De sista äventyrarna

By Wilbur Smith

Den irländsk-amerikanske tjuvjägaren Flynn Patrick O'Flynns jakt på elfenben har fört honom till djungeln i Tyska Östafrika. Kring Rufijiflodens delta har han även stött på sin ärkefiende. Det tyska befälet Herman Fleischer gör sitt bästa för att komma åt honom, men än så länge har O'Flynn lyckats hålla sig undan. Hans tur kan dock vara på väg att vända. Inte långt efter att O'Flynn tagit sig an den unge Sebastian Oldsmith som lärling, börjar världen att förändras. I Europa bryter det första världskriget ut och plötsligt har Fleischer nog med luft under vingarna för att ta itu med sina tjuvjagande problem. Drivna av hämnd bestämmer sig O'Flynn och Oldsmith för att gå med i den brittiska flottan - allt för att förstöra för tyskarna. Och det dröjer inte länge förrän de står inför en livsfarlig och helt omöjlig plan. Så omöjlig, att den kanske till och med kan lyckas... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129807

Wilbur Smith

Wilbur Smith was born in Central Africa in 1933. He became a full-time writer in 1964 following the success of When the Lion Feeds, and has since published over fifty global bestsellers, including the Courtney Series, the Ballantyne Series, the Egyptian Series, the Hector Cross Series and many successful standalone novels, all meticulously researched on his numerous expeditions worldwide. An international phenomenon, his readership built up over fifty-five years of writing, establishing him as one of the most successful and impressive brand authors in the world. The establishment of the Wilbur & Niso Smith Foundation in 2015 cemented Wilbur's passion for empowering writers, promoting literacy and advancing adventure writing as a genre. The foundation's flagship programme is the Wilbur Smith Adventure Writing Prize. Wilbur Smith passed away peacefully at home in 2021 with his wife, Niso, by his side, leaving behind him a rich treasure-trove of novels and stories that will delight readers for years to come. For all the latest information on Wilbur Smith's writing visit www.wilbursmithbooks.com or facebook.com/WilburSmith

Book preview

Wilbur Smith

De sista äventyrarna

Översättning av Ansis Grinbergs

SAGA Egmont

De sista äventyrarna

Översatt av Ansis Grinbergs

Originaltitel: Shout at the Devil

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1988, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129807

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Jag fick uppslaget till den här historien av en händelse som inträffade under första världskriget, då brittiska örlogsfartyg sänkte den tyska kaparen Königsberg på Kikunya-floden inne i Rufijideltat.

Jag vill emellertid å det starkaste betona att de äventyrare och skojare som återges i min berättelse inte har den minsta likhet med de män som hade med sänkningen av Königsberg att göra. Jag förnekar absolut att det skulle finnas någon som helst likhet mellan Flynn Patrick O’Flynn och den galante översten Jungle Man Pretorius, som i verkligheten faktiskt smög sig ombord på Königsberg förklädd till en infödd bärare, och mätte upp skjutavståndet för kanonerna på Hans Majestäts örlogsfartyg Severn och Mersey.

Jag vill också passa på att framföra mitt tack till örlogskapten Mathers (numera pensionerad) för hans medhjälp i mina efterforskningar av fakta.

Del I

1

Flynn Patrick O’Flynn var till yrket elfenbensjägare och tjuvskytt, och han brukade blygsamt medge att han var den skickligaste av dem alla på hela den afrikanska östkusten.

Rachid El Keb var exportör av ädelstenar och kvinnor, till Arabiens och Indiens harem och till stormännens hus, samt av illegalt elfenben. Men det här var något som han tillstod endast för sina pålitligaste kunder – i alla andras ögon var han en rik och respektabel skeppsredare.

En eftermiddag under monsunen 1912 satt Flynn och Rachid, med anledning av deras gemensamma intresse för tjockhudingar, i ett av de inre rummen till El Kebs kontor i Zanzibars arabiska kvarter. De drack te ur små mässingsbägare. Det varma teet fick Flynn O’Flynn att svettas mer än vanligt. Det var så fuktigt kvavt i rummet att inte ens flugorna orkade göra annat än sitta i slö halvdvala i det låga taket.

– Hör på här, Kebby, låna mig bara ett av dina stinkande små fartyg så ska jag fylla det till brädden med elefantbetar, Så att det knappt orkar flyta.

