Container

By Bert Ola Gustavsson

Ett misslyckat dussinrån ger några smågangsters chans på storkovan. Men en affärsman med kontakter i Marseille lämnar inte frivilligt ifrån sig vinsten på en lönsam last. I centrum står taxichauffören Lars Jensen som hamnar i skottlinjen. Container är en actionthriller i högt tempo med skarpt tecknade miljöer från 1980-talets Göteborg.
Den publicerades första gången 1990.

• Language: Svenska
• Publisher: Bert Ola Gustavsson
• Release date: Jan 24, 2012
• ISBN: 9781301257782

Book preview

Trots mörkret var det uppenbart att det rörde sig om civilklädda snutar. De två männen rörde sig av och an, av nervositet eller bara för att hålla värmen.

Jag gillar det inte, sa den ene av dem. Kollegan sa: Det är snart fixat, dom verkar inte ha nån avskedskommitté. Då kunde det ha blivit marigt.

Snabbt ska det gå, va? sa den förste.

Visst, jag avskyr långa farväl.

Den andre gick ett par steg ut mot vägen och spanade bort mot infarten. När han kom tillbaka sa han: Var fan är dom, skulle vart här för länge sen. Du var inte med sist eller hur?

Nätack, jag är alltid lika glad om jag slipper.

Kollegan drog snoret långt upp i skallen, segt. Det var råkallt och han slog ett par åkarbrasor.

Han sa: Jävla dumt att sätta igång med det mitt på dan. Då är det bättre så här dags. Förra gången var det fullt uppe på läktaren.

Han vred kroppen och pekade upp mot flygplatsens tak. En hel skock, och ett par tokiga jävlar klättrade över glasskyddet, hoppade ner på plattan, sen tog dom sig upp på flygplanskroppen, dom klängde på nåt jävla sätt upp från dörren till ryggen på planet. Där satt dom sen, vilket liv, ojojoj, jag tror dom var chilenare.

Ni kände er flata med tevekamerorna på va? Jag såg det på burken sen, inget vidare.

Den andre sa: Dom kom ner efter ett tag i alla fall, frivilligt.

De aluminiumgrå byggnaderna hukade i dimman. Flygledartornet, svagt upplyst inifrån, simmade uppe i töcknet, ibland synligt, ibland osynligt.

Den snorige gjorde ännu ett försök att befria sig från sin plåga. Han drog in ljudligt och slängde iväg en loska mot en betongkruka som stod en bit ifrån honom. Han sa: Det ska fan stå här mitt i natten, jag borde vart sjukskriven istället. Varför är förkylningarna så långdragna nuförtin, förresten, jag ger mig fan på att det är luftföroreningarna!

Den förste svarade inte. Han tittade bort mot tornet och sa: Kan dom lyfta i det här vädret?

Visst, dom har så mycket elektronik i kärrorna, dom kan säkert flyga i en säck.

Nu kommer dom va, sa den förste.

Några ljuskäglor svepte genom dimman vid infarten till flygplatsen, samtidigt som motorbuller letade sig fram till dem.

Inte en jävla minut för tidigt, var har dom hållit hus?

De bägge männen stramade upp sin lediga hållning och gav sig med bestämda steg ut på plattan.

Tre identiskt lika mörkblå Volvo 740 körde i karavan rakt fram till planet, följda av en patrullbil. De bromsade in femton meter från flygplanstrappan och framdörrarna öppnades som på ett givet tecken, fler civilare steg ur, nickade åt de två som väntat och öppnade för lasten i baksätena. Det var nio personer inalles, två av dem i sina första år, inlindade i varma filtar. Kvinnorna som bar dem var beslöjade, i gråa kläder, musaktiga, förskrämda. De bar byltena tätt mot kroppen.

Resten i gruppen var män, de flesta med skägg, ingen av dem kunde ha fyllt fyrtio. En av dem aggressiv i kroppshållningen, stål blänkte runt handlederna, de övriga resignerade, med hängande axlar.

