Katastrofen

By Wilbur Smith

Nicholas "Nick" Berg har förlorat allt. Han har förlorat sin fru, sin son och sin roll i företaget som hans liv sedan länge kretsat kring. Och allt han inte längre har, har hans ärkerival Duncan Alexander tagit över. Nicks sista hopp står nu till räddningsbåten Warlock. Men hans första uppdrag som kapten blir inte alls det han hade väntat sig. Kryssningsfartyget Golden Adventurer, som ägs av det företag Nick lämnat bakom sig, skickar plötsligt nödrop från Antarktis. En storm håller på att skicka fartyget ner i djupet. Ombord finns sexhundra passagerare.Samtidigt som Nick och hans besättning gör sitt bästa för att rädda Adventurer, smider Duncan Alexander ondskefulla planer. Om han får som han vill riskerar livet i alla världens oceaner att utplånas. Kommer Nick klara av sitt svåraste uppdrag hittills? Och kan han i så fall stoppa Duncan, innan det är försent? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129784

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Katastrofen

Översättning av Sven-Ingmar Pettersson

SAGA Egmont

Katastrofen

Översatt av Sven-Ingmar Pettersson

Originaltitel: Hungry as the Sea

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1981, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129784

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok tillägnas min hustru Danielle

Nicholas Berg steg ur taxin och ställde sig på den upplysta kajen för att ta sig en närmare titt på Warlock. Nu när det var högvatten låg båten så högt mot stenkajen att inte ens kranarna som reste sig upp över henne, fick henne att se liten ut.

Trots att Nicholas kände sig både uttröttad och mörbultad, upplevde han hur känslorna rördes om inombords, när han såg på henne. Det var frågan om den välbekanta gamla känslan av stolthet över att ha åstadkommit något. Hon såg ut som ett krigsfartyg, smäcker och farlig, med de eleganta linjerna som gjorde henne så extremt sjöduglig i alla väder. Överbyggnaden bestod av stål och glittrande armerat glas, bakom vilket lanternorna lyste. Bryggans vingar löpte bakåt på ett elegant sätt, och var överbyggda så att männen som tvingades att arbeta här skyddades även i det allra värsta oväder. Den andra bryggan vette ut över akterdäcket. Härifrån kunde en duktig sjöman manövrera de jättelika vinscharna och kabelrullarna, kunde kontrollera de hydrauliska blockens kablar och kunde ta hand om en rullande oljeplattform eller ett dödligt skadat linjeskepp antingen det nu var storm eller om havet låg lugnt.

Mot natthimlen högt ovanför alltsammans, hade man ersatt den gammaldags skorstenen med två dubbeltorn – och krigsintrycket förstärktes av vattenkanonerna på den översta plattformen. Med hjälp av dessa kunde Warlock spruta femtonhundra ton sjövatten i timman över ett brinnande fartyg. Från själva tornen kunde man slänga ut lejdare, så att karlar kunde skickas ombord på det fartyg som skulle bärgas. Mellan dessa torn fanns den lilla helikopterlandningsplatsen utmärkt med en cirkel som målats dit. Och alltsammans – skrovet och överdäck – var byggt av eldsäkert material så att hon skulle tåla det inferno en brinnande oljetanker skulle åstadkomma liksom flammorna från ett lastfartygs brinnande kemikalier.

Nicholas Berg kände hur lite av den hopplöshet och förtvivlan han tidigare känt höll på att så sakta försvinna då han styrde stegen mot landgången, även om det förstås fortfarande värkte i kroppen på honom och benen var stela som hos en gammal man.

’Åt helvete med dem allesammans’, tänkte han. ’Det var jag som byggde den här båten och hon är stark och fin som bara fan.’

Trots att det bara var en timma kvar tills midnatt granskade manskapet på Warlock honom från varenda utkikspunkt de kunde finna; till och med smörjarna hade kommit upp från maskinrummet när de fått reda på att han var i annalkande.

Förste styrman, David Allen, hade placerat en matros vid hamnporten med ett fotografi av Nicholas Berg och en femcentare ämnad åt telefonkiosken strax intill porten, så nu var varenda karl på båten varslad.

