Big Dora från Texas

By Marshall Grover

När Bill och Ben anländer till guldgrävarstaden New Strike hamnar de direkt i slagsmål. Två män försöker kidnappa en kvinna och de båda hjältarna lyckas både rädda kvinnan och klå upp busarna. Ganska snart upptäcker de att den kvinnliga befolkningen i staden inte går säker. Bill och Ben svär att de ska göra något åt saken och i samma sekund skaffar de sig en handfull nya fiender, bland annat Kurt Osmond och Rance Birell, ägare till saloonen Gold Queen. De planerar nämligen att bränna ner en konkurrerande saloon och samtidigt lönnmörda ägaren, Big Dora ...Bill och Ben är en vilda västern-bokserie om Bill Valentine och Ben Emerson, två kringdrivande cowboys från Texas som ofta hamnar i trubbel.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788711839812

Book preview

författaren.

Första kapitlet

– Res på er långsamt, mister, och håll tassen borta från hölstret!

Det var en het och svettig sommareftermiddag och det var Bill Valentines öron som mottog denna uppmaning. I sällskap med sin trogna skugga Ben Emerson hade han nyss lagt ett otal dammiga och tröttsamma miles bakom sig genom ett sterilt landskap och han var inte på sitt bästa humör och trubbel av det här slaget var det han minst av allt längtade efter. Men nu var det tydligen ofrånkomligt. Och precis här, vid den härligt inbjudande, porlande bäcken, det första vattendrag han sett på två dygn. Han hade lämnat kamraten och deras hästar i snårskogen ett tjugotal meter bakom sig och satt nu på huk nere vid bäcken. Han skulle just släcka törsten när karlen med geväret morrade fram sin befallning.

Han höjde blicken och betraktade mannen bakom det höjda geväret. En stor, skäggig hombre i slitna kläder. Han förblev sittande på huk och gjorde inga ansatser att försöka dra sin hölstrade 45:a. Han ansåg det heller inte nödvändigt. Den skäggige hade en kraftig stämma, den borde ha hörts en kvarts mile. Att den hördes bort till snårskogen var en självklarhet och Bill räknade med att Ben redan hade mannen på kornet.

– Ni har just gjort en stor dumhet, mister, fortsatte mannen med geväret.

– Det var som tusan, svarade Bill. Här stannar man vid bäcken för att dricka och det kallas en stor dumhet. Får man fråga varför?

– Inkräktare är inte särskilt populära här i trakten, fräste mannen.

– Så det här är en inmutning? undrade Bill.

– Min inmutning, nickade den skäggige. Se er omkring på de trettio kvadratyarden runt er och ni kikar på min inmutning. Mannen blängde på honom längs gevärspipan. – Vi har ett speciellt litet ordspråk här, gosse. Inkräktare dör inte av ålder. Det är vad som brukar sägas. Ni förstår nog vad jag menar?

– Ni menar att ni lynchar folk som gör intrång på inmutningarna, gissade Bill. Och dit hör alltså laglydigt folk som stannar ett slag för att dricka en klunk vatten?

– Ni är ingen laglydig medborgare! blev det surmulna svaret.

– Det är jag visst det, vidhöll Bill lugnt.

– Ni har gjort intrång på mitt område, envisades mannen med geväret, och ökade på anklagelsen med en förolämpning och lögnare dessutom. Res nu på er och spänn av er revolvern.

– Förlåt att jag tränger mej på så här, avbröt nu en röst, men hörde jag verkligen honom kalla dej en fördömd lögnare, pysen? Vill du att jag ska skjuta öronen av honom?

Mannen med geväret stelnade till. Han vred huvudet till vänster. En otroligt lång karl hade kommit fram ur snårskogen och höll nu två tunga Coltar riktade mot honom, båda med spända hanar och båda pekande rätt mot hans mage. Han svalde hårt. Han sänkte gevärspipan något.

– Det räcker inte med att sänka bössan, Skäggis, sa Bill. Släpp den, annars kan det hända att min kompis får ryckningar i fingrarna.

Den storvuxne guldgrävaren tvekade och Ben Emerson var inte sen att få honom övertygad. Han tycktes inte ta sikte. Den vänstra Colten brann av och kulan borrade sig in i gevärskolven. Den skäggige skrek till och geväret slets ur hans hand. Han blinkade tjurigt mot de båda Texasborna och strök handen mot låret. Han försökte komma med en ursäkt till sitt beteende.

