när han kom in i ett rum, varken i föreläsningssalen eller på institutionens expedition. Ingen slutade prata, och undrade hur det var med honom eller vad han ville. Det var som om han helt enkelt inte fanns.

Och många gånger hade han naturligtvis undrat vad som egentligen var värst – mobbning eller nonexistens?

En nonexistens, ja det hade han i princip varit även för sin fru Marja hela tiden sedan de blivit gifta. Han hade verkligen ingen aning om varför hon egentligen hade hängt med honom, och avgjort inte varför hon till och med gift sig med honom.

När de träffats på en karneval, och båda varit mer än lovligt påverkade av både det ena och det andra – ja, faktiskt till och med David, allt i den studentikosa yran – hade hon varit som ett kättjefullt hondjur.

Det var Marja som hade stuckit sin tunga långt in i Davids mun, slösat rejält med saliven och lirkat handen ner i gylfen. Det var hon som visat honom, och han som skräckslagen låtit sig instrueras. Och han hade lydigt gjort allt hon begärde, vilket han fortsatt med allt sedan dess. Under åren som gått hade han ofta frågat sig om han hade gjort det av ren ungdomlig kåthet? Eller om det varit för att han redan då varit fruktansvärt, hjälplöst skrämd av henne?

Marja hade förvandlats till ett fullkomligt isberg redan innan prästen svamlat färdigt och frågat frågan. Och hon hade aldrig någonsin tinat igen.

Visst hade han fått komma till då och då, när det passade henne och hormonerna krävde tillfredsställelse. Men hon hade alltid efteråt gjort klart för honom att hon tyckte han var oduglig, luktade illa och borde skämmas – bara så där rent allmänt.

Men varför sa du inte bara att du inte älskade mig? hade han frågat fler än en gång under de våldsamma, pinsamma och förnedrande gräl som kantat deras nu 14-åriga, barnlösa äktenskap. Det hade ju varit så enkelt att bara avstyra bröllopet.

David visste inte riktigt vad som hade kommit över honom just ikväll, när de suttit framför teven i vardagsrummet och som vanligt tittat på nedslående lokala nyheter.

Men han hade återigen gått rakt i fällan, och ställt samma urbota dumma fråga ännu en gång.

Hjärnsläpp, hade hon som vanligt svarat och sett på honom med en min som om hon verkligen hade föredragit att ha soptunnan där som sällskap, det måste ha varit totalt och fullkomligt hjärnsläpp! Det är enda förklaringen, och nu ska jag behöva lida resten av livet för det.

Vill du, så skiljer vi oss, hade han plötsligt hasplat ur sig, som oräkneliga gånger förut, och menat det med själ och hjärta.

Och genast insett att det där var ännu ett av hans stående misstag. Åh, att han aldrig kunde lära sig hålla käft!

Skilja oss…, väste hon lågt och hotfullt. Det är det du vill va? Du skulle allt må då, din lille menlöse rövslickare… om du enkelt kunde lura mig så på arvet, inte sant?

Davids pappa, Frank Lehman, hade varit en attans till företagsam karl. Han hade varit verksam i byggbranschen, och jobbat på entreprenadsidans högst lukrativa scen.

Franks företag, Lehman Contract, hade varit både stort och erkänt. Han hade dessutom förstånd på att ta rejält betalt, och minst lika stort vett att undanhålla inkomsterna från beskattning.

När Frank och hustrun Pamela vid Lucia-tiden 2004 åkt på långsemester till Thailand, hade paret förutom sina fastigheter även en privat förmögenhet på nästan åtta och en halv miljon kronor.

Men 9.0 på Richterskalan gjorde ingen skillnad på fattiga och rika.

Frank och Pamela sköljdes båda upp, bara en kort bit ifrån varandra märkligt nog, på stranden igen den 28 december. Det var nästan 11 kilometer norr om den plats på Khao Laks stränder där den nära tio meter höga vågen obönhörligt fört dem ut till havs.

Av resursmässiga och administrativa svårigheter blev de inte identifierade förrän efter tre veckor. Detta trots att både Kirre och Benjamin snarast möjligt begett sig till olycksområdet för att vara behjälpliga.

Väntetiden hade tydligen använts till räkneövningar. För plötsligt blev drygt åtta miljoner delat på tre inte alls vad normal matematik gav vid handen. Kirre och Benjamin hade fixat med mycket därnere i Thailand medan föräldrarna låg och väntade – inte på en drink och massage som tänkt var, utan på att få sin identitet fastställd.

Det har varit mycket omkostnader, förstår du väl, David, och så har det varit låneregleringar och så har det varit…

Nej, David förstod egentligen ingenting alls av det där. Han hörde inte så noga på, utan försökte desperat få bilderna i sin plågade hjärna att blekna. Fotona som Kirre och Benjamin hade visat honom – på föräldrarna under smutsiga svepningar.

Han skulle säkerligen sakna sin mamma. Hur tafflig hennes välvilja än varit, så hade den faktiskt ändå alltid funnits där. Hon hade så gott hon förmått försökt få honom att känna sig uppskattad, speciell han också, och sett till att även hans små vardagsnära önskemål ibland blev uppfyllda.