Själv stod Dave Allen med maskinchefen på bryggan och såg den ensamma figuren komma gående över kajen.

Så ser han alltså ut. Davids röst var hes av vördnad och respekt. Han såg ut som en skolpojke under det solblekta håret.

Det är ju en jävla filmstjärna. Vinny Baker, maskinchefen, drog upp de säckiga byxorna med armbågarna, och glasögonen gled ner längs näsryggen när han med förakt i rösten fräste än en gång: En jävla filmstjärna.

Han har seglat med Jules Levoisin, påpekade David och rösten var återigen fylld av respekt. Han är en kapten av den gamla skolan.

Det där hände för femton år sedan. Vinny Baker släppte taget om byxorna och sköt upp glasögonen. Genast började byxorna glida långsamt men oundvikligt neråt igen. Sedan dess har han blivit en jävla playboy – och redare.

Ja, höll David med, och hans babyansikte skrynklades ihop vid tanken på att de två uråldriga odjuren, chef och redare, nu blivit till ett enda monster. Ett monster som dessutom till råga på allt annat just nu var i full färd med att gå ombord på Warlock.

Det är väl lika så gott att du går och slickar honom i arslet, muttrade Vinny och började dra sig tillbaka. Hans kära maskinrum låg långt ner i båten och där kunde varken kaptener eller redare nå honom. Dit ner styrde han nu sina steg.

David Allen var andfådd och röd i ansiktet när han kom fram till ingångsöppningen. Den nye kaptenen hade hunnit halvvägs upp för landgången, och när han klev ombord sträckte han på halsen och såg stint på mannen framför sig. Även om han inte var mer än strax över meddellängd, gav Nicholas Berg ett intryck av att vara jättelik, och skuldrorna under den blå jackan var breda och kraftiga. Han var barhuvad och hans hår var mycket mörkt, mycket tjockt och bakåtstruket från en slät panna. Ansiktet var magert med en kraftig näsa, en bred haka och blå skäggstubb. Ögonen låg djupt och under dessa var han blå, som om han varit i slagsmål.

Men vad som verkligen chockerade David Allen var hur blek den andre mannen faktiskt var. Det var som om ansiktet blött tills det nu inte längre fanns något blod kvar. Det här var inte vad David hade väntat sig av den sägenomsusade Gyllene Prinsen. Det här var inte det ansikte han sett så ofta i tidningar och tidskrifter över hela världen, Överraskningen gjorde honom stum och mannen stannade och såg på honom med en fast blick.

Allen? frågade Nicholas Berg med mjuk men ändå personlig stämma.

Ja sir. Välkommen ombord, sir.

När Nicholas Berg log tycktes sjukheten och utmattningen vika från hans uppenbarelse. Hans hand var len och kylig, men handslaget var tillräckligt fast för att David skulle blinka till.

Jag ska visa er till er hytt, sir. David tog Louis Vuittonväskan.

Jag hittar själv, sa Nick Berg. Det är jag som har ritat henne.

Han ställde sig mitt i kaptenshytten och kände hur däcket vibrerade under hans fötter, även om Warlock låg förtöjd vid kajen. Det ryckte i musklerna i hans lår.

Begravningen avlöpte som den skulle? frågade Nick.

Sir, han blev kremerad, svarade David. Det var så han ville ha det. Jag har ordnat så att askan skickas hem till Mary. Mary är hans hustru, sir, förklarade han snabbt.

Ja, sa Nick Berg. Jag vet det. Jag pratade med henne innan jag reste från London. Mac och jag var skeppskamrater en gång i tiden.

Han berättade det. I själva verket var det så att han faktiskt brukade skryta om det.

Är hans saker bortforslade? frågade Nick och såg sig omkring i hytten.

Ja, sir, allt är packat. Här inne finns ingenting kvar.

Det var en bra karl. Nick gungade till på nytt och såg längtansfullt på britsen. Men istället gick han fram till gluggen och såg ner på kajen. Hur gick det till?

