Rackarns dotter

By Lena Kallenberg

Siri Lassedotter är tolv år gammal och bor i Stockholms ytterkant år 1844. Hon är dotter till en bödel och dömd till ett liv bland brottslingar och mördare. Det är ett liv utan skönhet. Men Siri drömmer om en annan typ av liv. Hon vill inte springa runt bland lik och vara runt döden dagarna i ända. Hon vill komma in till Stockholm och stå i torgstånd och sälja saker. Hon vill till ett annat liv."Rackarns dotter" är en barn- och ungdomsbok om ett ödesmättat livsöde under en historisk svår period.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728023785

Book preview

Måndag i april

Året är 1844.

En liten ekorrunge, kvick och yr av vårsolen, rasade nedför tallstammen, barkflagor och barr yrde som om Gud Fader själv tömt det sista ur vedlåren rätt över dessa fula gråberg. Kirskålen hade just stuckit upp sina toppiga bladknoppar nere vid Hammarbys vatten. Jag letade efter vårörter och märkte först inte det svarta lilla klotet förrän han kravlade upp på min skuldra och satte klorna i bara skinnet, just där sömmen släppt i blusen. Det värkte ända in i vita benet men jag lät honom hållas, slöt ögonen och kände hans lätta, duniga kropp pulsera. Med bara fötter stod jag på marken som tjälen kylt. Den kalla jorden ilade under fotsulorna och jag föreställde mig den isande pinan som de dödsdömda känner när värmen av en mänsklig hand nyss släppt taget men fortfarande lever i huden, och bara väntan på bödelns skarpa yxa återstår.

Men så gav han mig ett ivrigt bett och jag skrek värre än grisarna på slakthuset härintill när örsnibben sved som av eld. Vilda tumlade vi om i det torra fjolårsgräset i slänten. Än en gång for han runt min hals, smutsade ned den alltför stora blusen jag alltid bär, den som jag ärvt efter min mor, så klättrade han upp på min rygg och fastnade till sist i mitt långa hårtrassel. Där satt han som fisken i nät, sprätte och pep.

Här i Rackarbergen kan vi föra ett oherrans väsen, de enda som vågar sig hit har ett ärende. Folk gör gärna en stor omväg för att slippa komma i närheten av Skymundan, bödelsstugan där jag bor med min far, med bödeln Wulf och så August, hans långskånk till son.

Vi fortsatte leken tills en skugga föll och stängde ute glittersolen i den lilles päls.

– Se, en svart korre! Samma färg på pälsen och lika kvickögda, hörde jag Wulfs röst, inte alls sträng. Ja, han menade mitt hår, svårt att urskilja från ekorrskinnet till färgen.

Genast upptäckte jag faran, slet med all kraft loss ekorren tillsammans med en stor hårtova. Hade det varit min far skulle ekorren fått smaka kniven och skinnet sålts. Men Wulf rörde inte en min och trädlekaren hade vett att i förskräckelsen sno upp i en hög tall.

Bödeln behöver inte bry sig om att flå skinn av djur och sedan sälja dem. Han är avlönad av staden.

En solblixt blänkte i Wulfs örsnibb, där satt något. Han hade säkert haft ärende in till hantverkskvarteren på Söders sida av Skans Tull, hos smeden på Hollländarbacken, för i ena örat dinglade en liten yxa av guld som enda tecken på att han är bödel. Eftersom han är klädd i enkla vadmalskläder kan ingen annars ana hans yrke.

Tro inte att Wulf är någon ruskprick, fastän han skiljer huvuden från kroppar. Han är lugn och långsam och talar inte i onödan.

Mäster Wulf makade sig så hans breda ansikte kom i skuggan av gråbergets furor, en som inte känt honom kunde bli rädd över de djupa fårorna i pannan där smutsen ätit sig in, kindbenens hårda kullar och läpparna vars mungipor pekar mot den svarta jorden. August, vars hårtestar som vanligt stod på ända, halkade bakefter i leran.

– Siri, tokan, se tokan Siri, skrek August, som har för ovana att säga allting två gånger. Nu när han hade sin far i sällskap vågade han rapa upp ännu fler av de fulaste av fula öknamn på mig. Det rör mig lika lite som ekorrens vassa klor, eftersom både August och jag vet sanningen. Jag är starkare än han. Och jag har för inte så länge sedan lärt mig både skriva och läsa i den nya folkskolan vid Catharina kyrka. Denna vinter har jag lurpassat på ett tillfälle att ge igen, trött på Augusts fula ord om mig och min okända mor. Augusts mor dog redan vid hans födelse, men det får man inte säga ett ord om. En kväll, när han än en gång kallade min mor för hora, rann ilskan till och jag överrumplade honom bakifrån med sparkar och slag. Att kånka på vatten och ved gör också en flicka stark i armar och ben.

