Brinnande kust

By Wilbur Smith

När Michael Courtney, en av första världskrigets allra skickligaste piloter, störtar i Frankrike har han turen på sin sida. Alldeles i närheten bor den ädla Centaine de Thiry, som inte bara räddar hans liv, utan även blir hopplöst förälskad. Efter att Michael återvänt till Sydafrika lämnas Centaine ensam kvar - gravid med hans barn. För att återförenas med sin älskade ger hon sig så småningom ut på en lång resa över Atlanten, men något går fel. Skeppet förliser och plötsligt är en hjälplös Centaine fast i hajrika vatten utanför den ökända Skelettkusten. Ska hon försöka simma till land, där allt som väntar henne är öken? Finns det överhuvudtaget något hopp om räddning?
Brinnande kust är den fjärde delen i Wilbur Smiths storslagna krönika om släkten Courtney.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788728129623

Wilbur Smith

Wilbur Smith was born in Central Africa in 1933. He became a full-time writer in 1964 following the success of When the Lion Feeds, and has since published over fifty global bestsellers, including the Courtney Series, the Ballantyne Series, the Egyptian Series, the Hector Cross Series and many successful standalone novels, all meticulously researched on his numerous expeditions worldwide. An international phenomenon, his readership built up over fifty-five years of writing, establishing him as one of the most successful and impressive brand authors in the world. The establishment of the Wilbur & Niso Smith Foundation in 2015 cemented Wilbur's passion for empowering writers, promoting literacy and advancing adventure writing as a genre. The foundation's flagship programme is the Wilbur Smith Adventure Writing Prize. Wilbur Smith passed away peacefully at home in 2021 with his wife, Niso, by his side, leaving behind him a rich treasure-trove of novels and stories that will delight readers for years to come. For all the latest information on Wilbur Smith's writing visit www.wilbursmithbooks.com or facebook.com/WilburSmith

Book preview

Wilbur Smith

Brinnande kust

Översättning

Eva Mazetti-Nissen

SAGA Egmont

Brinnande kust

Översatt av Eva Mazetti-Nissen

Originaltitel: The Burning Shore

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1990, 2021 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129623

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok är tillägnad

Danielle Antoinette, med kärlek

för evigt.

So have I heard on Afric’s burning shore,

A hungry lion give a grievous roar.

William Barnes Rhodes

Bombastes Furioso, scen IV

M ichael vaknade till ljudet av kanonernas själlösa vrede.

Det var en obscen ritual som varje dag utspelades i mörkret innan gryningen; anhopningen av artilleripjäser på båda sidor om kullarna offrade vildsint till krigets gudar.

Michael låg i mörkret under sex yllefiltars tyngd och såg kanoneld flimra genom tältduken likt ett ohyggligt norrsken. Filtarna kändes kalla och fuktiga som en död människas hud, och lätt regn strilade mot tältduken ovanför hans huvud. Kylan trängde igenom sängkläderna och ändå kände han hoppets värme. I det här vädret kunde de inte flyga.

Ett falskt hopp som snabbt vissnade, för när Michael lyssnade igen på kanonerna, den här gången med större skärpa, kunde han på spärreldens ljud avläsa vindriktningen. Vinden hade vänt och var åter sydvästlig, så att den dämpade kakofonin, och han rös och drog upp filtarna under hakan. Som för att bekräfta hans bedömning avtog plötsligt den lätta brisen. Strilandet mot tältduken minskade och upphörde. Utanför kunde han höra hur äppelträden droppade i tystnaden — och sedan kom en plötslig vindstöt som fick grenarna att skaka på sig som en spaniel som kommer upp ur vattnet. Dropparna regnade tungt över tälttaket.

Han bestämde sig för att inte sträcka ut handen efter guldrovan på den uppochnervända packlår som fungerade som nattduksbord. Det skulle alltför snart vara dags. Han kröp istället ner under filtarna och tänkte på sin rädsla. De plågades allihop av rädsla, och ändå förbjöd de stränga konvenansregler som de levde med och flög med och dog med att de talade om den — förbjöd att de anspelade på den ens i de mest förtäckta ordalag.

Skulle det ha varit till någon tröst, undrade Michael, om han i går kväll när de satt med whiskyflaskan mellan sig och diskuterade den här morgonens uppdrag hade kunnat säga Andrew, jag är vettskrämd för det som vi ska göra?

Han flinade i mörkret när han föreställde sig Andrews besvärade min. Ändå visste han att Andrew delade rädslan med honom. Den fanns i hans ögon och i den lilla nerven som ryckte och hoppade i hans kind så att han jämt måste röra vid den med fingertoppen för att få den lugn. De hade allihop sina egenheter; Andrew hade nerven i kinden och det tomma cigarrettmunstycket som han sög på som på en napp. Michael gnisslade tänder så högt i sömnen att han väckte sig själv. Han bet ner vänstertummens nagel ända in till köttet och var och varannan minut blåste han på högerhandens fingrar som om han just rört vid glödande kol.

Rädslan gjorde dem alla lite tokiga och tvingade dem att dricka alldeles för mycket — tillräckligt för att förstöra vanliga mäns reflexer. Men de var inte vanliga män och alkoholen tycktes inte påverka dem; den satte inte ner deras synförmåga, fick inte fötterna att röra sig klumpigt på roderspakarna. Vanliga män dog under de första tre veckorna, de störtade brinnande som furor i en skogsbrand eller de slog ner i den mjuka, granatupplöjda marken med en kraft som fick deras ben att krossas och benskärvor att tränga ut genom köttet.

Andrew hade överlevt fjorton månader och Michael elva, många gånger om den livslängd som krigsgudarna hade tilldelat männen som flög dessa bräckliga tingestar av ståltråd och trä och segelduk. Så de pillrade och blinkade och hade ryckningar, och drack whisky till allt och skrattade gällt och trampade nervöst, och låg i sina sängar i gryningen, stela av skräck, och lyssnade efter steg.

Nu hörde Michael stegen; det måste vara senare än han hade trott. Utanför tältet svor Biggs till när han trampade i en pöl, och hans stövlar gav ifrån sig obscena små sugljud i gyttjan. Hans blindlykta lyste genom tältduken när han fumlade med fliken, och sedan kom han hukande in i tältet.

— Härlig morgon, sir … Rösten var munter, men han talade dämpat av hänsyn till de officerare i granntälten som inte skulle flyga den här morgonen. Vinden har gått över till sydsydväst, sir, och det klarnar upp. Stjärnor glittrar över Cambrai …

Biggs ställde ifrån sig brickan som han bar på packlåren och började stöka runt i tältet, tog upp kläderna som Michael hade slängt på golvet kvällen innan.

— Vad är klockan?

Michael gick igenom hela pantomimen, låtsades vakna ur tung sömn, sträckte på sig och gäspade. Allt för att Biggs ingenting skulle veta om timmen av skräck, så att legenden inte skulle skamfilas.

— Halv sex, sir.

Biggs vek ihop de sista plaggen och kom sedan bort för att räcka honom den tjocka porslinsmuggen med choklad.

— Och lord Killigerran är redan uppe och i mässen.

— Den karln är gjord av stål, stönade Michael, och Biggs tog upp den tomma whiskyflaskan från golvet bredvid sängen och ställde den på brickan.

Michael drack chokladen medan Biggs vispade upp skum i rakmuggen och sedan höll fram den polerade metallspegeln och lyktan medan Michael rakade sig med rakkniven, sittande i sängen med filtarna över axlarna.

Hur ser de ingångna vaden ut? frågade Michael med nasal röst och nöp sig själv i näsan och lyfte upp den lite för att komma åt att raka överläppen.

— De ger tre mot ett om ni och majoren klarar båda utan slaktarräkning.