– Ah! svarade El Keb försiktigt och fortsatte att fläkta sig i ansiktet med palmbladet – ett ansikte som med sitt spretiga getskägg påminde om en misstänksam papegoja.

– Har jag svikit dig någon gång, kanske? fortsatte Flynn aggressivt, och en svettdroppe föll från hans nästipp ned på den redan fuktiga skjortan.

– Ah! upprepade El Keb.

– Det här är en plan med stil. Den är storslagen. Den här planen …

Flynn avbröt sig i ett försök att finna ett passande adjektiv.

– … den här planen är napoleonsk. Värdig självaste Caesar!

– Ah! sa El Keb igen och fyllde på i sin tekopp.

Han lyfte den försiktigt med tummen och pekfingret och läppjade på teet innan han svarade.

– Jag riskerar alltså bara att bli av med en 60-fots, tvåmastad dan värd …

Han uttalade omsorgsfullt siffran:

– tvåtusen engelska pund?

Flynn gjorde en grimas och El Keb log ett litet, drömmande leende.

– Det rör sig alltså om så höga vinster? frågade han.

– Minst. Herregud, Kebby! Inte ett skott har avlossats i Rufijideltat på tjugo år. Du vet förbaskat väl att det är Kaiserns eget privata jaktområde. Det finns så många elefanter där att jag skulle kunna skjuta dem flockvis som får.

Flynns pekfinger krökte sig omedvetet som om det redan vilade på avtryckaren.

– Vansinne, viskade El Keb med penningbegäret lysande ur ögonen. Så du menar att du bara skulle segla upp längs Rufijifloden, hissa den brittiska flaggan på en av öarna i deltat och fylla dauen med tyskarnas elfenben? Vansinne.

– Tyskarna har inte officiellt annekterat någon av de där öarna. Jag skulle vara ute därifrån igen innan Berlin har fått iväg det första telegrammet till London. Med tio av mina skyttars hjälp skulle vi fylla den där dauen på två veckor.

– Tyskarna skulle ha ett örlogsfartyg där inom en vecka. "Blücher’’ ligger i Dar-es-Salaam, beredd att gå ut när som helst. En tung kryssare bestyckad med 9-tumskanoner.

– Men vi skulle stå under den brittiska flaggans beskydd. De skulle inte våga röra oss – inte ute på öppna havet – inte så som läget mellan England och Tyskland är nu.

– Mr O’Flynn, jag hade fått för mig att du var amerikansk medborgare. –

– Det kan du ge dig på att jag är, svarade Flynn och rätade stolt på ryggen.

– Då behöver du en brittisk kapten på dauen, sa El Keb och strök sig. tankfullt över skägget.

– Jösses, Kebby, inte trodde du väl att jag skulle vara dum nog att segla in med den där pråmen själv? utbrast Flynn sårad. Det får någon annan göra åt mig och ta henne ut igen genom den tyska kejserliga flottan. Själv tänker jag gå till fots från mitt ställe i portugisiska Moçambique och sedan tillbaka samma väg igen.

– Förlåt mig, log El Keb än en gång. Jag underskattade dig.

Han reste sig plötsligt. Den stora, vackra juvelbeprydda dolken vid hans sida skämdes något av den vita fotsida men solkiga manteln.

– Mr O’Flynn, jag tror att jag vet precis vem som ska segla din dau. Men först måste vi påverka hans ekonomiska situation för att han ska bli villig att ta anställning hos dig.

2

Läderpungen med guldmynt hade varit den grund på vilken hela Sebastian Oldsmiths lätt förvirrade liv vilade. Sebastian hade fått den av sin far då han meddelade familjen att han tänkte segla till Australien för att söka lyckan i ullbranschen. Pungen hade åtföljt honom under resan från Liverpool till Godahoppsudden. Där hade kaptenen utan vidare ceremonier sparkat av Sebastian från skeppet efter hans opassande mellanhavanden med dottern till den gentleman, som var på väg till Sidney för att tillträda sin tjänst som New South Wales nye guvernör.

I gradvis minskande mängd hade guldmynten följt honom genom raden av olyckor vilka slutligen förde honom till Zanzibar. Där vaknade han nu upp ur sin svettiga sömn i den tryckande hettan i ett sjabbigt hotellrum bara för att finna läderpungen med mynten borta, tillsammans med introduktionsbreven från hans far till vissa framstående ullhandlare i Sidney.

