En del blir aldrig vuxna: Berättelsen om Islandshunden från Gimgölet

By Gillis Bergh

Denna bok handlar om Islandshunden från Gimgölet, som trots ett långt liv aldrig blev vuxen. Tyckte den alltmer grånande husse som förundrad åskådare till en pratsam energisk fyrfoting.
Kring rastgårdar, valpkurser , på promenader i stad och land sker det komiska och tragiska. Händelser som nog lockar de flesta hundägare till ett leende, då man känner igen sig själv.
En del blir aldrig vuxna, varken fyrbent eller tvåbent.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 2, 2015
• ISBN: 9789175698298

Gillis Bergh

Jag heter egentligen inte Gillis Bergh, fast det står så på boken. Jag har alltid tyckt om att skriva och berätta utan att stå i rampljuset. Historia, romaner, biografier, skrönikor och fakta och humor. Ofta en blandning av den outtömliga fantasins värld och egen verklighet. Vad som är vad blir fördolt mellan raderna.

Book preview

Det Isländska arvet.

Denna vårdag i maj år 2004, när Pyttla föddes i stugan vid Gimgölet utanför Julita i Sörmland, så bodde då där ännu hennes tre tidigare tikanor. Mor Nibba, mormor Freydis och även mormorsmor Glóa, då 15 år gammal.

Glóa

Freydis

Glóa, den ende av de tre som inte var född på Gimgölet.

Glóas mor och hennes anor kom från Island via vårt grannland Norge. Med Glóa följde ett inavlat beteende som helt säkert hade sitt ursprung av flera hundra års isolering på den karga Isländska ön.

Ýrar Garpur.

Garpur föddes på Island, och blev stamhundsfar till alla Gimgölets Islandsvalpar.

Isländsk fårhund, nationens enda ras.

Med alla möjliga färgblandningar.

Den tros kommen till Island med de första nybyggarna som var vikingar (åren 874–930).

Den isländska fårhunden och dess sätt att arbeta har anpassats efter terräng och lantbruksmetoder.

Rasen blev en viktig hjälp för islänningarna i deras hårda kamp för att överleva under århundradena och den har varit oumbärlig i arbetet med att valla gårdarnas djur.

Kanske hade den korsats med Norges Buhund eller Shetlands lilla Collie.

Eller varför inte i grunden en Grönlandshund eller kanske Karelsk björnhund som senare utvecklats till vallhund.

Om ursprunget tvistar de lärde.

Enligt rasstandarden skall den vara något under medelstorlek och ha upprättstående öron och ringlad svans. Kroppen skall vara rektangulär; mätt från bröstbenet till sittbensknölarna skall kroppslängden vara större än mankhöjden. Bröstdjupet skall motsvara frambenens längd.

Uttrycket skall vara vänligt, intelligent och glatt.

Det rastypiska temperamentet är självsäkert och livligt.

Två hårlagstyper förekommer: korthårig och långhårig.

Båda varianterna skall ha tjock päls som skall vara extremt vädertålig. Könsprägeln skall vara tydlig.

Den Isländska fårhunden skall vara en härdig och smidig vallhund, den driver med skall.

Den är en synnerligen användbar vallhund för att flytta djurflockar mellan beten i bergen och för att finna enstaka djur som skilts från flocken.

Det ligger i den isländska fårhundens natur att vara mycket alert och den välkomnar entusiastiskt besökare utan att visa aggressivitet. Rasen är gladlynt, vänlig, nyfiken, lekfull och orädd. Jaktinstinkten är svag.

Huvudet skall vara kraftigt med stram hud. Skallen skall vara något längre än nospartiet. Sett ovanifrån och från sidan skall huvudet vara trekantigt.

Även efter åratal i Europa är Islandshunden känd som en robust ras. Märkbart och märkligt fri från avelsdefekter.

Och hur det kan komma sig med tanke på den stora inavel rasen måste ha genomgått. Det kan inte ens de lärde förstå. Men veterinären visste minsann och försäkringsbolaget likaså.

Mormors mor, Glóa fick många valpar på Gimgölet.

De flesta flyttade till nya hem. Hennes dotter Freydis fick stanna och kom senare att bli Pyttlas mormor.

Freydis levde ännu i maj 2004 på Gimgölet, och ville så gärna hjälpa sin dotter Nibba att se till och uppfostra hennes valpar. Men bryskt ivägkörd blev hon.

För Nibba ville ta hand om sina valpar själv.

Två tikar fick Nibba i sin första kull.

En av dessa skulle få stanna på kenneln som avelstik.

Valet föll på tiken Pila med de kraftigare bakhasorna.

Robustheten var viktig. Den vid födseln något vekare tiken med namnet Pyttla skulle få nytt hem.

Så också de sex busiga bröderna, som spriddes, både i Sverige och i Europa. År 2004 fanns ca 1000 Islandshundar i Sverige, men bara en handfull kennlar.

Även Pyttla blev med åren exteriört robust.

Liten till växten med mellanpäls.

Vad kan man egentligen se för