I min rapport –

Berätta om det för mig istället! befallde Nicholas Berg med ett vasst tonfall.

Bogserkabeln brast och klippte av hans huvud när han befann sig nere på akterdäck.

Nick stod alldeles tyst ett kort ögonblick och funderade på den kortfattade beskrivningen av den tragedi som utspelats. En gång tidigare hade han sett en kabel av det slaget brista. Vid det tillfället hade tre karlar fått släppa till sina liv.

All right, sa han och tvekade ett kort ögonblick. Han var så trött och utmattad att det var på vippen att han förklarat varför han själv kommit för att ta över kommandot på Warlock, istället för att be någon annan kapten ta över efter Mac. Kanske skulle det hjälpta att tala ut med någon nu då han var så trött och sliten att han nästan bokstavligt talat gick på knäna. Så gungade han till igen, men lyckades ta sig samman och skjuta frestelsen åt sidan. Aldrig tidigare hade han tiggt om medlidande.

All right, upprepade han. Var vänlig och framför mina ursäkter till de övriga officerarna. Jag har inte sovit mycket de senaste två veckorna, och som vanligt var flygturen från Heathrow för jävlig. Jag får träffa dem imorgon istället. Be kocken komma med en matbricka.

Kocken var en jättelik karl som rörde sig som en balettdansör och var klädd i ett snövitt förkläde. Nick Berg stirrade på honom då han ställde ner brickan på bordet. Kocken hade lockigt hår ner till axlarna. På vänstra sidan låg håret bakåtstruket bakom örat, vilket gjorde att den diamant han hade fastsatt i örat kom till synes.

Han lyfte undan tygremsan som låg över maten med en hand som var hårig som en gorillas, men hans röst var feminint gäll och de mörka ögonfransarna var långa och lätt böjda.

"Här ska ni få en utsökt soppa, och en pot-au-feu; en av mina små specialiteter som jag tror att ni kommer att uppskatta, sa han och tog ett steg bakåt med de kraftiga händerna vilande på höfterna. Men jag kastade en blick på er när ni kom ombord och förstod vad ni verkligen är i behov av. Med en trollkonstnärs grace drog han fram en halvflaska Pinch Haig ur förklädets ena djupa ficka. Ta en klämtare av den här till maten, och sedan direkt i säng med er, kära ni.

Ingen karl hade någonsin tidigare kallat Nicholas Berg för ’kära ni’, men han var alldeles för trött för att orka fräsa till. Han stirrade efter kocken då denne gled ut ur rummet. Han uppfattade hur diamanten glimmade till; han log ett vagt leende, skakade på huvudet och vägde så flaskan i handen.

Fan om han inte har rätt, muttrade han, letade rätt på ett glas, fyllde det till hälften och tog sin en slurk. Så satte han sig på sängen och lyfte av locket på soppskålen. Den utsökta doften fick det att vattnas i munnen på honom.

Den varma maten och whiskyn blev för mycket för Nicholas Berg som sparkade av sig sina skor och stapplade in till sin nattkabin.

När han vaknade, malde ilskan inom honom. Han hade inte varit riktigt förbannad på två veckor, vilket var ett tecken på hur modfälld han faktiskt varit på sista tiden.

Men när han rakat sig, var ansiktet i spegeln fortfarande en främlings; det var alldeles för blekt och utmärglat. Fårorna kring munnen var alltför djupt mejslade, och morgonsolen som lyste genom ventilen framhävde det grå i det mörka håret vid tinningarna. Han böjde sig närmare fram mot spegeln. Det var första gången han lagt märke till de silverfärgade hårstråna…

’Fyrtio’, tänkte han. ’Jag fyller fyrtio i juni.’

Han hade alltid trott att den som inte hamnade på den stora böljan innan han fyllde fyrtio, heller aldrig skulle göra det. Men hur var det egentligen för den som hamnat där innan han fyllt trettio, och som ridit på den snabbt och intensivt, och så tappat fästet innan han fyllde fyrtio. Var framtidsutsikterna lika dystra för honom? Nick såg sig själv i spegeln och kände hur det raseri han upplevde ändrade form och nu istället riktades åt ett bestämt håll.