Michael torkade av rakkniven medan han begrundade oddsen. Flygmekanikern som skötte vadhållningen hade varit bookmaker på Ascot och Aintree innan kriget. Han hade bestämt att det fanns en chans på tre att antingen Andrew eller Michael, eller båda, skulle vara döda vid middagstid — ingen slaktarräkning, inga döda och sårade.

— Lite väl magstarkt, tycker ni inte, Biggs? frågade Michael. Jag menar, båda två för helvete.

— Jag har satt ett halvt pund på er, sir, invände Biggs.

— Bravo, Biggs, Sätt en femma för mig.

Han pekade på etuiet som låg bredvid klockan, och Biggs klämde ut fem guldmynt och stoppade dem på sig. Michael satsade alltid på sig själv. Det var riskfritt: om han förlorade vadet skulle det knappast spela någon roll.

Biggs värmde Michaels byxor över lampglaset och höll sedan fram dem medan Michael kastade av sig filtarna och hoppade i dem. Han stoppade ner nattskjortan i byxorna medan Biggs fortsatte den komplicerade proceduren att klä sin man mot den isande kylan i en öppen cockpit. Utanpå nattskjortan följde en silkesundertröja, två flätstickade fiskartröjor av ylle, en skinnväst och till sist en officerskappa med skörten avklippta så att de inte skulle trassla in sig i flygplanets instrument.

Vid det här laget var Michael så välstoppad att han inte kunde böja sig ner för att själv dra på sig fotbeklädnaderna. Biggs lade sig på knä framför honom och drog ett par undersockar av silke på de nakna fötterna och utanpå dem två par yllesockar, och till sist de höga kängorna av kuduskinn som Michael hade låtit göra i Afrika. Genom deras mjuka, böjliga sulor hade Michael kontakt med och kunde känna roderspakarna. När han reste sig var den smärta muskulösa kroppen plötsligt satt och oformlig under bördan av klädesplagg, och armarna stack ut som vingarna på en pingvin. Biggs höll upp tältfliken och gick sedan före med lyktan längs med brädgången genom fruktträdgården, bort mot mässen.

När de gick förbi de andra mörka tälten under äppelträden hörde Michael hur hans kamrater där inne hostade och rörde på sig. De var allihop vakna, låg och hörde hans steg passera, var oroliga för hans skull, och kanske några av dem kände lättnad över att det inte var de som den här gryningen skulle ut och slåss mot ballongerna.

Michael stannade till ett ögonblick när de kom ut ur fruktträdgården och tittade upp mot himlen. De mörka molnen drog sig tillbaka mot norr och stjärnorna tittade fram, men bleknade redan inför den hotande gryningen. Den här stjärnhimlen var fortfarande främmande för Michael; fastän han nu äntligen kunde känna igen konstellationerna såg de inte ut som hans älskade stjärnor i söder — Södra korset, Archenar, Kölen och de andra — så han sänkte blicken och klampade efter Biggs och den guppande lyktan.

Divisionsmässen var en gammal arbetarbostad som de hade rekvirerat. De hade målat om den och lagat det trasiga halmtaket med presenningar så att där var varmt och trivsamt.

Biggs steg åt sidan vid dörren.

— Era femton pund ska ligga och vänta på er när ni kommer tillbaka, sir, mumlade han.

Han skulle aldrig komma på tanken att önska Michael lycka till, för det om något betydde otur.

En dånande brasa sprakade i den öppna spisen och framför den satt major lord Andrew Killigerran, med de stövelklädda fötterna vilande mot kanten. En mässuppassare höll på att plocka undan smutsiga tallrikar.

— Gröt, min gosse … Han tog ut cigarrettmunstycket av bärnsten för att kunna hälsa på Michael. Med smält smör och gyllengul sirap. Kippers pocherade i mjölk …

Michael rös.

— Jag äter när vi kommer tillbaka.

Lukten av kippers fick det att vända sig i magen på honom. Med hjälp av en farbror i generalstaben, som ordnade prioritetstransport, försåg Andrew divisionen med det bästa som hans familjeegendom i högländerna kunde tillhandahålla — skotskt nötkött, fågel och lax och hjort när det var säsong, ägg och ost och sylt, konserverad frukt — och en sällsynt och underbar maltwhisky med ett namn som var omöjligt att uttala och som kom från det familjeägda destilleriet.

— Kaffe till kapten Courtney, ropade Andrew till mässkorpralen, och när det sedan kom stack han ner handen i den pälsfodrade flygarjackans djupa ficka, tog fram en silverplunta med en stor gul röktopas infälld i proppen och hällde en frikostig skvätt i den ångande muggen.

Michael höll kvar den första klunken i munnen, skvalpade runt den, lät den ljuvliga spriten sticka och svida på tungan. Sedan svalde han och det brände till i hans tomma mage och han kände nästan genast hur alkoholen spred sig ut i blodomloppet.

Han log mot Andrew över bordet.

— Rena trolleriet, viskade han hest och blåste på fingertopparna.

— Livets vatten, min gosse.

Michael älskade den här elegante lille mannen mer än han någonsin älskat en annan man — mer än sin egen far, mer till och med än onkel Sean, som tidigare varit stöttepelaren i hans liv.

Det hade inte varit så från början. När de först träffades hade Michael varit misstänksam mot Andrews extravaganta, nästan kvinnliga skönhet, hans långa böjda ögonfransar, mjuka fylliga läppar, hans propra lilla kropp, utsökta händer och fötter och hans förnäma hållning.

En kväll strax efter det att han kommit till divisionen höll Michael på att lära de andra nykomlingarna Bok-Bok. Under hans ledning bildade ett lag en mänsklig pyramid mot en vägg i mässen medan det andra laget försökte välta det första genom att ta sats och kasta sig upp på konstruktionen. Andrew hade väntat tills leken slutat i bullrande kaos och hade sedan tagit Michael åt sidan och sagt till honom:

Vi vet att du kommer från någonstans långt nedanför ekvatorn och vi försöker ta hänsyn till er koloniinvånare. Men …

Därefter hade deras förhållande varit kyligt och reserverat medan de sett varandra skjuta och flyga.

Som pojke hade Andrew lärt sig att beräkna avdriften när en skotsk ripa vinddriven flög fram bara någon decimeter ovanför ljungen. Michael hade lärt sig samma sak när han jagade etiopisk beckasin och skogsfågel som på snabba vingar sneddade över den afrikanska himlen. Båda två hade lyckats utnyttja sitt kunnande när det sedan istället gällde att skjuta med ett Vickers maskingevär från en Sopwith Pup som dundrade fram genom rymdens tre dimensioner.

Sedan såg de varandra flyga. Att kunna flyga var någonting medfött. De som inte hade gåvan dog under de första tre veckorna; de som hade den klarade sig något längre. Efter en månad var Michael fortfarande i livet, och Andrew talade till honom igen, för första gången sedan Bok-Bok-leken i mässen.

— Courtney, ni flyger bredvid mig i dag, var allt han sa.

Det skulle ha varit en rutinflygning ner utmed linjen. De skulle inviga två nya som kommit till divisionen dagen innan, nyutbildade från England med storslagna fjorton flygtimmar gemensamt bakom sig. Andrew kallade dem Fokker-föda, och de var båda två arton år, rosiga om kinderna och ivriga.

— Har ni lärt er avancerad flygning? frågade Andrew dem.

— Ja, sir, kom det unisont. Vi har båda flugit looping.

— Hur många gånger?

Med skamsen min sänkte de blicken.

— En gång, tillstod de.

— Gud! muttrade Andrew och sög ljudligt på sitt cigarrettmunstycke. Överstegring?

De såg båda två oförstående ut och Andrew tog sig för pannan och stönade.

— Överstegring? sköt Michael in med vänlig röst. Ni vet när vi låter farten sjunka och planet plötsligt faller rätt ner.

De skakade på huvudena, än en gång unisont.

— Nej, sir, det är det ingen som har visat oss.