Sebastian satt på sängkanten och tänkte på hur litet värde de där breven egentligen hade i Zanzibar. Och med stigande förvåning gick han i tankarna igenom alla de händelser som hade fört honom så långt ur hans ursprungliga kurs. Vecken i hans panna djupnade sakta alltmer av ansträngningen att tänka. Det var den höga, intelligenta pannan hos en filosof och den kröntes av en vacker man av blänkande svarta lockar. Ögonen var mörkt bruna, näsan lång och rak, hakan fast och läpparna mjukt känsliga. Tjugotvå år gammal påminde Sebastian om en ung oxfordlärare – vilket kanske bevisar hur missledande en människas yttre kan vara. De som kände honom väl skulle ha blivit förvånade över att Sebastian, i sin föresats att segla till Australien, ändå hade lyckats ta sig så långt som till Zanzibar.

Sebastian gav upp försöken att tänka, vilket redan hade gett honom en lätt huvudvärk, reste sig från sängen och började för tredje gången med nattskjortan flaxande kring benen noggrant genomsöka hotellrummet. Fastän pungen hade legat under madrassen när han gick till sängs föregående kväll, tömde Sebastian nu vattenkannan och kikade hoppfullt ner i den. Han packade upp resväskan och skakade ur varenda skjorta. Han kröp in under sängen, lyfte på kokosnötsmattan och kikade in i varenda liten springa i det halvruttna golvet innan han gav upp.

Nyrakad, med nattens loppbett insmorda med sin egen saliv och iförd den grå tredelade kostymen som började visa tecken på resetrötthet, borstade han av sitt plommonstop och placerade det omsorgsfullt på lockarna. Han tog käppen i ena handen och resväskan i den andra och gick nedför trappan till den varma, bullriga lobbyn på Hotel Royal.

– Jag säger då det, hälsade han den lille araben vid disken och uppbådade det gladaste leende han förmådde. Jag säger då det, men jag förefaller ha blivit av med alla mina pengar.

Det blev tyst i rummet. Kyparna med sina brickor på väg ut till verandan stannade upp. Huvuden vreds åt Sebastians håll med samma fientlighet som om han hade meddelat att han led av en mild attack av spetälska.

– Stulna, kan ni tänka er det? fortsatte Sebastian brett leende. Verkligen olyckligt, måste jag säga.

Tystnaden bröts abrupt av att pärldraperiet till kontoret slogs ät sidan, och den hinduiske hotellägaren dök upp i rummet med ett högljutt:

– Men er räkning då, mr Oldsmith?

– Räkningen? Jaså, den! Nu ska vi inte hetsa upp oss här. Jag menar, det hjälper knappast, eller hur?

Men ägaren fortsatte att hetsa upp sig alltmer. Hans upprörda klagorop hördes ända ut till verandan, där ett dussintal personer redan hade påbörjat den dagliga kampen mot hettan och törsten. De trängde sig nu in i lobbyn och bevittnade scenen med stort intresse.

– Ni är skyldig mig för tio dagar. Nästan etthundra rupier, mr Oldsmith.

– Ja, det är verkligen olyckligt, jag vet, sa Sebastian och log desperat när en ny röst blandade sig i uppståndelsen.

– Ett ögonblick!

Både Sebastian och hotellägaren vände sig om mot den storväxte, medelålders mannen med rött ansikte och en behaglig brytning av amerikanska och irländska.

– Hörde jag rätt, heter ni Oldsmith?

– Det stämmer, sir, svarade Sebastian som instinktivt kände på sig att han här hade en bundsförvant.

– Ett ovanligt namn. Ni råkar inte vara släkt med mr Francis Oldsmith, ullhandlare i Liverpool, England? frågade Flynn O’Flynn artigt.

Han hade läst Sebastians introduktionsbrev sedan han fått dem av Rachid El Keb.

– Herre du store! utropade Sebastian glatt. Känner ni min far?

– Om jag känner Francis Oldsmith? skrattade Flynn ledigt men besinnade sig snabbt – hans bekantskap sträckte sig inte längre än till breven. Tja, jag känner honom egentligen inte personligen, som ni förstår, men jag känner då sannerligen till honom. Jag har själv varit i ullbranschen en gång i tiden.

Flynn vände sig med älskvärd min mot hotellägaren och bjöd honom på en andedräkt bestående av ginångor och kamratlighet.

– Var det etthundra rupier ni sa?

– Det stämmer, mr O’Flynn, svarade den blidkade hotellägaren.