De civilklädda polismännen motade dem snabbt fram mot planet, som fårhundar drev de runt flocken, vaktande, vakande, trots att det bara var några meter att gå. En kvinnlig polis i uniform gick bredvid den ena av kvinnorna som bar ett barn.

Vid flygplanstrappan kastade sig mannen i handbojor omkull på marken, och började skrika högljutt. Barnen vaknade genast, om de nu hade sovit, blev skrämda, deras tunna röster föll klagande in i mannens rasande skrik.

Det gick en rörelse genom gruppen, men den hejdade sig. Två av de civilklädda rusade fram, bearbetade mannens fingrar som höll fast i ett aluminiumbeslag, vred loss greppet, ryckte upp honom på fötter och drog honom åt sidan.

Uniformerna föste snabbt de andra framför sig uppför flygplanstrappan, de första böjde redan sina huvuden för att gå fria i kabindörren.

Sedan bar de resolut den handfängslade uppför trappan, han vände sig om, bara ett ögonblick och kastade en sista blick på landet som han lämnade.

Natt, dimma.

Flygplatspersonalen gjorde sitt jobb. Trappan försvann, dörren slogs igen. Bilarna körde undan från planet innan jetmotorerna började vina.

När de röda positionsljusen försvann i dimman sa den snorige: Vad väntar vi på?

De tre civilbilarna och den ensamma patrullbilen hade redan åkt. Innan de försvann hade befälet gjort en vinkning som betytt: ni kan åka nu.

Kollegan såg inte gesten, han dröjde sig kvar vid fönstret trots att flygplansbullret avtog.

Kom nu då.

Den förste vände sig om från fönstret och sa: Vart ska dom?

Vet inte, sånt säger dom aldrig förrän dom har lyft. Du skulle ha frågat dom andra.

Utanför terminalen lät de bilen gå varm en stund för att befria rutorna från imma.

Den snorige satte fläkten på högsta och sa: Jag tror jag ringer kassan när jag vaknar.

Kollegan sa bara: Mmm.

De körde förbi långtidsparkeringen. Fordonen var täckta av blötsnö. Snöfallet några dar tidigare hade slätat ut raderna av bilar till jämna kullar, sida vid sida i mjuka former.

Mannen vid ratten pekade på dem och skrattade till.

Han sa: Vilket uppvaknande när dom har traskat runt på Kanarieholmarna i fjorton dar. Hoppas dom tog med sig snöskovlar i väskan.

Kollegan stirrade ut genom rutan. Utanför flygplatsbelysningens avgränsade ljus var mörkret nästan ogenomträngligt.

Han sa: Jag gillar fan inte dom här jobben, dom får mig att må skit. Varifrån kommer dom allihop, jag trodde att gränserna var så gott som stängda.

Mannen vid ratten drog ett snörvlande andetag genom näsborrarna och sa sen: Ta inte åt dig. Dom hittar på nya vägar, dom dyker upp som gubbar ur lådan.

Han slog om till helljus. Stortavlorna reflekterade ett självlysande budskap:

VÄLKOMMEN TILL DET GLADA GÖTEBORG!

2

Bilen hade backats in med fullt rattutslag och lämnats med det ena, extrabreda däcket helt uppe på trottoaren. Det var en ljusgrön BMW, den hade taklucka av svart glas och dyra magnesiumfälgar.

Ingemar Färlebratt gick i en lov över från andra sidan Torggatan, och rundade aktern på bilen samtidigt som han kikade in i kupén och noterade att den var tom. Liknar lapp, tänkte Färlebratt och tittade sig omkring, inget tydde på att BMWns ägare fanns i närheten. När han såg den oortodoxa placeringen av framhjulet grep han reflexmässigt efter bötesblocket.

Siffrorna blev inte snygga. Det blåste snålt ner mot hamnen och han ville inte ta av sig handskarna.

Det fick duga.