— Tyskarna kommer att älska er två, mumlade Andrew och sedan fortsatte han raskt: Punkt ett. Glöm allt om konstflygning, glöm looping och allt det där skräpet, för annars kommer tyskarna när ni hänger där upp och ner att skjuta ut anus genom näsborrarna på er. Uppfattat?

De nickade ivrigt.

Punkt två. Följ mig, gör som jag gör, titta efter mina handsignaler och lyd dem omgående. Uppfattat?

Andrew tryckte ner sin skotska basker på huvudet och knöt fast den med den gröna scarf som var hans signatur.

— Kom nu, barn.

Med de två noviserna mellan sig flög de ner förbi Arras på tretusen meters höjd. Le Rhone-motorerna i deras Sopwith Pups mullrade med alla sina åttio hästkrafter. Sopwith Pups, himlens furstar, de mest perfekta stridsflygplan som människan någonsin konstruerat, de maskiner som skjutit ner Max Immelmann och hans prisade Fokker Eindekkers.

Det var en underbar dag, med bara några stackmoln högt ovanför, för högt för att dölja en tysk Jagdstaffel, och luften var så klar och ren att Michael upptäckte det gamla Rumplerspaningsplanet på femton kilometers håll. Det cirklade lågt över de franska linjerna och dirigerade de tyska batteriernas eld mot de bakre områdena.

Andrew upptäckte Rumplern en sekund efter Michael, och han gjorde en lakonisk handsignal. Han tänkte låta nykomlingarna skjuta på den. Michael visste ingen annan divisionschef som skulle ha avstått från en lätt seger när ett bra resultat var vägen till befordran och eftertraktade utmärkelser. Han nickade instämmande och de ledsagade de två unga piloterna neråt, pekade tålmodigt ut den tvåsitsiga tysken nedanför. Men med sina otränade ögon var det ingen av dem som såg den. De fortsatte att kasta förbryllade blickar på de två äldre piloterna.

Tyskarna var så inställda på de exploderande spränggranaterna under sig att de inte märkte den livshotande formation som snabbt närmade sig ovanifrån. Plötsligt flinade den unge piloten närmast Michael förtjust och lättad och pekade framför sig. Han hade äntligen upptäckt Rumplern.

Andrew pumpade med handen över huvudet på gammalt kavallerimaner, Anfall!, och pojken förde ner nosen utan att stänga spjället. Sopwithen dök så abrupt att Michael ryckte till när han såg de dubbla vingarna böja sig bakåt av trycket och väven skrynkla sig vid vingfästena. Den andra novisen följde efter lika tvärt. De påminde Michael om två halvvuxna lejonungar som han en gång sett försöka få omkull en ärrad gammal zebrahingst. De hade snubblat över varandra i komisk förvirring medan hingsten föraktfullt undvikit dem.

Båda noviserna öppnade eld på tusen meters håll, och den tyske piloten tittade upp vid denna varning i rättan tid; sedan, i exakt rätt ögonblick, skevade han under de dykande spaningsplanens nospartier och tvingade dem in i en bana som förde dem, alltjämt vilt skjutande, flera kilometer bort från sitt tilltänkta offer. Michael kunde se deras huvuden vrida sig desperat i de öppna förarkabinerna när de försökte hitta Rumplern igen.

Andrew skakade sorgset på huvudet och lotsade Michael neråt. De lade sig prydligt under Rumplerns stabilisator, och den tyske piloten skevade brant för att lägga sig i en uppåtstigande kurva och ge sin akterskytt tillfälle att skjuta på dem. Tillsammans vek Andrew och Michael av åt motsatt håll för att gäcka honom, men så fort den tyske piloten märkte att manövern misslyckats och korrigerade sin lutning vände de blixtsnabbt sina plan och korsade hans akter.

Andrew flög före. Han avlossade en kort salva på trettio meters håll och akterskytten ryckte till och slog ut med armarna och lät Spandau-kulsprutan svänga planlöst på sin lavett medan 303: orna gjorde slut på honom. Den tyske piloten försökte dyka och Andrews Sopwith var nära att kollidera med hans övre vinge när han passerade ovanför honom.

Sedan ryckte Michael in. Han gjorde en bedömning av den dykande Rumplerns avdrift, rörde vid babords roderspak så att maskinen girade en aning precis som om han svängt ett gevär mot en flygande beckasin, och han krokade fast högerhandens pekfinger under Vicker-kulsprutans säkerhetsspärr och avlossade en kort salva — en skur av 303:or. Han såg Rumplern slitas sönder alldeles nedanför kanten till pilotens cockpit, alldeles där han måste ha överkroppen.

Tysken vände sig om och såg på Michael på bara femton meters håll. Michael kunde se att blicken bakom flygarglasögonen var förskräckt blå och att han inte hade rakat sig den morgonen, för hakan var täckt med kort gyllene stubb. Han öppnade munnen när skotten träffade, och blodet från hans sönderslitna lungor sprutade ut mellan läpparna och blev till rosafärgad rök i Rumplerns propellerström, och sedan var Michael förbi och på väg uppåt. Det tyska planet rullade tungt över på rygg och föll, med de döda männen hängande i sina selar. Det slog ner mitt på ett öppet fält och förvandlades till ett patetiskt virrvarr av trasiga stag.

När Michael åter intog sin position vid Andrews vingspets tittade Andrew på honom, nickade sakligt och signalerade sedan åt honom att hjälpa till med att samla in de två nykomlingarna som fortfarande flög runt i cirklar, desperat letande efter den försvunna Rumplern. Detta tog längre tid än vad någon av dem räknat med, och när de väl hade dem under sitt beskydd igen hade hela formationen drivit längre västerut än vad vare sig Andrew eller Michael tidigare flugit. Vid horisonten kunde Michael urskilja Somme som glänsande vindlade fram genom den gröna kuststräckan på sin väg mot havet.

De svängde bort från floden och satte kurs tillbaka österut mot Arras, stadigt klättrande för att minska risken för en attack uppifrån av en Fokker Jagdstaffel.

I och med att de steg öppnade sig det väldiga panorama som var norra Frankrike och södra Belgien under dem, ett lapptäcke av dussintals gröna nyanser genomkorsat av plöjd marks mörkbruna stråk. Stridslinjerna var svåra att urskilja; så här högt uppifrån tedde sig den smala remsan sönderpiskad jord betydelselös, och förtvivlan och leran och döden där nere föreföll illusoriska.

De två veteranpiloterna upphörde inte för ett ögonblick att granska himlen och luftrummet under sig. Deras huvuden vreds i en bestämd rytm, ögonen rörde sig oupphörligt, blicken tilläts aldrig fokusera sig eller bli hypnotiserad av den snurrande propellern framför dem. De två noviserna däremot satt nöjda och belåtna med sig själva. Varje gång Michael kastade en blick åt deras håll flinade de och vinkade glatt. Till sist slutade han att försöka få dem att spana runt omkring sig. De förstod inte hans signaler.

De planade ut på femtusen meters höjd, Sopwith-planens effektiva tak, och den känsla av obehag som plågat Michael medan han flög på låg höjd över okänt område försvann när han såg staden Arras långt nedanför dem. Han visste att ingen Fokker kunde lura i den vackra molnbanken ovanför dem. De hade helt enkelt inte kapacitet att flyga så högt.

Han lät ännu en forskande blick svepa längs med linjerna. Där fanns två tyska observationsballonger strax söder om Mons, och under dem syntes en vänligt sinnad grupp med DH2-plan på väg tillbaka mot Amiens, vilket betydde att de tillhörde 24:e divisionen.

Om tio minuter skulle de landa — Michael hann aldrig avsluta tanken, för plötsligt och mirakulöst var himlen runt honom full av färggrant målade plan och smattret av Spandau-kulsprutor.

