Dödlig fälla

By Richard Stark

Ett beväpnat bilrån går fel. Ingen av skurkarna undkom. Ingen utom en.
Parker kom undan med stöldgodset, men nu svävar hans liv i fara. Jagad av maffian och några korrupta poliser söker han skydd i en övergiven nöjespark. En park med bara en flyktväg... Chansen att han ska komma undan med livet i behåll är mycket liten, men Parker har inte gett upp än. Han har sitt vapen och sin kniv och han vet hur man dödar. Han kan till och med göra det med sina bara händer.

"Superskicklig, superdödlig...Parker är supertuff"
- New York Times

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788711953983

Book preview

författaren.

Första delen

1

Parker slängde sig ut ur Forden med pistolen i ena handen och ett paket dynamitgubbar i den andra Grofield hade redan hunnit lämna kärran och sprintade som en hundrameterslöpare utmed trottoaren. Laufman satt kvar, hopkrupen över ratten, och lät högerfoten spurta upp motorn.

Den pansarklädda transportbilen låg på sida i snön, hjulen snurrade fortfarande och kom en att tänka på en jycke som ligger i korgen och sover och drömmer att han jagar kaniner eller annat läckert. Landminan hade exploderat just i rätt ögonblick, hade vält bilen överända utan att spränga sönder den. En vass, stickande krutrök blandades med den kalla luften, ekot från den tunga explosionen tycktes fortfarande studsa utmed telefontrådarna på stolparna ovanför dem.

Det var vinter … en svinkall, blek vintereftermiddag. Ljuset var så orkeslöst att allt blev mest bara svart och vitt.

Parker sprang fram till den bepansrade bilens bakdörr, kletade fast dynamitgubbarna med den i förväg påsatta häfttejpen tätt intill låset, ryckte till i snöret som löpte ut från tändpatronen och ställde sig sen i skydd på sidan. Skåpbilens högra bakhjul roterade fortfarande tätt intill hans huvud.

Explosionen kom — kort, dov och minkig. En liten grå rökpuff seglade upp i luften. Parker gick runt till baksidan och betraktade resultatet. En av de tunga ståldörrarna hängde halvöppen, han såg inget annat än mörker inuti skåpet.

Grofield hade haft hytten som sin del att bevaka. Han kom springande runt bilen till Parker.

— Killen har fortfarande förbindelse med radiotelefonen! rapporterade Grofield, Och jag kan inte komma åt honom.

Ännu så länge hördes i alla fall inga ylande polissirener.

De befann sig stort sett mitt inne i en storstad, men de befann sig samtidigt på den ensligaste punkten på den bepansrade bilens färd. För det finns i alla större, växande städer alltid riskabla punkter utmed en bankbils färdväg. På den här speciella punkten kantades gatan av höga träplank på bägge sidor, till vänster låg en idrottsplats och till höger ett stort nöjesfält. Så här dags på året var bägge stängda och tillbommade. Och så långt man kunde se fanns varken villor eller affärer.

Parker rappade till med pistolpipan mot ståldörren.

— Kom ut och gör det lugnt och stilla! ropade han. Vi vill inte sprida en massa lik omkring oss, vi vill bara ha tag på stålarna.

Han fick inget svar och han väntade ett par långa sekunder innan han fortsatte:

— Vill ni att vi gör det på hårdast möjliga sätt, så säg bara till! Vi svarar med att slänga in ett par handgranater i skåpet.

— Min kompis är medvetslös, svarade en röst inifrån det mörka skåpet.

— Dra ut honom hit!

De hörde prassliga, hasiga ljud inifrån skåpet, ungefär som från ett råttbo. Parker väntade otåligt, han visste att de bägge explosionerna hade varit kraftiga nog för att ha hörts på långt håll, han visste att det snart måste komma en bil också utmed den här ensliga gatan, han hade dessutom klart i minnet att i förarhytten satt en vakt och snackade i radion.

Till slut dök i alla fall en mörkuniformerad vakt upp i skåpdörren, drog en orörlig mörkuniformerad gestalt med sig i armarna. Den medvetslöse vakten blödde ur näsan.

Så snart vakterna hade kommit ur bilen tog Parker den lilla verktygssäcken från Grofield och hoppade in i skåpet. Han visste exakt vad han ville ha tag på och han rörde sig snabbt och säkert inne i halvmörkret. Han hörde Grofield säga utanför bilen: »Lägg lite snö på hans hals och tryck till … vi vill väl inte att han ska drunkna i sitt eget blod?»

Grofields ord dämpades något av masken.