– Mr Oldsmith och jag ska ta en drink ute på verandan. Ni kan komma ut till oss med notan.

Flynn lade två guldmynt på disken – guldmynt som till helt nyligen hade legat under Sebastians madrass.

Med de stövelklädda fötterna vilande på det låga verandaräcket satt Sebastian och betraktade hamnen över kanten på sitt glas. Sebastian var inte någon spritälskare, men han kunde bara inte vägra att godta Flynn O’Flynns generösa välvilja när han nyss hade hjälpt honom ur knipan. Antalet fartyg i hamnen fördubblades på ett märkligt sätt inför hans ögon. Där det bara för en liten stund sedan hade legat en klumpig liten dau, låg nu tre stycken exakt likadana i prydlig formation. Sebastian slöt ena ögat och med stor ansträngning lyckades han göra de tre till en igen. Något upprymd till sinnes riktade han åter uppmärksamheten mot sin nyvunne vän och affärskompanjon som trugat på honom dessa stora mängder gin.

– Mr O’Flynn, sa han bestämt och sluddrade lätt på talet.

– Glöm det där med mister, Bassie. Kalla mig Flynn. Flynn som i gin.

– Flynn, sa Sebastian. Är det säkert att det inte är något … tja, lurt med det här?

– Vad då lurt, pojk?

– Jag menar … sa Sebastian och rodnade lätt. Det är väl inte olagligt på något sätt?

– Bassie, sa Flynn och skakade sorgset på huvudet. Vem tar du mig för, Bassie? Tror du att jag är en skojare, kanske?

– Nej då, naturligtvis inte, Flynn, skyndade sig Sebastian att bedyra och rodnade ytterligare. Jag tänkte bara … hm … på alla de där elefanterna vi ska skjuta. De måste tillhöra någon. Är det inte tyskarnas elefanter?

– Bassie; låt mig visa dig någonting.

Flynn ställde ned glaset, grävde i innerfickan på sin skrynkliga tropikkostym och tog upp ett kuvert ur den.

Läs det här, pojk!

Högst upp på det billiga brevpapperet stod Kaiserhof, Berlin. Den 10 juni 1912, och brevet löd så här:

Käre mr Flynn O’Flynn,

Jag är orolig för alla de där elefanterna nere i Rufijideltat som äter upp allt gräset och bryter ned alla träden. Så om ni har tid vore jag tacksam om ni kunde ta er dit och skjuta en del av dem, så att de inte kan äta upp så mycket av gräset och slå sönder så många av träden och sånt.

Med vänlig hälsning,

Kaiser Vilhelm III.

Kejsare av Tyskland

En Svårgripbar oro ville göra sig gällande genom ginångorna i Sebastians huvud.

– Varför skrev han just till dig?

– Därför att han vet att jag är den absolut skickligaste elefantjägaren i hela världen.

– Man borde kunna vänta sig bättre engelska av honom, inte sant? mumlade Sebastian.

– Vad är det för fel på hans engelska? frågade Flynn trumpet.

Han hade lagt ned avsevärd tid på att få ihop brevet.

– Tja, jag menar det där stycket om allt gräs som de äter upp – han tar om det två gånger.

– Nåja, men du får inte glömma att han är tysk, De kan inte engelska lika bra som vi.

– Naturligtvis! Det tänkte jag inte på, utbrast Sebastian lättad och lyfte glaset. Skål för god jaktlycka, då!

– Skål, instämde Flynn och tömde innehållet i sitt glas.

3

Sebastian stod med båda händerna på dauens träreling och såg ut över miltals av vatten mot det afrikanska fastlandet. Monsunvinden hade piskat upp havet till en mörk indigoblå färg, och skummet från de vita gässen stänkte honom i ansiktet. Mitt i all den friska saltvattensdoften kändes en svag lukt från mangroveträsken, en otäck stank av förruttnelse och död. Sebastian sniffade ogillande på den och sökte längs den låga, gröna kustlinjen efter öppningen till det labyrintliknande Rufijideltat.

Han rynkade pannan och försökte i minnet framkalla bilden av amiralitetskartan. Rufijifloden rann ut i havet genom ett nätverk av mindre floder, utspridda över en kuststräcka av sex mil, och splittrade på så sätt upp fastlandet i femtio, kanske hundra, små öar.