Trots sin totala förvirring reagerade Michael automatiskt. När han kastade in sin Sopwith i en maximal sväng blixtrade en hajformad maskin förbi hans nos. Den var röd- och svartrutig och hade en grinande vit dödskalle målad ovanpå det svarta malteserkorset. En hundradels sekund senare och dess Spandau skulle ha attackerat Michael. De hade kommit uppifrån, insåg Michael; fastän han inte kunde tro det hade de befunnit sig ovanför Sopwithplanen. De hade kommit ut ur molnbanken.

Ett av dem, målat rött som blod, lade sig vid Andrews stjärt. Dess Spandau-kulsprutor rev och slet i bakkanten på den undre vingen och svängde obönhörligt mot den punkt där Andrew satt hopkrupen i den öppna förarkabinen, med ansiktet som en vit fläck nedanför den skotska baskern och den gröna scarfen. Instinktivt styrde Michael mot honom, och hellre än att riskera en kollision svängde tysken undan.

— Ngi dla!

Michael vrålade zulufolkets stridsrop när han närmade sig den röda maskinens stjärt och såg sedan klentroget hur den drog ifrån innan han hann använda sin Vickers. Sopwithplanet vibrerade våldsamt av en skottsalva, och en vajer ovanför hans huvud brast med ett sjungande ljud när ännu en av dessa förfärliga maskiner anföll hans akter.

Han gjorde sig fri, och Andrew var under honom och försökte klättra ifrån ytterligare en tysk som snabbt närmade sig honom och strax skulle ha honom i skottlinjen. Michael flög rätt mot tysken och de röda och svarta vingarna flimrade förbi hans huvud — men genast fanns där en ny tysk, och den här gången kunde Michael inte skaka av sig honom, den färggranna maskinen var för snabb, för stark, och Michael visste att det var ute med honom.

Plötsligt upphörde Spandau-elden och Andrew susade förbi Michaels vingspets och jagade bort tysken från honom. Desperat följde Michael efter Andrew runt, och de gick in i försvarscirkeln, där var och en täckte den andres buk och stjärt medan de tyska flygplanen maktlösa yrde runt dem i ett moln.

Endast en del av Michaels hjärna registrerade det faktum att båda nykomlingarna var döda. De hade dött under attackens första sekunder; det ena planet dök rätt ner, och de skadade vingarna vek sig och lossnade sedan helt, medan det andra förvandlats till en brinnande fackla, som när det föll spred tjock svart rök över himlen.

Lika mirakulöst som de kommit var tyskarna försvunna — orörda och osårbara återvände de till sina egna linjer och lät de två misshandlade, sönderskjutna Sopwithplanen halta hemåt.

Andrew landade före Michael och de parkerade vingspets mot vingspets vid fruktträdgårdens kant. Båda klättrade ur och gick långsamt runt sina respektive maskiner och inspekterade skadegörelsen. Sedan stod de till sist framför varandra, med ansikten förstenade av chock.

Andrew stack handen i fickan och drog upp silverpluntan. Han skruvade av locket med röktopasen, torkade av flaskhalsen med en grön scarfända och sträckte sedan fram pluntan till Michael.

— Här, grabben, sa han. Ta dig en klunk. Det har du gjort dig förtjänt av … det tycker jag verkligen.

Den dag de hajformade spaningsplanen Albatross D ur det tyska Jagdstaffel satte punkt för de allierades överlägsenhet i luften ovanför Frankrike hade de sålunda av desperat nödvändighet blivit kamrater; de hade flugit vid varandras vingspets och bildat den skyddande försvarscirkeln så fort de färgglatt målade dödsänglarna gett sig på dem. Till en början var de nöjda med att bara försvara sig, sedan testade de tillsammans den här nya och livsfarliga fiendens kapacitet och satt på kvällarna böjda över de underrättelserapporter som försenade nådde dem de fick veta att Albatrossen hade en 160 hästkrafters Mercedes-motor, dubbelt så stark som Sopwithplanets Le Rhone, och att den hade två 7,92 millimeters Spandau-kulsprutor med avbrytare som sköt framåt genom propellerbågen mot Sopwithplanets enda Vickers 303:a. Albatrossen var dessutom 350 kilo tyngre än Valpen och kunde ta emot mycket stryk innan den störtade.

— Så, gamle gosse, vad vi får göra är att lära oss flyga arslet av dem, sa Andrew, och de gav sig av ut mot massformationerna av Jagdstaffel och de hittade deras svagheter.

Det fanns bara två. Sopwithplanen kunde vända innanför dem, och Albatross-radiatorn var placerad i den övre vingen rakt ovanför cockpit. Ett skott genom tanken borde få en ström av kokande kylvätska att forsa över piloten och skålla honom till döds.

Utnyttjande denna vetskap fällde de sina första offer och fann att när de testat Albatrossen hade de också testat varandra, utan att finna några fel. Kamratskap blev till vänskap, en vänskap som fördjupades till en kärlek och respekt som var större än mellan riktiga bröder. Och nu kunde de sitta lugnt tillsammans i gryningen, dricka kaffe spetsat med whisky, vänta på att ge sig ut mot ballongerna, och hämta tröst och styrka hos varandra.

— Ska vi singla slant om det?

Michael bröt tystnaden; det var strax dags att ge sig av.

Andrew kastade upp ett guldmynt i luften och smällde ner det i bordsskivan, med handen döljande över.

— Krona, sa Michael och Andrew tog bort handen.

— Tur som en galning! muttrade han när de båda tittade ner på George den femtes bistra, skäggiga profil.

— Du tar täten, sa Michael och Andrew öppnade munnen för att protestera.

— Jag vann, jag bestämmer.

Michael reste sig för att sätta stopp för diskussionen innan den börjat.

Att attackera ballongerna var som att råka på en sovande puffadder, den stora och tröga ormen på Afrikas veld; förste man väckte den så att den kunde resa halsen till ett S, andre man fick de tillbakaböjda långa huggtänderna i vaden. När det gällde ballongerna var de tvungna att attackera på linje akter ut, förste man varskodde markförsvaret och andre man tog emot deras fulla vrede. Michael hade valt andraplatsen. Om Andrew vunnit skulle han ha gjort samma sak.

De stannade bredvid varandra i dörren till mässen, drog på sig handskarna, knäppte rockarna och tittade upp mot himlen, lyssnade till kanonmullret och bedömde vinden.

— Dimman kommer att ligga kvar i dalarna, mumlade Michael. Vinden kommer inte att röra sig, inte än.

— Låt oss hoppas och be, grabben, svarade Andrew och så vaggade de iväg nerför gångbräderna till den plats där Sopwithplanen stod vid kanten av fruktträdgården.

Så ädla de en gång hade tett sig i Michaels ögon, och så fula de nu verkade när den jättelika roterande motorn, som begränsade sikten framåt, jämfördes med Albatrossens smala hajlika nos med dess Mercedes-motor. Så bräckliga jämfört med tyskarnas robusta plan.

— Herregud, när ska de ge oss ordentliga plan att flyga med! muttrade han, och Andrew svarade inte.

De hade alltför ofta klagat över den eviga väntan på den nya SE5a:n som de hade blivit lovade — den Scout Experimental No 5a som kanske till sist skulle låta dem möta Jagdstaffel på lika villkor.

Andrews Sopwith var målad ljusgrön, för att passa till hans scarf, och runt flygplanskroppen bakom cockpit fanns fjorton vita ringar, en för var och en av hans bekräftade segrar, som skårorna på en prickskytts gevär. Flygplanets namn var målat på motorkåpan: Flygande Korven.

Michael hade valt ljusgult och det fanns en bevingad sköldpadda med ett bekymrat uttryck målad nedanför hans cockpit och orden: Fråga inte mig — jag bara arbetar här. Runt hans flygplanskropp fanns sex vita ringar.