Nu hördes en polissiren långt borta. Parker hade väskan full med sedlar. På trottoaren innanför den välta skåpbilen fladdrade sedlar omkring som konfetti. Parker sållade ut de största valörerna och lät dem åka ner i väskan. De övriga fick fara och flyga. Den friske vakten stod på knä över sin medvetslöse kompis; det var som ett klipp ur en krigsfilm. Grofield bevakade de bägge vakterna, kollade dess emellan med snabba ögonkast den tomma gatan. Den tjutande polissirenen var fortfarande långt borta och verkade inte komma närmare, men det betydde i och för sig ingenting. Det kunde ha varit ett hörfel.

Parker nickade och han och Grofield rusade tillbaka till Forden. De slängde sig in, Grofield i framsätet bredvid Laufman, Parker dunsade in i baksätet med den sedelstinna väskan. Och Laufman ställde sig på gaspedalen. Bakhjulen spann som galningar på isgatan. Fordens bakdel svängde och svajade fram och tillbaka utan styrsel.

— Ta det lugnt! skrek Parker. Ta det lugnt, Laufman!

Parker visste att Laufman var bara en andra klassens chaufför men han kände stan och alla små nyttiga tvärgator. Och Laufman var den bäste kusk han hade kunnat ragga upp för det här jobbet.

Till slut lättade Laufman så pass på gasen att hjulen kom ner i det varv där de började bita, och bilen rullade framåt. Farten ökade snabbt. Det kändes som att köra i våldsam fart i en bobsleigh-bana, med höga snövallar på bägge sidor och med målet långt borta i fjärran, nånstans bortom horisontens krökning. Det gick helvetes fort.

Långt borta i fjärran dök plötsligt upp ett blixtrande rött ljus.

— Jag måste ta en annan väg! skrek Laufman.

— Gör det då! svarade Parker lugnt. Snacka inte!

De hade lagt upp tre olika flyktvägar, som skulle anpassas efter situationen. Att sticka åt motsatt håll, som var första alternativet, var redan för sent. Att fortsätta framåt på flyktväg två var stoppat av ilsket blixtrande röda polislampor. Den tredje flyktvägen innebar att de skulle ta till höger efter det gröna staketet, att de skulle köra runt nästan hela det vinterstängda nöjesfältet för att komma fram till ett nytt förortsområde där de hade planerat tre olika platser där de kunde ställa ifrån sig Forden.

De hade gott om tid. De var framme vid slutet av det grönmålade planket och det blixtrande polisljuset hade fortfarande nästan en halv kilometer kvar fram till dem. Men Laufman stod oavbrutet på gaspedalen som om det gällde livet.

— Laufman! skrek Grofield. Sakta ner! Du klarar inte svängen annars.

— Jag vet nog fan hur man kör bil! skrek Laufman tillbaka och tog svängen utan att minska farten.

Tvärgatan for förbi, bilen krängde våldsamt ner på höger framhjul, gjorde en tvär, okontrollerad sväng, dängde framhjulet mot trottoarkanten, studsade förbi korsningen och började sen rulla som ett nystan. Efter fyra varv stannade bilen på höger sida med taket tryckt mot kedjan som spärrade av ett biltorg med åtskilligt begagnade bilar. Den vita snön dolde vänligt de skamfilade rishögarna.

Parker hade trillat omkring i baksätet som en kolsäck men han var fortfarande vid medvetande. När Forden äntligen slutade att rulla samlade han ihop sina långa ben och armar och placerade sig så att han hade skallen uppåt. Han tittade ner över ryggstödet på de främre stolarna. Laufman och Grofield låg hoptrasslade i en hög nere i hörnet. Grofield hade slagit skallen i vindrutan och hade ett praktfullt blåmärke alldeles över tinningen. Laufman hade klarat sig helt utan blåmärken. Och bägge andades. Trots att de var totalt slocknade.

Parker rätade på sin knotiga lekamen och sköt upp dörren ovanför huvudet på sig. Ungefär som man öppnar luckan i en ubåt. Han fick ta i ordentligt och trycka på flera gånger innan han fick upp dörren så mycket att den fastnade i öppet läge. Men till slut gick det och han slängde ut väskan först innan han själv hissade sig upp genom dörren.

Allt hade gått direkt åt helvete. Så totalt! Polissirenen var alldeles inpå dem nu, de vassa tjuten skar i öronen. Gatan var mörk och tom, inte ens en enda sketen parkerad bil som man kunde sno. Parker stod med väskan i handen bredvid Forden. Bilens uppvända hjul snurrade fortfarande hjälplöst, precis som den kvaddade pansrade bilen hade gjort. Parker såg sig snabbt omkring och det enda av värde han upptäckte var ingången till nöjesfältet, den låg i en vinkel en bit bort och var spärrad av höga järngrindar. Han skymtade otydligt biljettkassorna och de urblekta skyltarna innanför. Ovanför ingången stod med högsmala, kraftiga släckta neonbokstäver SKOJIGA ÖARNA. Så hette tydligen nöjesfältet.