Tidvattnet var märkbart drygt två mil uppströms, förbi mangroveträden där den vidsträckta, gräsbevuxna träskmarken tog vid. Det var där i träsket som elefanthjordarna hade sökt sin tillflykt undan elfenbensjägarnas kulor och pilar, skyddade av ett kejserligt påbud och den otillgängliga terrängen.

Den råbarkade typen till kapten på dauen hasplade ur sig en rad order. Sebastian vände sig om för att beskåda den komplicerade manövern att lägga om kursen för den klumpiga farkosten. Halvnakna matroser kom nedhoppande ur riggen likt övermogna, bruna frukter och svärmade runt den sextio fot långa bommen. Nakna fötter dunsade över det smutsiga däcket när de vände på den. Dauen knakade som en gammal man med ledgångsbesvär, lade sig trött mot vinden och riktade fören in mot land. Den nya rörelsen, i kombination med stanken från träsket och omskvalpat slagvatten, fick något att röra sig i magtrakten på Sebastian. Hans grepp om relingen hårdnade och nya svettdroppar trängde fram på hans panna. Han böjde sig framåt och gav, påhejad av besättningens rop, ännu en tribut till havets gudar. Han låg fortfarande dubbelvikt som i bön över relingen när dauen gungade och krängde i deltamynningens strömvirvlar, och sedan fortsatte in i de lugnare vattnen i den sydligaste av Rufijideltats flodfåror.

Fyra dagar senare satt Sebastian med korslagda ben tillsammans med kaptenen på en tjock Bokharamatta utlagd på däck. De förklarade med hjälp av teckenspråk för varandra att ingen av dem hade en blekaste aning om var de befann sig någonstans. Dauen låg för ankar i en trång flodfåra omgiven av förvridna och deformerade mangrovestammar. För Sebastians del var det inget nytt att vara vilse, varför han tog det med en axelryckning, men kaptenen, som hittade från Aden till Calcutta och tillbaka till Zanzibar som i sin egen ficka, tog det inte med samma lugn. Han lyfte ansiktet mot skyn och anropade Allah med en bön om att han skulle hjälpa honom mot den onde ande som bevakade denna stinkande labyrint, som fick vattnen att rinna i konstiga, onaturliga riktningar, som ändrade utseende på varje ö och lämnade gyttjebankar i deras väg.

– Det är faktiskt inte mitt fel, försökte Sebastian och skruvade besvärat på sig.

Sedan tog han än en gång fram kartan, bredde ut den på däck och satte fingret på ön som Flynn O’ Flynn hade ringat in med blått och som var mötesplatsen.

– Jag menar, det är ju faktiskt ert jobb att hitta platsen. För det är ju ni som är kapten, eller hur?

Kaptenen spottade ilsket på däcket och Sebastian blev röd i ansiktet.

– Den där sortens beteende för oss ingen vart. Låt oss sansa oss och uppföra oss som gentlemän.

Sebastian satt i den snabbt fallande skymningen med moskiterna vinande runt huvudet och lyssnade till muttrandet på arabiska och såg blickarna som riktades mot honom. När sedan natten sänkte sig över farkosten som ett tjockt, svart täcke tog han upp en position på fördäck för att invänta dem. Hans vapen var en kraftig käpp av ebenholts. Han placerade den över knäet och lutade sig mot relingen ända tills mörkret var kom pakt, varefter han ljudlöst flyttade sig bort till en av vattentunnorna som stod fastsurrad vid masten.

Det dröjde länge innan de kom. Halva natten hade gått innan han hörde ljudet av smygande, nakna fötter på plankorna. Han fortsatte att kura och famlade efter käppen som han hade lagt bredvid sig. Så föll hans hand på en knölig säck med gröna kokosnötter som ingick i dauens last. De var till för att dryga ut det magra färskvattenförrådet ombord med. Sebastian öppnade kvickt säcken och tog en av de hårda, runda frukterna i handen.

– Inte lika bra som en cricketboll, men … mumlade han tyst och reste sig.

Han slungade iväg nöten med samma effektivitet med vilken han hade sprängt Yorkshires försvar föregående år. Den hade samma effekt på arabernas försvar. Kokosnöten ven genom luften och träffade med ett krasande läte huvudet på en av de smygande lönnmördarna. De övriga drog sig förvirrade tillbaka.

– Skicka fram de riktiga karlarna nu! röt Sebastian och slungade iväg ännu en nöt som skyndade på reträtten.