Med hjälp av markpersonalen klättrade de upp på den nedre vingen och ålade sig sedan ner i de trånga förarkabinerna. Michael placerade fötterna på roderspakarna och pumpade åt vänster och åt höger och tittade sig om över axeln för att se att rodret svarade. Nöjd gjorde han tummen upp åt sin mekaniker, som hade arbetat nästan hela natten med att byta ut en av de kablar som skjutits av vid den sista flygningen. Mekanikern flinade och sprang fram till maskinens nos.

— Strömmen bruten? ropade han.

— Strömmen bruten! bekräftade Michael och lutade sig ut ur cockpit för att kika runt den monstruösa motorn.

— Sug in!

— Sug in! upprepade Michael och arbetade med handtaget till bränslepumpen.

När mekanikern svängde runt propellern hörde han bränslet sugas in i karburatorn under motorhuven.

Slå på strömmen! Kontakt!

— Strömmen på!

Nästa gång propellern svängde runt tände motorn. Blå rök blåste ut ur avgaskanalerna och det luktade bränd ricinolja. Motorn gick ojämnt och missade, tände igen och gick sedan lugnt.

Medan Michael slutförde preflight-kontrollen knöt sig magen i kolik. Ricinolja fick precisionsmotorerna att gå smidigare, och de avgasångor de andades in gav dem allihop en evig, lätt diarré. De äldre lärde sig snart att hantera problemet; whisky hade en fantastisk bindande verkan om den dracks i tillräcklig mängd. Men de nya blev ofta kallade sirapsbak eller byxhalka när de stinkande och röda i ansiktet kom tillbaka från en flygning.

Michael satte glasögonen på plats och tittade bort mot Andrew. De nickade till varandra, och Andrew öppnade spjället och rullade ut på det fuktiga gräset. Michael följde efter. Hans mekaniker sprang bredvid styrbords vingspets för att hjälpa honom att vända och komma på linje med den smala leriga startbanan mellan äppleträden.

Framför honom lyfte Andrew och Michael öppnade spjället helt. Nästan genast kastade planet upp stjärten så att han kunde se rakt fram, och Michael kände ett sting av dåligt samvete för sin tidigare trolöshet. Hon var ett underbart plan som det var en glädje att flyga. Trots startbanans klibbiga lera befriade hon sig snabbt från marken och på trettio meters höjd planade Michael ut bakom Andrews gröna maskin. Det var precis tillräckligt ljust för att han till höger om sig skulle kunna se den gröna kopparklädda kyrkspiran i den lilla byn Mort Homme; framför honom låg den T-formade dungen med ek och bokträd. Det långa benet låg exakt i linje med divisionens landningsbana och var ypperligt att navigera efter när man kom hem i dåligt väder. Bortom träden låg slottet omgivet av gräsmattor och park och bakom slottet den låga kullen.

Andrew skevade en aning åt höger för att passera kullen. Michael följde exemplet medan han spejade framåt över cockpitens kant. Skulle hon vara där? Det var för tidigt — kullen låg öde. Han kände ett sting av besvikelse och bävan. Sedan upptäckte han henne — hon galopperade uppför stigen mot krönet. Den stora vita hingsten rörde sig tungt under hennes smärta flickkropp.

Flickan på den vita hästen var deras talisman. Om hon väntade där på kullen för att vinka av dem skulle allt gå väl. I dag, när de skulle attackera ballongerna, behövde de henne — de var i desperat behov av hennes välsignelse.

Hon nådde kullens krön och höll in hästen. Bara några sekunder innan de kom i jämnbredd med henne slet hon av sig hatten och det tjocka mörka håret vällde fram. Hon vinkade med hatten och Andrew vinkade med vingarna när han dundrade förbi.

Michael styrde närmare kullen. Den vita hingsten ryggade och nickade nervöst när den gula maskinen kom emot honom, men flickan satt utan svårighet kvar på honom och vinkade glatt. Michael ville se hennes ansikte. Han var nästan i jämnhöjd med kullens krön och mycket nära den plats där hon satt. Under en sekund såg han in i hennes ögon. De var stora och mörka, och han kände hjärtat göra en volt. Han förde handen till hjälmen som hälsning, och nu visste han, djupt inom sig, att det skulle gå bra i dag — sedan tvingade han bort minnet av de där ögonen och kastade blicken framåt.

Femton kilometer längre fram, där de låga kritåsarna korsade deras bana, såg han med lättnad att han hade haft rätt. Brisen hade ännu inte skingrat morgondimman i dalarna. Kritåsarna var ohyggligt söndertuggade av granateld. Det fanns ingen växtlighet kvar på dem. Resterna av de sönderskjutna ekarna nådde ingenstans upp till manshöjd och granatkratrarna gick i varandra, fulla av stillastående vatten. Månad efter månad hade man stridit om dessa åsar, men för ögonblicket var de i de allierades händer, hade tagits i början av den gångna vintern till en kostnad i människoliv som var ofattbar. Den koppärriga marken tycktes öde, men den var befolkad av legioner av levande och döda, som ruttnade tillsammans i den vattensjuka jorden. Den lukt av död som brisen förde med sig nådde till och med männen i de lågt flygande maskinerna, en vidrig stank som klädde in deras gommar och fick dem att kväljas.

Bakom åsarna förberedde de allierade trupperna, Tredje arméns sydafrikaner och nyzeeländare, reservställningar som en extra säkerhetsåtgärd för alla eventualiteters skull. För skulle den allierade offensiv, som förbereddes vid Somme längre västerut, misslyckas, då skulle de få hela den tyska motattackens vrede över sig.

Arbetet med den nya försvarslinjen försvårades i hög grad av det tyska artilleriet norr om åsarna, som utsatte området för en nästan oavbruten spärreld. Medan de flög mot fronten kunde Michael se det gula diset från exploderande haubitsgranater hänga i en giftig molnbank nedanför åsarna, och han kunde föreställa sig männens kval när de arbetade där nere i leran, utsatta för ett oavbrutet granatregn.

När Michael flög mot åsarna tilltog ljudet av spärrelden och överröstade till och med den stora Le Rhone-motorns dån och propellerströmmens brus. Spärrelden lät som bränningen mot en klippstrand, som en galen trumslagares trummande, som denna sjuka, vansinniga världs febriga puls, och Michaels våldsamma, förbittring mot männen som beordrat dem att attackera ballongerna avtog allteftersom spärreldens oljud tilltog. Det var ett arbete som måste uträttas — han förstod det när han såg detta ohyggliga lidande.

Ändå var ballongerna de mest fruktade och hatade måltavlor som någon kunde flyga mot — det var därför Andrew Killigerran inte skickade någon annan. Michael såg dem nu; som stora silvermynt som hängde i gryningshimlen högt ovanför åsarna. Den ena hade han rakt framför sig, den andra fanns några kilometer längre österut. På det här avståndet syntes inte linorna som höll fast dem vid marken, och gondolerna, varifrån observatörerna hade en lysande utsikt över de allierades område, var bara mörka fläckar nedanför de glänsande kloten av vätgasfyllt siden.

I det ögonblicket träffades Sopwithplanen av en chockvåg som fick deras vingar att skaka, och alldeles framför dem sköt en fontän av rök och eldslågor upp i luften, vred sig runt, svart och lysande orange, tog form av ett städ och steg högt upp över de lågflygande planen, tvingade dem att skeva brant för att undvika den. En tysk granat dirigerad från en av ballongerna hade träffat ett allierat ammunitionsförråd, och Michael kände sin rädsla och förbittring försvinna och ersättas av ett brinnande hat till skyttarna och till männen som hängde där uppe i himlen, med ögon som gamar, och som med kyligt lugn nedkallade död.