Dög den där sidan något till? Med Forden liggande mot stängslet? En bit längre fram, mitt emot ingången till nöjesfältet, fanns infarten till parkeringen, och där låg en liten träbyggnad som ant gligen inte innehöll mer än ett förkrympt kontor för parkeringsvakten plus et par gästrum, små krypin med en slaf som användes av såna son inte orkade köra hem direkt efter nattens övningar.

Och på andra sidan av gatan? En hög cementvägg, baksidan av läktarna på idrottsplatsen. Ingen chans i helvete att ta sig in där.

Enda flyktmöjligheten var alltså nöjesfältet. Parker höggtag i väskan med pengarna och började springa fram mot ingången till nöjesfältet. Han plöjde fram genom den halvdecimeterhöga snön. Han skymtade svaga däckavtryck i snön som fallit tidigare och han drog slutsatsen att nöjesfältet kollades åtminstone en gång om dygnet av en vakt. Som kom i bil. Parker kunde inte upptäcka någon bil, vare sig utanför eller innanför grindarna. Han såg sig om, konstaterade att han lämnade en lång rad tydliga spår efter sig. Men han konstaterade också att det inte kunde hjälpas. Går man i snö så blir det spår. Det första han nu borde göra var att hitta ett bra gömställe där han kunde försvinna. När sen det hela hade lugnat ner sig lite skulle han bättre kunna bedöma vilka chanser som var de bästa, när det gällde att klara sig.

Grindarna som spärrade ingången till nöjesfältet var minst två och en halv meter höga. Parker slungade väskan över den höga grinden, klättrade själv efter och hoppade ner på insidan, landade mjukt som en panter. Där inne var asfalten fri från snö, skyddad av de fristående taken.

Nu hade den tjutande sirenen nått fram till gatukorsningen. Den fortsatte fram till den havererade, bepansrade transportbilen. Poliserna tycktes inte bry sig om den kullstjälpta Forden. Fint, det gav honom några extra minuters försprång. Parker rätade på ryggen och tog väskan och kastade en blick över gatan.

Där stod två bilar tätt intill varandra vid infarten till parkeringsplatsen. De stod så att han inte hade upptäckt dem tidigare, måste alltså ha stått där hela tiden. Den ena bilen var ett stort, välvaxat, svart slagskepp model Lincoln som sken som en nyborstad sko. Den andra kärran var en polisbil.

Framför bilarna stod fyra män, två i polisuniform, de andra bägge i bredaxlade mörka kostymer. De stod bara där och stirrade åt Parkers håll. En av poliserna hade ett avlångt, vitt kuvert i handen. Det såg ut som om han hade fått det alldeles nyss men glömt stoppa undan det.

Parker gjorde den första rörelsen som fick de förstenade gestalterna att börja röra sig. Han tog väskan, voltade över ett av spärrhjulen och sprang in i nöjesfältet.

2

Två veckor tidigare hade Parker kommit till stan för att kolla förslaget och se efter om stöten över huvud taget var möjlig. Tipsaren var en karl som hette Dent, som visserligen var gammal i gamet men tyvärr själv också gammal nu. Dent hade svårt att gå och röra sig, han och frugan rullade landet runt i husvagn. Det var deras rörliga hem, som Dent förklarade. Dent rörde sig som sagt runt om i landet och hela tiden höll han ögonen öppna. Han var kanske gammal och skröplig i kroppen, men han hade fortfarande jävligt skarpa ögon och en aktiv hjärna. Och han upptäckte då och då feta fiskar … fina stötar som han själv kunde ha fixat några år tidigare. När han hade hittat en sån där fet fisk brukade han ringa till yngre bekanta i branschen, såna som visste vad det handlade om och som själva kunde klara operationen. Killarna kom och beskådade förslaget, förkastade det eller nappade. Och i de senare fallen kunde Dent räkna med att få en hacka för tipset.

Dent mötte Parker ute på flygplatsen, han körde sin ljusblå Ford men utan både husvagn och hustru. »Kul att ses igen», sa han med sin gammelmansdarriga röst och höll fram handen.

Parker grep den och skakade den försiktigt. Sen satte de sig i bilen och Dent körde. Försiktigt som en gammal man, kanske lite för försiktigt. Men Parker konstaterade att gubben fortfarande hade känsla för ratten.

