Rånet

By Richard Stark

Den ökända Baronen äger ett framgångsrikt kasino på en ö utanför Texas kust. Pengarna rullar in och konkurrensen har ingen chans att hålla jämnt. Gänget The Big Boys måste hitta ett sätt att eliminera hans verksamhet och anlitar därför den hänsynslösa karriärsbrottslingen Parker för att råna kasinot. Parker är hård, metodisk och helt villig att undanröja den som står i hans väg. Men det som verkar vara ett enkelt jobb eskalerar snart och Parker måste hålla huvudet kallt på den heta paradisön, där ingenting är som det först verkar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788711954072

Book preview

författaren.

1

När motorn stannade gick Parker upp på däck för att se sig omkring. De var så långt ute att fastlandet nästan hade försvunnit och nu var en tunn, suddig linje borta vid horisonten, en skugglinje mellan havets mörkare blå och himlens ljusare.

Mannen som kallade sig Yancy satt i en av de bägge stolarna i aktern. Och den andre som Parker ännu inte visste vad han kallades, stod vid ratten. Båda hade vita byxor och blå blazers och vita seglarmössor och stora svarta solbrillor. De hade ansikten och röster som passade bättre ihop med slumgangster från New York eller Chicago än saltvattenstänkta skeppare.

Yancy höjde handen med glaset och pekade.

— Där ligger hon, sa han och nickade föröver.

Parker vände sig om och kisade ut genom den saltvattenprickiga vindrutan. De hade minst en halv kilometer kvar till ön och det enda han kunde se var en skuggig, saftgrön, mörk skogsmassa som reste sig upp ur vattnet.

— Fortsätt litet närmare, sa han. Jag kan inte se ett förbannat dugg på det här hållet.

— Vi vill inte ta några risker, sa mannen vid ratten.

— Det vill inte jag heller, försäkrade Parker.

— Han har rätt, sa Yancy. Fortsätt närmare land.

Killen vid ratten gillade det inte, men han hade ingenting att sätta emot. Han rynkade ögonbrynen bakom de stora solbrillorna, ryckte på axlarna och gav motorn gas igen. Yancy viftade med flaskhanden, det vill säga den som nästan konstant hade en butelj i ett stadigt grepp.

— Kom hit och sätt dej, sa han. Varför sitter du där nere under däck hela tiden?

Parker hade gått under däck och suttit i kajutan ända tills nu. Han var inte rädd för vatten, men han gillade inte båtar och han gillade inte stora oceaner. Att placera sig i en sån här jävla båt var ju samma sak som att sätta sig i en bur, tyckte han. Men av praktiska hänsyn var han bunden till den här båten, och skulle förbli det tills skorven stötte nosen mot stranden. Det var okay att sitta nere i kajutan, den liknade ju ett motellrum nånstans på fastlandet, men när han kom upp i styrhytten och såg de enorma vattenvidderna runt omkring sig — den mexikanska golfen…

Men nu hade de ön i sikte, och det var just den saken han hade velat kontrollera. När han hade gjort det gick han akterut och satte sig i den vita stolen bredvid Yancy. Nu puttrade båten sakta in mot ön.

Parker utgick från att det var en bra båt. En cabin cruiser, fyrtio fot lång, smärt och vass, vit med ekblont däck. Under däck fanns tre skapligt stora hytter plus två badrum och en bäddbar soffa, så att man allt som allt kunde bereda sovplats för åtta personer. Och där han och Yancy nu satt på det öppna akterdäcket kunde man säkert sätta in ordentligt fastskruvade stolar för högsjöfiskare.

— Huvudbyggnaden ligger på andra sidan ön, sa Yancy.

— Vad finns på den här sidan?

— Lagerhus, elektricitetsverk, några gäststugor.

— Gäststugor, sa du? Brukar gästerna sova över här?

Det var något som Parker inte hört tidigare.

— Ibland, svarade Yancy med en lätt axelryckning. Men det blir i så fall bara för en natt… om du förstår vad jag menar.

— Driver de bordell också? frågade Parker för att reda ut begreppen.

— Nej, det kan man inte säga, inte direkt! Men det är klart att det kan hända ibland, om det gäller speciellt goda vänner som vill ha något extra… Goda vänner till baronen, menar jag.

— Så du känner baronen? frågade Parker.

Yancy log och ruskade lätt på skallen.