Han ställde sig under duschen och lät det heta vattnets nålar sticka sig i bröstet. Trots tröttheten och besvikelsen, blev han för första gången på flera veckor medveten om den inre styrka – vilken han börjat betvivla att han hade kvar – han besatt. Han kände hur den började stiga till ytan, och återigen slog det honom hur han var till ett med havet. Allt vad som behövdes för att framkalla dessa känslor var ett däck under fötterna och doften från hav i näsborrarna.

Han steg ut från duschen och torkade sig snabbt. Det här var det rätta stället att befinna sig på nu. Han insåg att han fattat det rätta beslutet när han bestämt sig för att själv rycka in som kapten istället för någon annan när Mac fallit ifrån. Han behövde vara på plats själv. Han hade alltid varit medveten om att ifall man ville rida på den stora vågen, så var man tvungen att vara på plats där den började resa sig upp mot skyn. Djupt inom sig visste Nick Berg att detta var det rätta stället, och med den växande styrkan inombords, kände han den gamla välbekanta känslan ’jag ska nog visa de jävlarna vem jag är’. Snabbt klädde han på sig och gick upp på övre däck.

Genast vräkte sig vinden över honom och fick det mörka, våta håret att hänga ner i ansiktet. Det blåste kuling från sydost och vinden kom i kast över det stora berget som tornade upp sig bortanför staden och hamnen. Nick tittade upp mot det och såg det tjocka vita molnet som de kallade för ’bordsduken’ breda ut sig och virvla längs de grå bergssidorna.

Stormens berg, mumlade han. Till och med vattnet inne i den skyddande hamnen reste sig upp i vågor med vitt skum som snabbt blåste undan likt cigarrettrök.

Afrikas sydligaste udde sträckte sig ut mot ett av jordens farligaste vatten. Här möttes två hav vid Cape Pointes klippiga utskjutningar för att sedan rulla in över Agulhasbankens grund.

Här kämpade vindar och strömmar en evig kamp. Det var här grogrunden till vad sjöfarare kallade ’århundradevågen’ fanns. Den gick under det namnet därför att den statistiskt sett förekom med hundra års mellanrum. Det var här utanför Agulhasgrundet den låg på lur och väntade på den rätta kombinationen av vind och ström; väntade på den samordning som skulle låta vågen stiga trettio meter upp i luften och bli lika brant som själva Tablebergets egna grå väggar.

Nick hade läst redogörelser av sjömän som överlevt den där vågen, och på grund av att de inte kunnat finna andra ord för sina upplevelser, enbart beskrivit det jättelika hålet i havet i vilket deras fartyg hjälplöst försvunnit. Och ändå var det här ett av de livligast trafikerade sjöfartslederna på hela jordklotet. Jättelika tankbåtar plöjde oupphörligt fram runt Kap Horn i skytteltrafik mellan västvärlden och Persiska viken. Trots storleken på dessa supertankers var de kanske bland de mest sårbara av alla ’fordon’ som skapats av människor.

Nu vände sig Nick om och såg ut över Duncan Docks oroliga vatten på ett av dessa. Han kunde läsa namnet på aktern till fartyget som reste sig upp ur vattnet som ett femvånings hyreshus. Fartyget var på 250 000 dödviktston, och nu utan någon nämndvärd ballast, syntes stora delar av dess rostbruna botten. Det låg inne för reparation, medan ytterligare två monster tålmodigt låg och väntade på sin tur, där ute i Tableviken.

Så stor och så sårbar – och så värdefull. Nick slickade sig ofrivilligt om läpparna – båt och last var tillsammans värda gott och väl trettio miljoner dollar.

Det var därför han förtöjt Warlock här vid Cape Town på Afrikas sydligaste spets. Nu kände han styrka och upphetsning välla upp inom sig.

