Apache: Indianflickan

By Gillis Bergh

Denna bok handlar om indianflickan Chica. Mötet med pumorna, som skulle komma att bli hennes bästisar. Apachernas indianskola som formade hennes medfödda egenskaper. Stråtrövarnas illdåd som på det trettonde året drev henne till flykten genom Amerika. En till synes spinkig jänta med energiresurser som ingen anade. På väg till ett nytt land. Någonstans eller ingenstans. Ödet förde henne till Amalienborg med glädje och sorg.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 18, 2020
• ISBN: 9789178512669

Gillis Bergh

Jag heter egentligen inte Gillis Bergh, fast det står så på boken. Jag har alltid tyckt om att skriva och berätta utan att stå i rampljuset. Historia, romaner, biografier, skrönikor och fakta och humor. Ofta en blandning av den outtömliga fantasins värld och egen verklighet. Vad som är vad blir fördolt mellan raderna.

Book preview

Apache

Presentation

Apache

Pumorna. (prologen)

Från nytt till gammalt land.

Apache eller Mexican.

Inget, lite eller tillräckligt.

Karparna.

En egen mustang.

Cantadora.

Indianskolan.

En riktig apache.

Stråtrövarna.

Flykten mot ingenstans.

Fält  av guld.

Lokomotivresan.

New York.

Starke Adolf.

Tamburin-mannen.

Ariozo.

Danien.

Fiskaren.

Plastekan.

Rindum.

Förhöret.

Härbärget.

Uppträdandet.

Skolbråket.

Bröderna.

Fullbloden.

Långbron.

Monstret.

Amalienborg.

Impressum

Presentation

Denna bok handlar om indianflickan Chica, Mötet med pumorna som skulle bli hennes bästisar, Apachernas indianskola som formade hennes medfödda egenskaper. Stråtrövarnas illdåd som på det trettonde året drev henne till flykten genom Amerika. En till synes spinkig jänta med energiresurser som ingen anade. På väg till nytt land. Någonstans eller ingenstans. Ödet förde henne till Amalienborg med glädje och sorg.

På en vittrad trapp sitter en liten gumma.

Vid slott där vreda andar stumma över de dumma.

Solen skiner i vårvindar ljumma såväl över liten gumma,

som strömmens vik där vågor yr och skumma.

Då livet står på randen, stoppas huvuden i sanden,

när dumhet får sitt ansikte i slaget av handen.

Min barndoms berg i Mexicos öknar, var ingen plats för skrajsna fröknar.

Förblindad pest och pina när präriens bufflar sina.

Kanske såldes de till Kina, i utbyte mot vaser fina.

Men vänta vida världen jag vill också med på färden.

Var tog min ungdom vägen, från de allra första stegen.

Skrik i högan sky, skrik medan morgonen gry,

skrik ut hela din förträngda avsky. 

Skrik utav bara katten, skrik över eld och vatten. Rakt in i mörkaste natten.

Skrik tills anden lyfter på hatten, över din förtvivlade sorg,

så också här på Amalienborg.

På en vittrad trapp sitter en liten gumma, lika brun som kardemumma.

När andarna får råda, över människa djur eller båda,

blir ingen dömd av dumma, inte ens av en domares trumma,

för på en vittad trapp sitter en liten gumma.

Skriven av Gillis Bergh 2020.

 Apache                                           

Berättelsen

om indianflickan Chica

av Gillis Bergh 2020

Pumorna. (prologen)