Ett långdraget gnäggande från stugan påminde om mina tunga plikter. Vatten skulle hämtas från viken till både häst och karlar.

Far var inne i staden och jag höll mig utomhus i skymningen för att slippa känna matoset från bödelns kvällsmat. Jag övade balansgång på den fallfärdiga stenmuren runt tunet. Tredje gången gillt behövde jag inte ens hålla armarna utsträckta för att lyckas.

En kvinnoröst ropade mitt namn och jag höll på att ramla. Det var Hanna, ett halvgammalt fruntimmer, som ibland lagar bödelns mat och dessutom ofta får en slant för att ligga med honom. Hur skulle hon annars få pengarna att räcka? Det är av henne jag lurar till mig pappret som toppsockret är lindat i, för att ha något att skriva på.

Röra gröt har Hanna lärt mig, men jag tycker kvinnfolksgöromål är tråkiga och trivs inte i trånga rökiga stugor.

– Det har Siri efter mor sin, brukar Hanna säga.

När jag väl kommit in i stugan förde jag min mor på tal. Jag ville veta om jag var lik henne på något annat sätt.

Hanna skakade bara sin långa, ljusa ryggfläta till svar, hennes ena axel pekade som vanligt en bit ovanför den andra.

Jag hade druckit mig otörstig av vattnet så det smakade bra att skrapa det sista ur grötgrytan från bödelns kvällsvard.

Samma kväll

Hanna skickade iväg mig till den närmaste kvarnen, högt ovanför landsvägens utförsbacke som leder mot Vantör. Hon bad mig att niga vackert för mjölnaren, (pytt för det) och höra efter om där var lite skal över. Ja, Hanna kan baka riktigt gott bröd av skaldelar från säden. Blötläggning i hetvatten gör att de mjuknar, säger hon. Det gör skalbrödet nästan lika gott som det som är bakat av rensat mjöl.

För att spara mina arma fötter rundade jag de närmaste bergknallarna. Vinden hade mojnat och träd och buskar stod nästan onaturligt stilla, men på den tredje, som kallas Kvarnberget, knirkade det ändå sakta från kvarnvingarna. Den mörka, höga byggnaden verkade kuslig i skymningen och lät nästan som om en hes kråka gjort sig lustig över mig. Kvarnen hade små fönsterrutor högt upp där det lyste ibland om nätterna.

Jag hade hört av mäster Wulf att ett spöke höll till på övervåningen, folk sa att det var mjölnarens mor. Den gamla mjölnarfrun var uppe och släpade mjölsäckar i sin osalighet. Hon hade dåligt samvete eftersom hennes man mjölnaren fått en tung säck över sig när hon tappat den. Om det var av misstag eller med flit, det visste ingen säkert. Men att mjölnarfrun spökade och inte fick någon ro tydde på att hon hade tagit livet av sin man, det var åtminstone vad Wulf själv trodde.

Försiktigt sneglade jag uppåt kvarnväggen utan att upptäcka någon ljuslåga. Än var det inte riktigt mörkt, tröstade jag mig med.

Mjölnaren är känd för sitt vresiga humör och sin efterblivne, pratsamme dräng. Därför kände jag mig lite orolig när jag knackade på i stugan intill. Fast jag hade noga tänkt ut vad jag skulle säga. Hanna har dåligt rykte, så hennes namn skulle jag inte släppa över tungan.

Efter en god stund hördes träskotramp, och mjölnaren själv i nattmössa och med en halväten korvsnutt i näven gläntade på dörren.

– Gokväll, jag kommer med en kristlig önskan…, började jag min noga inövade ramsa. Mer hann jag inte säga förrän mjölnaren spottade åt mig.

– Ge sej iväg, tiggarjänta! fräste mjölnaren.

Men rädd får en rackares dotter inte vara. Med en fart så mjölnaren tappade korven sköt jag in knäet, fast jag då kunde fått dörren över benet.

– Mäster Wulf har sänt mej, halvskrek jag.

Han vidgade springan men brydde sig inte ett skvatt om korvänden som hade rullat in vid tröskelkanten. Skär som rumpan på en griskulting lockade läckerbiten och jag fick verkligen anstränga huvudet för att inte dumma mig innan jag sagt det jag tänkte.