Men pappa då? Ja, barndomsminnet skulle förmodligen komma att försena bleknandet avsevärt. Skrattet skulle utan tvivel komma att förfölja David länge än, trots att skrattaren själv skrattat färdigt.

David ville helt enkelt få till ett avslut så fort som möjligt för att kunna låta såren läka i lugn och ro. Så han hade utan alltför stor opposition nöjt sig med de redovisade 1.9 miljonerna för hans del, och huset härute i idylliska Viken. Ett hus som han och Marja redan bebodde mot hyra, men som nu genom arv blev Davids – eller rättare sagt deras – rättmätiga egendom.

David antog bittert att Benjamin och Kirre säkerligen broderligt delat fifty-fifty på resten, och därmed nettat var sina dryga tre miljoner. Samt att de, av ren skär godhet naturligtvis, dessutom tog sig an stenhuset på Drottninggatan, lyxvillan i Mölle och etagelägenheten i nya höghuset i Rydebäck.

Som om han inte fattade, va?

David hörde aldrig av sin bröder numera. Och han visste inte om han egentligen skulle vara ledsen eller kanske snarare rätt tacksam över detta faktum.

Före tsunamin hade Marja hotat med skilsmässa stup i kvarten, fast i eftertankens kranka blekhet alltid insett att hon ju hade rätt förmögna svärföräldrar, och därmed backat. Men tro tusan att det inte ens var till att andas om i det helt nya läget. Marja ville avgjort inte gå miste om ett enda öre av allt detta. Skattkistan rymde ju numera lite över två miljoner, och så huset därtill naturligtvis. Bara det var förmodligen värt minst fyra.

Och dessutom trodde David att hon tyckte alldeles för mycket om det.

Inte huset, nej definitivt inte – men möjligheten att kunna fortsätta att plåga och förnedra honom.

Hon gav alltid sken av att hon verkligen inte alls ville bli upprörd. Att det var han som på ett eller annat sätt alltid provocerade och tvingade fram hennes reaktion. Men han såg det på henne – hon njöt ohämmat av sitt oinskränkta maktutövande.

Skilsmässa, va…, hade hon nu plötsligt skrikit, med den outhärdligt gälla tonen som hon visste fullkomligt förstenade honom av panik.

Marja, snälla…, hade han utsiktslöst vädjat.

Över min döda kropp, eller ännu hellre din! hade hon skrikit åt honom. Du ska allt få se på…

Medan han stod där som fastfrusen i golvet hade hon fått fatt på skohornet – det där långa i metall, med ett seriefigurs-liknande oxhuvud som skaft.

Han tänkte att det varit en märklig souvenir att ta med hem från resan till underbara Kreta. Skohornet hade ju sett så utomordentligt löjligt ut. Men Marja hade givetvis sett något helt annat än vare sig skohorn eller komik i det – ett redskap för bestraffning. Och det var mycket riktigt som vanligt inget löjligt alls över smärtan det åsamkade.

Han hade slutligen lyckats komma undan hennes lika obefogade som måttlösa vrede, utan alltför många synliga skador. På något ofattbart sätt hade han tagit sig ifrån vardagsrummet relativt fysiskt oskadd, den här gången.

Men något hade ändå träffat honom fatalt på en förödande punkt.

Väl för sig själv i uterummets kyligare luft hade David med skakande händer hällt upp whiskyn, slagit sig ner i rottingfåtöljen och sett sitt kuvade liv passera revy på den där inre teven. Ingen vidare upplyftande sändning, det heller.

Han var nu i sina allra bästa år, som man säger. Snusade på 45-årsstrecket, men kunde inte längre med all tankemöda i världen komma på något positivt i sin livssituation.

Fanns det över huvud taget någon mening med att fortsätta att leva? Frågan var i princip retorisk.

Skulle ens hans arbetskamrater komma att sakna honom?

Precis lika retoriskt det. Kamrater och kamrater, förresten… likgiltiga medarbetare var nog en riktigare benämning.

I arbetslivet på stadsbyggnadskontoret hade mobbningen normaliserats igen efter den märkliga iskylan i det akademiska livet.

Men denna gången var det på ett helt nytt, mer lömskt men ändå högst reellt sätt.

Trots en tydlig specialinriktning på byggnadskonstruktion, och därmed följande skyddsfrågor och säkerhetsrutiner i sin civilingenjörsexamen, kom hans uppgifter nästan uteslutande att handla om rent rutinmässig dokumentation av bygglovsärenden.

Trots sin ansenliga kompetens på ett mycket viktigt område var han i stort inte annat än vanlig kontorist. Den tjänst han borde ha haft innehades i stället av en ännu inte utexaminerad, totalt omeriterad kvinna.

Han befann sig på ruta ett igen – trakasserad på jobbet och hjälplöst gisslad i hemmet, som genom hela barndomen och ända in i detta tragiska äktenskap. Om det nu verkligen var vad hans märkliga hemförhållande rätteligen skulle kallas?

David hade, medan den smältande isen sakta höjde nivån i whiskyglaset, till slut tagit det oundvikliga beslutet.

Under många års