Sven-Ali och pappas Oskar

By Lasse Ekholm

Oskar bor granne med sin bästa vän Sven-Ali. Men Oskars pappa är skeptisk till Sven-Alis familjs många katter. En dag kommer han att dränka dem, säger han i ett upprört tillstånd efter att de har krafsat i hans rabatt och kissat på hans bil. Och mycket riktigt försvinner en dag tre katter. Oskar hoppas verkligen inte att det är hans pappa som har kidnappat dem. Tillsammans med Sven-Ali ger sig Oskar ut på en resa för att lösa mysteriet ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726690378

Book preview

författaren.

Grannarna vid ekbacken

I huset längst ut på udden vid Ekbacken bor Sven-Ali med sin morbror Kalle.

Oskar bor med sina föräldrar i det andra huset. Oskar önskar att han bodde i Sven-Alis hus där man inte behöver vara rädd om allting, och Sven-Ali önskar ibland att han bodde i lika fint som sin vän Oskar.

Människorna vid Ekbacken är precis så olika varandra som deras hus. När så olika människor bor nära grannar händer det alltid något.

Det här är berättelsen om det som händer under några veckor på våren. Det är en berättelse om vänskap och gräl. Om mysterier, drömmar och hemsk verklighet.

Har pappa slagit ihjäl drottning silvia

Det var den dagen isen ändrade färg och började få råkar runt bryggans stolpar. Det knäppte, rasslade och knastrade som om tusen smådjur höll på att tugga sönder isen. Den som lärt sig lyssna noga efter små ljud kunde höra vattendroppar röra sig. Stora stenar som legat fastfrusna försvann plötsligt och lämnade svarta hål efter sig.

Det var inte konstigt att Sven-Ali trampade igenom när han försökte gå ut till ett av hålen. Han påstod att han sett sin tama gädda sticka upp käften i hålet.

Oskar hann aldrig se gäddan den här gången heller. Den tama gäddan hade en konstig förmåga att bara dyka när Sven-Ali var ensam, eller när Oskar tittade åt ett annat håll.

Oskar märkte i alla fall när Sven-Ali trampade igenom, och tur var väl det. Annars kunde det ha slutat riktigt illa.

Det allra märkvärdigaste den här dagen var ändå att det var då som både Drottning Silvia och Ricky Bruch försvann. Ingen av dem dök upp när det var dags för frukost. Morgonen därpå var de fortfarande borta. Då saknades dessutom Lill-Babs.

Det får inte vara pappa! tänkte Oskar. Det får inte vara så att pappa har slagit ihjäl alla tre! Fast nog skulle det kunna vara han.

Att Ricky Bruch var borta bekymrade inte Kalle särskilt mycket. Ricky kunde vara borta många dagar i sträck. Särskilt nu i mars. Men när Drottning Silvia var borta var något galet. Hon låg helst framför kaminen. I alla fall sådana här dagar då marken var våt av snöslask. Om det var något Drottning Silvia avskydde så var det att bli våt om tassarna.

Kalle kunde inte säga säkert hur många katter som höll till i hans hus. Ändå märkte han direkt om någon var borta. Fast de säkert var trettio, kände han igen varenda en, både till sätt och utseende. Det var enkelt eftersom han hade gett dem namn efter personer de påminde om.

I Kalles hus samsades Madonna, Gunnar Sträng, Carola, Ronald Reagan, Jesus, Tore Skogman, Birgit Nilson, Gnesta-Kalle, Buddha och många många fler.

Frågade någon efter Kalle Gustavsson, visste just ingen vem det var. Men Katt-Kalle kände alla. Det stod till och med på brevlådan vid busshållplatsen.

Kalle sa aldrig att det var hans katter. De fick bo och äta hos honom så länge de hade lust. Katterna hade bara kommit och flyttat in, den ena efter den andra.