Okej, visst hade han ramlat ner från den stora vågen; han red inte längre högt på den. Nu låg han och kämpade i det skummande vita vattnet. Men han kunde känna att han höll på att få huvudet ovanför vattenytan igen. Han var mycket väl medveten om att ännu en stor våg höll på att bildas och att han fortfarande hade krafter att hänga sig fast vid den.

Jag klarade det en gång – och jag ska fan-i-mig göra det en gång till, sa han högt och gick för att äta frukost.

Han steg in i mässen, och under en lång stund la ingen märke till honom. Luften var fylld av diskussioner och spekulationer som tog männens fulla anspråk.

Maskinchefen höll en ihopvikt Lloyd’s List och läste högt. Nicholas funderade över var någonstans han hade lyckats komma över det gamla numret.

Glasögonen hade glidit ner så långt på nästippen att han måste böja nacken långt bak för att kunna se genom dem, och han talade med utpräglad australisk accent.

I ett gemensamt uttalande av den nye direktören och de nya styrelsemedlemmarna, avtackades Nicholas Berg för femton års trogen tjänst hos Christy Marinrederiet.

De fem officerarna lyssnade noggrant, lät frukosten stå orörd, tills dess att David Allen fick syn på mannen i dörröppningen.

Kapten! skrek han, och studsade upp på fötter samtidigt som han slet tidningen från Vinny Baker och slängde in den under bordet.

"Sir, låt mig presentera Warlocks officerare för er."

De yngre officerarna skakade förlägna skyndsamt hand och tog tystlåtna itu med frukosten med en hängivenhet som totalt uteslöt alla konversationsmöjligheter.

Stewarden visade kaptenen menyn, och kom sedan snabbt tillbaka med en tallrik frukt.

Jag beställde kokta ägg, sa Nick med mild röst i samma ögonblick som kocken i sitt snövita förkläde och med mössan lätt på sned kom ut ur kabyssen.

Förstoppning är sjömannens förbannelse, skeppar’n. Jag tar hand om mina officerare – den där fruktkompotten smakar bra och är dessutom nyttig för er. Äggen kommer senare, kära ni, men ät frukten först. Det glimmade till från diamantörhänget och så var han borta.

Det blev alldeles dödstyst och Nick såg långt efter honom.

Han är en fantastisk kock, mumlade David Allen och rodnade när tidningen prasslade under hans fötter. Angel skulle kunna få jobb på vilket passagerarfartyg som helst.

"Om han någonsin kom på tanken att mönstra av Warlock, så skulle hälften av besättningen göra honom sällskap, mumlade maskinchefen med dov stämma samtidigt som han drog upp byxorna med hjälp av armbågarna. Och jag skulle vara en av dem."

Nick Berg vred artigt huvudet åt olika håll för att kunna se på den som talade.

Ja, han är nästan läkare dessutom, fortsatte David Allen, vänd mot maskinchefen.

Fem år på Edinburgh Medical School, sa maskinchefen allvarligt.

Kommer du ihåg hur han kirrade andrestyrmannens ben? Det är hemskt bra att ha en läkare ombord.

Nick lyfte skeden och smakade på kompotten. De andra såg uppmärksamt på honom då han tuggade.

Sir, ni borde smaka på hans marmelader. Äntligen hade David Allen vänt sig direkt till Nick. De är fullständigt fantastiska.

Mina herrar, jag tackar så mycket för era råd, sa Nick. Men skulle någon, så där högst privat, vilja hälsa Angel att om han någonsin mer kallar mig ’kära vän’, så kommer jag att dra den där löjliga kockmössan ner över öronen på honom.

Under den gemensamma befriande skrattsalvan som följde vände sig Nick till David Allen och fick honom på nytt att rodna genom att fråga: "Styrman, du är visst färdig med det där gamla numret av Lloyd’s List. Har du något emot att jag tar mig en titt i den?"

Motsträvigt böjde sig David ner under bordet och fick fram tidningen. Det uppstod en spänd tystnad när Nick Berg slätade ut de skrynkliga sidorna och granskade de gamla rubrikerna utan någon synlig rörelse.

