Häxdoktorn

By Maj Bylock

Den sista delen i den spännande Häxserien! Ulv har återvänt till Karlstad för att praktisera som läkare. Samtidigt drar pesten fram genom 1700-talets Sverige och lämnar inget mer än död efter sig. Inte nog med det så hänger de livsfarliga anklagelserna för häxeri alltjämt i luften. Men mot dessa odds hittar Ulv kärleken och, kanske, kan en ljusare framtid skymtas i mörkret.Häxdoktorn är en spännande berättelse som tar läsaren tillbaka till en tid i Sveriges historia där många hemskheter var en del av vardagen och frihet inte alltid en självklarhet. Men framför allt handlar boken om hur viktigt det är att våga gå sin egen väg och kämpa för en bättre framtid. Häxserien utspelar sig i Värmland under häxprocessernas tid, slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, då anklagelser för att vara häxa kunde kosta en livet. Under denna farliga tid får vi följa en mor och en son som inte bara har fått samma förmåga inom läkekonsten, utan även samma anklagelser riktade mot sig. De blir båda utpekade för att vara häxor. Maj Bylocks häxserie består av sju böcker: Häxprovet, Häxans dotter, Häxpojken, Häxguldet, Häxkatten, Häxbrygden, och Häxdoktorn.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2017
• ISBN: 9788711746608

Book preview

I

Ulv rider vägen upp längs Klarälven.

Plötsligt stegrar hästen sej våldsamt och gnäggar till. Ulv måste ta i så hårt han kan för att orka tygla den.

Men hästen kastar ännu oroliga blickar in i den mörka skogen. Någon följer efter dem!

Det är en varg, och den är svår att upptäcka. Pälsen har nästan samma färg som vitmossan på marken.

Skogen är tät. Först anar Ulv bara den raggiga kroppen och en lång, lurvig svans. Men då och då ser han in i vargens lysande gula ögon.

Så här nära en varg har jag aldrig varit förut, tänker Ulv. Jo, en gång när jag var mycket liten.

Han minns hur han tumlade omkring i gräset. Långt nedanför honom dånade forsen, och uppe mot den blåa sommarhimlen fladdrade en ljus fjäril.

Ulv kommer ännu ihåg hur han sträckte sej mot fjärilen. Men den flög undan. Då trampade han fel och rullade nerför slänten, rakt ut i älven.

Han ryser, för han kan ännu känna hur forsens kalla vatten slöt sej omkring hans kropp. Det har gått mer än arton år sedan dess, och ändå minns han alltihop så tydligt.

Ulv kommer också ihåg två gula ögon som lyste mot honom när han låg där nere i vattnet. Starka vita tänder grep tag i hans tröja och drog honom upp på land.

Inte den minsta lilla rispa fanns på hans kropp fast tänderna var hårda och vassa.

Det var en varg som räddade mej från att ryckas bort av strömmen, tänker han. Den såg så milt på mej, och jag blev inte det minsta rädd.

Mor kallade mej Ulv efter den där vargen. Hon trodde att det var samma varg som räddade henne en gång när hon var barn.

Hon skulle passa sina småsyskon men stugan tog eld. Själv blev hon så rädd att hon flydde ut i skogen.

En varg tog henne med sej hem till en gammal gumma som hette Ylva. Gumman lät henne stanna och lärde henne bota sjuka.

Men Ylva blev dömd för häxeri. Mor måste fly. Hon hade lärt sej mycket av vad Ylva kunde. Därför var hon rädd att också hon skulle bli anklagad för att vara häxa. Straffet för häxeri var att bli halshuggen och bränd på bål, precis som nu.

Det där är länge sedan, tänker Ulv. Annars skulle man kunna tro att det är samma varg. Men kanske alla vargar har lika gula ögon?

Hästen har lugnat sej nu och travar vidare. Det är som om den inte längre skräms av vargen, trots att den ännu skymtar då och då.

Rätt som det är gör vargen ett kast åt sidan och nappar åt sej en grankvist. Innan Ulv hinner se vart den tar vägen har vargen försvunnit in i skogens dunkel.

Ulvs hjärta börjar bulta. Varför tog vargen just en grankvist?

Granen hör ihop med något som han bra länge har grubblat på. Det är en hemlighet och han har ännu aldrig berättat den för någon.

Hur kunde vargen veta…?

– Kanske den kom med en hälsning från gamla Ylva, viskar Ulv till hästen. Det som jag tänker göra hör ju på sätt och vis ihop med henne.

Var det en varning eller ett löfte vargen kom med? Det tänker Ulv ta reda på. Bara han kommer tillbaka ner till Karlstad ska han börja sina försök.

Otåligt sporrar han hästen. Det ska bli roligt att träffa mor och far, men han tänker inte ge sej tid att stanna länge. Han kommer att behöva en hel dag för att ta sej tillbaka den långa vägen ner till stan igen.

Solen är inte lika varm som den var förut. Blåtunga åskmoln har hastigt tornat upp sej över bergskammarna.

Det mullrar redan och blixtar flyger mellan molnen. Tunga regndroppar har börjat falla ner mellan träden. Stigen blir nästan genast hal och slipprig, och hästen kan inte trava lika fort som förut.