Han lyfte högra vindrutetorkaren, satte det vaxade blankettsetet på rutan och släppte tillbaka torkaren med en smäll.

Färlebratt rätade på ryggen och fastnade i ett ögonpar som iakttog honom. Mannen på trottoaren var medelålders, klädd i skinnjacka och blicken var kall.

Parasit, sa mannen och harklade sig som om han var färdig att spotta, men någonting fick honom att ändra sig, göra en hastig rörelse med armen och skynda på stegen därifrån.

Färlebratt stod flera sekunder med blocket fastklämt i nypan. Det var då alldeles förbannat. Den tykna jäveln måste få gå, tänkte han. Ett gränsfall. Hetsa inte upp dig.

Ingemar Färlebratt, av jobbarkompisarna kallad Dingo, lät ilskan sakta pysa ut utan att göra någon skada. Öknamnet hade han skaffat sig redan under ungdomens boxningsträning. Kompisarna tyckte att någon personlig egenskap borde skilja honom från den store boxningsidolen som var hans namne.

Ilsket försökte han dra ner huvudbonaden en aning till i pannan. Han hade den säkraste stuken på mössan av alla vakterna och han hade en förmåga att alltid stöta ihop med bråkmakare. I somras hade en bilist försökt rycka av honom mössan vid Storans parkering. Killen hade fått vad han tålde.

Självförsvar, hade Dingo hävdat när chefen undrat om det verkligen var nödvändigt att slå tänderna ur käften på oskyldiga medborgare.

Hans bortförklaringar hade inte hjälpt. Beslutet från högre ort stod fast, det blev omplacering. Ett offer för arbetslivets rättsröta, tänkte Dingo. Han hade fortfarande kommenderingen på skitdistrikten i färskt minne, först i oktober hade han tagits till nåder. Det gällde att ligga lågt och undvika klagomål.

BMW-ägaren syntes inte till, skulle han vänta ett tag och se om han dök upp och ville mucka?

Färlebratt ryckte på de blå uniformsklädda axlarna och gick vidare. Vid korsningen till Postgatan stannade han och stirrade upp mot Traktören, kommunaltjänstemännens värmestuga. Där inne satt dom, varmt och ombonat, medan han lappade ihop till deras löner ute i kylan på gatorna. Dom fikade halva dan, kom det nån som ville dom nåt så reste dom sig bara och låtsades bära runt några pärmar.

Dingo ruskade fram klockan ur ärmen och fattade tag i den med sin behandskade hand.

Snart fika.

Han knäppte upp en knapp mitt på bröstet, stack in handen och stoppade ner pennan i innerfickan. Där sällskapade den med ett annat, cigarrformat föremål som han numera alltid bar på sig.

Dingo hade köpt stilettbatongen på postorder efter incidenten vid Storan.

För säkerhets skull.

Ingemar Färlebratt knäppte uniformsjackan igen, slet blicken från Traktören och styrde näsan mot den väntande kaffekoppen i Östra Nordstan.

***

De två män som passerade inomhustorgets dörrar såg alldagliga ut var för sig, men tillsammans var de ett omaka par. En av dem var reslig, medelålders, den andra yngre, kortvuxen och med en kutande hållning.

Bägge var iförda toppluvor, den längste av dem hade en sliten grön militärparkas, den andre var klädd i en svart, halvlång jacka och han vände sig om gång på gång när de snabbt rörde sig framåt över golvets marmorplattor.

Kommersen hade startat en timme tidigare, men ännu hade lunchrusningen inte kommit igång. I konditoriet stod tårtorna uppställda på parad, utan några luckor.

Framför dem stod extra polisman Kenneth Ericksson i blå fjällrävenjacka och nya jeans och försökte göra ett val. Bara imorron, sen är jag hemma igen, tänkte han. En vakans vid ordningen i Trollhättan hade dykt upp från ingenstans, han hade till sin förvåning fått jobbet och de nödvändiga handlingarna var redan undertecknade.