Andrew styrde tillbaka mot åsarna, med den höga rökpelaren vid deras högra vingspetsar, och han sjönk och sjönk ännu längre ner tills hans landningsställ strök över skyttevärnens översta sandsäckar och de kunde se de sydafrikanska soldaterna förflytta sig på led längs med förbindelsevärnen. Sandfärgade lastdjur, inte riktigt mänskliga, som arbetade sig fram under packningens tyngd. Inte många av dem brydde sig om att titta upp när de färgglatt målade maskinerna dundrade förbi över dem. De som gjorde det hade grå, lerstrimmiga ansikten, uttryckslösa ögon och stela ansikten.

Framför dem öppnade sig ett av de låga pass som delade kritåsarna. Passet var fyllt av morgondimma. Gryningsbrisen fick dimbanken att gunga mjukt, som om jorden älskat under ett silverfärgat duntäcke.

Det hördes smatter av en Vickers-kulspruta. Det var Andrew som provsköt sitt vapen. Michael vek av något för att få fronten fri och avlossade en kort salva. Kulorna med sina fosforlysande spetsar lämnade efter sig vackra vita ränder i den klara luften.

Michael återtog sin plats rakt bakom Andrew och de dök in i dimman, kom in i en ny dimension av ljus och dämpat ljud. Det indirekta ljuset bildade regnbågsfärgade glorior runt planen och fukten blev till kondens på Michaels glasögon. Han lyfte upp dem i pannan och spejade framåt.

Föregående eftermiddag hade Andrew och Michael försiktigt utforskat detta trånga pass mellan åsarna, försäkrat sig om att där inte fanns några hinder och lärt sig hur det slingrade sig fram genom de högre partierna — och ändå var det fortfarande en farofylld passage, med tvåhundra meters sikt eller mindre och med kritsluttningarna som reste sig brant vid varje vingspets.

Michael lade sig närmare den gröna stabilisatorn och flög bara efter den, litade på att Andrew skulle lotsa honom igenom, medan dimmans iskyla trängde igenom hans kläder och fick honom att tappa känseln i fingrarna trots läderhandskarna.

Framför honom skevade Andrew brant, och när Michael följde efter såg han en skymt av rostig, hoptrasslad taggtråd under hjulen.

— Ingenmansland, muttrade han, och sedan dök den tyska frontlinjen upp nedanför dem.

Han såg en skymt av skyttevärn, bakom vilka män i fältgrå uniformer och med dessa fula kolhinkshjälmar hukade.

Några sekunder senare sköt de ut ur dimbanken och kom in i en värld upplyst av de första låga solstrålarna, in i en himmel som förblindade dem med sitt skarpa ljus — och Michael förstod att de kom som en fullkomlig överraskning. Dimbanken hade dolt dem för observatörerna i ballongen, och den hade kvävt ljudet av deras motorer.

Rakt framför dem och femhundra meter ovanför svävade den första ballongen. Dess ankarkätting av stål, fin som en spindelvävstråd, ledde ner till den fula svarta ångvinschen, som var halvt begravd bakom sandsäckar. Den såg mycket sårbar ut, tills Michaels blick sökte sig ner till de skenbart fridfulla fälten under ballongen, och där fanns kulsprutorna.

Kulsprutevärnen liknade myrlejonsgropar i den afrikanska jorden, små fördjupningar i marken, kantade med sandsäckar. Han hann inte räkna dem under de korta sekunder han hade på sig, de var alldeles för många. Istället noterade han luftvärnskanonerna som stod otympliga som giraffer på sina runda basplattor med de långa piporna redan riktade uppåt, redo att slunga iväg sina granatkartescher sjutusen meter upp i luften.

De väntade. De visste att planen förr eller senare skulle komma, och de var beredda. Det gick upp för Michael att dimman bara gett dem några sekunder. Han kunde se skyttarna springa mot sina vapen för att bemanna dem. En av de långa luftvärnspiporna började röra sig, sänka sig och svänga mot dem. Sedan när Michael öppnade spjället så mycket det gick och Sopwithplanet susade fram såg han ett vitt ångmoln spruta upp från den massiva vinschen. Markpersonalen började desperat hala ner ballongen i den skyddande eldgivningen från rampen av kulsprutor. Det skimrande sidenklotet sjönk snabbt ner mot marken, och Andrew lyfte nosen på sin maskin och dundrade uppåt.

Med spjället vidöppet och den stora rotationsmotorn vrålande för fullt följde Michael efter honom, med siktet inställt på en punkt på vajern halvvägs mellan marken och ballongen, på det ställe där ballongen skulle befinna sig när han kom fram, och det var bara 175 meter över huvudet på skyttarna.

Andrew var fyrahundra meter före Michael, och kulsprutorna hade fortfarande inte öppnat eld. Nu var han på linje med ballongen och anföll den. Michael hörde tydligt smattret från hans Vickers och såg brandammunitionens fosforstrimmor skära genom den kalla gryningsluften och under några sekunder binda samman ballongen med det framrusande gröna flygplanet. Sedan skevade Andrew undan. Hans vingspets snuddade vid det böljande silket och ballongen gungade stilla i hans propellerström.

Nu var det Michaels tur, och samtidigt som han fångade in ballongen i kulsprutesiktet öppnade skyttarna under honom eld. Han hörde ljudet av exploderande granatkartescher, och planet gungade livsfarligt i virvelstormen från passerande skott, men granaterna hade allihop för lång stubin. De exploderade i lysande silverklot av rök hundra meter ovanför honom.

Kulspruteskyttarna var mer exakta eftersom de befann sig nästan på kärnskotts avstånd. Michael kände hur hans plan träffades och spårljusgranater haglade runt honom. Han trampade på roderspaken och slog samtidigt till motsatta styrspaken för att framkalla en sidoglidning som fick det att vända sig i magen på honom, befriade sig från elden ett ögonblick medan han riktade in sig på ballongen.

Den tycktes rusa mot honom. Silket hade samma motbjudande glans som en larv klädd med silvrigt slem. Han såg de två tyska observatörerna hänga och dingla i sin öppna gondol, båda två väl påbyltade mot kylan. Den ene stirrade oberört på honom, den andres ansikte var förvridet av skräck och vrede när han skrek en förbannelse eller en utmaning som gick förlorad i motordånet och smattret av kulspruteeld.

Han behövde knappt sikta med sin Vickers, för ballongen fyllde hela hans synfält. Michael osäkrade vapnet och tryckte ner avfyrningshandtaget; kulsprutan smattrade och fick hela flygplanet att skaka. Och rök av brinnande fosfor från brandammunitionen blåste tillbaka i ansiktet på honom och nästan kvävde honom.

Nu när han flög rakt och plant hittade skyttarna nere på marken honom igen och sköt Sopwithen i trasor — men Michael höll ut och trampade än på det ena rodret och än på det andra för att föra nosen från sida till sida och skickade iväg sin brandammunition mot ballongen som om han hanterat en trädgårdsslang.

— Brinn! skrek han. Brinn! Brinn, för helvete!

Ren vätgas är inte lättantändlig, den måste blanda sig med syre i proportionerna ett till två innan den blir högexplosiv. Ballongen absorberade hans eld utan synbar effekt.

— Brinn! skrek han till den.

Hans hand kramade om avfyrningshandtaget, kulsprutan smattrade och spydde ut de använda mässingspatronerna ur bakstycket. Vätgas måste tränga ut ur de hundratals skotthål som både han och Andrew hade gjort i silket, och gasen måste blanda sig med luften.

— Varför brinner du inte?

Han hörde desperationen i sitt vilda skri. Han var framme vid ballongen — han måste vika av nu, han måste svänga för att undvika kollision. Alltihop hade varit förgäves. Och sedan, just i detta misslyckandets ögonblick, visste han att han aldrig skulle ge upp. Han visste att han skulle flyga in i ballongen om han bilev tvungen.