Det borde vara flera timmar kvar till kvällen, men det är redan mörkt. Ulv kommer inte att hinna hem så snart som han har tänkt.

Till sist blir han tvungen att söka reda på en grotta där han kan söka skydd. Att rida vidare skulle vara dumt. Det är ju nästan mörkt. Hästen kan trampa snett på den hala stigen och bryta benen. Den är inte Ulvs egen. Han har fått låna den av krogmor Tora på värdshuset nere i stan.

II

Ulv leder hästen ner till älven och låter den dricka sej otörstig av älvvattnet. Sedan får den nappa åt sej vad den kan av gräset.

Själv har Ulv redan gjort slut på brödet och den stekta hönan som krogmor Tora har skickat med honom som matsäck.

Fundersamt bryter han av några späda skott från en av granarna och tuggar i sej dem.

Granskott… Det brukade han äta när han var liten, men han har hunnit glömma hur gott de smakar.

Medan han sitter där och tuggar tänker han på vargen och på sin hemlighet. Han ska försöka koka en ny sorts medicin, och den ska vara gjord av granskott.

Hans medicin ska bli ännu bättre än Ylvas gamla dekokter, de som mor ännu brukar koka ibland. Ja, den ska bli bäst i världen.

Den ska bli bättre än till och med Teriaken som apotekaren i Stockholm hade i små burkar. Den sålde han mycket av fast den var nästan lika dyr som guld.

Egentligen hade Ulv tänkt göra Teriak. Men i den fanns så mycket. Mumiepulver, paddsten och krossade människoskallar.

Paddsten och människoskallar kan jag väl få tag i, tänker Ulv. Men mumiepulver är det värre med. Då är det bättre med granskott. Det växer ju överallt, åtminstone om man bor i Värmland.

Kanske han måste blanda i lite annat också, men det får han pröva sej fram till lite senare. Idén att använda gran har han fått i en bok som han smyglånade i professor Brobergs hylla.

Författaren hette Kempe och det är förbjudet att läsa hans böcker. Äger man någon kan man bli dömd till döden. Det visste säkert Broberg, och därför hade han gömt den väl.

Ulv tycker att allt som Kempe skrev är bra. Därför hade Kempe säkert rätt när han skrev att man kan koka medicin av granskott.

– Min medicin ska hjälpa mot allt, skryter Ulv för hästen. Inte ens professor Broberg där borta i Uppsala har hört talas om någon som är så bra som den.

Uppsala…

Det bränner till i Ulvs kinder när han tänker på allt det hemska han var med om där. Alltihop hände bara för några högfärdiga unga grevepojkars skull.

Grevarna skrev kontrakt med Djävulen för att han skulle ge dem pengar. Istället skulle Djävulen få deras själar när de dog. Kontraktet stoppade de in i låset på domkyrkans stora port.

Ulv och hans kamrat Gabriel hade tjuvlyssnat och smög efter. De ville rädda grevarna från helvetet. Men nattvakten upptäckte dem just när de hade lyckats peta ut kontraktet ur låset.

Grevarna klarade sej, och Gabriel hann smita. Men Ulv blev fast. Hans ena fot hade blivit skadad när han var i kriget, så han kunde inte springa tillräckligt fort.

I rätten trodde man att det var Ulv som hade skrivit kontraktet, och han blev anklagad för häxeri.

Det var bra nära att jag hade hamnat under bödelns yxa, ryser Ulv. Domaren ville inte tro mej, och Gabriel ljög fast han visste att det inte var jag som hade gjort det.

Om inte professor Broberg och hans vän Urban Hjärne i Stockholm hade hjälpt mej, hade jag inte suttit i den här grottan nu.

Men det har också hänt sådant som var spännande och härligt, tänker Ulv och bäddar åt sej med sin rock. Nog har jag lärt mej bra mycket det här året.

Han stoppar in ett nytt granskott i munnen.

Det var nog drömmen om den nya medicinen som fick mej att vilja leva vidare, tänker han. Jag kallade den häxbrygd, men det var dumt. För den ska inte ha något med häxeri att göra.

– Nu vet jag vad min medicin ska heta, ropar han plötsligt så att det ekar mot grottans väggar. Doktor Björnklos droppar!

För även om han blev tvungen att lämna universitetet tidigare än de andra har han fått tjänst som doktor. Det har professor Broberg och Urban Hjärne sett till.

Ulv känner försiktigt på sin ena ficka. Där ligger det som han är mest rädd om i hela världen. Det är ett brev från dem. Ulv kan det utantill.

Där står:

"Härmed intygar vi att Ulv Bengtsson Björnklo trots sin ungdom har tillräckligt goda kunskaper i läkaryrket. Vi rekommenderar honom därför till läkartjänst.

När Ulv visade upp det fina brevet för rådmännen i Karlstad gav de honom tjänsten som stadens doktor. De kände honom sedan förr och tyckte att han skulle passa bra.

Det bästa är att Hjärne och Broberg inte skrev varför jag kom tillbaka så snart, tänker Ulv. Så det behöver ingen veta.

Han rullar belåtet in sej i kappan. Men nästan genast sätter han sej upp igen. Hur ska han kunna vara riktigt säker? Det kan ju komma någon resande