Kenneth Ericksson var definitivt färdig med Göteborg och med sina outhärdliga arbetskamrater Olsson och Rickfors. Han föreställde sig dem när de glufsade i sig bakverken och insåg samtidigt att en tiobitars inte skulle räcka. Det var att kasta Schwarzwaldtårta för svinen, men han ville inte verka snål.

Vad kostar den där stora? sa han och pekade.

Hundratrettisju.

Kenneth grep tveksamt efter plånboken.

Mittemot konditoriet skred bankpersonalen fram bakom sina diskar. Terminalerna klickade. Den tjocka, grå heltäckningsmattan suddade bort alla ljud av klackar. De två männen i toppluvor nådde fram till bankens ingång. De såg på varann.

Nu, sa den längste och höjde samtidigt armarna, tog ett stadigt tag om mössans nederkant och slet ner den framför ansiktet samtidigt som han började springa.

Den andre upprepade rörelsen och föll in i sken efter honom.

Bara ögonen syntes genom de sönderklippta mössorna, när de bägge männen rusade fram över golvet med sikte på kassa 3.

Kunden som stod framför disken stoppade just någonting i fickan och vände sig om. I handen höll han en läderportfölj.

Röret, sa den långe till sin kamrat, som omedelbart ryckte fram något som han burit innanför jackan. Av farten blev slaget våldsamt, bankkundens pälsmössa fångade upp en del av kraften, kanske räddade det hans liv. Nu föll han handlöst, portföljen och mannen slog i golvet utan ett ljud.

Pengarna, fort, väste den långe. Han körde in en pistol genom plexiglasets öppning vid kassadisken.

Kassörskan kunde inte avgöra vad mannen siktade med, men hon litade på sin hörsel och hennes blick blev stel.

Har inte så mycket pengar, sa hon lågt.

Släng hit dom du har.

Ge hit dom och ge fan i larmet, förtydligade den kortvuxne med en röst som hotade spricka av nervositet. Han halade fram en plastkasse ur jackfickan, slängde upp den på disken.

Kassörskan grep påsen och tog sedan ett djupt grepp i myntlådan och började stoppa ner sina växelmynt i plastkassen.

Sedlarna för fan, sa den långe.

Kassörskan började gräva efter större pengar.

Den långe vände sig om och spanade ut över lokalen. Kompanjonen följde hans blick. Kassörskan fick liv igen. Hon sköt ut plastpåsen med pengarna över disken med händerna och tryckte in larmet med knäet. Sekunden efteråt kastade hon sig i skydd bakom en låg hurts.

Den långe såg bara ett par vilt viftande ben när han snabbt snodde runt igen och den kortvuxne skrek: Hon larmar, vi sticker! samtidigt som han vräkte sig mot utgången.

Den långe ryckte åt sig plastpåsen, hejdade sig ett ögonblick, plockade upp portföljen från golvet och satte iväg efter honom.

Portföljens ägare låg kvar, med ansiktet mot mattan.

Utanför konditoriet, tvärsöver marmorgolvet, ställde Kenneth Ericksson instinktivt ifrån sig tårtkartongen när han såg två män spurta ut genom bankens dörröppning. Han tvekade en sekund, släppte sen det röda plastsnöret som var fäst runt förpackningen och satte upp farten mot Östra Hamngatan, ut genom de vilt smällande aluminiumdörrarna.

De två framför honom höll en rasande takt över spårvagnsspåren. Kenneth hörde ett infernaliskt ringande, såg spårvagnen i ögonvrån och slängde sig åt sidan. Han vek av åt vänster för att springa runt vagnen i farten, men han förlorade ändå tid.

Tre hela vagnar gick förbi innan han kunde ta upp jakten igen.

Ingemar Färlebratt hörde skriken bortifrån gatan. Slagsmål? Två man sprang som galna rakt framför en spårvagn.