Just när han tänkte detta exploderade ballongen i ansiktet på honom. Den tycktes svälla till hundra gånger sin storlek, tycktes uppfylla hela himlen och samtidigt förvandlas till eldslågor. En ohygglig drakes andedräkt slickade Michael och hans Sopwith, svedde hans kinder, förblindade honom, slungade både man och maskin högt upp så som ett grönt blad kastas upp av en trädgårdsbrasa. Michael kämpade för att få kontroll medan Sopwithen försökte lägga sig på rygg, och sedan föll. Han fångade upp henne innan hon slog i marken, och när han sedan klättrade därifrån såg han sig om.

Vätgasen hade brunnit upp med den där enda dernoniska eldkvasten, och nu brast det tomma, våldsamt brinnande silkesskalet och bredde ut sig som ett paraply över gondolen och dess människolast.

En av de tyska observatörerna hoppade och föll hundra meter. Rocken fladdrade runt honom, benen sprattlade konvulsiviskt och så försvann han plötsligt, utan minsta ljud eller spår, i ängens korta gröna gräs. Den andra observatören stannade kvar i gondolen och omslöts av det böljande, brinnande silket.

På marken myllrade männen bort från vinschen, som insekter från ett oroat bo, men det brinnande silket föll för snabbt och fångade dem i sina veck. Michael kände inget medlidande med någon av dem utan överväldigades istället av vild triumf, en primitiv reaktion på hans egen skräck. Han öppnade munnen för att vråla sitt stridsrop, och i det ögonblicket exploderade en granatkartesch, avfyrad från en av kanonerna intill fältets norra kant, under Sopwithen.

Än en gång kastades planet upp i luften, och väsande metallskärvor trängde upp genom flygplanskroppens buk. Medan Michael kämpade för att klara av detta andra vilda språng och efterföljande fall slets förarkabinens golv upp så att han kunde se marken under sig, och arktiska vindar trängde tjutande upp under hans kappa och fick tyget att bölja ut.

Han lyckades hålla henne på rätt köl, men hon var allvarligt skadad. Någonting var löst under flygplanskroppen, det piskade och slog i vin den och ena vingen drog neråt så att han var tvungen att hålla upp henne med rå styrka — men han var åtminstone äntligen utom räckhåll för kanonerna.

Sedan dö k Andrew upp vid hans vingspets och tittade ängsligt åt hans håll. Och Michael flinade och tjoade triumferande. Andrew signalerade åt honom: Tillbaka till basen!

Michael såg sig omkring. Medan han kämpat för att få kontroll över planet hade de dundrat norrut, allt längre in på tyskt område. De flög över en vägkorsning igenkorkad av motordrivna och djurdragna ford on. Fältgrå figurer kastade sig i dikena för att ta betäckning. Michael ignorerade dem och vände sig om i cockpit; en halvmil bort svävade den andra ballongen fortfarande lugnt ovanför kritåsarna.

Michael signalerade nej till Andrew och pekade på den återstående ballongen. Nej — fortsätt anfallet.

Andrews signal var envis. Återvänd till basen!, och han pekade på Michaels maskin och signalerade Fara!.

Michael tittade ner genom hålet mellan sina fötter, där buken hade skjutits sönder. Det där smällandet kom antagligen från ett av hans landningshjul som hängde och dinglade i staglinan. Flygplanets vingar och kropp var pepprade med kulhål, och lösa remsor av trasig väv fladdrade som buddhisters böneflaggor när propellerström men slet i dem, men Le Rhone-motorn mullrade argt, fortfarande för full gas, utan att hacka eller hosta.

Andrew signalerade igen att han skulle vända hem, men Michael gjorde en snabb handrörelse — Följ mig!— och slängde upp planet på en vingspets och tvingade runt henne i en tvär vändning som tog hårt på hennes skadade karosseri.

Michael hade gripits av stridens vanvett, bärsärkens vilda lidelse, och befann sig i ett tillstånd där hot om död och fara saknar all betydelse. Han såg med en onaturlig skärpa, och han flög den skadade Sopwithen som om den varit en förlängning av hans egen kropp, som om han varit till hälften en svala som strök över vattnet för att dricka i flykten, så lätt gled han över häckarna och snuddade stubben på åkern med sitt enda återstående landningshjul, till hälften en falk, så grym var hans orubbliga blick när han flög mot den dalande ballongen.

Naturligtvis! De hade sett den första ballongen förstöras och nu vinschade de in. De skulle ha fått ner den innan Michael var framme. Skyttarna skulle stå beredda och vänta med fingret på avtryckaren. Det fick bli en attack på marknivå, in i de väl förberedda ställningarna — men mitt i självmordsraseriet hade Michael kvar all sin jägarlist. Han utnyttjade varenda tillgänglig pinne för sin anflygning.

En smal väg gick vinkelrätt framför honom. Den rad av smala, raka popplar som flankerade den var enda avbrottet på den trista slätten nedanför åsen. Michael använde trädraden, skevade brant för att sedan flyga parallellt med den, såg till att ha träden mellan sig och ballongplatsen, och han kastade en blick upp i spegeln som satt vid vingsektionen ovanför hans huvud. Andrews gröna Sopwith var så tätt bakom honom att den snurrande propellern nästan rörde vid hans roder. Michael grinade brett som en haj och samlade in Sopwithen och lyfte henne över trädpalissaden som en ryttare som tar ett stängsel i full galopp.

Ballongplatsen låg trehundra meter framför honom. Ballongen hade just nått markplanet. Markpersonalen hjälpte observatörerna ut ur gondolen och sprang sedan i en samlad grupp för att ta betäckning i närmaste skyttegrav. Kulspruteskyttarna, som fram till det ögonblicket hindrats av poppelraden, kunde nu äntligen ta sikte, och de sköt alla på en gång.

Michael flög in i ett kulregn. Det fyllde luften runt honom, och granatkartescherna sög åt sig luften när de passerade och det knäppte och värkte i hans trumhinnor av tryckförlusten. I kanonställningarna såg han skyttarnas ansikten som var vända upp mot honom; de var ljusa fläckar bakom de förkortade pipor som svängde för att följa honom, och mynningsflammorna lyste vackert som kulörta lyktor. Men Sopwithen dundrade in med en hastighet på gott och väl 150 kilometer i timmen och han hade knappt trehundra meter att tillryggalägga. Inte ens de tydliga träffarna i motorblocket kunde distrahera Michael när han riktade in sig genom att försiktigt röra vid roderspakarna.

Gruppen av springande män som flydde från ballongen befann sig rakt framför honom, på väg mot skyttegraven. De två observatörerna mitt i klungan rörde sig tungt och klumpigt, fortfarande stela av kylan i de övre luftlagren och tyngda av sin klädsel. Michael hatade dem så som han skulle ha kunnat hata en giftig orm. Han sänkte planets nos en aning och rörde vid avfyrningshandtaget. Gruppen med män blåste bort, som grå rök, och försvann bland stubben. Genast höjde Michael kulsprutans sikte.

Ballongen var fastbunden vid marken och såg ut som ett cirkustält. Han sköt in i den, kulor strömmade på silvriga band av fosforrök in i det mjuka sidenet utan att någonting hände.

Mitt i bärsärkaraseriet var Michaels hjärna klar och hans tanke så snabb att tiden tycktes gå långsammare och långsammare. Mikrosekunderna då han närmade sig det strandade sidenmonstret tycktes som en evighet, så att han kunde följa varje enskild kulas flykt från kulsprutans mynning.

— Varför tar hon inte fyr? skrek han igen, och visste svaret.

Väteatomen är den lättaste av alla. Den utsipprande gasen steg och blandade sig med syret ovanför ballongen. Och då stod det ju klart att han sköt för lågt. Varför hade han inte förstått det tidigare?