– Nå, brummade mjölnaren och rev sig på flinten under mösskanten.

Mäster Wulfs namn väcker respekt hos de flesta och ingen har lust att stöta sig med bödeln. Därför lurade jag i mjölnaren att Wulfs hästkrake hade blivit dålig och inte skitit på flera dagar.

– Det enda som kan sätta fart på magen är skal, sa jag, och fortsatte i samma andetag att Wulf inte gärna ville ställa in nästa avrättning, men utan hästen till hjälp gick det rakt inte. Blev Wulf verkligen tvungen att skjuta upp spektaklet måste han också meddela allmänheten varför. Att snuva Söderborna på en avrättning, som anses som den mest spännande underhållning, det skulle väcka stort missnöje, det vet alla.

– Och vad har jag med saken att göra? sa mjölnaren och la huvudet på sned med ett hånfullt uttryck.

– Mäster Wulf skulle va tvungen å säga sanningen, att mjölnarmäster i närmsta kvarn inte ville ge skal åt bödelshästen.

Inför tanken att bli utskämd och retad tog mjölnaren gruffande ett par steg inåt stugan. Han kallade på sin dräng, och kvickt som ekorrungen snodde jag åt mig korven, klämde fast den i kjollivet och sprang i förväg.

Medan jag väntade på drängen lutade jag mig mot den tjärdoftande kvarnen. Dovt där inifrån hördes dunsar, tunga omväxlande med lätta. Ljudet kom uppifrån och lät ungefär som när någon sätter ned fötterna i dans. Mitt hjärta pickade, hastigt kikade jag upp mot de små fönsterrutorna men kunde inte upptäcka något. Kom ljuden från den olyckliga mjölnarfrun och hennes säckar? Men tänk om mäster Wulf hade fel, om hon råkat tappa den tunga säcken av misstag över sin man. Olycklig var hon hur som helst, det kändes i den hårda stickiga väggen och i Kvarnbergets underliga stillhet. Med en rysning tänkte jag på min mor Jonna. Hade hon stuckit sin kos för att hon begått en ogärning precis som mjölnarfrun?

Drängen Kvarn-Göran plirar i kors med ögonen och har inte stort mer förstånd än ett barn.

– E re Lasse-Maja själv som ä i farten ska han få så mycke skal han orkar bära! sa han.

Jag brydde mig inte om att svara emot.

Stortjuven Lasse-Maja, som brukade klä sig i kvinnokläder och färgade kinderna röda, honom hade jag hört talas om.

Kvarn-Göran var sällskapssjuk, och för att han skulle släppa iväg mig medan det fortfarande var så ljust att jag kunde ana stigen tillbaka tvingades jag ljuga i honom att Lasse-Maja själv skulle dela ut skalen bland fattigfolk.

Jag behöver väl knappast skriva ned att jag fick så mycket skal jag orkade bära.

Hade allt varit som vanligt skulle jag kört näven i säcken och tuggat i mig när jag var utom synhåll för mjölnarbostället, men något sällsynt väntade.

Korvbiten smakade både av fläsk och kött. Inte för salt eller kryddigt men med en saft av enbär. Mjukt, som jag föreställer mig den finaste herrskapsmat, gled den ner i strupen. Jag glömde till och med att grubbla över mor. En sån korv, aldrig äter jag något godare om jag så blir lastgammal.

Lördag i april

Återigen hade jag gått upp tidigt för att far inte skulle fånga in mig och tvinga mig att hjälpa till när han gräver ner liken av de djur han är tvungen att avliva. Två halta hästar hade han flått skinnet av häromdagen och nu skulle krakarna skottas ner i jorden. Jag försökte fly undan synen av lealösa hästkroppar där kött och senor blänkte otäckt skärt, nästan överjordiskt. Istället ville jag fundera ut något för att få Hanna att berätta vad hon visste om min mor. Det hon sagt när vi var ensamma i stugan, om att mor min vantrivdes inomhus, skavde likt den leriga landsvägens vassa stenar under mina bara fötter. Allra mest undrade jag över varför mor gett sig av från bödelsstugan. Att hon dragit söderut visste jag, men de få gånger jag vågat fråga far om orsaken hade han antingen låtsats om ingenting eller gett mig en örfil för min nyfikenhet.

Hannas ställe är inte ens ett torp. Det är närmast ett uthus utan fönster med bara bräder till väggar och