Rånare! Dom är mina! tänkte Dingo och satte igång benen. Samtidigt som han fick upp farten öppnade han en knapp i rocken och började gräva i innerfickan.

De två första rånarna hann gott och väl in på Kruthusgatan, men Dingo gick in som god fyra, inte många armlängder efter den tredje skummisen som sinkats av en spårvagn.

Dingo tänjde ut stegen med all sin kraft, svängde armen bakåt i en båge och la alla sina nittifyra kilo i slaget. Kenneth Ericksson som hade börjat knappa in på rånarna hann märka en rörelse bakom sig.

Han kände en skarp smärta, benen låste sig och hustaken gick i spinn medan mörkret forsade in i hans huvud.

Dingo lyckades stapplande sakta in, en fick räcka, han stöttade sig mot en husvägg medan han snappade efter luft.

Över hans väsande andhämtning lade sig ljudet av en rivstartande bil. Ingemar Färlebratt hörde det inte. Tankarna var i oordning, han ville kräkas, men vågen av illamående vek tillbaka och han fick luft igen.

Rånaren låg uträtad på trottoaren framför honom och en röd rännil letade sig sakta ner mellan gatstenarna.

Dingo ville sätta upp foten på karln och vråla.

En äldre man kom springande med sin fru i släptåg och några strikt klädda tjänstemän anslöt ur en port. Tre vägarbetare hakade på kopplet, den ene av dem hade fortfarande en skyffel i högsta hugg. Ingemar Färlebratt betvingade en impuls att vända och springa åt motsatt håll. Hopen hejdade sig, den spred sig i en halvcirkel framför Dingo och den liggande mannen som nu spillt en ansenlig mängd blod i rännstenen.

Det blev stilla för ett kort ögonblick. Till slut bröt den äldre, nu högröde mannen tystnaden. Hustrun kikade nyfiket fram över hans axel.

Är det Clark? frågade han.

Jag vet inte, svarade Färlebratt sanningsenligt.

3

Lars Jensen såg spridda isflak som makligt flöt ut mot havet när han passerade Göta Älvbron på väg in mot centrum, radion hade räddat honom från att hamna i trafikkaoset vid Tingstadstunneln, där en långtradare hade vält vid infarten till det södergående röret.

Att folk kör så förskräckligt. Vad tänker dom på? Mannen lutade sig fram från baksätet. Älven är öppen i alla fall, tillade han. Den flyter ju ovanpå tunneln, tänkte Jensen. Han sa: Ja.

Det ska bli skönt att komma upp till Stockholm, där har dom riktig vinter, och så får vi se barnbarna, vi har två stycken. Det är gulliga ungar. Har du egna barn?

Jadå, sa Jensen. Trafiken segade sig fram, och köerna växte.

Paret skulle ända ut till Landvetter, gubben hinner nog berätta vilken tandkräm han använder innan vi hinner dit, han är den sorten, tänkte Jensen.

Dom bor ute i Bromma. Riktigt lugnt där ute, nu sen dom la ner flygplatsen. Hinner vi i tid till vårt plan, förresten?

Ni hinner, sa Jensen.

Birgitta hon är inköpschef, hon har fullt upp så hon brukar inte hinna möta oss vid planet, men vi har lärt oss att hitta ut dit själva. Har vi inte Elsa? Han vände sig bort från Jensen ett ögonblick. Lars Jensen behövde inte titta i backspegeln för att kunna se hustruns ivriga huvudrörelse när hon nickade bifall. Hon är duktig hon, Birgitta, sa hon.

Jensen bedömde deras ålder till närmare sjuttio, de verkade vitala, och stämbanden var i fin kondition, åtminstone på gubben. Han vände sig mot Jensen igen, kröp framåt, som ville han åla sig mellan framsätena för att höras bättre. Han sa: Taxichaufför, är det ett bra jobb? Vet du förresten vad en inköpschef tjänar?

Nej, sa Jensen ointresserat.

