Den blåögda lögnen

By Frank Heller

I sex års tid har Filip Collin undgått den svenska lagens långa arm genom att leva i London under sitt numera inarbetade alias: professor Pelotard. Än så länge har allt gått enligt planen. Men på årsdagen av flykten, när han som bäst ska avnjuta en supé på Frascati, händer plötsligt något som sätter honom ur balans. En ung svensk kvinna har känt igen "notarien Collin från Stockholm" och erbjuder honom att sätta sig vid hennes bord. Effekten hon har på Filip är omedelbar, så hur kan han inte minnas att de träffats förut? Är hon verkligen helt ovetandes om hans förflutna - eller har det till slut kommit ifatt honom? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788711954652

Book preview

Filip Collins äventyr

VII. Den blåögda lögnen

Kapitel 1.

Filip collin firar den 29 september.

Herr Filip Collin, vars öden jag i dessa berättelser sökt skildra, var trots sitt förflutna och sin bohemartade existens en man av mycket regelbundna vanor. Då ej någon särdeles intressant affär eller annat viktigt förehavande hindrade honom, steg han upp, åt och drack han och lade han sig lika punktligt som trots någon gammal kamrer. Enligt hans åsikt måste man skapa sig vissa levnadsregler och noga efterleva dem, just emedan deras överträdande då medför så mycket större nöje. Näst att ständigt leva principtroget, plägade han säga, finns det ingenting som är tråkigare än att ständigt leva principlöst.

Följaktligen iakttog herr Collin om icke den samhälleliga lagen så mycket mer sina egna självpålagda lagbud; ingen kunde med större nit än han firat de årliga bemärkelsedagarna; även sina egna iakttog han, då han, som Phileas Fogg sade, hade tid; och en av dem försummade han aldrig. Det var den 29 september.

Var den 29 september herr Collins födelsedag?

Nej, det var den dag, på vilken han år 1904 efter misslyckade spekulationer lämnade Sverige, överskyggad av fem paragrafer i strafflagen. Ända sedan dess hade han varje år på denna dag gått i enrum med sig själv och druckit med sitt förflutna. Och allt sedan han slog sig ned i London, hade han plägat hra dagen på en av de restauranger, där han hade mest utsikt att träffa sina landsmän, stundom på Oddeninos Imperial i Regent Street, stundom på Frascatis i Oxford Street.

Aftonen den 29 september 1910 kom herr Collin långsamt gående genom Tottenham Court Road på väg ned mot Oxford Street. Han var klädd i sommaröverrock och därunder i smoking, ty han var på väg ned till Frascatis för att fira sin sedvanliga minnesgudstjänst, och för att skaffa sig bättre aptit till den hade han tagit en promenad i Regents Park. Han hade hoppats finna en taxi vid någon av grindarna, men detta hopp hade varit förgäves. Det var en lördagskväll, och inte en taxi, inte så mycket som en buss, på väg söderut, stod att upptäcka. Det var hett som i Sahara; dammet virvlade kring torrt och stickande, och det stank frän tobaksrök, stekflott och bensin. Aftontidningarnas innehållsplakat flaxade på trottoarkanten i en mångfärgad serie; här och där vid korsningen till en gränd framvällde de nasala tonerna av något positiv som dunkade Dollarprinsessan.

Något trött av promenaden, trampade Filip fram söderut över de breda kvaderstenarna. Hans sinne var så fjärran som möjligt från den trista londonkvällen. För sitt inre öga hade han åter framtrollat bilden av det gamla Kristianshamn som han mindes det från septemberdagar förr i världen, där det låg i blekt solsken under en tunn himmel med höga, oroliga moln. Lönnarna flammade i parken, och det susade fuktigt under de mörkgröna granarna. Marken i skogarna runt omkring var full av svampar, och längs de gropiga landsvägarna gnisslade vagnarna fram med borstiga sädeslass. Han såg det så tydligt att han måste småle för sig själv. Den lilla staden drömde under stigande rökpelare i soldiset; kvarnarna vid floden speglade sig i höstmörkt vatten, och surret från ångtröskorna trängde stigande och fallande in till honom själv där han satt på sitt kontor vid öppnade fönster…

Han rycktes hastigt upp ur sina drömmerier; utan att ha sett sig för, hypnotiserad av minnena som vällde upp i hans inre, hade han kommit ända ned till hörnet vid Oxford Street och så när blivit offer för en lömsk autobus. En taxi vred tjänstvilligt in mot trottoaren, men han skakade småleende på huvudet och tog av till höger. Efter några steg var han framme vid Frascatis röda tegelfasad och gick förbi den bugande portiern in i restaurangen för att fira sin sjätte minnesmässa.

Han såg på sin klocka; den var sju, men han kände ännu ingen aptit. Han kallade till sig hovmästaren, gav order om sin supé, som han begärde serverad cm tre kvart, och gick in i kaféet för att söka aptit vid en apéritif.

Medan musiken, som just börjat, intonerade Dubbelörnen försjönk han åter i tankar på Sverige.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland — hur var det skalden sade? — min längtans hem, mitt allt på jorden… Hm, det ville han knappt skriva under på; det var han för mycket kosmopolit till av födsel och vana; och hemlängtan i ordets vanliga bemärkelse besvärade honom sällan. Men trots allt var det ändå många trådar, som bundo en vid det gamla landet; det fanns ögonblick då man kunde längta svårt efter dess natur, suset i barrskogarna, eftermiddagsljuset i en björkdunge; efter att höra sitt eget språk. — Jag längtar marken; jag längtar stenarna, där barn jag lekt… Barndomen, nej fy. Den stod för honom i ett Strindbergskt ljus; men ungdomsåren! Till dessa soliga, härliga och dåraktiga år längtade han verkligen; i dem stod Sverige för honom i sitt vackraste ljus. Han lyfte sitt