Häxkatten

By Maj Bylock

"Häxkatten" är den femte delen i den spännande och magiska Häxserien. Följ med Ulv när han modigt kämpar för att vinna tillbaka älskade häst och ställs inför faror som ingen hade kunnat förutse.Ulv har just påbörjat sin långa resa hem från Stockholm, men drömmen om rikedom får honom att vända tillbaka. Där utmanar han ödet i ett tärningsspel och förlorar sin älskade häst, Kastanj. Han misstänker att hästen skickats iväg som krigshäst till Karl XII:s armé och beslutar sig för att ta värvning för att rädda sin följeslagare. Men inget kunde förbereda Ulv på krigets grymhet. Överallt ekar pistolskotten och hans tillvaro förvandlas snart till en skoningslös kamp om liv och död...Häxserien utspelar sig i Värmland under häxprocessernas tid, slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, då anklagelser för att vara häxa kunde kosta en livet. Under denna farliga tid får vi följa en mor och en son som inte bara har fått samma förmåga inom läkekonsten, utan även samma anklagelser riktade mot sig. De blir båda utpekade för att vara häxor. Maj Bylocks häxserie består av sju böcker: Häxprovet, Häxans dotter, Häxpojken, Häxguldet, Häxkatten, Häxbrygden, och Häxdoktorn.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2017
• ISBN: 9788711746622

Book preview

I

Ulv håller in tyglarna på sin häst Kastanj och ser sej om. Där borta, långt bakom honom, glittrar Stockholm i solnedgången. Kyrktornen sträcker sina gyllne spiror upp mot himlen. Fönstren på de höga husen lyser röda som om hela staden stod i brand.

Ulv räknar efter. Det är ett halvt år sedan han red här sist. Den gången red han in mot staden, inte hemåt som nu.

Den gången var han fylld av förväntningar. Han hade hört att alla människor i Stockholm var lyckliga och rika. Och han var alldeles säker på att bara han kom dit, så skulle han själv snart vara rikast av dem alla.

Han skulle köpa stans dyraste fiol åt far, och åt mor skulle han köpa ett körsbärsrött klänningstyg av siden.

Han tänkte också försöka hitta mors syster Tuija som mor trodde hade flyttat hit.

– Tänk, vad jag var dum den gången, säger han till Kastanj. Jag kunde inte ana att det fanns så många människor i Stockholm. Hur skulle jag kunna hitta moster Tuija där? Jag vet ju inte ens hur hon ser ut. Hon gav sej hemifrån långt innan jag var född.

– Och hur kunde jag tro att alla människor var rika där? fortsätter han. Nu vet jag att där finns fler fattiga än rika. Det var inte alls så lätt att bli rik där som jag trodde.

– Stans dyraste fiol hade jag tänkt köpa, suckar han. Den svarta som glänste av elfenben och pärlemor. Men det fick räcka med den här.

Han smeker försiktigt något som han har bundit fast vid sadelknappen. En fiol som är insvept i ett mjukt grävlingskinn. Den var stans billigaste men den är brun och blank och bra mycket bättre än fars gamla.

– Lönen jag fick av apotekarn när jag slutade som lärling räckte precis, förklarar han för hästen och rider vidare. Så vi har inte råd att sova på något värdshus som vi fick göra när vi for med Brukspatron.

– Nej, vi får nog sova i skogen både du och jag, säger han. Det enda vi har att äta är lite bröd. Det ska jag spara om det blir snålt med bär i skogen.

Ulv stannar plötsligt upp och tvekar. Vägen delar sej framför honom. Från vilket håll kom han sist? Det minns han inte. Den gången hade han bara ögon för den stora staden långt därborta och Brukspatrons kusk visste vägen.

Kastanj vet inte heller vilken väg som är den rätta. Han passar på att nappa åt sej lite av gräset vid vägkanten. Gult är det och nästan visset, för det är sent på hösten. Men det är säkrast att förse sej om ingen krubba fylld med hö väntar honom.

Så stegrar han sej och frustar till. Något har skrämt honom. Något som rör sej bakom en stor, mossig sten på andra sidan diket.