Den brunvita kaninen kikade försiktigt upp ur sin jordhåla. Kusten klar såg det ut som. Med ett skutt for den ut i det brunbrända gräset. Målet låg i det grönare gräset en bit bort. Språnget därifrån till nästa skyddande håla var inte långt. Och snabb var kaninen. Ändå räckte farten inte till mot den pil som med dödsbringande precision for genom luften. Chica log förnöjt. Middagen var räddad. Kanin nummer två denna dag fäste hon precis som den första i klykan på sin midjerem. En riktig hejare på att skjuta med pilbåge hade Chica tränat sig till. På indianskt vis, med båge och pilar täljda av wangi-trädets smala grenar. En kombination av både hårt och segt material från ett och samma träd. Med en najad flintaspets i framänden och fjäderborst i bakänden borrade sig pilarna rakt genom luften. Pilar som inte böjde sig för vinden, och inte heller gick sönder om de bara träffade något mjukt vill säga, som en kanin till exempel. Den nyss avlossade pilen satt åter i kogret på Chicas rygg, oskadad och redo att kunna användas igen. Med raska steg vände Chica kosan mot hemmet. Pilkoger, båge och en vattenbälg av skinn hängde på hennes rygg. Och två kaniner i klykan minsann. Vad glad mor ska bli.

Men livet kan förändras fort, precis som det nyss gjort för kaninerna. Chica var bara fem år gammal och inte ens ett halvt huvud högre än de två fyrbenta drabanter som nu plötsligt och tyst tassande dök upp i hennes väg.

Chica tvärstannade och svalde. Visserligen hade hon sett detta par tidigare i dess brunskimrande pälsar. Men då på behörigt avstånd och inte som nu, på stigen mitt framför henne. Pumorna, bergens obestridliga kungar. Nåja, en av dem var hona, det kunde Chica i alla fall se. Den av de två som bestämde, det hade Chicas mor berättat. Möter du dem så är det honan du ska förhandla med. Låt dig inte luras, men lura heller inte pumorna. Gör dem till dina vänner. Det tjänar ni båda på.

Chica mindes sin mors förmaningar. Men hur nu detta förhandlande skulle gå till, det fick hon allt klura ut själv. Pumorna smög sakta och fräsande rakt mot henne med blottade vassa tänder. Som alltid hungriga och på jakt efter något ätbart. Guanacon, ett litet lamadjur, var huvudfödan för dessa viga jägare. Men det kunde gå dagar och veckor mellan fångsttillfällena. Till Chicas nackdel var det dessvärre just det som var fallet nu. Pumorna var uthungrade men ändå i kraft att jaga. Och vad nalkades väl här på stigen om inte en rejäl munsbit. En till synes försvarslös tvåbenad individ utan klor på tassarna och med mycket små tänder. Pumorna var segervissa. Pilbågen var visserligen ett alternativ att försvara sig med, men det skulle ta för lång tid att göra den i ordning. Pumorna skulle vara över henne i ett huj om hon försökte, det förstod Chica. Så med ett ryck fick hon upp den lilla kniven hon bar i bältet. Inte mycket att försvara sig med, men det var heller inte tanken. Chica satte knivspetsen mot sin överarms högsta punkt och skar illa grinande en skåra ända ner mot handen. Blodet sipprade ut inför pumorna åsyn. Båda pumorna reste sig från sin smygställning, rakt upp på bakbenen med ett förvånat uttryck i pälsansiktet. Budskapet från Chica var inte att missta sig på. Inte innebörden av den telepatiska kommunikationen heller. Chica skulle komma att sälja sig dyrt.

Djur kan man inte att prata med, på människors vis, det visste Chica. Men den begåvning som utvecklats under säkert tusen indianår. Detta att kunna kommunicera med djur, som Chicas mor ärvt, den förmågan hade även överförts till hennes dotter. Att alla indianer eller människor inte kunde förstå djur, det visste inte Chica om än. Tiatt kallade apache-indianerna denna förmåga för. Den viftande knivens budskap från Chica till pumorna ekade tyst men klart som dagen bland bergen.