Han valde ut en ny nöt och skulle just till att kasta den när det blixtrade till och dånade akterifrån, och någonting visslade över huvudet på Sebastian. Han tog hastigt skydd bakom kokosnötssäcken.

– Jisses, de måste ha en kanon där uppe!

Sebastian kom nu ihåg den antika mynningsladdaren som han hade sett kaptenen kärleksfullt putsa första dagen efter det att de hade lämnat Zanzibar, och han blev rosenrasande.

– Slåss som män, era smutsiga svin! skrek han.

Det uppstod en kort paus medan kaptenen gick igenom den komplicerade proceduren med att ladda om bössan. Sedan hördes en ny smäll, mynningsflamman blixtrade till och ännu en laddning skrot flög tjutande över Sebastians huvud.

De mörka timmarna strax före gryningen fylldes av ett livligt utbyte av tjut och svordomar, kokosnötter och gevärsskott. Sebastian höll ställningarna mer än väl, vilket bevisades av fyra smärtfyllda skrik och ett kvidande. Medan kapten inte lyckades åstadkomma någonting förutom att han sköt sönder en ansenlig del av riggen. Men allt eftersom den nya dagen grydde minskade också Sebastians övertag. Kaptenens skjutskicklighet tilltog i sådan grad att Sebastian tvingades tillbringa större delen av striden hukande bakom kokosnötssäcken. Han var nästan förbi av trötthet. Höger arm och axel värkte skoningslöst och han hörde hur araberna smög sig allt närmare hans gömställe. Så snart det blev ljust skulle de omringa och övermanna honom.

Sebastian tog igen sig inför den sista sammandrabbningen och tittade sig omkring. Det var en röd gryning, ilsken och vacker genom träskets dimslöjor som fick vattnet att glöda ljusrött och mangroveträden att avteckna sig som svarta silhuetter runt dauen.

Och då fick han syn på den, en urholkad kanot som med ivriga tag paddlades fram och dök upp bakom nästa krök. I fören stod Flynn O’Flynn med en dubbelpipig elefantbössa i armvecket och en lerpipa stickande ut ur det röda ansiktet.

– Vad tusan är det som pågår här? vrålade han. Har ni ett krig på gång? Jag har väntat i en hel vecka på er!

– Akta dig, Flynn! ropade Sebastian varnande. Det där fega krypet har en gammal mynningsladdare!

Den arabiske kaptenen hade ställt sig upp och såg sig osäkert omkring. Han hade bittert ångrat sin ingivelse att redan tidigt göra sig av med engelsmannen och överge det här onda träsket, och nu bekräftades hans farhågor till det yttersta. Nu hade han emellertid inget val längre. Han satte bössan till axeln och siktade på O’Flynn i kanoten. En lång grå stråle av krutrök slog ut från mynningen och vattnet stänkte högt en bit bakom kanoten. Ekot av skottet dränktes i dånet från O’Flynns bössa. Han sköt utan att ta pipan ur munnen och den smala kanoten gungade farligt av rekylen.

Den grova kulan lyfte upp den arabiske kaptenens magra kropp, manteln fladdrade som tunt papper, turbanen lossnade från hans huvud och lindade upp sig i luften. Så vräktes han över relingen och hamnade med ett plask i vattnet. Där blev han liggande med ansiktet nedåt och manteln som en uppsvälld ballong runt honom för att sedan sakta glida bort med strömmen. Besättningsmännen stod förstummade vid relingen och betraktade hans hädanfärd.

O’Flynn avfärdade den prydliga avrättningen som om inget hade hänt, blängde upp på Sebastian och ropade:

– Du är en vecka försenad. Jag har inte kunnat göra ett förbaskade dugg innan du kom. Nu måste vi se till att hissa flaggan och börja jobba!

4

Det formella annekterandet av Flynn O’Flynns ö skedde under de relativt svala timmarna morgonen därpå. Det tog Flynn ett par timmar att övertyga Sebastian om nödvändigheten att ockupera ön för den brittiska kronans räkning. Det gick inte vägen förrän han började måla upp bilden av Sebastian som en imperiebyggare. Han gjorde flera smickrande jämförelser mellan Clive av Indien och Sebastian Oldsmith av Liverpool.

Nästa problem var namnvalet. Det rörde upp litet av den gamla anglo-amerikanska fientligheten när Flynn O’Flynn ihärdigt propagerade för New Boston. Sebastian blev djupt förnärmad och hans patriotiska glöd flammade upp med hetta.