Ulv hinner inte klamra sej fast i sadeln. Han tumlar ner på marken men håller så hårt han kan i tygeln.

– Lugn! ropar han till Kastanj.

Då hörs ett hest skratt därbortifrån. Det är ju bara en gammal tiggargumma! Förargad reser Ulv sej upp och gnider knät. Det fick sej en ordentlig smäll mot marken.

– Vart är en sådan herreman på väg?

Hon kallar honom herreman. Han ser på sina kläder. Nog var de fina när han fick dem. Det var när han var dräng hos Brukspatron och skulle köra honom runt i Stockholm.

Grå byxor. Mörkblå rock med gyllne knappar. Läderskor med blanka spännen.

Men nu … Ett halvt år senare är kläderna mest paltor. De är både slitna och smutsiga. Och inte for de särskilt väl av det som hände den där kvällen i apoteket. Den kvällen när han och apotekarpojken …

Nej, det vill han glömma.

– Jag är på väg till Värmland, svarar han gumman. Och det är långt.

Ja, Ulv är på väg till Värmland. Han sätter foten i stigbygeln för att kunna rida vidare ju förr dess bättre.

– Till Värmland? undrar gumman. Var ligger det?

– Långt borta, mumlar Ulv. Och jag har brått.

Först ska jag hem till mor och far, tänker han. Och sedan … Det kittlar till i maggropen av spänning. Han vet precis vad han ska göra sedan men det är hans hemlighet. Det tänker han inte berätta för någon gammal tiggargumma.

Gumman har satt sej ner på stenen. På huvudet bär hon en sliten mössa av rostrött ekorrskinn. En stor svart katt stryker sej mot hennes nakna fötter.

Kattens gula ögon gnistrar och det ena örat är bara halvt.

Mor brukar säga att ilskna katter får rivet skinn, tänker Ulv och drar sej försiktigt undan.

Men gumman sträcker fram en påse.

– Här, viskar hon. Här har jag en hemlighet. Ger du mej något att äta så ska jag berätta den för dej.

Vad gumman har för hemligheter bryr Ulv sej inte om. Hon har väl sina lika väl som han har sina. Nej, nu vill han iväg. Men ändå tvekar han.

Den gamla måste vara bra hungrig som bjuder ut sin hemlighet så här. Han famlar efter brödstycket han har i knytet.

– Här, säger han. Vi delar.

Girigt gnager hon i sej sin bit av brödet. Så spottar hon på fingret och fångar omsorgsfullt upp varenda smula från sin trasiga kjol.

När allt är uppätet öppnar hon darrhänt påsen. Ulv kikar i den. Allt han kan se är några små gråa stenar.

– Bär man dem med sej länge nog, så blir de guld, andas hon i hans öra.

– Guld?

Nu är det Ulv som skrattar. Om någon vet hur svårt det är att göra guld så är det han. Han som nästan har sprängt ett apotek i luften när han försökte!

– Lätt fånget, snabbt förgånget, säger gumman allvarligt och knyter ihop sin påse. Tar man sej bara tillräckligt mycket tid så kan små gråa stenar bli till guld. Guld som inte förgår utan varar i evig tid.

Ulv hoppar upp i sadeln och väljer den av vägarna som viker av vid gummans sten. Han vinkar och önskar att han hade haft mer bröd att ge henne. Hon får nog svårt att klara sej, så vilsen som hon är under sin röda ekorrmössa.

II

– Nu måste vi skynda oss, säger Ulv till Kastanj och sporrar honom. Vad var det gumman sa? Lätt fånget, snabbt förgånget!

Orden dyker gång på gång upp i hans huvud. Det passar så bra på guldet han gjorde tillsammans med apotekarpojken den där kvällen. De hade kommit över ett guldrecept och stängde in sej för att koka guld.

Ulv hade till och med hittat en lämplig ramsa i mors svarta bok som han hade gömt i sitt knyte. En ramsa som han trodde skulle passa att läsa över gulddekokten.

Först gick det fint. Apotekarpojken sökte fram allt som behövdes ur apotekarns burkar. Och han var van att koka mediciner, så han visste precis hur man skulle göra.