Jag kommer att svårt såra den som först angriper mig. Alla djur undviker i det längsta att bli skadade. Hellre fly än illa fäkta är naturens levnadslag. Bara hungern står emot denna princip. Men nu var ju dessvärre de två pumorna väldigt hungriga. En stund av stilla avvaktan och riskkalkylering uppstod. Pumorna tittade ömsom på varandra och ömsom på Chica, som nu insåg att hon i alla fall hade fått ett övertag, om än ett litet sådant. Dags för nästa drag i förhandlingen. Hon stack kniven i en av kaninerna från midjeklykan och svepte med ett kast bytet mot pumorna. Honan tog raskt för sig. Hanen vågade bara se på. Kanin nummer två kom nu farande mot honom. Chica ville blidka båda pumorna, som nu slet och bet i kaninernas päls tills köttet kom fram. Chica fnyste ogillande åt detta simpla bordsskick.

Vilken människa som helst skulle nu ha försökt smyga undan och skyndsamt springa iväg medan pumorna ännu var upptagna av kaninmat. Men inte indianflickan Chica. Man springer inte ifrån pumorna hade mor sagt. Försök inte med det. En apache flyr inte från djur. Så för Chica fanns inte mycket annat att göra än att sätta sig ner på en sten och vänta. Försmädligt, tyckte hon det var, att bara sitta och se på när pumorna smaskade i sig av den middag hon skulle haft med sig hem.

Pumorna slängde hit och dit med de nu tomma kaninpälsarna i ett försök att få ut allt ätbart som fanns. Långt ifrån mätta, men i alla fall inte längre utsvultna, lade sig pumorna ner i berglandskapets torra gräs och slickade tassarna medan de fundersamt blängde på Chica. Fler kaniner hade hon inte i klykan, det såg de.

Men Chica hade i sin tur sett att honan inte gärna satte ner höger baktass, och grinade illa när hon väl gjorde det. Med sin tiatt undrade hon varför. Ont genmälde puman. Chica gick lite närmare utan att puman reagerade med något fräsande. Hon tyckte sig se änden av en tagg sticka ut mellan trampdynorna. Chica gick bort till närmsta kaktus och började med fingrarna rycka ut tagg efter tagg på kaktusväxten. Budskapet till pumahonan var glasklart även här. Se vad jag kan göra med mina fingrar. Med dem kan jag befria dig från den tagg som är ditt lidande. Chica gick sakta ända fram till pumahonan och satte sig ner. Kniven höll hon i handen väl synlig, men inget fräsande från puman kom emot henne. Pumahonan låg med sitt lena huvud mot marken och höll gapet stängt mot sina vassa tänder. Chica tog försiktigt tag i pumans bakben. Jo visst var det en kaktustagg som stack ut. Förmodligen av en giftig sort med tanke på pumans tass, där en del av trampdynan var svullen som en boll. Hel såg taggen i alla fall ut att vara och tillräckligt av den stack ut för att hon skulle kunna få grepp om den med hjälp av ett finger och tummens nagel. Nu drar jag ut taggen, tiattade Chica rakt in i till pumans förstånd. En hjärna, som väl inte är av högsta klass men ändå fullt ut begrep vad den tvåbente hjälparen menade. Det kommer att kännas rejält, var budskapet nu från Chica. Så bit ihop, men bit inte mig. Efteråt kommer det att kännas mycket bättre och du kommer redan idag att kunna gå på tassen utan smärta.

Med ett ryck åkte taggen ut. Puman morrade till och himlade med ögonen. Hon ömsom skakade och vred sig, illa grinande i gräset. Blod blandat med gulaktigt var fullkomligt välde ut ur tassens dyna. Men allt eftersom trycket i trampdynan minskade så stillades värken och puman la med en suck ner sitt huvud mot marken igen. Chica letade i byxfickan efter sin dosa. En liten skinndosa hon fått av mor. Hon öppnade locket som dolde en trögflytande massa av hopkok från naturens växtförråd. Ett indianskt naturläkemedel som Chicas mor lärt av indianstammens medicinman att blanda till. Den ska du ha med dig vart du än går hade mor sagt.

Blir du skadad så smeta på massan över såret så läker det väldigt fort och skyddar också mot smuts. Chica tog en klick ur dosan och smetade ut över pumans trampdyna. Hon passade också på att smeta in knivskåran på sin vänstra arm som ännu blödde. Nu var det bara