Han reste Sopwithen upp på stjärten, riktade elden uppåt över ballongens svällande sida och ännu högre tills han sköt i tomma luften, över ballongens krön — och luften förvandlades till eldslågor. När den våldsamma eldpusten rullade mot honom lät Michael planet fortsätta sin klättring mot vertikalläge och stängde spjället med ett ryck. Hon hängde ett ögonblick i nosen, överstegrade sedan och föll. Michael sparkade hårt på roderspaken och förde in henne i den klassiska överstegringssvängen, och när han öppnade spjället igen var han på väg tillbaka, bort från det väldiga likbränningsbål som han tänt. Under sig såg han någonting grönt blixtra till när Andrew skevade mot hans vingspets med en maximal sväng, vek av åt vänster, var nära att kollidera med Michaels landningsställ och sedan kastade sig iväg i rät vinkel mot kursen.

Det kom inga fler skottsalvor från marken; de två angriparnas plötsliga akrobatik och den dånande pelaren av brinnande gas distraherade skyttarna helt, och Michael tog åter betäckning bakom popplarna. Nu när alltihop var över dämpades hans vrede nästan lika snabbt som den uppstått, och han studerade himlavalvet ovanför sig och insåg att rökpelarna skulle fungera som signaleldar för de tyska Jagdstaffeln. Bortsett från röken var himlen klar och han kände lättnad och tittade efter Andrew medan han skevade lågt över häckarna. Där var han, lite högre upp än Michael, redan på väg mot åsarna, men aningen snett för att genskjuta Michael.

De strålade samman. Underligt så trösterikt det kändes att ha Andrew vid vingspetsen, flinande och skakande på huvudet åt att han inte lytt ordern om att återvända till basen och åt raserianfallet som gripit Michael.

Sida vid sida dundrade de tillbaka över den tyska fronten, föraktfullt fnysande åt elden de drog på sig, och sedan när de började klättra för att ta sig över åsen hostade Michaels motor till och förlorade kraft.

Han föll ner mot kritjorden, och sedan tände motorn igen och lyfte honom precis över krönet innan den än en gång började hacka och gå ojämnt. Andrew låg fortfarande kvar bredvid honom och formade munnen till uppmuntrande tillrop — och motorn brummade för fullt igen, och hackade och smällde.

Michael pumpade med gasen, justerade tändningen och viskade till sin sårade Sopwith.

— Såja, min älskling. Håll ut, lilla gumman. Vi är strax hemma, min sötnos.

Sedan kände han hur någonting brast i hennes karosseri, ett av huvudspanten var sönderskjutet, och spakarna blev kraftlösa i händerna på honom och hon sjönk ihop, dödligt sjuk.

— Håll ut! manade Michael på henne — men plötsligt hade han den stickande lukten av bensin i näsborrarna, och han såg en tunn genomskinlig rännil sippra fram under motorhuven och förvandlas till vit ånga när den blåste förbi hans huvud med propellerströmmen.

Det brann. Detta var flygarens mardröm, men lite av vreden fanns kvar inom Michael och han mumlade envist:

— Vi är på väg hem, gumman. Bara lite till.

De hade passerat kritåsarna, de hade platt mark framför sig, och han kunde redan se den mörka T-formade skogen som var riktmärket för landningsbanan.

— Håll ut, min älskling.

Under honom kantades skyttevärnen av män som vinkade och hurrade när den skadade Sopwithen slamrade och smällde fram tätt över deras huvuden, med det ena landningshjulet bortskjutet och med det andra hängande och slängande mot buken.

Deras ansikten var vända uppåt, och han såg deras öppna munnar när de ropade till honom. De hade hört den storm av skottlossning som förebådat attacken och sett de stora kloten av brinnande väte skjuta upp i luften bortom åsarna, och de visste att för en kort stund skulle elden avta, och de hurrade för de återvändande piloterna och skrek sig hesa.

Michael lämnade dem bakom sig, men deras tacksamhet kändes uppmuntrande och framför sig hade han alla de välbekanta landmärkena — kyrkspiran, slottets rosafärgade tak, den lilla kullen.

— Vi ska klara det, sötnos! ropade han till Sopwithen, men under motorhuven rörde en lös kabel vid motorblockets metall och en liten blå gnista tändes.

Det hördes ett svischande av explosionsartad självantändning och den vita strimman av ånga förvandlades till eldslågor. Hetta strök över den öppna förarkabinen som eldslågan från en blåslampa, och Michael kastade instinktivt in planet i ännu en vingglidning så att flammorna tvingades åt sidan, bort från hans ansikte och så att han kunde se framför sig.

Nu måste han ta ner henne, var som helst, på vilket sätt som helst, men snabbt, mycket snabbt, innan han blev både kokt och stekt i det brinnande Sopwith-skrovet. Han dök ner mot fältet som öppnade sig framför honom, och nu brann hans kappa, högra ärmen glödde och det slog upp lågor från den.

Han tog ner Sopwithen, höll upp nosen för att dämpa farten, men hon slog ändå i marken med en våldsamhet som fick hans käkar att slå ihop, och genast reste hon sig upp på sitt enda återstående hjul och snurrade sedan runt, slet av den ena vingen och dundrade in i häcken som kantade fältet.

Michaels huvud slog emot cockpitkanten så att han blev halvt bedövad, men eldslågor knastrade och hoppade runt honom och han kravlade sig ur sin cockpit, föll ner på den hopskrynklade vingen och rullade vidare ner på den leriga marken. På alla fyra kröp han desperat bort från det brinnande vraket. Det slog upp lågor från det glödande yllet i hans kappa och hettan fick honom att med ett skrik ta sig upp på fötter. Han slet i knapparna, försökte befria sig från plågan samtidigt som han sprang och flaxade vilt med armarna och blåste mer liv i lågorna och fick dem att brinna allt intensivare och hetare.

I det knastrande dånet från det brinnande vraket hörde han inte hästen som kom galopperande.

Flickan styrde den stora vita hingsten mot häcken och de flög över den. Häst och ryttare landade elegant och fortsatte genast galoppen mot den brinnande, skrikande gestalten mitt ute på fältet. Flickan krokade loss benet från damsadeln, och när hon var framme vid Michael tvingade hon hästen att tvärstanna med slirande hovar samtidigt som hon kastade sig ner från hans rygg.

Hon landade med hela sin tyngd mitt mellan Michaels skulderblad och med båda armar om hans hals så att han blev liggande platt på mage med flickan på ryggen. Hon tog sig upp på fötter, slet av sig riddräktens tjocka gabardinkjol och bredde ut den över den brinnande varelsen på marken. Sedan sjönk hon ner på knä bredvid honom och virade den omfångsrika kjolen tätt om honom och slog med bara händerna på de små eldslågor som trängde fram vid kanterna.

Så fort lågorna var kvävda drog hon bort kjolen och slet upp Michael i sittande ställning. Med snabba fingrar knäppte hon upp den rykande kappan och tog av honom den och kastade den åt sidan. Och hon drog av honom den pyrande tröjan — bara på ett ställe hade lågorna trängt in till huden. De hade svett axeln och ena armen. Han skrek till av smärta när hon försökte dra av honom skjortan.

— För guds skull!

Bomullsskjortan hade fastnat i brännsåren.

Flickan böjde sig över honom, tog tyget mellan tänderna och rev och slet i det tills det gick sönder. När hon väl fått hål rev hon upp det med händerna och hennes ansiktsuttryck förändrades.

— Mon Dieu! sa hon och hoppade upp.

Hon trampade på den rykande kappan för att släcka den sista pyrande glöden.

Michael stirrade på henne; smärtan i armen avtog. Utan den långa kjolen stod hon nu där med en ridjacka som bara nådde ner till höfterna. På fötterna hade hon svarta ridstövlar som var knäppta på sidorna med hyskor och hakar. Knäna var nakna och huden på deras baksida lika slät och jämn som insidan av ett nautilusskal, men knäskålarna var nersmorda med lera sedan hon legat ner och hjälpt honom. Ovanför knäna