CHRISTYREDERIETS GYLLENE PRINS AVSATT

Nicholas avskydde det där smeknamnet. Gamla Arthur Christy hade roat sig med att ge alla sina fartyg ett namn föregånget av ’Gyllene’, och för tolv år sedan hade Nick också fått del av denna lustighet när han stått i spetsen för rederiet i fråga.

ALEXANDER UTSES TILL DIREKTöR FöR CHRISTYREDERIET

Nicholas var själv överraskad över hur djupt han faktiskt hatade denne man. De hade slagits som tjurar för att få kontroll över hjorden och den taktik Duncan Alexander använt sig av hade visat sig bli vinstgivande. En gång hade Arthur Christy sagt: Nu för tiden bryr sig ingen om vad som är moraliskt riktigt eller ej. Det enda som räknas är om det fungerar och om man kommer helskinnad undan. För Duncan hade det fungerat och han hade klarat sig undan på bästa möjliga sätt.

Som verkställande direktör var Nicholas Berg med om att utveckla Christyrederiet till att bli ett av de fem största rederierna i hela världen.

’Efter Arthur Christys död 1968, efterträdde Nicholas Berg honom som direktör, och fortsatte den tidigare påbörjade expansionen.

För närvarande äger Christy Marine elva frakt- och tankfartyg som har en vikt överstigande 250 000 dödviktston, och har under byggnad den jättelika ultratankern Golden Dawn som kommer att väga 1 000 000 dödviktston och därmed blir det största fartyg som byggts.’

Där stod det svart på vitt beskrivet en mans livsverk. Fartyg för mer än en biljon dollars, som byggts, finaniserats och designats, nästan uteslutande tack vare Nicholas Bergs energi och entusiasm.

’Mr Nicholas Berg ingick äktenskap med Miss Chantelle Christy; Mr Arthur Christys enda barn. Äktenskapet slutade emellertid i skilsmässa i september förra året och den förra Mrs Berg är nu omgift med Christy rederiets nye direktör, Mr Duncan Alexander.’

Han kände hur illamåendet började ansätta honom igen, och i huvudet snurrade en klar bild av en kvinna omkring. Han ville inte tänka på henne just nu, men kunde inte förskjuta bilden i sitt inre. Hon var strålande vacker, som en flamma – och på samma sätt som man inte kunde gripa tag om en flamma, kunde man heller inte gripa tag om henne. När hon gav sig iväg tog hon med sig allt, ja allt. Egentligen borde han avsky henne. Allt hade hon tagit ifrån honom, tänkte han på nytt: företaget, hans livsverk och barnet. Tidningen darrade i hans hand.

Han blev medveten om att de fem männen iakttagit honom, och han insåg att de känslor han upplevt inte synts utåt.

’I ett gemensamt uttalande av den nye styrelseordföranden och styrelsens övriga medlemmar hyllades Nicholas Berg.’

Duncan Alexander hade hyllat honom av ett enda skäl, tänkte Nick bistert. Han hade velat komma åt de hundratusen aktier i Christyrederiet som Nick hade ägt. De utgjorde dock långt ifrån den största aktieposten i företaget. Men Duncan hade insett att Nicks aktieportfölj skulle stärka hans egen ställning i bolaget. Nick hade köpt och betalat för varenda en av dessa aktier, och nu var de där 100 000 aktierna värda tre miljoner dollar, vilket var en mager ersättning för den förmögenhet på sextio miljoner dollar han byggt upp åt far och dotter Christy.

Det hade tagit Duncan Alexander nästan ett år att komma över de där aktierna. Han och Nicholas hade förhandlat i en atmosfär av kyligt förakt. De hade hatat varandra ända sedan den dag när Duncan hade spatserat in på Christys huvudkontor vid Leadenhall Street. Han hade varit gamle Christys senaste Wunderkind; finansgeniet som firat triumfer i International Electronics, och hatet mellan dem hade varit ömsesidigt när det genast blossat upp; likt en oundviklig kemisk reaktion.