– Man har väl rätt att försvara sitt, sa han buttert.

– Hur långt är det till närmaste stad? frågade Bill.

– Ett par miles, svarade guldgrävaren. New Strike heter den.

– Finns det någon sheriff där?

– Sheriff Wedge ser vi inte ofta, svarade mannen.

– Ni kan i varje fall inte fa hota att lyncha varenda främling som stannar till här för att väta strupen. Nästa gång kanske ni har mindre tur.

Bill drack av det klara vattnet, reste sig och krökte ett finger åt sin kamrat, som stack Coltarna i hölstren och försvann in i snåren för att hämta hästarna. När han kom tillbaka, ledde han sin egen skimmel och Bills fux. Bill sköt hatten i nacken, fiskade upp tobakspungen och började rulla en cigarrett. Utan att titta på guldgrävaren eller geväret på marken sa han:

– Håll er lugn, Skäggis. Försök inte ta upp geväret.

Hästarna släckte sin törst och Ben gjorde dem sällskap. Han drack ur stetsonhatten.

– Pysen, han kallade dej lögnare, påminde han Bill.

– Visst, men det ångrar han djupt. Han strök eld på en tändsticka och tände cigarretten. Det skulle inte förvåna mej om han plötsligt bad om ursäkt.

– Hm, ja, jag menade ingenting med det, muttrade guldgrävaren.

– Skäggis, sa Bill. Nu ska jag ge er ett gott råd. Peka aldrig mer på mej vare sig med gevär eller revolver, inte om ni vill fortsätta leva.

Guldgrävaren tittade nervöst på Texasborna och lovade sig en sak. Han skulle följa det råd han nyss fatt. Om han stötte på det här paret igen, skulle han inte begå misstaget att hota dem med vapen. Det var sannerligen ett par som ingav respekt. Kanske var de kringridande cowboys, deras klädsel antydde det. Kanske var de kringdrivande revolverkämpar, deras beväpning antydde den saken. Båda hade Winchesters i sadelhölstren. Den mörke karlen hade en tung fyrtiofemma och den långe ljuse hade två. Tillsammans blev det en bra arsenal.

Bill Valentine mätte sina modiga en och nittio. De kraftiga anletsdragen under det mörka håret var regelbundna, även om de visade spår efter en eller annan knytnäve, något som var ofrånkomligt hos en man som under femton äventyrliga och kringflackande år varit inblandad i oräkneliga strider mot alla slags banditer och laglösa.

Detsamma gällde för hans kamrat, den långe och senige och fabulöst starke Ben Emerson. Denne var nära decimetern längre än kompisen och lika blond som Bill var mörk, inte fullt så snygg att se på, med två stora, utstående öron, lång haka och bedrägligt blå och milda ögon. I strid var Ben fruktansvärd, vilket mer än en hårdför bandit fått erfara.

När de låtit hästarna dricka sig otörstiga, satt de upp och båda tittade frågande på guldgrävaren. Denne hade inte rört sig ur fläcken, vågade inte ens snegla åt sitt gevär.

– Vilken väg till stan? frågade Bill. Den skäggige viftade till med tummen. – Bueno – och umchas gracias.

– Verkligen angenämt att få träffas, flinade Ben.

De vadade över bäcken och fann snart den slingrande vägen som ledde in till New Strike. Efter en stund vände sig Ben om i sadeln och tittade tillbaka. Den skäggige guldgrävaren hade inte rört sig ur fläcken.

– Riktigt besvärliga en del av de där guldgossarna, anmärkte han.

– Visa mej till en gruvstad, sa Bill, så ska jag visa dej en verkligt uppåt stad med sprit och hasard och aldrig ett långtråkigt ögonblick.

– Det där passar mej fint, amigo, sa Ben. Vi har tagit det alldeles för lugnt på sista tiden. Just nu vill jag vila min trötta stövel på ett rejält barräcke och sluta ett fullt glas i min lilla texashand. Tänk dej en whisky nu, pysen. Kanske en fem, sex öl till att börja med. Och sen en flaska rödöga!

– Jag tänker inte protestera, grinade Bill.