– Ett ögonblick, gamle vän, protesterade han.

– Vad är det för fel på det? Tala om för mig vad det är för fel på det?

– Tja, först och främst ska det här bli ett av Hans Brittiska Majestäts besittningar, inte sant?

– New Boston, upprepade O’Flynn envist. Det låter bra. Det låter verkligen bra.

Sebastian ryste till.

– Jag tycker inte att det är … hm, riktigt passande. Jag menar, det var ju i Boston de hade den där tebjudningen, eller hur?

Diskussionen antog allt hetsigare proportioner allt eftersom Flynn sänkte nivån i ginflaskan. Ända tills Sebastian ställde sig upp i hytten med ögonen glödande av patriotiskt patos.

– Om ni vill vara så vänlig och följa med mig ut, sir, så han mycket sakta och såg ned på den äldre mannen, så ska vi göra upp den här saken man mot man.

Värdigheten i utmaningen förtogs av det låga taket vilket hindrade Sebastian från att stå upprätt.

– Gosse, jag skulle bara flå dig levande.

– Det, sir, är er uppfattning. Men jag måste varna er för att jag tillhörde en av de duktigaste i lättviktsboxning en gång i tiden.

– Äh, vad tusan, muttrade Flynn med en huvudskakning och gav efter. Vad spelar det för roll vad vi döper den här gudsförgätna platsen till. Sitt ner. Låt oss ta en sup på vad du nu vill kalla den för.

Sebastian sjönk ned på golvet och tog emot muggen som Flynn räckte fram åt honom.

– Vi ska döpa den till … sa han och gjorde en dramatisk paus. Vi ska kalla den för New Liverpool.

Han höjde muggen i en skål.

– Vet du vad? sa Flynn. Du är inte så tokig för att vara engelsman.

Och resten av kvällen ägnades åt att fira tillkomsten av den nya kolonin. I gryningen paddlade två av Flynns vapenbärare de två imperiebyggarna i land.

Kanoten stötte till mot New Liverpools smala gyttjestrand och det tvära stoppet kastade omkull dem. De landade tillsammans i en hög i kanoten och fick hjälpas upp på stranden av bärarna.

Sebastian hade stunden till ära klätt upp sig men råkat knäppa västen snett. Han stod nu och drog i den medan han tittade sig omkring.

2 – P

Det var flod och då var New Liverpool cirka ettusen meter lång och hälften så bred. På sitt högsta ställe höjde den sig inte mer än tre meter över Rufijiflodens vatten. Drygt två mil in från utloppet vid havet var vattnet bara knappt märkbart salt och mangroveträden hade tunnats ut och gett plats åt högt, snårigt elefantgräs och slanka palmträd.

Flynns män hade huggit upp en liten glänta högre upp på stranden och byggt ett dussintal gräshyddor runt ett av palmträden. Där stod en död palm med kronbladen sedan länge borta, och Flynn riktade ett ostadigt pekfinger mot den.

Dragande i västen med ena handen och den hopknölade Union Jack som Flynn hade gett honom i den andra, greps Sebastian av djup rörelse när han vände blicken upp mot palmens stam.

– Låt mig vara, mumlade han och skakade av sig Flynns hand. Vi måste göra det här rätt. Det här är en högtidlig stund – mycket högtidlig.

– Ta dig en sup, svarade Flynn och räckte honom ginflaskan, och när Sebastian viftade undan den satte han den till sin egen mun i stället.

– Du borde inte supa i en stund som den här, sa Sebastian tillrättavisande. Det är dålig stil.

Flynn hostade av den brännande spriten och slog sig för bröstet med sin fria hand.

– Vi borde ställa upp männen i fyrkantsformation, fortsatte Sebastian. För att hedra flaggan.

– Jösses, gosse, se till att få det gjort någon gång.

– Det måste göras rätt.

– Helskotta också, muttrade Flynn resignerat och yttrade sedan en rad order på swahili.

Förbryllade och roade på en och samma gång ställde Flynns bärare upp sig i en ojämn cirkel runt flaggstången. Det var en udda samling, bestående av män från ett halvdussin stammar och klädda i ett brokigt urval avlagda kläder från Europa. Hälften av dem var beväpnade med ålderdomliga dubbelpipiga elefantbössor, vilka Flynn omsorgsfullt hade filat bort tillverkningsnumren på för att de aldrig skulle kunna spåras tillbaka till honom.