Till slut hade Duncan Alexander gått segrande ur striden dem emellan och lagt beslag på allt utom aktierna, som han förhandlat om från en överväldigande stark position. Han hade förhandlat med ett tålamod och med en kunnighet som slitit hårt på förhandlingspartnern under de månader som striden varat. Genom att använda sig av alla de möjligheter hans ställning inom Christyrederiet gav honom hade han till slut lyckats trötta ut Nicholas, och driva honom bakåt steg för steg, så att Nicholas till slut varit tvungen att fatta ett riskabelt beslut genom att som full betalning för aktierna acceptera Christyrederiets dotterbolag Christys Bogser- och Bärgningsbolag med alla dess tillgångar och skulder. Nick hade känt sig som en boxare som misshandlats i femton ronder, och som nu desperat hängde fast vid repen, förblindad av svett och blod utan förmåga att se varifrån nästa slag ska komma. Men han hade lyckats hålla sig fast tillräckligt länge. Han hade i alla fall fått Christys Bogser- och Bärgningsbolag – han hade fått något som var helt och hållet hans eget.

Nicholas Berg sänkte tidningen och de andra officerarna kastade sig glupskt över maten.

Det saknas en man, sa han.

Det är bara Grottis, svarade Dave Allen.

Grottis?

Telegrafisten, sir. Speirs, sir. Vi kallar honom för Grottmänniskan.

Jag vill ha alla officerare samlade.

Han kommer aldrig ut från sin grotta, förklarade Vinny Baker.

All right, nickade Nick. Då talar jag med honom lite senare.

Fem otåliga karlar satt nu och väntade på vad han skulle säga. Inte ens Vinny kunde helt dölja sitt intresse bakom den tuffa australiska fasaden.

Jag ska förklara den nya situationen för er. Chiefen har varit vänlig nog att läsa upp den här artikeln för er – antagligen med tanke på dem som inte själva kunde göra det i fjol.

Ingen sa något, men Vin Baker lekte med grötskeden.

Så nu vet ni alltså att jag inte längre har det minsta att göra med Christyrederiet. Jag har köpt Christys Bogser- och Bärgningsbolag som kommer att bli ett helt och hållet självständigt företag. Namnet kommer att ändras. Nicholas hade motstått frestelsen att döpa om företaget till Berghs Bogseroch Bärgningsbolag. "Jag har ändrat namnet till Högsjöbogsering och Bärgning. Vi äger två fartyg – Golden Warlock och hennes systerfartyg, Golden Witch, som snart är färdig för sin provtur. Det kanske intresserar er att veta att orden ’Golden’ har fallit bort inte bara från den här båtens namn utan också från namnet på systerfartyget. ’Golden – Gyllene’ är ett fult ord för oss i Högsjöbogsering…"

Alla skrattade och spänningen lättade. Nick log och tände en smal, svart cigarr som han drog fram ur ett krokodilskinnsfodral.

"Jag kommer att ha befälet på det här fartyget till dess att Sea Witch är sjöklar. Det kommer inte att dröja länge – men då kommer det att bli frågan om en del befordringar."

Nick knackade vidskepligt i mahognybordet. En varvsstrejk hade hållit på sedan jultiden. Sea Witch låg fortfarande på varvet och kostade pengar, och ytterligare förseningar kunde bli katastrofala för hans del.

Jag har lagt in anbud på bogsering av en oljeplattform från Stora Australbukten till Sydamerika. Ni är alla erfarna män, så jag behöver väl inte tala om för er att den stora chansen kan dyka upp utan förvarning. Det gör att jag vill ha fartyget sjöklart omedelbart.

De vred oroligt på sig. Antydan om bärgningspengar hade gjort dem på alerten.

Hon är sjöklar i alla avseenden, svarade chiefen samtidigt som han på en gång försökte rätta till både byxor och glasögon.

Försten? Nick såg på Dave Allen. Han hade inte vant sig vid Davids pojkaktiga utseende, men han visste att David var över 30 och att han haft sjökaptensbrev i tio av dessa. Dessutom hade MacDonald handplockat honom – så han måste helt enkelt vara bra. Trots detta gick det