Tjugi tusen i månaden, och i höstas fick hon en ny bil från firman. Hon brukar ta en sväng ut på Djurgården med oss, dom funderar visst på att köpa hus där, Mats hennes man är tandläkare, förresten.

Vilken tandkräm använder han? sa Jensen.

Mannen hejdade sig. Det har jag aldrig tänkt på, det ska jag fråga honom när vi kommer upp, han måste ju veta vilken som är bäst.

Han tar väl inte betalt för en konsultation? sa Jensen.

Mannen hann inte svara, frun hann före med sin fråga: Hinner vi nu då? Köerna sniglade sig förbi Kallebäcksmotet upp mot väg 40 till Landvetter och Borås.

Vi hinner, sa Jensen trött. En lastbil pustade in en äcklig dieselstank i kupén. Jensen stängde alla luftintag för att slippa avgaserna. Efter en stund lossnade en propp någonstans och bilarna framför taxin började röra på sig igen.

Mannen var på honom igen, som en igel. Det är Birgitta som har betalt biljetterna, hon tar dom på firman, hon är så snäll, tänker alltid på oss. Nästa vecka ska hon iväg på kurs, då passar det bra att vi tar hand om barnen, ja dom har dagis, så det är bara på kvällarna. Visst känns det bra att vi får träffa våra barnbarn så ofta, tycker inte du det Elsa? Kärringen nickar antagligen igen, tänkte Jensen. Han sa: Får dom träffa sin mamma nåt då?

Mannen sa: Jaaadå. Jensen visste att han träffat rätt. Han blev road av spelet och fick lust att driva det till sin spets: Det är väldigt viktigt att små barn får träffa sina mammor, att dom har en nära kontakt med sina mödrar är grundläggande, annars kan dom bli skadade för livet. Jag läste om en pojke som hamnat på ungdomsvårdsskola, han hade råkat ut för nåt sånt.

Gubben teg.

Jensen var på honom igen: Det stod att hemmafruarna, det var nåt viktigt det. Han tittade på kärringen i backspegeln, men hon reagerade inte.

Lars Jensen trampade på så mycket han vågade på motorvägen. Tystnaden bestod till strax efter avtagsvägen mot flygplatsen då kvinnan i baksätet sa: Hinner vi nudå?

Förmodligen, sa Jensen.

Några minuter senare stannade han bilen framför den blå skylten med vita bokstäver: Inrikes; och i mindre stil; Domestic. Jensen kånkade de blytunga väskorna under tak, det gamla paret hade skyndat före.

Kommer ni nån gång, ropade mannen åt Jensen, medan hans fru gjorde ett misslyckat försök att hålla upp de automatiska entrédörrarna.

Visst, visst, sa Jensen, han ställde ner bagaget innanför dörren och vände sedan snabbt på klacken. Försvann ut innan de hann säga nåt mer.

Framför honom stod långa rader av blåa Volvobilar. Limousineservice, minsta kamrer ska ha en avdragsgill chans att känna sig som statschef när han kommit tillbaka från ett besök på filialen i Malmö, tänkte Jensen när han gick tillbaka till taxin.

***

Ett dämpat mummel rådde i konferensrummet när kriminalinspektör Stig Landin försiktigt smög in genom dörren.

Men där är du ju Stig, sa Ängman, högt och glättigt, men tillgjort. Det gick inte att missta sig på hånfullheten i tonen.

Den obemärkta entrén han försökt sig på gick helt åt skogen, inom sig förbannade Landin den kortvuxne mannen vid bordsändan.

Kommissarie Ängman var inte populär bland sina underlydande, inte nu längre. Han hade länge levt högt på sitt rykte som en skicklig och hårdhänt polisman, men sedan han placerat sig bakom ett skrivbord där mer och mer pappersarbete av administrativ art haglade ner, så hade hans stjärna dalat. Karln blev helt enkelt mer och mer surmagad för var dag som gick. När han inte fick utlopp för all sin energi bland papperen