– En fin samling karlar, strålade Sebastian mot dem i berusad välvilja och använde omedvetet samma ord som översten som hade inspekterat Sebastians kadettparad på Rugby.

– Sätt fart på föreställningen någon gång, föreslog Flynn.

– Mina vänner, vidtog Sebastian, vi är samlade här i dag …

Det blev ett utdraget tal, men Flynn uthärdade det med hjälp av regelbundna klunkar ur ginflaskan. Och äntligen avslutade Sebastian det med tårfyllda ögon och rösten skälvande av djup, innerlig rörelse med orden:

– … i åsynen av vår Herre och er, förklarar jag härmed denna ö som en del av det ärorika imperium tillhörande Hans Majestät George V, kung av England, kejsare av Indien, beskyddare av vår tro …

Hans röst dog ut i försöket att komma på något passande, och han avslutade med ett lamt:

– … och allt det där.

Tystnaden sänkte sig över församlingen och Sebastian skruvade besvärat på sig.

– Vad ska jag göra nu? viskade han högt till Flynn O’Flynn.

– Hissa den förbannade flaggan.

– Ja visst ja, flaggan! utropade Sebastian lättad men tillade osäkert: Hur då?

Flynn övervägde frågan mycket noga.

– Jag antar att det inte finns något annat för dig att göra än att klättra upp i palmen.

Med gälla, uppmuntrande tillrop från bärarna, och med Flynn svärande och knuffande på underifrån, lyckades guvernören av New Liverpool ta sig upp i flaggstången till en höjd av omkring fyra och en halv meter. Där fäste han flaggan och klättrade ned igen med sådan fart att han slet loss knapparna på sin väst och lyckades stuka fotleden. Han bars iväg mot en av gräshyddorna sjungande God save our GraciousKing med en röst sprucken av gin, smärta och patriotism.

Under resten av deras vistelse på ön vajade Union Jack på halv stång ovanför lägret.

Framförd av två Wakamba-ftskare dröjde det drygt tio dagar, innan nyheten om annekteringen nådde det tyska imperiets utpost belägen femton mil därifrån i Mahenge.

5

Mahenge låg i bushlandet en bit in från kusten. Det utgjordes, i sin helhet, av fyra handelsposter ägda av indier samt det tyska boma – det vill säga högkvarteret.

Det sistnämnda var en stor stenbyggnad med halmtak och breda verandor runt om där purpurröd bougainvillea klängde i överflöd. Bakom byggnaden låg barackerna och exercisplatsen för de afrikanska askari-soldaterna. Framför huset stod en ensam flaggstång från vilken det vajade en svart, vit och röd flagga som symbol för det tyska imperiets utpost, som likt en liten fläck låg där i den vidsträckta afrikanska bushen och utgjorde högkvarter för ett område lika stort som Frankrike. Ett område som sträckte sig söderut till Rovumafloden och gränsen mot det portugisiska Moçambique, österut till Indiska oceanen och västerut till Sao Hills och Mbeyas högländer.

Från det här högkvarteret regerade den tyske överkommissarien (för Södra provinsen) med samma gränslösa makt som en medeltida rövarbaron. Som en Kaiserns förlängda arm, eller snarare ett av hans lillfingrar, svarade han endast inför guvernör Schee i Dar-es-Salam.

Men Dar-es-Salam låg många mödosamma mil därifrån och guvernör Schee var en upptagen man som inte lät sig störas av trivialare ärenden. Så länge herr överkommissarien Herman Fleischer krävde in skatterna var han fri att gå tillväga på det 25

sätt som passade honom. Och ingen av de infödda invånarna i södra provinsen skulle ha beskrivit hans metoder som milda.

När budbäraren med nyheten om den brittiska annekteringen av New Liverpool kom springande över den sista höjden och genom akaciaträden såg de små, hopträngda byggnaderna som utgjorde Mahenge, avslutade herr Fleischer just sitt lunchmål.

Såsom varande en man av god aptit, bestod hans lunch av uppskattningsvis ett kilo fläsklägg, lika mycket surkål samt ett dussin potatisar – alltsammans flytande i en tjock sås. Efter att ha retat aptiten med detta övergick han till korven. Korven fraktades en gång i veckan med särskilt sändebud från Dodoma uppe i norr och tillverkades av en mästare på sitt område, en westfalisk invandrare som visste hur man gjorde korv med en smak av Schwarzwald i den.

När han till slut