— Har du hört något från Handy McKay? frågade Dent när minnena började välla över honom.

— Han är fortfarande pensionerad, svarade Parker.

Parker var inget vidare på sånt där kallprat men under årens lopp hade han hunnit lära sig att man ibland var tvungen att bjuda till. Det kunde ge den andre en känsla av säkerhet och sammanhållning. Det kunde ge en känsla av var nånstans de stod på scenen. Precis som hundar travar runt i flera varv innan de lägger sig i korgen så måste man ibland snacka runt en massa varv innan man kommer fram till det man verkligen vill säga.

— Du och Handy har allt gjort en massa stötar tillsammans, sa Dent, log mot den spegelblanka vindrutan och ruskade på skallen.

— Ja, vi har kanske gjort det, medgav Parker.

— Och nu har han en liten krog nånstans, va? I Maine?

— Ja … Presque Isle.

— Ska kanske sticka upp dit nästa sommar. Tror du att han skulle gilla det?

— Alla gånger, svarade Parker.

— Taskigt om Joe Sheer, fortsatte Dent och halkade in på en som han trodde gemensam bekant som hade tagit pension — antingen frivilligt eller motvilligt.

— Ja, svarade Parker.

Dent kände inte till ens halva sanningen i det fallet. Sheer hade dött fem år tidigare. Han hade varit den ende som kunde knyppla samman Parker med det namn han då använde. Det var ett namn som Parker använde på det övre planet, så att säga, när han gick in i en bank för att sätta in pengar eller hyra ett bankfack. Men Sheer hade gjort en liten frivolt och hade blåst Parker på alla de små guldgömmor han hade runt i landet, i banker och hotell. Blåst så till vida att Parker inte kunde dyka upp och säga »ta hit». Det var fem år sen Parker hade gått på den där smällen men han höll fortfarande på att bygga upp och restaurera sina fonder.

Dent snackade fortfarande, hade tydligen en bra bit kvar innan han nådde slutet på minnenas stig.

— Det är egentligen synd om en jävla massa människor, slutade han och såg på Parker. Snart blir det nog synd om mej också.

— Varför det då? frågade Parker. Känner du dig vissen på nåt sätt?

— Nejdå, jag mår prima. Men jag var hos barberaren i förra veckan och då såg jag mej själv i spegeln bakifrån, såg tecknen. Man kunde tydligt se elvan i nacken på mej. Och du vet vad det betyder, Parker.

— Det betyder att du har blivit mager, svarade Parker.

— Nå, det betyder att man är slut, sa Dent och hans röst lät snarare bister än gnällig.

Parker sa ingenting men han kastade en snabb blick på Dents nacke och såg hur senorna stod ut hur tydligt som helst, precis som Dent hade sagt. Elvan hade kommit upp. Och när senorna i nacken på en karl ser ut som en elva, då vet alla människor att det är slut med den gubben. Parker spillde inte tid på att försöka ljuga för honom.

Dent satt tyst en god stund efter det, han hade inget mer att säga förrän de kom in på gatan som löpte mellan idrottsplatsen och nöjesfältet.

— Man kan väl knappast klaga på den här platsen, eller hur, Parker? Isolerad och enslig. Inte en käft här ens mitt på dan.

— Vad använder man gatan till?

— Jag har varit här på sommaren och då är det så jävla trångt att man knappt kan ta sej fram. Stadion och nöjesfältet drar folk, ser du. Men vem går på stadion eller på nöjesfält mitt i vintern? Det är en del trafik här på eftermiddagarna, mellan fyra och sex. Den går mest åt samma håll som vi kör nu. Och på mornarna går den så klart åt motsatt håll. Men på dagarna är det tomt som i ett kylskåp dan före avlöningen.

— Här kommer i alla fall nåt, sa Parker plötsligt.

— Det var just vad jag ville att du skulle få se, svarade Dent med ett litet grin.

Bilen närmade sig dem, gråsvart och kantig mellan de bländvita snödrivorna på bägge sidor om gatan och Parker upptäckte snart att det var en sådan där pansrad skåpbil som används vid penningtransporter. När de hade mötts vände sig Parker om och såg efter den andra bilen genom bakrutan.

— Vart är den på väg? frågade han utan att sätta sig framåt igen.

— Till bankens huvudkontor, svarade Dent. Den gör en runda förbi alla småkontor i utkanterna av stan, hämtar det guld dom inte vill ha kvar över natten och kör det till huvudkontoret. Det sista lokalkontoret på tidtabellen ligger åt det här hållet, så när kärran kommer den här vägen har den gjort sitt sista uppehåll och är stinn med stålar.

— Är