På Ingarö var det tyvärr så, att när sommargästerna flyttade hem till stan på hösten, lämnade många sina katter kvar. Hungriga och jamande strök de runt låsta hus och kunde inte förstå, vart de som matat dem och kelat med dem hade tagit vägen. Katterna kunde inte veta att den som tyckte om att ha ett keldjur på sommarstället, tyckte det var besvärligt att ha katt i lägenheten i stan.

— Sabla skithögar! muttrar Kalle om dem som åkte ifrån katterna. Dom borde få gå ut och frysa och svälta ett par vinternätter och själva känna hur det är!

Oskars pappa hade aldrig haft något emot katter innan han flyttade till Ingarö. Men han hade heller aldrig brytt sig om katter, och katter hade aldrig brytt sig om honom.

Men med Kalle som granne blev det skillnad. Plötsligt fylldes Edor Blombergs liv och gård av katter.

Katter skiljer inte en människas tomt från en annan människas. De vandrar över stora områden. Kissar där det finns bra sand att krafsa i, och jagar sork och fåglar där det finns sork och fåglar att jaga.

Gull-Britt, Oskars mamma, tyckte att katterna var söta och brukade ställa ut fat med grädde åt dem. Edor morrade av ilska när han upptäckte det. Pengar han slet ihop skulle minsann inte gå till föda åt en hop lusiga katter!

Efter det ställde Gull-Britt ut grädde bara i smyg. Och hon var noga med att ta in de tomma faten innan Edor kom hem.

— Det kan faktiskt vara pappa som har tagit kål på Drottning Silvia och Ricky Bruch och Lill-Babs, tänkte Oskar. Efter alla bråk med katterna kan det vara han!

Edor jagade varje katt han såg på tomten. Tomten var hans, och där hade ingen lov att vara utan hans tillåtelse.

Så länge det fanns snö kastade han snöboll efter katterna. Sen tog han till sten och duschar från vattenslangen. Men katterna var snabba, nyfikna och många. Varje dag dök minst en katt upp på nya oväntade ställen. Det kunde vara i hans tvfåtölj eller i en hatt. En gång upptäckte han en katt i baksätet på bilen när han var nästan framme vid jobbet. Edor fick åka hela vägen tillbaka hem med katten. Det skulle han inte ha gjort nu. Han skulle ha slängt av katten mitt i stan.

— Den dag jag kommer åt, stoppar jag varenda katt i en säck och sänker dom i havet! ropade Edor så högt att Katt-Kalle säkert skulle höra.

Lusthus och allvarshus

Dagen då Lill-Babs försvann var Oskar med Sven-Ali i hans båt YUNUS. Den låg på land och det hade den gjort i många år.

En gång hade den hetat Pater Noster och varit en riktigt fiskebåt som gjort långa färder på havet. När den blev för gammal att orka ut på stora vatten hade den blivit ombyggd till husbåt. En liten stuga stod där lastluckan varit. Det fanns två rum och styrhytt i stugan.

Förra våren var det meningen att båten skulle bli maj-brasa på Ingarö. Ägaren tyckte att den var för rutten och trasig. Det var inte lönt att laga den längre.

Men Katt-Kalle hade räddat båten från att bli brasa och gett den till Sven-Ali. Han döpte båten till YUNUS — delfinen på turkiska.

Sven-Ali skulle rusta båten, sa han. Han skulle göra fiskebåt av den igen och åka till farfar vid Bosporen. Fiska svärdfisk och se delfiner dansa i kölvattnet.

Men för det behövde han hjälp av Oskar. Om båten sattes i sjön som den var, skulle den sjunka. På flera ställen kunde man se rakt ut genom skrovet.

Sven-Alis pappa och farfar kom från Turkiet, men Sven-Ali bodde hos sin morbror, Katt-Kalle. För tre år sedan hade Sven-Ali haft mamma och pappa och en nyfödd lillebror. De var på väg hem till pappas släktingar i byn utanför Istanbul för att visa upp lillebror. Sven-Ali var både arg och ledsen för att han inte fick åka med. Bilen hade krockat med en lastbil och tagit eld. Det var i Jugoslavien. På en väg som kallades Dödens väg i tidningarna som skrev om olyckan.

Om inte