Den visa gamla tuppen

By Bert Ola Gustavsson

Hur ska apan Bander rädda bonden ur tigerns klor? Jo, med list och goda vänner klarar man sig långt här i livet! Den gamle vise tuppen är en samling av nio indiska fabler fyllda av klassisk visdom, återberättade för de yngre.
Det farligaste djuret i världen, Bonden och tigern och de andra historierna passar utmärkt både som högläsning och för barn som kan läsa själva.

• Language: Svenska
• Publisher: Bert Ola Gustavsson
• Release date: Nov 4, 2014
• ISBN: 9789198021882

Book preview

Den visa gamla tuppen

En vis gammal tupp ledde sin flock av hönor genom bygatan. Som vanligt hade han sett ut den allra bästa avfallshögen åt sina skyddslingar. Väl framme började genast hönorna picka i sig det smakfullaste av matresterna som byns husmödrar slängt på högen. Men själv väntade tuppen med att äta, istället höll han vaksamt ögonen öppna om någon av byns förrädiska katter eller någon annan fara skulle dyka upp.

Nu hände det sig att det i grannskapet växt upp en annan tupp som var ung och stark, men som saknade en egen flock. När ungtuppen fick syn på gamlingen som var omgiven av så många hönor svällde hans kam och han kom springande i full fart. Det dröjde inte länge förrän de bägge tupparna var invecklade i en strid på liv och död.

De kämpade och slogs med klorna, de hackade varann med vassa näbbar tills båda blödde. Men till slut var den gamla tuppen trött, han orkade inte länge strida, han var tvungen att ge kampen förlorad och fly.

Besegrad och modfälld gav han sig av från sin kära by och innan han visste ordet av befann han sig långt inne i den täta djungeln. Snart föll natten och tuppen flög upp och satte sig på en gren för att begrunda sitt öde.

Vid det trädets fot hade en schakal också sin lya och när natten var slut och gryningen kom gol tuppen sin vana trogen så högt han kunde:

Kuckelikuu, kuckelikuu!

Schakalen for upp ur sin sömn med ett skrik när han vaknade av detta okända oväsen. Men så fort han fått syn på tuppen lugnade sig hans bultande hjärta lite grann.

Samtidigt kände han sig ganska tacksam. Schakalen var nämligen mycket sömnig av sig och som du vet brukar rovdjuren jaga tidigt om morgonen. Då riskerar den som ligger och drar sig allt för länge att helt bli utan mat.

Tack vare tuppen vaknade Schakalen denna morgon i tid och mitt på dagen kom han tillbaka till sin lya, mätt och belåten. Tuppen å sin sida, använde dagen till att söka föda i skogen och först på kvällen återvände han till den gren som visat sig säker.

Så förflöt dagarna och schakalen vande sig vid att det märkliga djuret väckte honom i rätt tid på morgnarna och det tog inte så värst lång tid innan de bekantat sig med varandra.

Emellertid är schakalerna missnöjda varelser av naturen. Efter bara några dagar började han klaga på sin nye vän.

Vad är du för en kompis egentligen? frågade han tuppen när de en varm eftermiddag vilade nere vid trädets rötter. En riktig vän, det är någon som bjuder på middag, får en att skratta och trivas och som därtill alltid är beredd att rädda ditt liv.

Tuppen som ville vara schakalen till lags sa genast:

"Följ mig bara,