— Jag känner till baronen, svarade han. Det är också allt. Det är vad som betyder något.

Yancy var bättre än kompisen vid ratten när det gällde att snacka på ett sätt som passade ihop med playboyutstyrseln. Men de kalla ögonen och de djupa linjerna runt mun och ögon förrådde honom i förtid. Han var ingen morronsömnig playboy!

Parker hade träffat Yancy från och till under de senaste två dagarna, och varje gång hade Yancy haft ett glas i ena handen och en butelj i den andra. Nu hade den tjänstgörande flaskan råkat bli tom, så Yancy slängde den i sjön med en lätt svordom och reste sig.

— Kommer strax tillbaka, sa han till Parker.

Parker följde honom med blicken. Yancy rörde sig som om båten låg på torra land och han själv var spik nykter. Kanske sjögången och fyllan motverkade varandra och fick honom i balans. Yancy försvann nerför en lejdare till kajutan. Parker vände sig mot land och studerade landremsan som kom allt närmare. Nu kunde han urskilja de små byggnaderna bland all grönskan. Små, skära stugor. Och bakom dem reste sig själva huvudbyggnaden. Så kom Yancy tillbaka upp på däck med en nyfödd flaska i handen.

— Någon kommer, sa mannen vid ratten.

Parker reste sig snabbt. En mindre båt högg sig i snabb fart genom vågorna fram mot dem och lämnade ett stort, vitskummande Y efter sig.

— Inga problem… inga problem, förklarade Yancy med ett tonfall som tydde på att han ville lugna kompisen vid ratten.

Parker visste att Yancy och hans kompis passade bra in i miljön där ute, medan han själv liksom föll ur ramen med klädsel och sånt.

— Jag väntar under däck, sa han.

— Okay…. fint, svarade Yancy frånvarande och följde den lilla båten med blicken.

Parker snodde på ner genom den stora salongen och in i hytten akterut. I ett klädskåp hittade han en marinblå kavaj och en vit seglarmössa av samma sort som de bägge uppe på däck hade på sig. Han krängde av sig kavajen, drog av sig slipsen, satte på den marinblå kavajen och seglarmössan. Sen skyndade han tillbaka upp.

Den mindre motorbåten gled upp sidledes mot dem. Tre unga grabbar, tuffa snubbar i jeans och vita tröjor, stod nere i båten och glodde på dem.

— Har ni kört vilse, eller vadå? ropade en av tuffingarna.

— Nädå, inte vi inte, ropade Yancy tillbaka och gestikulerade med både flaskan och glaset. Vi är bara ute och åker lite.

Trion i den snabba motorbåten var inte nära nog för att kunna se Yancys ansikte ordentligt, så de drog den slutsats Yancy önskade… att gubben med flaskan och glaset var en vanlig sliten lirare.

— Gå bara inte för nära inpå ön, fortsatte killen i motorbåten. Finns en massa farliga grynnor närmare land. Ni kan kvadda båten alldeles.

— Tack för upplysningen, skrek Yancy och gestikulerade på nytt med pavan och glaset. Vi ska bara göra en liten runda, sen sticker vi tillbaka hem. Tack för upplysningen.

— Kom ihåg… gå inte för nära ön!

Och efter de orden skrällde det till i motorbåtens stora utombordare, och trion försvann.

— Hur många såna där har baronen? frågade Parker.

— Va? Båtar, menar du? frågade Yancy efter att ha flinat till åt Parkers sjömansutstyrsel.

— Nej… såna där havsatleter.

— Jaså dem, svarade Yancy och gjorde en nedlåtande gest med buteljen. Han har väl en åtta, tio stycken, skulle jag tro. Strandluffare, du vet. Strandplayboys.

Parker tog av sig sjömansmössan och blazern och slängde kläderna i stolen bredvid rorsman.

— Än så länge ser det inte alls så jävla bra ut! sa han.

— Kärleken finner alltid sina utvägar, deklamerade Yancy.

Parker såg på honom. Ibland verkade det som om ansiktet var en lögn och resten av karlen sanning. Yancy var en av den sorten som man mycket lätt kunde råka undervärdera.

— Dom ligger kvar där inne vid land, konstaterade mannen vid ratten.

— Gör en sväng runt ön, sa Parker. Vik av åt vänster. Den där stora kåken uppe på krönet, fortsatte han sen till Yancy, vad är det för något? Som ligger innanför småstugorna?