Svavel och tenn och koppar. Och så en gnutta pulver ur den bruna burken, en liten skopa ur den vita, två nypor av ett pulver som var gult och tre rejäla skedblad av det kopparröda. Men hur många droppar var det man skulle ta ur den lilla flaskan?

Ulv håller in Kastanj och tänker. Hur många droppar var det?

Han sporrar hästen igen och rider vidare. Det kan väl kvitta! Visst blev det guld. Ett gyllne guld som lyste och glittrade i degeln över den heta sanden. Men först … En våldsam knall, och flammor av eld förstörde nästan hela apoteket!

Och sedan föll guldet samman till ett gråvitt pulver. Häxguld …

– Han smet, den rackaren, fnyser Ulv om apotekarpojken. Han sa att han skulle rymma till Amerika där det finns guld i både berg och floder. Riktigt guld. Inget häxguld.

– Hade jag varit lika snabb hade jag också hunnit undan, suckar Ulv. Men jag stod kvar, alldeles bedövad när apotekarn kom. Han tog ett stadigt tag runt min nacke.

Ulv ryser.

– Hans händer var som klor och även om jag hade kunnat vrida mej loss hade han redan hunnit låsa dörren.

Fast det var kanske tur ändå, grubblar han vidare. Visst fick jag slita bra hårt med att städa apoteket. Sopa skärvor och pulver och skura sot från väggar och tak. Men sedan fick jag bli lärling istället för pojken som smet. Ja, jag fick lära mej så mycket att jag själv kan bli apotekare.

– Snabbt fånget, lätt förgånget …

Gummans ord är där igen.

Hade vi bara haft mer tid på oss! Vi hann ju bara försöka en enda gång och jag kanske inte hittade den rätta ramsan, tänker Ulv. Det kanske finns en bättre? Men det kan kvitta nu. Receptet la ju apotekaren beslag på.

Men om vi hade lyckats? Då hade jag varit rik. Det hade varit bra mycket roligare att komma hem till far och mor med fickorna fulla av äkta guld och med den dyraste fiolen.

– Ptrooo!

Ulv tvekar inte länge. Han vänder Kastanj och rider tillbaka in mot stan. Det börjar bli sent men apotekarn är kanske ännu kvar i apoteket?

Gumman med ekorrmössan sitter kvar på stenen.

– Vänder du om? ropar hon. Oj, oj … Det betyder otur.

Ulv låtsas som om han inte hör. En gammal gumma som pratar strunt! Det där med otur tror han inte på, även om det känns lite snopet att komma tillbaka till en plats som man trodde att man för alltid hade lämnat.

Han rynkar på näsan åt stanken från högarna med avskräde och gödsel från stadsborna och deras djur. Värst stinker det borta vid den öppna fattiggraven.

Där brukar både grisar och hundar böka och krafsa efter något att sätta tänderna i. De brukar alltid hitta någon godbit bland trasorna.

Ulv tar en omväg. Under den tiden han har bott i Stockholm är det den friska luften hemma som han har saknat mest.

Just när han rider över en av broarna som leder till innerstan börjar en klocka klämta. Helgsmålstimmen är inne! I nästa ögonblick stämmer en annan kyrkklocka in, och sedan alla de andra. De förenas i en mäktig klang som svävar över staden.

Hur många klockorna är vet inte Ulv. Men jämfört med dem låter den ensamma klockan i sockenkyrkan där hemma som den spruckna rösten på en gammal vildgås.

– Hur kunde jag glömma att det är lördag? mumlar Ulv förargat.

Så fort han har hunnit över bron sporrar han Kastanj fast gatorna är trånga och trängseln stor. Han måste skynda sej. På lördagskvällarna brukar apotekarn stänga tidigt.

Då är han ofta bjuden på fest eller har egna gäster. Han bor i en våning högt uppe i det stora huset och där törs Ulv inte knacka på.

III

Dörren till apoteket är tillbommad, precis som Ulv har trott. Där innanför är det alldeles mörkt. Inte ens en strimma ljus från elden i laboratoriet skymtar genom fönstren.