– Hur har vi det med slantar?

– Sist jag räknade igenom behållningen var den hundrasjuttio dollar, plus några cent.

– Alltså mjuka sängar, lagad mat och den bästa spriten för oss, avgjorde Ben.

– Tills det börjar dra i bena på oss igen, påpekade Bill.

Detta korta ordbyte målade hela deras tillvaro. Så hade de tillbringat sina femton ridande år tillsammans. Deras vandringslusta hade fört dem till snart sagt alla platser i västern och började pengarna tryta, så kunde de ta itu med vilket arbete som helst för att skaffa mer. De hade arbetat som cowboys på rancher, drivit boskap, ställt upp som beväpnade vakter, kört fraktforor och ridit in vildhästar. Men de stannade aldrig länge på samma ställe utan drevs ständigt vidare och för det mesta drevs de mot farliga äventyr, där de tvingades lita till sina hårda nävar, sin skjutsnabbhet och sin kvicktänkthet. Det verkade nästan som om de drogs till farligheter och vådliga situationer, trots att de ofta förklarade att de helst av allt ville ha lugn och ro omkring sig.

Det var därför oundvikligt att de stötte ihop med alla sorters laglösa under sina irrfärder. Mer än en bandit hade hamnat bakom galler eller under sex fot jord tack vare de båda texasvagabondernas ingripande. Och hur såg nu alla sheriffer på deras sätt att ibland ta lagen i egna händer? Tja, några fanns väl som uttryckte både tacksamhet och beundran inför Bills och Bens bravader. Men de var lätt räknade. De flesta förbannade den dag då dessa båda äventyrare korsade deras väg, för Bill och Ben hade sina alldeles egna metoder att bekämpa banditer med kraft, hänsynslöshet och till synes helt utan respekt för vad lagen föreskrev. När de på så sätt löste problemen, kunde det inte hjälpas att lagens väktare då och då gjorde rätt släta figurer. På så vis kom det sig att Bill och Ben inte sågs med blida ögon av vare sig den ena eller andra sidan.

New Strike, den snabbast växande guldgrävarstaden i Nevada, gjorde genast ett mycket gott intryck på dem. Allting tycktes välbekant på ett trevligt sätt. Den breda och dammiga huvudgatan, de välkända affärsfasaderna, saloonerna, spelhallarna, den jäktiga atmosfären. Ja, New Strike såg riktigt trevlig ut och vann deras fulla gillande – under hela två kvarter uppför huvudgatan.

De höll hastigt in sina hästar när de passerade en liten bakgata som mynnade ut i huvudgatan. Där inne fick de se hur en tunn, medelålders kvinna kämpade för att göra sig fri från två berusade gruvarbetare. De båda männen släpade den högljutt protesterande kvinnan med sig ner längs gränden mot två väntande hästar. Från ett hus – en skylt talade om att det var Frazers Pensionat – kom en man ut och haltade in i gränden och började ett fruktlöst försök att befria kvinnan.

– Släpp henne! hörde Bill och Ben honom vråla.

Och en av våldsmännen släppte henne men bara för att placera en väldig knytnäve i ansiktet på den halte. Mannen tappade sin käpp och sjönk med nerblodat ansikte ner på gatan. Det blev för mycket för de båda vännerna.

– All right! väste Bill. Nu har jag sett tillräckligt.

– Jag har sett mer än tillräckligt! morrade Ben.

De snurrade runt sina hästar och satte av i sporrsträck in i gränden. Den invalidiserade mannen rullade åt sidan. De berusade guldgrävarna vände sig om och kvinnan passade på att sparka till på ett smalben och köra en armåge i en mage och slita sig loss. Hon kastade sig åt sidan och Bill och Ben dundrade förbi. Utan att göra sig besvär med att hålla in hästarna drog de fötterna ur stigbyglarna och hoppade.

Bills utvalde hade vänt sig om igen för att skynda vidare, men han var inte snabb nog i vändningen. Med våldsam kraft hamnade Bill på ryggen på honom. Samtidigt landade Ben som en projektil på den andre och plötsligt låg de fyra männen sparkande och svärande på gatan.

Kvinnan skyndade fram till den slagne mannen och hjälpte honom upp. Ögonblicket därefter dök två av lagens väktare upp i grändens mynning. Den halte blängde