— Panncentral och elektricitetsverk och sånt, svarade Yancy efter att ha kisat mot land genom de stora solbrillorna. På andra sidan den där kullen ligger förrådskåkarna. Du ser det bättre när vi kommer runt till andra sidan.

Den del av ön som Parker hittills hade sett inbjöd inte precis båtägare att leta sig in där och ankra upp. Inga hamnar, inga skyddade vikar, bara rev och ogästvänliga klippor och buskage ända ner till strandkanten. Fem, sex skära villor låg diskret utspridda bland de skyddande buskagen, nästan helt dolda bakom täta lövridåer. Var man en bit ut till havs kunde ön se nästan obebodd ut från det här hållet.

— Dom bevakar oss fortfarande, sa mannen vid ratten.

— Vi gör som jag sa, svarade Yancy. Bry dig inte om dem.

De hade börjat turen runt ön. Alldeles intill strandkanten, nästan dold av grönskan, låg den lilla motorbåten med de tre tuffingarna. Unga, vaksamma tuffingar.

Ön verkade oåtkomlig och ogästvänlig ända tills de kom runt till den motsatta sidan. Där trädde huvudbyggnaden fram i hela sin glans, en jättelik byggnad i två våningar, rött tegel i väggarna, vita pelare som delade upp den långa tegelväggen. Flott som fan! Långa bryggor ut i vattnet där en rad stora, tunga motorkryssare gungade lojt. Vackert skötta trädgårdar sträckte sig upp mot byggnaden, som kunde ha varit en vacker koloniansk ranchvilla nånstans nere i södern, om den bara hade haft tillräckligt med fönster. Såna fanns knappast några alls.

— Tuppfäktningsarenan ligger bakom kåken, så den ser du inte, sa Yancy. Baron bor i huvudbyggnaden, större delen av de anställda bor i huset där till vänster.

Byggnaden till vänster var också i två plan, men den såg ut som en vanlig kåk.

— Det här är alltså enda stället där vi kan komma i land? sa Parker.

— Ja, nickade Yancy. Baron har muddrat upp en ränna här.

— Så vi kan inte komma i land någon annanstans?

— Nej.

— Dom hänger efter oss, sa mannen vid ratten.

Parker såg sig om. Den lilla motorbåten låg i deras kölvatten, men den höll avståndet.

— Bry dig inte om dem, sa Yancy. Fortsätt runt.

De fortsatte runt ön men det fanns inget mer att se.

I öster, söder och väster sträckte sig Mexikanska golfen bortom horisonten. I norr var fastlandet en suddgrå remsa.

— Vad tycker du? frågade Yancy och gestikulerade med flaskan.

Parker skakade på huvudet.

— Det är värt besväret, sa Yancy.

— Kanske.

— En av flottans helikoptrar klapprade förbi nästan rakt ovanför deras huvuden. Parker såg sig om. Den lilla motorbåten hade vänt tillbaka mot ön, de tre männen hade förlorat intresset.

— Vi är tillbaka på land om en timme, sa Yancy och sträckte på sig. Parker ryckte på axlarna och gick ner i hytten. Han tog på sig slips och kavaj och satte sig att vänta. Yancy kom ner till honom. Yancy var lugn och självsäker och leende.

— Nå, vad tycker du? frågade han och satte sig på en soffa.

— Jag har inte bestämt mig ännu, svarade Parker.

— Mr Karns skulle antagligen bli mycket glad om du bestämde dig för det.

— Karns skrämmer inte mig, sa Parker och gav Yancy en lång blick. Talade han inte om det för dig?

— Fel… fel! sa Yancy och viftade med flaskan. Det var inget hot, bara ett konstaterande.

Parker gick fram till den lilla bardisken och hällde upp en whisky.

— Jag vet inte tillräckligt ännu, sa han sen. Jag behöver fler upplysningar innan jag kan fatta några beslut.

— Tala om vad du vill ha.

— Jag behöver en karta över ön. En där man kan se hur husen ligger, hur vägarna och stigarna går, var landningsplatsen är. Allt.

— Det kan ordnas.

— Jag vill ha en förteckning över personalen där ute. Hur många, vilka som bor på ön, vad varje man har för uppgift, vilka som är beväpnade, vad för